Bland mycket annat kan lycka vara att få tillbaka sin ipad och hitta bilder som den här:
De här två, alltså. De har ju alltid gillat varandra, men den relation som byggs mellan dem nu är så ofantligt fin.
Jag citerar min favoritförfattare Fredrik Backman i boken Folk med ångest: ”Hon är sju år äldre än han, med den åldersskillnaden har man inte en storasyster när man är liten, man har en idol.”
Hilde får ha en idol. Det är fantastiskt. Ingrid får vara en idol. Det är också fantastiskt.
(Du som inte har läst Fredrik Backmans böcker – du har något helt fantastiskt framför dig. Grattis.)
Det finns inget kallprat när hon och jag ses. Ingen transportsträcka alls. Vi dyker direkt och vi dyker djupt. Ofta är någon av oss lite eller mycket frustrerad och det är en bra början. Sedan tar vi oss vidare. Vi skrattar ofta. Gråter ibland. Växer alltid.
Jag mår alltid bättre efter en timme med henne. Jag är liksom ljusare och gladare. Och klarare. För när jag sätter ord på min tillvaro blir den tydligare också för mig själv. Jag förstår mig själv lite bättre när jag förklarar mig själv för någon annan. Ibland vet jag inte riktigt var det skaver innan någon annan tvingar mig att peka på smärtpunkten.
Det finns så mycket som är så bra med att dela livet med andra människor. Vi ska verkligen inte vara ensamma.
Hilde avbryter genom att sträcka upp armarna i luften och vråla:
– JAAAAA! Runebeeeeerg!
Inget ont om vår nationalskald, men min enda tanke är att hon kommer att bli besviken. Hon som inte ens kan äta Runebergstårta.
Så vi har tonat ner honom idag.
Men samtidigt inte. För det här är ju dagen då finlandssvenskar får priser och i år finns det en alldeles speciell person bland pristagarna. Min älskade syster Emma prisbelönas med rätta för sin avhandling om äktenskapsteologi. Jag är så galet stolt och glad!
Som jag älskar den människan. Hon har en av de skarpaste hjärnor jag vet, men framför allt har hon ett av de varmaste och mjukaste hjärtan jag vet. Hurra för dig, Emma! Den gode Johan Ludvig kom med rätta lite i skuggan av dig i år.
Bild från Svenska litteratursällskapets prisutdelning
Av olika orsaker läste jag jättemycket i januari. 24 böcker. Här kunde jag faktiskt infoga en chockat storögd emoji, jag är faktiskt lite lätt chockad och tror inte att jag har läst så många böcker på en månad sedan jag var barn. Om ens då.
Allt var inte bra och allt var verkligen inte jättebra, men det fanns några riktiga ljuvligheter bland januariböckerna och eftersom jag själv får nästan alla boktips via sociala medier tänkte jag dela med mig av dem.
Så:
Vi får väl trösta varandra av Mark Levengood. Vill du skratta högt och mycket? Vill du förundras över hur sköna människor ändå är? Vill du konstatera för dig själv att han nog är naleis lyckad han den där Mark? Jo, du vill! Och då vill du läsa den här.
Den stora skrivboken av Agota Kristof. Den här slukade mig så totalt att jag inte har förmått mig läsa de två andra delarna ännu. Känns som om den här berättelsen måste få ta mer plats än jag har kunnat erbjuda. Den är märklig, den är vidrig och den är fängslande. Om utsatthet och vad den kan göra med oss.
De afghanska sönerna av Elin Persson. Väldigt välskriven, väldigt stark. Jag bara älskar hur vackert personerna och deras berättelser berättas. En sådan där bok som tar tag i hjärtat på riktigt.
Poet X av Elizabeth Acevedo. Lugnt det bästa jag läste i januari. När jag smällde fast den här boken behövde jag sitta tyst för mig själv och stirra rakt fram en stund. Den här boken berörde verkligen på djupet. Både berättelsen och språket landade helt rätt i mig.
Svälten av Magnus Västerbro. Ibland vill jag verkligen lära mig något nytt och då är en välskriven faktabok det bästa. Den här är en sådan. Ofattbar men sann. Lärorikt och med snygga kopplingar till nutid.
Bikupan av Sarah Crossan. Jag är svag för relationsberättelser och den här är skriven ur ett lite ovanligt perspektiv och på ett lite ovanligt sätt rent språkligt. Det var en intressant läsupplevelse. Jag är inte helt såld, men den lever lite kvar i mig och det är alltid ett gott tecken.
Hittills har jag läst exakt en bok i februari, så den här extrema starten kommer nog (tyvärr) inte att hålla i sig i längden. Men det var gott så länge det varade.
Och så kom det sig att vi bläddrade igenom gamla bilder på min iPad ikväll. Och det kom sig att vi stannade upp ibland och mindes vårt gamla liv. Vårt Helsingfors-liv.
En bild på Ingrid och några klasskompisar som deltog i en springtävling . Hon kom ihåg namnet på dem alla, men erkände att det var lite svårt.
