229 likes och 96 kommentarer. Om man kan mäta delad glädje så har vi väl någon slags måttstock där. Det finns förstås mycket som är dåligt med sociala medier, men hjälp så vackert det kan vara ibland. Era ord… Mina egna tar nästan slut.

Jag trodde verkligen inte att jag skulle få det här jobbet. Det säger en hel del om de andra som sökte det, men det säger kanske ännu mer om mitt självförtroende som lärare just nu. Det var märkligt att inse i höstas att jag som nästan fyrtioåring har ett skörare självförtroende än jag hade som nästan trettioåring. Hur kan det gå så, liksom?

När jag fick samtalet om att jag hade blivit vald hörde jag mig själv säga att jag hoppas att de inte känner att de måste ta mig bara för att jag har så lång arbetserfarenhet. Av reaktionen att döma kände de verkligen inte så. Men där hade vi det igen. Ett självförtroende som liksom tar sig fram på kryckor.

Trots kryckorna är jag som mest hemma när jag är i ett klassrum. Att nu veta att jag kommer att få vara det så länge jag vill… Det är nästan magiskt. Och er medglädje gör att vi kan stryka nästan i föregående mening. Tack för den!

Vet ni vad? Jag har fått ett nytt jobb. Ett helt eget. Tänk. Det känns enormt roligt och fint och spännande. Nu ska jag få jobba mera långsiktigt igen och då kan jag förhoppningsvis vara hela den lärare som jag vill vara. Att bli vald bland flera superbra lärare var dessutom en välbehövlig boost för mitt ganska tillplattade ego.

Samtidigt känns det enormt sorgligt att inte längre vara kvar i den skola där jag har stortrivts varje dag det här året. Jag har haft öppna, varma och hjälpsamma kolleger som fått mig att känna mig välkommen från första början. Och jag har haft studerande som jag tycker helt otroligt mycket om, trots att jag i början försökte vara lite sval. Jag hade aldrig en chans. Så underbara är de.

Så det är alla känslor samtidigt. Men mest av allt är det tacksamhet. Det är ju oftast det. Jag hoppas och tror att det här blir riktigt bra.

För exakt fyra år sedan bar vi ut alla våra möbler och alla våra saker ur den lägenhet som då var vårt hem. Våra saker flyttade från Helsingfors och det gjorde två av oss också. Vi tre andra blev kvar en månad till.

Jag minns hur svårt det var att lämna allt. Mitt älskade, älskade jobb. Vår församling. Vårt hem. Våra helt fantastiska människor.

Och trots det – inte en enda dag har jag tvivlat på att beslutet var rätt. Inte en enda dag har jag ångrat det eller ens övervägt att ångra.

Så otroligt mycket fattigare vi skulle vara idag om vi hade gett efter för det svåra och inte hade vågat. Så otroligt många fattigare vi skulle vara.

Nej. Aldrig har jag ångrat. Men nog var det fint.

Att själv vara sex år gammal och ha en storasyster som är snart femton är många olika saker.

En av de sakerna är att så här i slutet av april ha sitt livs vecka på gång eftersom storasystern är på prao i samma förskola som man själv går i. I en annan grupp, visserligen. Men ändå.

En annan av de sakerna är att gråta lite redan på tisdagen för att praoveckan snart är slut.

Det är inte alltid de hittar fram till varandra i vardagen, men de här två har och har alltid haft ett starkt band.

Jag har varit på arbetsintervju idag. Jag vågar bara nästan skriva om det. För om jag skriver om det så måste jag liksom skriva också om hur det sedan blev med jobbet. Så jag vågar bara nästan. Men vem minns en fegis? Så jag skriver ändå.

Jag skulle önska att man kunde älska sitt jobb lika mycket som jag gör utan att låta det komma åt ens själ. Men jag tror inte det går. Åtminstone jag kan inte vara lärare på något annat sätt än helt helhjärtat. Med allt jag är och har. Och då ger det helt otroligt mycket.

Men då kostar det också mycket när det inte blir.

Men det kostar inte allt. Det kostar faktiskt inte allt.

Jag kom hem alldeles matt och visste inte om det var arbetsintervjun eller crossfitpasset som sugit mer must ur mig. Misstänker det första. Och de tog emot mig här hemma. Mina två minstingar. De var världens mysigaste. Frågade hur min dag hade varit och hur min intervju hade gått. De kom ihåg! De brydde sig! Och i den stunden bara visste jag att mitt värde som lärare må komma och gå, men att mitt värde som deras mamma är ohotat.

Och bland annat därför kostar det faktiskt inte allt.

