Inlägg

i debatten om var i vida världen man ska bo… Så länge jag blir brutalt ledig och avslappnad och avkopplad och vilsam så fort jag sätter fötterna på österbottnisk mark är det kanske bäst att bo någon annanstans.

H. hon som firar Valborg 2013 med Champions league (jag veeeet), Facebook, en bok, svärmors bakverk, majschips. Och candy crush. Från och med igår alltid detta candy crush.

Advertisements

Allt eller inget

Min något extrema personlighet visade igår sitt tryne när jag upptäckte candy crush. Jag har ingen aning om hur spelet kunnat gå mig förbi hittills och i nuläget kan jag inte bestämma mig för om det är min största glädje eller min största sorg att det först nu blivit en del av mitt liv. Något där mittemellan är det förstås inte. Jag fungerar tyvärr inte så.

Jag spelade och spelade och spelade igår. Lovade mig själv att jag får spela till elva, men sedan måste jag sova. Lovade sedan att jag får spela upp de liv jag har kvar klockan elva, men sedan måste jag sova. Lovade att jag får köpa ett paket liv eftersom jag just då lärt mig vad jellies är i spelet (minst sagt avgörande information, ni som spelar vet vad jag menar), men sedan måste jag spela.

Någon gång när klockan var närmare ett än halv ett slutade jag spela. Och lovade mig själv riktigt på riktigt att de liv jag köpte igår var de enda jag någonsin köper i candy crush. Det är farligt att öppna den dörren.

Som bäst åker jag tåg. Väntar på nya liv, ty jag har fastnat någonstans i Lemonadsjön. Väntar ändå ännu mera på att om två timmar och femtiofyra minuter återförenas med min familj. Sedan vill jag krama dem alla alla minuter resten av dagen och aldrig någonsin vara ifrån dem igen.

Se där. Lite allt eller inget. Igen.

Bilder

Jag drabbades plötsligt av dåligt bloggsamvete. Det är inte okej att aldrig bjuda på bilder. Hittade några gamla på Facebook som ni får hålla till godo med tills jag skärper mig så pass att jag börjar ta bilder.

20130429-225753.jpg

20130429-225807.jpg

20130429-225816.jpg

20130429-225824.jpg

20130429-225832.jpg

20130429-225840.jpg

20130429-225847.jpg

20130429-225856.jpg

20130429-225905.jpg

20130429-225913.jpg

20130429-225920.jpg

20130429-225931.jpg

20130429-225939.jpg

20130429-225950.jpg

20130429-225959.jpg

20130429-230007.jpg

20130429-230024.jpg

20130429-230016.jpg

20130429-230033.jpg

20130429-230042.jpg

Ruttet

Tanken är väl att man ska känna igen sig, le och tycka att livet är smutsigt men att vi minsann är smutsiga tillsammans. Att man ska känna att gräset ändå inte är så mycket grönare på andra sidan och att det ska kännas skönt. Men när jag läser Annes blogginlägg, Svenskfinlands mest aktuella just nu, blir jag mest av allt mörkrädd. Och tänker att gräset är som det är här på min sida men att det verkar rent ut sagt ruttet på många andra sidor.

Missförstå mig rätt. Jag tycker också det är charmigt med kiss i duschen och behån i ugnen. Men många av kommentarerna andas en avundsjuka och en missunnsamhet som jag inte alls känner igen. Snarare något som gränsar till illvilja och hat, något som gör att jag blir lite rädd när jag går omkring på trottoaren eftersom de flesta jag möter antagligen inte vill mig väl.

Är det någon annan som känner som jag när ni läser bekännelserna? Du får i så fall väldigt gärna vara anonym här också, för det anses väl inte vara speciellt rumsrent och politiskt korrekt att känna så.

Charmigt; jag har sett precis varenda avsnitt av tv-serien Dance moms.

Och; medan jag har skrivit det här inlägget har jag lyssnat på soundtracket till Mamma Mia.

Sömnens land

När jag blir stor ska jag lära mig att somna utan att Fredrik finns i närheten. Om sex och en halv timme ska jag morgonpromenera i Oslo och här ligger jag och är inte ens nära sömnens land. För det är så svårt när jag inte hör en fotbollsmatch i bakgrunden, när jag inte vet att han kommer att ligga nära när jag vaknar till första gången i natt.

Fast egentligen vill jag inte lära mig alls. Egentligen vill jag ju alltid somna med honom i min närhet.

Fördelen

Fördelen med att jag saknat flera dagar på förhand är att det just nu känns riktigt bra. Trots att vi nu väl är på olika platser, jag och dem jag älskar allra mest. Efter farvälet på perrongen visste jag att det värsta var över. Och jag tror att jag visste rätt.

Könsneutrala barn

Evighetsfrågan om huruvida könsskillnader är biologiska eller sociala verkar ha blossat upp på nytt. Till exempel här. Som vanligt är åsikterna starka. Som vanligt är viljan att förstå den andra sidan lika med noll.

