Vissa av er firar tydligen nyår. Vi firar julafton för tredje gången. Nu när katten är borta (när vi har lagt de små julfirarna) dansar råttorna på bordet (kalasar på årets julgodisbord).

Gott nytt år! Återkommer senast imorgon med det bästa från 2013.

Ponera att ditt lilla barn säger sig vilja flytta hemifrån eftersom du upplevs som en jobbig/tråkig/dålig förälder. Hur svarar du? Du får gärna svara stolt. Eller i skämskudde. Allt beaktas. Allt.

Trots att jag och Fredrik delar livet finns det vissa delar i den andras liv som vi faktiskt inte alls delar. Mycket av det där odelade livet utspelar sig på internet. Fredrik tittar in på tio olika Liverpool-sidor tio gånger om dagen (erkänner att jag uppskattar rätt vilt här – det är som sagt ett ytterst odelat liv) och jag har noll förståelse. Noll.

I natt delade vi liv på det sättet att vi båda drömde dramatiska drömmar. Jag skyller på det avsnitt av Homeland som vi såg lite för nära läggdags.

Fredriks dröm gick ut på att det var ett bröllop som gick av stapeln på två båtar och så började den ena båten sjunka. Nåja.

Det roliga med Fredriks dröm var att han på det där bröllopet umgicks med Liverpoolspelaren Luis Suárez och försökte få Ingrid att leka med Suárez’ dotter Delfina. Ha.

Ännu roligare blev drömmen av det faktum att Fredrik själv också spelade i Liverpool. Och han pratade om det med Suárez som tjänar 170 000 pund i veckan. Fredrik själv tjänade nämligen bara sin vanliga prästlön, men menade att han hade gått med på det eftersom han är ett fan av Liverpool.

Jag kan tycka att drömmen är fruktansvärt rolig. Men jag kan på inget sätt förstå. Den där delen av hans liv är nog bara hans.

Ibland undrar jag om Jesper Juul någonsin ens träffat ett barn när han så envist hävdar att barn i alla sammanhang vill samarbeta med vuxna. Men han är ju så bra tillika. Bara läs det här:

Familjelivet handlar inte om det som vi brukar kalla barnuppfostran, utan först och främst om vilken kvalitet de vuxnas individuella och gemensamma liv har. Det är nämligen detta som bestämmer kvaliteten i barnens uppväxt, mycket mer än det vi medvetet gör för att uppfostra dem.

Och det här:

Vi tycker bäst om när barnen någorlunda gör som vi säger, men ska vi kräva lydnad av dem? Vill vi att de ska göra som vi säger, bara därför att vi säger det? Och vill vi att deras förhållande till framtida auktoriteter i deras liv ska vara av det slaget? Eller vill vi att våra barn ska utvecklas till självständiga, kritiskt tänkande människor, som kan uppträda och välja med integritet och inte låter sig domineras, kuvas eller förföras? I många familjer har det under lång tid varit så att föräldrarna helst velat ha det förstnämnda hemma men det andra ute i världen. Detta är alltför motsägelsefullt; barn klarar inte av att göra oss till lags på båda sätten även om de väldigt gärna skulle vilja.

Jag läser. Och jag njuter. Som vanligt när min tankevärld utmanas på något sätt.

Ibland är livet så märkligt och visar sig från så många olika sidor samtidigt. Denna annandag känns det som om jag känt det mesta och dessutom i olika skalor. Det blir ju ofta så när man lever nära andra.

Att jag vid någon tidpunkt idag tyckte att det var riktigt jobbigt att jag inte har någon plattång här kändes som ett skämt några timmar senare. O, perspektiv.

Att jag några timmar efter perspektiven skrattar så att jag nästan gråter över charmen, livsglädjen och glimten i ögat hos en alltigenom fantastisk tioåring känns makabert med tanke på känsloläget just innan.

Ja, och några timmar före perspektiven satt jag och myste i ett kök i Kokkola och visste (och vet ännu) att de människor som äter sin dagliga frukost i det köket för alltid kommer att höra ihop med oss på något sätt.

