Än jag egentligen ville

I vårt förhållandes begynnelse hände det rätt ofta att jag var vaken betydligt längre än jag egentligen ville och såg betydligt läskigare filmer än jag egentligen ville för att göra Fredrik glad. Ikväll har vi sett första Hobbit-filmen och det var som att landa i den tid då vår gemensamma resa började och jag tänjde på mina gränser var och varannan kväll. Mina ögonlock hölls stundvis bara nästan uppe och ibland måste jag kolla väderprognosen på telefonen för att komma ihåg att orcher inte finns i verkligheten.

Eller gör de? Egentligen finns det väl inga sannare berättelser än dem som Tolkien skapat. De rymmer hela livet. Allt det vi ser och allt det vi inte ser utan bara anar. Om ens det. Det finns i sanning så mycket vishet i de berättelserna, så många tankar som jag tror så mycket på. Den påminnelsen gjorde gott.

Men nog är det skönt att somna tidigt också. Och att se harmlösa filmer vars dvd-omslag har vit botten, snygga människor som ser glada ut och ljusblå och/eller rosa text.

Advertisements

Det är svårt att vara kyrka

För några veckor sedan flydde människor kyrkan för att Päivi Räsänen uttalat sig angående könsneutrala äktenskap. Idag flyr människor kyrkan för att ärkebiskopen uttalat sig angående samma fråga men på ett helt annat sätt. Det är svårt att vara kyrka.

Jag tycker flykterna åt motsatta håll och av motsatta orsaker talar sitt tydliga språk; kyrkan kan egentligen varken vinna eller förlora medlemmar genom ställningstaganden och åsikter. I mina ögon är egentligen varken en konservativare eller en liberalare linje i sig en dödsstöt för vår folkkyrka trots att många vill få det att verka så. Nej, dödsstöten för folkkyrkan är att många av dess medlemmar berörs så lite av sitt medlemskap att ett uttalande som ingalunda hela kyrkan står bakom (gäller båda exemplen ovan) får dem att skriva ut sig. Det tyder på att kyrkan inte betyder något, att de inte hittat sitt hem i församlingen och sin plats i kyrkobänken och där finns kyrkans verkligt stora utmaning.

Det finns de som applåderade då för några veckor sedan och som applåderar också nu. Som applåderar varje gång kyrkan förlorar medlemmar, må orsaken sedan vara vilken som helst. Jag har svårt med de applåderna för flykten gör mig ledsen. Inte egentligen för att kyrkan vid medlemsflykter förlorar byggnader, verksamhetsformer, anställda eller ens medlemmar utan för att jag tror att kyrkan har svaret på människans längtan efter mening, ledning, kärlek och tillhörighet och för att så många uppenbarligen inte kunnat hitta det inom kyrkans väggar.

Vi gör tydligen något helt fel. Vi som är kyrka. Och vi gör frågan och svaret alldeles för enkelt om vi säger att det beror på att vi har en för konservativ eller en för liberal inställning i någon viss fråga. Bevisligen. Svaret finns någon annanstans. När ska vi våga börja leta efter det?

Skadeglädje

Skadeglädjen sägs ju vara den sannaste glädjen, men den är inte den vackraste. Ikväll är jag glad och tacksam. Jag har sett väldigt få elakheter och övertramp i segeryran som nu sprider sig i vårt land. Snyggt! Älskar att glädjen får tala för sig själv, den är starkare utan pikar. Och rätt få (men tyvärr inte väldigt få) elakheter och övertramp i det läger där striden slutade i ett nederlag.

Jag hoppas att kärleken i vårt land är större idag än igår! Jag hoppas att den kärleken räcker också till andra än till dem som vill ingå samkönade äktenskap. Och jag tror mig veta att vårt land inte är mer förlorat och förtappat än igår.

Kom igen, Finland!

Rond 2

En könsneutral äktenskapslag har redan länge varit bara en tidsfråga och jag tror att den tiden har kommit nu. Jag misstänker att striden är över. Slaget må sedan vara vunnet eller förlorat. Men över är det.

För dem som nöjer sig med Finlands lag.

För kyrkan har slaget egentligen bara börjat. Om samhället gör så här – vad ska kyrkan göra då? Ska kyrkan börja viga samkönade par eller ska kyrkan hålla fast vid den traditionella äktenskapssynen? Vi vet redan nu att det inom kyrkan finns olika röster som vill helt olika saker och då brukar resultatet stavas konflikt. Det kommer att bli en tuff fråga. Det är dags att ladda för rond 2.

Jag hoppas innerligt att den inomkyrkliga diskussionen kunde skötas snyggare än den samhälleliga. Men jag misstänker att den tyvärr kommer att vara minst lika ful. För när frågan diskuteras inom kyrkans väggar är det inte bara frågan om lag och ordning och juridik utan dessutom helighet och etik och sanning.

