Vi hade en ambitiös plan när vår gemensamma semester började förra veckan. Vi skulle avverka ett litet projekt per semesterdag. Och med litet menade vi verkligen litet. Vika ihop rena kläder. Gå igenom ett skåp eller en hylla i ett skåp. Städa lite i kylskåpet. Vi menade verkligen inte att vi skulle renovera bastun eller städa garaget. Ett enda rimligt och realistiskt litet projekt per semesterdag.

Första dagen skulle vi handla mat. Fredrik tyckte absolut att det räknades som den dagens lilla projekt. Jag tyckte absolut inte att det skulle räknas, tyckte att det var lite väl ambitionslöst för första dagen. Men jag gav med mig och lät det räknas, ville väl vara generös sådär i början av semestern.

TUR att jag gav med mig. Efter tio dagars gemensam semester har vi avverkat exakt ett litet projekt. Vi handlade ju mat den där första dagen.

Jag älskar oss.

För efter tio dagars gemensam semester har vi förvisso avverkat väldigt få projekt, men vi har haft det väldigt roligt och bra tillsammans med varandra och med barnen och med vänner och familj. Vi har pratat mycket, umgåtts mycket, ätit jättemycket jättegott, skrattat mycket, vilat tillräckligt mycket och läst rätt mycket (men ändå för lite). Vi har använt våra dagar väl. Må vi fortsätta med det.

Högarna med ren tvätt i bastun försvinner ju ändå ingenstans. Bevisligen inte.

Jag var femton år gammal och fick en riktigt riktigt besvärlig finne. En sådan där som tar över hela ansiktet, människan, livet… Ni vet. Och jag minns att jag tänkte att det nog var lika bra att pojken jag var olyckligt kär i redan hade tackat nej till mig. För vårt förhållande hade nog inte överlevt den där finnen.

Nu är jag nästan trettioåtta och jag har bränt min näsa i solen. Oproffsigt, dumt och fult. Min näsa tar över hela ansiktet men inget av människan och ännu mindre av världen. Och inte en enda gång har jag funderat på om mitt äktenskap kommer att överleva den brända näsan.

Det är skönt att vara vuxen.

Och så står han där. I ett hav av blåklädda tioåriga pojkar som sjunger Ja må han leva så högt och hjärtligt som de bara kan efter en timmes fotbollsträning i gassande sol. Jag tänker att födelsedagar kan se ut på många olika sätt. Om man fyller fyrtioett kan en födelsedag sluta med att man drar en fotbollsträning för ett av byaklubbens juniorlag.

Och det kan hända att det känns helt okej. Till och med mer än så. Det kan hända att det känns jättebra. Och det säger en hel del om en människa.

Min Fredrik fyller fyrtioett idag. Jag älskar att han är min. Så länge vi har varandra tror jag att jag klarar nästan vad som helst.

Sak jag definitivt kommer att sakna när Hilde blir äldre: att hon läser högt för en förälder varje kväll efter att föräldern har läst för henne. Det är så mysigt och ger en så härlig inblick i hennes stora, rika inre värld.

Sak jag definitivt inte kommer att sakna när Hilde blir äldre: att det ser ut så här i hennes rum:

Och då är det ändå en dag som vi ordningsmässigt beskriver som helt okej.

Allt har som bekant sin tid. Sin charm. Sin glädje. Sin frustration. Utmaningen är som lika bekant att fokusera på det goda med det som är nu.

– Varje dag när jag ser dig tänker jag… Wow, det där är min mamma!

Hilde Kass, midsommardagen 2021

Det lever jag länge på. Hon är i sanning en fantastiskt festlig typ. Också i just den här stunden vet jag det. När hon för andra kvällen i rad uppenbarligen har glömt bort att hon är fyra år och tycker att läggdags först kring midnatt är helt rimligt.

Att den här platsen finns på jorden är inget mindre än ett gudsbevis. Att just jag ibland får finnas på just den här platsen är stort. Här har vi fått fira midsommar med mina föräldrar i år och här har det varit väldigt gott att vara. (Trots att vi skriver 23.37 och Hilde fortfarande har energi som skulle göra de flesta andra minst gröna av avund.)

Här fick du min magiska solnedgång. Du har kanske också fått barn i vita klänningar och blomsterkransar. Kanske de läckraste av middagsbord och de vackraste av jordgubbstårtor. Stora kompisgäng med skrattande ansikten. Och jag hoppas att alla de bilderna och glimtarna har gjort dig gott. Att du har kunnat tänka Kul för dem, jag är nöjd där jag är.

