Jag har nu hört om flera olika klasser med ettor som har egna whatsapp-grupper. Vi talar alltså om sjuåringar med egna whatsapp-grupper.

Jag är skeptisk. Och jag känner mig förstås lite som en dinosauriemamma, trots att jag säkert är betydligt yngre än många andra mammor till sjuåringar. Men jag är ändå skeptisk.

Jag är inte skeptisk till internet i sig. Inte till smarttelefoner i sig. Inte till sociala medier i sig. Men nog till att sjuåringar bildar och upprätthåller egna whatsapp-grupper, speciellt med tanke på att det ju finns en åldersgräns på sexton år. Det betyder att en sjuåring inte är ens hälften så gammal som hon borde vara för att ha appen.

Jag tror helt enkelt inte att sjuåringar är mogna det ansvar som det innebär att finnas på sociala medier. Och jag tror inte att de blir mogna per automatik bara för att vi skaffar dem ett användarkonto, kastar dem ut på nätet och hoppas på det bästa. Jag tror det finns en massa saker man måste kunna och veta och förstå innan man kan hänga på sociala medier. Och att kräva den kunskapen av sjuåringar, eller att ens hoppas på den, är att sätta ett ganska stort ansvar på ganska späda axlar.

Jag vill förstås lära mina barn kommunicera på nätet. Absolut. Jag vill se dem upptäcka glädjen i att bygga relationer och hålla kontakt via nätet. Absolut. Jag älskar ju allt det där själv. Men jag vill inte att de hoppar på för tidigt. Inte när de inte är redo. Inte när för mycket kan bli för fel och så lite kan bli ogjort.

Tusen gånger har jag tänkt på hur glad och tacksam jag är över att det inte fanns sociala medier när jag var femton. Jag skulle inte ha hanterat det på ett snyggt sätt. Så har jag svårt att se att sjuåringar skulle klara det i dag. Så snabbt går inte utvecklingen av en människa. Så snabbt hoppas jag att den aldrig behöver gå.

Så tänker en dinosauriemamma utklädd till trettiotvååring. Hur tänker du?

Arvid vill gifta sig med mig. Och med Fredrik. Jag tänker att det väl ska vara just precis så när man är tre år. 

Ingrid vet inte vem hon vill gifta sig med. 

– Jag kan ju inte bestämma det nu. Jag har ju inte ens träffat hälften av alla som finns i världen ännu, säger hon. 

Vilket ju är väldigt sant. 

Men egenskaper hos den framtida livskamraten kan hon räkna upp redan nu. Hon vet vad hon söker. 

– Han ska vara snäll, bra med barn och hjälpsam. 

Så sjukr bra egenskaper hos en livskamrat. 

Arvid slår ett slag för att han också ska vara stark. Men Ingrid är inte så säker. 

– Arvid, det är faktiskt inte alls lika viktigt att vara stark som att vara snäll, säger hon lite tillrättavisande men ändå vänligt. En person som tror sig kunna ingå äktenskap med både sin mor och din far måste man tala vänligt med. Också när han är ute och cyklar.

Jag önskar att hon alltid skulle vara lika klok som nu. Tyvärr lär väl tonårshormoner i något skede så andra idéer, men må de inte slå rot. Må han vara snäll, bra med barn och hjälpsam. 

Jag fick ju själv en sådan. Trots att mina tonårshormoner letade efter något helt annat landade jag sedan hos en sådan. Den lugnt bästa landningen jag någonsin gjort. 

  

Nyheten dök upp i mitt facebookflöde i går. Någon fick kolla om det var första april redan i går. Någon annan fann inga ord. Nyheten? Tyskland får specialtågvagnar som bara är till för kvinnor. Tanken är att tågvagnarna ska minska risken för att kvinnor blir antastade på tåg.

Jag suckar också. Finner egentligen inte heller några ord. Men jag misstänker att vår tunghäfta och tystnad beror på helt olika saker.

För mig är det största problemet nämligen inte alls att feministmen har gått för långt nu. För mig är det största problemet att kvinnors känsla av otrygghet tydligen inte har gått så långt att något på allvar görs åt saken. Att sådana här tågvagnar ens finns på kartan är en skam för hela MÄNskligheten.

För det är ju klart att kvinnovagnar på tåg är absurt. Men att det ens finns ett behov av dylika vagnar är väl ändå det mest absurda här?