Jag måste erkänna att jag också har noll förståelse. Jag har noll förståelse för varför det skulle spela en så avgörande roll huruvida det är biologi eller sociologi som lägger grunden för skillnaderna. Hur mycket mera tid och resurser ska läggas på att utreda den frågan?

Jag skulle betydligt hellre utreda andra frågor. Hellre än att fundera på varför skillnader finns vill jag fundera på hur vi kan motverka de skillnader som är destruktiva.

Som lärare ser jag nästan dagligen unga pojkar som tar plats, som tror på sig själva och som gör sin röst hörd. Lika ofta ser jag unga flickor som gör sig mindre, som är osäkra och som verkar tvivla på huruvida de har rätt att säga något. Det finns naturligtvis undantag, det finns försiktiga pojkar och frimodiga flickor, men trenden är glasklar. Och ärligt talat struntar jag fullständigt i om flickorna är osäkra och små av naturen eller av sociala konstruktioner, det enda som spelar någon roll för mig är att de upptäcker att de också har rätt att synas och höras, rätt att vara viktiga. Rentav en skyldighet att vara det.

Tyvärr finns det också unga pojkar som uppenbarligen mår dåligt men som anser att det är omanligt och svagt att tala med någon om de problem som tynger dem. Det finns en växande grupp unga pojkar som lider av kravet på vältränade kroppar med muskler som i första hand ska synas och sedan i nionde hand användas. Att det finns unga flickor som späker och avskyr sig själva för att deras kroppar inte ryms i den lilla, trånga mall de eftersträvar är vi alla smärtsamt medvetna om. Det finns många pojkar som är våldsamma mot andra, det finns många flickor som är våldsamma mot sig själva. Det finns pojkar som tycker att sexuella trakasserier är helt okej, det finns flickor som tycker att också den uppmärksamhet som följer sexuella trakasserier är bättre än ingen uppmärksamhet alls.

Det finns en generation ungdomar som söker sig själva. Och jag hoppas att de vågar söka bortom könsrollernas snäva gränser för annars kommer vi också i deras framtid att ha kvinnor som backar och män som tar sig fram.

Jag är inte alls säker på att lösningen finns i ljusblå kläder på flickor och fler plastspisar åt pojkar men jag anser att vi måste försöka göra något. Jag vill lära min son att han visst får vara ledsen och liten och svag, och om flera dockor är priset för det så är jag villig att betala. Jag vill lära min dotter att hon visst får ta plats och vara stor och stark, och om sjörövarlek kan hjälpa så är jag matrosen. Könsneutrala leksaker och kläder är aldrig ett självändamål. Det enda självändamålet här är att allt fler människor ska må allt bättre, vara helare människor som lever upp till en större andel av sin fulla potential.

Jag hade en gång en debattövning med en grupp ungdomar. Åtta flickor var med. Tre pojkar. Pojkarna talade (tyvärr helt utan överdrift) 85 % av tiden. Den som tror att alla i de klassrummet levde upp till sin fulla potential räcker upp en hand.

Nå precis.

Skum sak

En skum sak att skryta med är att ens barn äter mycket. Jag bjuder på det.

Denna dag har Arvid nämligen ätit:
– 250 ml välling
– 2 burkar barnmat (kött och grönsaker)
– 2 dl gröt
– 2 burkar barnmat igen (kött och grönsaker igen)
– 1,5 dl gröt

Helt otroligt. Närmast bottenlös ter han sig.

Alldeles underbar är han för övrigt. Säger hon med skuggan av saknad på förhand.

En liten skugga

Under de senaste dagarna har det ständigt vilat en liten skugga över min tillvaro. Själv får jag stå stadigt, men det svajar kring folk i min omgivning – inte i min direkt närliggande – och av olika orsaker rubbar det också mitt eget varande. Ibland vill jag bara ropa: Varför, varför, varför? Varför kan inte alla bara vara snälla? Bara vara friska? Ens bara få leva? Bara få allt det som de drömde om, hoppades på och planerade? Varför måste mörkret ibland göra sig så väldigt starkt påmint?

Dessutom har jag en egen liten skugga också. Från och med imorgon ska jag och min familj vara på olika platser några dagar. Och sedan i söndags har jag saknat dem, i förväg liksom. Jag kommer att ha det jättebra på min plats, de kommer att ha det jättebra på sin. Men oj, så jag kommer att sakna dem. Han den minsta, naturligtvis. Honom som jag inte ju inte riktigt kan prata med och kolla läget med. Och henne, naturligtvis. Hon den livsglada, härliga med så mycket kärlek i den lilla kroppen.

Men kanske allra mest honom, den där största. Honom som jag faktiskt inte är hel utan. I början av vår tid som ett tyckte jag det gick rätt bra att vara ifrån varandra ett par dagar ibland och jag var helt säker på att det skulle gå ännu bättre med tiden. Jag hade helt fel. Det som gick rätt bra då för åtta år sedan gick lite sämre för fem år sedan. Och rätt dåligt idag faktiskt. Om det fortsätter så här kommer jag inte ens att kunna handla kaffegrädden själv när vi är över 80.