Men du kanske inte alls är där. Kanske den här midsommaren blev en smärtsam påminnelse om allt som inte är. Om barn som inte blivit till eller om barn som inte ville komma och fira med dig i år. Om svåra sjukdomar, om spruckna relationer, om förlorade jobb, om smärtsam ensamhet.

Till dig som inte firar den midsommar du egentligen vill fira… Jag önskar dig hopp och precis allt det vackra du drömmer om och behöver. Och att nästa midsommar blir allt du bara önskar dig.

Jag hör ju till dem som tror att det finns en särskild plats i himlen för frivilliga juniortränare. De gör en ofantlig insats för vårt samhälle. Om de inte skulle göra det de gör skulle bara barn till de allra rikaste föräldrarna kunna idrotta. Och den förlusten skulle vara så mycket större än förlusten av idrott.

Jag hör också till dem som tror att det finns en särskilt särskild plats i himlen för frivilliga juniortränare som tar sig an de allra yngsta barnen.

Och jag vet inte ens vilken slags himlaplats som borde finnas för de frivilliga juniortränare som tränar ett lag där det finns en liten fyraåring med en synskada. Som blir bemött med tålamod, förståelse och enorm uppmuntran.

Att Hilde känner sig som en vinnare efter varje träning gör hennes tränare till vinnare. Och mitt modershjärta till det varmaste som finns.

– Vad ska ni göra? frågar hon.

Vill helt klart följa med när storebror och hans kompis går ut och leker.

De vill helt klart inte att hon ska följa med ut.

– Öhhh… Vi ska ordna en liten överraskning till dig, så du kan inte komma med för då förstörs överraskningen, säger storebror Arvid.

Hilde nöjer sig med svaret. Så där som optimistiskt lagda fyraåringar gör.

Jag har låga förväntningar. Tänker att det kommer att sluta med stor besvikelse.

Jag har fel. När de kommer in igen har de samlat ihop stenar som de radar upp på Hildes lilla bord. Hon blir allt annat än besviken. En egen installation i sten! Precis vad hon alltid har önskat sig.

– Jag tycker att de är så bra med mig, sa Hilde uppskattande.

Jag håller med. De är så bra med henne. Och människor som är bra med kompisars småsyskon – det är typ mina favoritmänniskor.

Det liv vi lever nu är så väldigt mycket vardag. Vi kokar gröt som bara ibland blir uppäten. Vi hittar oskickligt undangömda brödkanter under tv-soffan trots att vi dagligen påminner om att vi äter i köket. Vi tjatar om tandborstning – vissa dagar känns det som om tandborstningen är ett deltidsjobb. Vi letar efter fotbollskläder som aldrig är där de ska vara (var är ens det?). Vi skjutsar, vi kokar, vi tvättar, vi skärmvaktar – alla dagar känns det som om skärmvaktandet är ett heltidsjobb. Vi reder ut syskonbråk, vi tar ställning till vem som ska få sista tunnbrödet trots att vi inte riktigt vet eftersom vi inte varit med när de näst sista försvann. Vi läser böcker som vi kan utantill, vi diskuterar livets stora frågor, vi bygger pussel, hoppar på studsmattan, tränar fotboll. Väcker motvilliga och tvingar ännu mer motvilliga i säng. Vi ber om förlåtelse och vi förlåter.

Vi är helt enkelt föräldrar. Och det livet är väldigt mycket vardag.

Så mycket att jag ibland lyckas glömma hur ofantligt stort det är att få vara så viktig för någon så älskad. Att jag och Fredrik får vara deras allra största trygghet är det största som finns. Det är det minst vardagliga jag kan tänka mig. Och det är värt precis allt det där väldigt vardagliga.

– Ni har bara stora barn nu, konstaterade hon medan hon höll ett vant öga på sin egen ettåring som vandrade omkring sådär som ettåringar gör. Med självförtroende och fart och nyfikenhet. Och med rätt lite självbevarelsedrift och förstånd.

Och det är sant, insåg jag när hon sa det. Vi har stora barn nu. Jag kunde sitta och äta tårta utan att ständigt behöva hålla koll på var barnen var. De har nämligen hunnit skaffa sig åtminstone hyfsat mycket livsviktig självbevarelsedrift och förstånd.

Att vi har stora barn nu insåg jag också idag på morgonen när jag kom hem från min morgonlänk vid nio och alla förutom Ingrid fortfarande sov. Det var rätt härligt. Att vi har stora barn nu insåg jag också igår på kvällen när klockan var halv tolv och ingen sov och ingen förutom jag ville sova. Det var rätt ohärligt.

Alla skeden och perioder har sin charm och skönhet. Det gäller att försöka se och fokusera på det härliga med det som är just nu.