– Kom till mamma, säger hon till Arvid och lyfter upp honom ur min famn.

Min son är några veckor ung och ligger nöjt i sin mosters famn. För moster är hon, vad hon än kallar sig. Hon har en plan; att bo så ofta hos oss att Arvid inte riktigt ska veta om det är hon eller jag som är hans mamma.

Jag vet inte om planen lyckades. Och tyvärr lär vi nog aldrig få veta. Men jag vet att hon bodde ofta hos oss. Väldigt ofta. Hon hade ett distansförhållande och hon hade en fruktansvärd storm i sitt liv, så hon sov ofta på vår soffa. Hon finns på fotografierna från den där hösten.

Och lite så har det fortsatt. I nästan två år har vi fått ha henne ofta. Ibland jätteofta och ibland mindre ofta, men ofta. Och vi har älskat det. Hon passar lika bra här som någon av oss andra.

De senaste veckorna har hon bott här nästan på heltid.
– När kommer moster Emma hem? frågar Ingrid efter förskolan.
– Ska inte moster Emma äta här idag? undrar hon när vi bara är fyra när vi börjar äta.
Och hon är besviken när vi är för få.

Det var någon som hörde att hon bor hos oss just nu och denna någon försökte välvilligt bekräfta det jobbiga i att ha en inneboende.
– Nej, det är absolut ingenting. Hon märks inte ens, det är bara roligt, säger Fredrik.
Och jag vet att han menar det. Varken han, jag eller barnen anstränger oss eller skärper oss när hon finns. Och jag älskar att det är så.

Idag tog hon fyra väskor med sig och flyttade hem till sitt riktiga hem. Jag är glad för hennes skull. Efter flera år av distansförhållande unnar jag henne verkligen att få bo med den man hon älskar och valt att dela livet med. Hon har ett nytt hem, ett fint hem, som hon knappt hunnit bo i. Nu ska hon få vara där, leva där. På riktigt. Jag unnar henne det. Jag unnar dem båda det.

Men det är tomt i vår soffa ikväll. Och även om det är fint att en annan soffa i en annan stad äntligen får ha henne hos sig… så saknar jag henne. Redan. Hon skämde bort oss med sin närvaro under en så lång tid. Hon fanns så nära så ofta och så länge. Förstås saknar jag.

På hennes bröllop i somras frågade en av hennes vänner vad som är receptet på ett systerskap som vårt. Hur skapar man sådana syskonrelationer? undrade vännen.
Och jag vet inte riktigt. Men jag vet att mina systrar är mina bästa vänner och att allt är lite sämre när vi inte får vara tillsammans.

Och jag vet att det finns en soffa som ikväll är tommare än vi vill att den ska vara.

Och jag tröstar mig med att hon sover på den igen på torsdag.

Om jag är värdelös på att springa lopp så vet jag inte vilket adjektiv som ska beskriva hur oerhört dålig jag är på att vara sjuk.

Idag bad jag Fredrik berätta hurdan människa jag är i vanliga fall, när jag inte bara är de smulor som förkylningen lämnat kvar. Han använde ord som levnadsglad och positiv. Och vi kunde väl båda konstatera att de egenskaperna är svåra att hitta i mig när snuva, hosta och feber också ska ha sin plats.

Jag är så otroligt ofräsch just nu. Jag minns inte hur en dusch känns. Jag har inte klätt på mig ordentligt på flera dagar. Jag lever på chips och glass och pepsi. Igår såg jag nio avsnitt av Pretty little liars och jag tyckte att det kändes sunt och vettigt.

I över en vecka har jag eller Fredrik varit sjuk. Den andra har oftast varit krasslig. Hela familjen lever ju undantagsliv när en vuxen är ur spel. Den andra gör allt, men då bara det nödvändiga. Hela livet är liksom lite svältfött. Det finns inga guldkanter men en hel del brister. Vårt hem ropar på städning. Vårt kylskåp på veckohandling. Våra jobb på tid. Våra barn på kvalitetsföräldraskap och kärlek.

Jag säger som alltid när vi är sjuka; det borde vara förbjudet enligt lag att småbarnsföräldrar blir sjuka.

Och; allt är bra så länge alla är friska.

En gång i min löparkarriär sprang jag 10 km på 55 minuter och 40 sekunder. Men det vet bara min pulsklocka. För det var inget officiellt lopp, det var helt vanlig motionslänk när jag var ovanligt stark och snabb. Det var mitt personliga rekord på milen.