Knappast fick jag allt idag. Men jag fick mycket.

Kanske mera än jag ville ha. Men inte mer än jag klarar. Och den som sa att vi får välja det där själva sa ju som bekant helt fel.

Och så kom juldagen då jag byggde lego i drygt tre timmar och lärde mig att man kan få nack- och ryggsmärtor av dylika sysselsättningar. Men att det är så värt det och så fruktansvärt roligt.

Det här ridstallet låg högt på Ingrids önskelista. Och högt på min också. Alla vann.

Också i år är julen glitter, gran, gemenskap, tomte, skinka och konfekt. Men mest av allt ett litet barn som föddes en gång för att allt som blivit fel skulle kunna bli rätt. Ett litet barn som för alltid förändrade allt. En ung blivande mor på en resa hon helst stått över. En ung blivande far som axlar ett ansvar han aldrig bett om. En grupp fattiga och frusna herdar som var de första att få se det största. En ond kung som ville förstöra och förgöra men förhindrades. En kärlekshistoria om en Gud som älskade en värld så. En historia om en hel mänsklighet som får ta emot om den bara vill.

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt
i signad juletid.
Giv mig Guds ära, änglavakt
och över jorden frid.

Jag har sovit ganska bra i natt men sömnen förpestades onekligen av det faktum att jag och några till blev jagade av polisen på och utanför centralsjukhuset i Vasa. Vem de här några till var och varför polismakten la pengar på att jaga oss är ett julens mysterium. Men. Om jag träffar ett gäng nya människor som påminner om dem jag hängde med i natt är det kanske vettigast att inte knyta så starka band. Kalla mig gammaldags, men jag föredrar att känna mig trygg och inte rädd när jag möter en polis.

Just idag tänker jag mycket på alla de många fina familjer och barnaskaror jag sett på Facebook under dagarna som gått. Det är snart två år sedan jag läste boken Utan om barnlöshet och barnfrihet och jag minns fortfarande väl hur två olika skribenter berättade om den smärta som sådana julkort innebar. Innebär. Rödkindade barn i tomtekläder. Många namn under God jul-hälsningen. Jag minns nästan ingenting av det jag läser, känns det som ibland. Men just det där minns jag med knivskarp skärpa.

Jag vet inte vad jag ska göra åt det. Varje år tar Fredrik en bild av vårt luciatåg hemma, en bild som sedan hamnar här. Trots att jag vet.

Julen är barnens högtid, säger man. Jag hör mig själv säga ibland att julen blir magisk igen när jag ser den genom Ingrids ögon. Och jag tänker på alla dem som önskar att de skulle få se på julen genom liknande ögon och inte som ett konstaterande om att ännu ett år av obesvarad väntan och längtan gått.

Ibland är det svårt att veta hur man ska förhålla sig när man själv har fått det som någon annan längtar så enormt mycket efter.

Men det finns ingen stolthet, ingen förträfflighet. Bara en enorm och ödmjuk tacksamhet. Hur kunde just jag få bli en av dem som får de där egna barnen som många andra bara får drömma om? En gåva är det. En oförtjänt gåva.

Med en förhoppning om att några av dem i min värld som väntar ska få vänta för sista julen i år.

Det mesta var faktiskt bra den här dagen. Men det har funnits bättre lägen i mitt liv än den stund då jag vandrade omkring på citymarket med en kundvagn, en ettåring, en fyraåring samt en femåring samtidigt som den treåring jag också hade ansvar för sprang undan mig och gömde sig bland hyllorna.

Den ruttna stunden kompenserades dock av det faktum att jag strax efteråt sprang på en människa som jag tycker om, en som betyder mycket. Och fick se hennes son.

Å andra sidan var vi nästan tillbaka i CM-jakten när vi skulle sjunga de vackraste julsångerna i kyrkan. Vi fick gå efter 21 minuter för att inte riva läktaren och för att med vår blotta frånvaro se till att inte suga julkänslan ur samtliga nästan 400 på plats. Synd att vi som grupp gör oss så dåligt på evenemang jag gillar så högt.