Jag blev moster innan jag blev mamma. Är idag moster till tre flickor, två av dem är tonåringar och den tredje är det snart.

Hela deras liv har de bott i ett annat land. Aldrig har vi delat vardag, men alltid har vi delat liv. Mest av allt har vi delat sommarliv, inte minst genom det sommarhus som har varit vårt gemensamma.

I natt somnar en av dem under vårt hustak och alla sådana nätter är ovanligt bra nätter. Förutom mina egna barn är de här tre mina närmaste, relationen till dem är helt unik. De är så fantastiskt fina och så väldigt viktiga. Att jag får vara en del av deras liv är bland det bästa jag får vara.

Det händer så mycket nu. Inte som i att kalendern är fullproppad, men som i att hjärnan är det. Och kanske ännu mer som i att hjärtat är det. Och i så lite av det är jag själv huvudperson. Därför är det svårt att skriva om det. Det är liksom andras texter. Andras kamper. Andras tårar.

Samtidigt är det också jag som kämpar och gråter. För så är det när vi delar liv med varandra. Vi är verkligen inte öar.

Men åtminstone det här vet jag: den här killen fyllde tre veckor och vi fick träffa honom igen.

Det finns få fördelar med att vara osams med Hilde, men de försoningsbrev man ibland får efteråt kan väl ändå anses höra till dem.

Dagens brev:

Jag älskar att hon tar sig rätten att be om förlåtelse också i Arvids namn. Tro mig, han var inte redo för det steget.

Mest älskar jag ändå frågan Är du glad. Förstås var jag inte glad. Då ännu. Jag hade för högst två minuter sedan blivit kallad äcklig av brevförfattaren och jag var lite för trött för att hantera det adjektivet väl.

Samtidigt är just det så festligt. Att jag i hennes värld borde vara glad igen nu. Barn – åtminstone våra – är det man får fram om man googlar motsatsen till långsint.

Och det är ju för allt i världen fint. Ingen har väl någonsin skrivit in långsint på sitt CV.

Februari och mars gick egentligen inte. Aldrig förr har jag haft en så intensiv period på jobbet som varat så länge. Till slut mindes jag inte längre hur det känns att komma hem från jobbet halv fem och vara klar med dagen. Jag jobbade ofta till tio på kvällarna, nästan lika ofta till elva. Vaknade kring sex för att hinna jobba lite till innan lektionerna började. Det gick egentligen inte.

Men här sitter jag ändå. Bevisligen gick det ändå fast det egentligen inte gick. En av superhjältarna som möjliggjorde var min mamma. När hon förstod hur vår tillvaro skulle se ut frågade hon om hon kan komma till oss varje tisdag, onsdag och torsdag i mars och laga mat. Det är stort. Att hon bor en timme bort per väg gör det ännu större. Orimligt, nästan.

Vi kunde ha sagt att det var ett jättegeneröst erbjudande, men att vi ju nog klarar det. Vi borde kanske ha sagt nej. Men vi sa ja tack. Vi vill jättegärna komma hem till färdig mat som någon annan har tänkt ut, handlat och kokat tre dagar i veckan under årets troligtvis allra mest intensiva månad. Bara stolthet kunde ha stoppat oss.

Och på riktigt – vad gott har stolthet någonsin gjort oss människor?

Så mamma kom. Tre dagar i veckan satt hon sig på bussen i Nykarleby och kom hit. Planerade, handlade, lagade mat och tog bussen tillbaka hem igen. Hängde med barnbarn, åt med oss. Allt för att hjälpa sin nästan 40-åriga dotter och hennes familj.

Förälder är du verkligen hela livet. Det visste jag nog. Men det insåg jag i kvadrat under årets troligtvis (förhoppningsvis) mest intensiva månad.

En favoritbild på mamma och mig.

Det var en gång en dag i maj 2022 som var roligare och mer spännande än alla andra dagar i maj 2022. Åtminstone för Hilde. Dagen då Jontti kom på besök.

Och för några dagar sedan publicerades Hemma med Jontti hos Hilde på Yle Arenan. Titta på avsnittet om du vill se:

– en klart mindre Hilde än den vi har nu

– en nervös och tystlåten Hilde som småningom mjuknar upp

– en människa som är som gjord för sitt jobb. Jontti är nog något av det absolut bästa som hänt finlandssvensk barn-tv. Tänk vilken gåva till oss alla att han vill göra just det här!

– Hilde använda ett av sina hjälpmedel för synskadan

– världens mysigaste storebror in action

– en glimt av en av Hildes riktigt stora dagar

Länk till avsnittet hittar du här:

https://arenan.yle.fi/1-62400380?utm_medium=social&utm_campaign=areena-ios-share