Och mitt i absurditeten: skulle jag själv välja en kvinnovagn? Jag vill ju säga nej, för jag vill ju tro att de här vagnarna egentligen inte alls behövs. Men ärligt talat: om jag åker tåg ensam sent en kväll och får välja om jag åker i en vagn med bara kvinnor eller i en vagn med bara män så är valet löjligt lätt.

Och det handlar verkligen inte om att jag går omkring och tror att alla män är sexualförbrytare. Det handlar mer om att jag tror att så få kvinnor är det. Och det handlar nu och här om att uttrycka en rädsla som många av de icke-sexualförbrytande männen fortfarande verkar ha svårt att inse att sitter i den kvinnliga ryggmärgen.

Min dröm är att vi ska kunna skratta tillsammans åt kvinnovagnar på tåg någon gång i framtiden. Men just nu skrattar jag inte alls. För det finns liksom inget roligt här.

Ofta – inte varje dag men nog nästan – tänker jag att jag lever det liv jag har valt. Att jag har fått allt jag ville ha. 

Samtidigt vet jag att det inte är sant. Ingen människa får allt hon vill ha. Livet fungerar inte så. Men det största och det viktigaste fick jag och jag tror att jag förstår att vara tacksam. Det är utan stolthet som jag konstaterar att det liv jag lever är det liv jag valt. Men med enorm tacksamhet. 

Det var någon som en gång sa att tacksamhet är för förlorare. 

Jag tycker synd om den någon. För mig är tacksamhet för alla som insett att det mesta och det bästa kommer till oss av nåd. En inställning som säger att folk får det de förtjänar är i mina ögon en ganska hård och kall inställning och då föredrar jag faktiskt tacksamheten. 

Jag ser frestelsen i att tänka att människor får det de förtjänar. Speciellt om man själv har mycket. Men jag ser också faran och bristen. Vi föds ju med så oerhört olika förutsättningar. Vissa av oss föds med förutsättningen att fatta bättre livsbeslut än andra. Ska vi verkligen vara stolta över det? Exakt vad har vi gjort för att förtjäna våra förutsättningar? Och vad ger oss rätten att tycka att de som föddes med mindre och fortsätter med mindre för att sedan dö med mindre har gjort mindre än vi? 

Jag tror på att utgå från att folk gör sitt bästa och är sitt bästa. Enligt sina egna förutsättningar. Det är inte alltid så, nej. Men jag friar hellre än fäller på den här punkten. Också. 

  

Er tre. Vi fyra. En oförtjänt gåva jag tackar för varje dag.

Jag blir bara mer och mer medveten om mina begränsningar samtidigt som jag blir bara mer och mer medveten om mina möjligheter. Jag kan inte vara allt, tänka allt och värdesätta allt men jag kan faktiskt vara, tänka och värdesätta allt det just jag är kallad till.

Ibland blir jag alldeles matt i mötet med det sammanlagda engagemang mänskligheten har. Och då är ju det engagemang jag möter bara en bråkdelsbråkdel av allt det engagemang som faktiskt finns.

Någon står på barrikaderna mot socker. Någon brinner för feminism. Någon talar för invandring med samma intensitet som någon annan talar mot. För någon är det viktigt att man tar hand om sin hud och för någon är universitetsvärldens nedskärningar en katastrof. Någon har starka åsikter om dagisavgifter och någon om vacciner. Och…

Där står jag. Och vet oftast inte ens vad jag tycker.

I perioder har jag känt mig dålig och otillräcklig i mötet med alla passionerade åsikter som finns. Tyckt att andras eld är ett hån mot min egen glöd. Tyckt att jag också måste och borde bekänna färg. Och i min egen känsla av dålighet och otillräcklighet har jag stundvis varit frustrerad på andra människors eld.

Men i dag älskar jag elden i mina medmänniskor. Jag kan tycka att det finns något så vackert i en människa som brinner, också om hon brinner där jag själv aldrig ens försökt få liv i en brasa. Och också om hon enligt mig brinner på fel sida på fel sätt.

Världen behöver fler människor som bryr sig. Inte färre. Så låt dem brinna.

Samtidigt tror jag att det finns utrymme också för oss som inte är tvärsäkra. Som inte alltid vet vad vi själva tycker men som är uppriktigt nyfikna på hur andra tänker. Som glöder försiktigt i väntan på de stora lågorna. De som kanske inte ens kommer.