En bild på Iitu som var vår klippa och Hildes barnskötare första halvan av år 2018. Hilde kom ihåg Iitu, sa hon åtminstone, men hade ingen koll på konceptet Iitu.
En bild på några av de ofta saknade grannbarnen. En bild på några av mina kolleger. Lika ofta saknade. Många bilder på många kära. De som var vår vardag, vårt nätverk, vår flock och vårt liv.
Jag märker att saknar dem oftare och mer just nu än jag har gjort någonsin tidigare sedan vi flyttade. Det är rimligt – förra hösten fick jag träffa dem så ofta och det gjorde mig så gott. Så det är rimligt, men det är också lite ledsamt och tungt.
I coronaperspektiv är det en liten sorg. Ytterst liten, rentav. Det vet jag så väl. Men jag vet också att också små sorger måste få sörjas.
Av alla bilder som kunde ha fått illustrera fick den här göra det. Det här havet av gåvor fick jag bära med mig hem efter min sista studentdimission i den skola som fortfarande känns som min. Älskade varje dag. Åtminstone någon eller oftast några stunder varje dag.
Måndag. Och hos oss en av veckans sex dagar när något av eller flera av barnen har träning på kvällen. Mat ska fixas och det är lite stressigt eller mycket stressigt. Det är liksom de alternativen som finns.
Och mitt i dagens lite eller mycket stress frågade Hilde:
– Kan vi ha middag idag?
Jag förstod inte vad hon menade. Hon förklarade. Middag är att vi äter i vardagsrummet och tänder ljusen i ljuskronan.
SÅ mycket talade emot middag i vardagsrummet. Det låg en halv (!) madrass på golvet och skrämmande många skrämmande frifräsande pusselbitar. Halva bordet i vardagsrummet är dessutom mitt arbetsbord så här i distanstider och jag är (tyvärr och förstås) inte en sådan som städar undan efter mig varje dag.
Fanns det liksom ens något som talar för middag?
Nå jo. Att Hilde ville och att vi faktiskt kunde. Det är ju inte så att livet just nu tillåter så hemskt stora utsvävningar och om en älskad människa tycker att tillvaron är lite härligare om vi dukar i vardagsrummet och tänder ljus så får jag bita ihop, sparka undan madrasshalvan och pusselbitarna och skapa lite feststämning.
Så vi har ätit middag ikväll. Det var faktiskt rätt härligt. Jag tror jag ska föreslå det själv någon kväll.
– Kan vi äta efterrätt nu? frågade Hilde när vi hade ätit klart.
Han må verka stursk ibland, men hans själ är en av de känsligaste jag mött. Han tycker inte om förändringar heller. Helst ska allt alltid vara som det alltid har varit.
Exempel: för någon dag sedan grät han lite för att Ingrid har börjat träna friidrott i en annan förening. När hon kom hem med den nya föreningens t-skjorta blev det uppenbarligen övermäktigt. (Jag trodde inte ens han visste vad den tidigare föreningen hette, men uppenbarligen hade han både kännedom om och ömhet för den.)
Att flytta med barn är spännande, att flytta med ett sådant barn är en rysare. Därför går det aldrig många dagar i sträck utan att jag förundras över hur fint han har landat i allt nytt. Han fick genast många fina kompisar och han är trygg med dem och med deras föräldrar. I natt har han sovit över hos en kompis igen och för första gången var jag inte det minsta nervös. Jag bara visste att det skulle gå bra.
Att vara en känslig själ är inte farligt, men man måste lära sig leva med det. Precis som man väl också måste lära sig leva med att vara en okänslig, om man är lagd åt det hållet.
I måndags hände det för första gången. Jag träffade några människor som jag definitivt skulle ha tagit i hand om världen var vanlig. Men jag tog inte i hand och det gjorde inte de heller.
Det här har förstås hänt hur många gånger som helst under det gångna året. Att man inte tar i hand när man skulle ha gjort det. Absolut inget första gången med det.
Men det som hände första gången var att varken jag eller någon av de andra sa det där som vi numera säger lite snett leende:
– Ja, man ska ju inte ta i hand, så…
Nu bara tog vi inte i hand. Och ingen av oss sa något om det.
Kanske det var mycket annat som hände där och då. Kanske ingen av oss orkade säga det där som vi har sagt så många gånger nu. För inte kan det väl vara så att vi har vant oss? Inte kan det väl vara så att det här förhatliga nya normala faktiskt har blivit så normalt att det onormala inte längre behöver kommenteras?
Jag vill aldrig vänja mig vid att inte ta i hand när jag träffar nya människor. Jag vill aldrig vänja mig vid att inte krama när jag träffar gamla (inte i den bemärkelsen) människor. Jag vill aldrig vänja mig vid att inte krama jättelänge när jag träffar älskade människor.
Jag saknar och sörjer en massa saker i livet just nu. Och trots att det är tungt så är jag mitt i eländet lite tacksam över att jag saknar och sörjer. Det visar att jag inte har vant mig.
Nästan för lycklig 