Jag förstår inte vad folk menar när de säger att man ju alltid är lite snabbare när det är lopp. Jag har aldrig toppresterat i det läget. Mina fem bästa tider på 10 km är alla från vanliga länkar. Jag är sämst när det gäller.

På lördag gäller det. Midnight run. Men den här gången lär jag vara sämre än sämst. Min hälsa ska göra en närmast mirakulös helomvändning om jag ens ska kunna starta. Med tanke på att det gäller igen veckan därpå, tjejmil i Stockholm, känns det ännu dummare än vanligt att chansa.

Jag är så ledsen och irriterad och besviken. Jag vill springa och må bra. Nu är jag bara en tragisk hög av halsont, snuva och hosta. Jag blev genomsvettig av att klä på mig idag på morgonen och mitt huvud dunkar oroväckande när jag går.

Ja. Sämre än sämst när det gäller. Igen.

Jag är inte den som pekar med hela handen. Inte den som säger var skåpet ska stå. Jag är den som förstår alla perspektiv och synpunkter. Den som tycker att alla har rätt på sitt sätt. Två helt motsatta åsikter kan vara rimliga och resonliga i mina ögon.

Det är förvirrande att vara jag ibland. Och svårt. Jag kan avundas den som är tvärsäker. Den som alltid verkar veta.

Det enda jag vet är att jag i alla lägen är allergisk mot elakhet. Att den som väljer att vara elak alltid har åtminstone lite fel.

Han befinner sig mitt i en skilsmässa. En av oss frågar det som jag tror att alla andra tänker på:
– När du ser tillbaka nu, finns det något ni kunde ha gjort annorlunda?

Han har ett svar, ett svar som han ger oss. Ett svar som handlar om att fortsätta göra egna saker tillsammans också efter att barnen kommit. Ett svar som handlar om att lämna barnen ibland för den livsviktiga egentiden som par. Ett svar som handlar om att se på den andra som något annat än en förälder.

Att vara småbarnsförälder känns ibland som en omöjlighet. Jag tror ju på att identifiera sina behov, se till att de uppfylls och sedan vara nöjd och glad och bidra till att utrota bitterheten i världen. Men det gååår ju bara inte att få allt man behöver när man har småbarn. Jag behöver tid för mig själv, tid med Fredrik, tid med familjen, tid med vänner, tid för träning och tid med Gud. Behöver. Dessutom måste vi städa och laga mat och skriva initialer i barnkläder.

Småbarnsföräldrar har också 24 timmar korta dygn. Det gååår ju bara inte. Jag får inte allt jag behöver alla dagar. Jag måste lägga behov mot varandra. Jag måste fundera på vad jag behöver allra mest.

Jag behöver Fredrik och jag vill satsa på honom och oss. Vi är det bästa jag har, det bästa vi har. Genom att jag väljer honom väljer jag mycket annat av det god också.

Det är inte lätt. Det kommer inte gratis. Vi måste offra något för att vinna något annat när det är omöjligt att få allt man behöver och vill. Vi har inte packat upp alla sommarväskor ännu. Vi har inte storhandlat ordentligt på två och en halv vecka. Att det ska göras middag överraskar oss varje dag. Om vi säger så.

– Mamma, jag vill gifta mig med Arvid när jag blir stor. Men det kanske inte går för han kommer ju alltid att vara fyra år yngre.

Jo. Det är ju det som är problemet.

Jag ser dem i matbutiken. Vid smöret och margarinet. Han ser ut att vara urtypen av en österbottnisk man. Bra på att arbeta. Tar i där det behövs. Lojal. Samvetsgrann. Pratar inte i onödan. Ältar inte. Skulle göra vad som helst för de sina.

Hon ser ut att må väldigt dåligt. Hon är längre än jag, vilket betyder att hon är lång. Men hon väger kanske trettio kilo mindre än jag. Vilket betyder att hon är beyond smal. Hon ser så uppenbart ätstörd ut. Jag tror att jag gissar rätt när jag gissar att hon är hans dotter.

Det har gått många veckor sedan jag såg dem. Nästan varje dag har jag tänkt på dem. På hur deras liv inte blev vad de hade tänkt och hoppats. Hon har aldrig bett om sin ätstörning. Han, som skulle göra vad som helst för henne, är plötsligt ganska maktlös.

