Det liv vi lever nu är så väldigt mycket vardag. Vi kokar gröt som bara ibland blir uppäten. Vi hittar oskickligt undangömda brödkanter under tv-soffan trots att vi dagligen påminner om att vi äter i köket. Vi tjatar om tandborstning – vissa dagar känns det som om tandborstningen är ett deltidsjobb. Vi letar efter fotbollskläder som aldrig är där de ska vara (var är ens det?). Vi skjutsar, vi kokar, vi tvättar, vi skärmvaktar – alla dagar känns det som om skärmvaktandet är ett heltidsjobb. Vi reder ut syskonbråk, vi tar ställning till vem som ska få sista tunnbrödet trots att vi inte riktigt vet eftersom vi inte varit med när de näst sista försvann. Vi läser böcker som vi kan utantill, vi diskuterar livets stora frågor, vi bygger pussel, hoppar på studsmattan, tränar fotboll. Väcker motvilliga och tvingar ännu mer motvilliga i säng. Vi ber om förlåtelse och vi förlåter.

Vi är helt enkelt föräldrar. Och det livet är väldigt mycket vardag.

Så mycket att jag ibland lyckas glömma hur ofantligt stort det är att få vara så viktig för någon så älskad. Att jag och Fredrik får vara deras allra största trygghet är det största som finns. Det är det minst vardagliga jag kan tänka mig. Och det är värt precis allt det där väldigt vardagliga.