Vi är ju så olika. Vi har så olika uppgifter.

Det är det som är det vackra och det svåra och det enda möjliga med att vara människa.

Du behöver inte berätta för mig att det är ologiskt. Jag vet det redan. 

Du behöver inte upplysa mig om att det trotsar naturlagarna. Jag vet det redan. 

Du behöver inte påminna mig om att det går emot sunt förnuft. Jag vet det redan.

Jag vet allt det där. 

Men jag tror ändå att en man en gång trotsade allt vi människor håller för möjligt och övervann döden. Jag tror att han ritade om kartan och förvandlade evigheten för alltid. Jag tror att han öppnde en väg som var stängd och att allt från och med honom är möjligt.

Jag tror allt det där.

Jag tror också att han kallar oss till att leva som han levde här på jorden. Ett liv i kärlek, generositet och osjälviskhet. Ett liv som handlar om att välja andra framom sig själv och att se till människors hjärtan och inte deras titlar och prestige. Ett liv i ödmjukhet och tjänande. 

I vår värld.

Det är helt ologiskt. Det trotsar naturlagarna. Det går emot sunt förnuft. 

Och aldrig har jag hittat något vettigare. 

Glad, glad påsk!

Jag saknar hans hand i min. Hela skärtorsdagsgudstjänsten ville jag sitta med honom i kyrkbänken, men vem skulle i så fall ha suttit hemma i vardagsrummet medan barnen somnade? Egentligen är jag tacksam över att få vara på gudstjänst. Och ändå skulle jag alla dagar hellre sitta där med honom. Med hans hand i min.

När jag kör hem och är nästan hemma ser jag ett ung par komma gående. Hand i hand. De pratar ivrigt med varandra och skrattar. Och jag hinner tänka: vet ni hur bra ni har det? Ni som kan gå hand i hand tillsammans klockan nio så där bara? Ni som säkert har lösgodis och limsa i plastpåsen och ska se en eller till och med två filmer ännu i kväll? Ni som kan det för att ingen kommer att väcka er mitt i natten och tro att det är morgon? Vet ni hur bra ni har det?

Men jag hinner bara tänka ungefär så långt (i text ser det mycket längre ut än vad det är i tanke) innan jag tänker lite längre. Hon kan ju vara svårt deprimerad. Kanske det här är första gången hon gått ut på en vecka. Kanske hon kommer att svälja ner ångestdämpande medicin med limsan som i min fantasi finns i plastpåsen. Han kanske är arbetslös. Kanske han blev klar med sina studier för två år sedan men fortfarande inte har fått något jobb. Kanske han varje dag känner sig lite mera tom än dagen innan. Kanske en av dem har en förälder som dog för fyra veckor sedan. Eller ett litet syskon som insjuknat i cancer. Eller en gradu som blivit ett oöverkomligt hinder. Eller så kanske de har längtat i flera år efter ett barn som skulle sätta käppar i hjulen för deras promenader efter nio på kvällarna.

Jag är kanske den absolut lyckligaste av oss tre. Trots att deras promenad ser ut som en walk in the park för en småbarnsförälder så har jag ju faktiskt ingen aning.

Vi vet ju ofta så väldigt lite om de skor som andra människor går i.

– Mamma, måste vi tänka på Jesus hela dagen när det är långfredag? 

– Nej, det måste vi inte alls göra. 

– Okej, då tänker jag på Jesus halva dagen. 

Knappast blev det halva dagen. För någon av oss. Det är ju så mycket annat man måste tänka på för att ens komma igenom en dag som småbarnsfamilj. Men nog har vi tänkt på Jesus. Också i dag. 

Långfredagen är en dag som visar en Gud med blödande sår. Och för mig är bara en sådan Gud intressant. En som vet vad smärta, lidande och mörker är. En som själv har gråtit, blött och våndats. 

En som känner hela livet. En som gav hela livet för att vi skulle få detsamma. 

  

Jag har insett att min tilltro till människan tyvärr är ganska liten. Vår tids mantra är allas rätt att alltid bestämma allt själva. Men jag är faktiskt inte så säker på att det mantrat skulle resultera i den bästa av världar.