Deras liv blev inte vad de tänkte och hoppades. Det ärras just nu. Och på något plan är det väl mänsklighetens gemensamma nämnare; att ingens liv blir vad vi tänker och hoppas. Vissa av våra mål når vi, andra inte. Vissa drömmar når vi, andra förblir just drömmar. Brustenhet, misslyckanden, sjukdom, död. Ingen av oss kommer undan. Alla får vi möta lidande som inte ingick i vår ursprungliga plan.

Tänker jag när jag ser den österbottniske mannen som nog aldrig hade trott att just hans dotter skulle sluta äta. Tänker jag när jag ser tonårsflickan vars liv numera kretsar bara kring det hon äter och inte äter.

Tänker jag när jag ser min egen spegelbild. Tänker jag när jag möter dig.

Vi förenas i att det perfekta och osårbara livet inte finns. Det finns bara ett slags liv. Och det kommer alltid helt utan garantier.

Redan några dagar före Arvid fyllde fyra månader började jag jobba igen. Och fler än en gång har någon frågat, oftast lite försiktigt och ibland lite burdust, om jag inte tycker mig ha missat något.

Självklart har jag det! Jag älskade varje dag jag var hemma med honom. Och varje dag Fredrik var hemma med Arvid var en dag som jag missade.

Men. Jag tror faktiskt att Fredrik skulle ha missat ännu mera om hans dagar med Arvid varit färre. Samhället och omvärlden förväntar sig nämligen att jag ska vara en närvarande och kapabel förälder med stenkoll och då blir jag lite grann just det. Så även om jag var hemma med Arvid bara fyra månader så upplevde jag aldrig att Fredrik blev den enda av oss som hade koll på läget. Det var inte så att han måste lämna en lapp åt mig med instruktioner när han sprang långlänk på lördagarna. Nej, vi var två föräldrae med full kontroll.

Och här tror jag att det omvända är mera ovanligt. En heltidsarbetande pappa till en bebis på fyra månader har sällan (men naturligtvis ibland – jag kommer på rak arm på åtminstone en) stenkoll på vardagen med bebisen. Han känner sig sällan lika säker, trygg och bekväm i föräldravarandet som mamman. Medan jag aldrig tappade bort det. Jag blev aldrig rostig som förälder.

Sedan Arvid var fyra månader och sedan Ingrid var sex månader har de haft två föräldrar som inte rostat. Två föräldrar som inte behövt instruktioner och lappar. Och jag tror det har varit bra för dem. Än i denna dag duger båda famnarna lika bra när Ingrid slagit sig. Än idag är det en lika liten (eller stor) katastrof vem av oss som än åker bort över natten.

Och för att kunna ge dem det gav jag gärna bort några månader till hemma med Arvid. Även om jag förstås gick miste om.

Nu som då är det någon som för fram skilsmässans förträfflighet. Som påpekar att det är en förlegad och absurd tanke att vilja leva med en enda människa hela livet. Varifrån kommer den idiotiska strävan, liksom?

I kommentarsfältet här till exempel. tummen upp för skilsmässor, är en av kommentarsrubrikerna.

Självklart finns det sämre alternativ än skilsmässor. Självklart finns det en gräns för hur dåligt ett förhållande får vara. Och självklart finns det skilsmässor som förser de inblandade med ganska lätta ryggsäckar, ganska ytliga sår och rispor. Men är det inte så att en skilsmässa ändå alltid är ett sämre alternativ än att de två som valde varandra fortsätter göra det valet? Inte för att de biter ihop och lider utan för att de fortfarande efter sju, sjutton och fyrtiosju år vill välja varandra?

Är den nya drömmen ett förhållande som tar slut på ett lyckligt, smärtfritt och snyggt sätt? Eller finns det utrymme kvar för den gamla drömmen, den om ett lyckligt förhållande som förblir just lyckligt även om det förstås kommer lättare och svårare, gladare och mindre glada tider?

Jag besökte just min nya blogg. För första gången med en dator och jag drabbades av en smärre chock när jag såg den sjukt dominerande sidhuvudsbilden. Jag hade verkligen ingen aning. Verkligen. Vi får se hur länge det får se ut så här.

Intressant att min första tanke när jag återhämtat mig från chocken var att jag måste förklara att den stora bilden inte var meningen. Jag har uppenbarligen rätt långt kvar att gå tills den självdistans jag drömmer om är rådande i mitt liv.