Ska människan själv få välja hur föräldraledigheten delas då valet nästan alltid faller på att mamman ska vara mest föräldraledig? Ska människan själv få välja när butikerna är öppna så att hon aldrig tvingas till vila? Trots att våra stressrelaterade sjukdomar ökar hela tiden? Ska människan själv få välja hur många kromosomer som får födas till världen? Ska människan själv få välja döden? Eller låta de anhöriga välja? Ska människan själv få välja vilka droger hon använder och i vilken utsträckning? 

Och så vidare.

I den bästa av världar ska människan förstås få välja. Eller snarare; i den bästa av människoformat ska hon förstås få välja. Men är människan i sin nuvarande form tillräckligt bra för det? 

Ibland tvivlar jag. Ibland undrar jag ju om vi ens blir bättre. Busschaufförer som inte stannar när en mörkhyad liten pojke väntar på sin buss. Vuxna människor som skriker ut rasistiska kommentarer till barn. Läkare som uppmuntrar föräldrar till avvikande foster att välja bort ett liv. 

Det bara den här veckan. 

För att inte tala om min egen arma litenhet. Jag är inte den jag vill vara. 

Och jag misstänker att jag inte är ensam om det.

Vi är nog inte riktigt där vi borde vara. Det finns många ärmar kvar att kavla upp.

Och i väntan på de ärmarna kan jag faktiskt se något gott i att det finns ramar som begränsar en frihet som kanske är för stor för en enskild människa att bära. 

Människan är helt fantastisk men också helt bristfällig. Helt underbart skapad men inte det minsta perfekt.

För mig är påsken en berättelse om människan som jag känner igen. Hennes dröm om gemenskap, hennes tilltro till sig själv, hennes feghet, hennes fall. Hennes tro, hennes tvivel. Hennes död och hennes liv. För att inte tala om hans. 

Det är en berättelse om en människa som inte är tillräckligt bra, om en mänklighet som inte klarar av att fylla skorna. Men som hela tiden måste fortsätta försöka. 

Och som dessutom har en Gud som fyller skor till bredden och vill vara människans vän. 

  
Som illustration: det (tyvärr) mesr kreativa jag åstadkommit sedan millenieskiftet. En kyckling i pärlplatteformat. 

Jag må vara gammaldags, men nog kan jag tycka att det är tragiskt att också långfredagen ska vara en dag för konsumtion. Jag blev faktiskt lite provocerad när jag i dag på Prisma hörde en reklamslinga om hur man nu också på den långa långfredagen erbjuder långa öppettider.

Som om det skulle vara en bra sak.

Som om lösningen på alla våra problem är att alltid handla mera, alltid shoppa mera och alltid konsumera mera.

Som om lösningen på alla våra problem är att aldrig stanna upp, aldrig stilla sig och aldrig vila.

Jag är ju inte förvånad. Påsken förlorar oundvikligen terräng i ett samhälle som inte längre är intresserat av det som den kristna tron har att erbjuda. Men det är en sak att folk inte går till kyrkan längre för att ta del av varför vi firar påsk. En helt annan sak är att de nu ska vallfärda till shoppingcenter på långfredagen. Tro mig – där påminns man inte om påskens budskap. Alls.

Ärligt talat: varför ska vi ens ha röda dagar och lediga dagar om vi ändå ska köra på som vanligt och bara försöka hinna köpa allt det där som vi annars inte hinner köpa? Jag tycker det är skenheligt att ha röda dagar som inte egentligen är röda alls utan bara vaga nyanser av rosa.

Det där rosa passar förstås alldeles utmärkt i en värld som helst ser att vi flyr stillheten och tystnaden och söker skydd från oss själva, varandra och livet i konsumtionens trygga tempel. Som vill ha våra pengar i rullning men struntar fullständigt i hur våra själar har det.

Jag tänker åtminstone vägra butik på långfredagen. Det vi inte har hunnit/orkat/idats se till att vi har hemma på långfredagsmorgon – det är vi utan då. Det är ju inte så att stängda affärer på långfredagen skulle tvinga oss till fyrtio dygn på bröd och vatten. Det hade bara tvingat oss till en lugnare dag. En tystare dag. En dag mer lämpad för eftertanke och människomöten.

Men det är ju inte sådana dagar världen vill att vi ska vilja ha.

Och världen har lyckats ganska bra.