För den människa som har en Gud så finns det en sanning. Och det betyder att kyrkan måste jobba på ett helt annat sätt. Kyrkan kan inte komma fram till att vi ska ändra vår attityd till könsneutrala äktenskap eftersom det faktiskt är år 2014, vilket väldigt ofta har varit argumentet i den debatt som förts i samhället. Vi kan inte heller ändra attityden bara för att Sverige, Belgien och drygt trettio amerikanska delstater har gjort det.

Vi kan ändra oss bara om vi tror att vi hade fel. Sådant har hänt förr och sådant kan hända igen.

Ja, kyrkan och alla vi som är en del av den får börja ladda för rond två. Nu läggs nästankärleken verkligen på prov, den nästankärlek som Jesus kallat oss till. Kan vi älska en granne i kyrkbänken trots att den tänker annorlunda än vi i den här frågan?

Flick-fiasko

Jag är sju år gammal och på väg till min lågstadieskola i Vasa. Jag kan inte klockan ännu så varje morgon vrider mamma upp äggklockan före hon och småsystrarna åker till dagis och när äggklockan ringer ska jag starta hemifrån. Nu har äggklockan ringt, nu har jag startat.

Efter några kvarter möter jag en manlig familjebekant. Hemma hos honom har nog ingen äggklocka kickat iväg honom men vi förenas i promenaden på väg till ännu en vardag. Han och jag slår följe en bit, vi pratar om vad den dag vi har framför oss för med sig. Eller, nu när jag som vuxen tänker tillbaka inser jag att det nog var jag som pratade. Han lyssnade och ställde frågor. Jag svarade. Men egentligen var jag knappt närvarande. För det fanns en tanke som var så väldigt stark hos mig där och då; hoppas någon ser oss nu och tror att han är min pappa.

I Vasa i början av 90-talet fanns det inte skilsmässofamiljer i varje trappuppgång. Ännu på ettan var jag det enda skilsmässobarnet i min klass, på sexan var vi några stycken och idag är vi säkert ännu fler. Men när jag som sjuåring går till skolan och hoppas att någon ska tro att mannen vid min sida är min pappa så är jag alltså ganska ensam om att inte ha en pappa hemma. Jag minns att en klasskompis en gång kallade min familj för ett flick-fiasko. Vi var visserligen en väldigt ung mamma och tre små flickor födda inom fyra år, men vi var inget flick-fiasko. Det visste jag redan då klasskompisen sa det även om ordet tydligen levt kvar i mig.

Fem år senare kommer det in en man i vårt liv. En man som blir min pappa. Det går nämligen att få en pappa när man är tretton. Och två år senare kommer det in en liten flicka i vårt liv. En flicka som blir min syster. Min hela syster. Jag kallar henne aldrig någonsin halv, det finns inget halvt över henne. Med pappa kom också två bonussytrar, så numera är vi sex döttrar som firar jul hos mina föräldrar. Och fyra av fem barnbarn är flickor. Det är med andra ord väldigt flicktungt hemma hos oss numera. Flick-fiasko i allra högsta grad. Den där klasskompisen i lågstadiet skulle bara ha vetat.

Så ser min familj ut. Lite styckad. Lite sammanfogad. Lite hopplockad. Men helt hel. Och helt osannolikt rätt.

Min Lucia heter Amanda

Också i vår väljer Finland sin Lucia. Också i år finns tio kandidater och jag är övertygad om att de alla skulle vara goda lucior. Också i år röstar man genom att bidra till en insamling, i år går pengarna till barnfamiljer som av olika orsaker behöver hjälp. Ett ändamål som tyvärr är ruskigt angeläget och aktuellt. Vi har under hösten fått se lite för obehagliga konsekvenser av då barnfamiljer hade behövt mera hjälp än de fått. Vi vet att det kan kosta liv. Vi vet att insamlingen kan vara med och rädda liv.

I år heter kandidat nummer ett Amanda och hon är nominerad av en annan Amanda, mig. Jag lärde känna Amanda för drygt fyra år sedan när hon var konfirmand på församlingens skriftskolläger och hon har sedan dess funnits med i mitt liv på olika sätt. Redan från första början har hon imponerat på mig. Hon är stark ung kvinna som vågar vara sig själv i alla lägen. Hon har ett gott hjärta, hon är ansvarstagande och pålitlig och hon bemöter människor på ett oerhört fint sätt då hon lyssnar och ger andra utrymme samtidigt som hon bjuder på sig själv. Hennes sångröst är magisk, men den är långt ifrån det bästa med henne.

På Amandas kampanjblogg berättar en rad personer om varför de väljer att rösta på kandidat nummer ett i år. Ännu idag kan du vara med och rösta, ännu idag kan du vara med och bidra till insamlingen och därmed hjälpa en barnfamilj som behöver hjälp. Rösta!

Amanda har hela tiden sagt att man inte kan välja fel Lucia, att det viktigaste är att man röstar så att insamlingen får de medel som behövs för att hjälpa. Hon har naturligtvis rätt. Men om du vill rösta på ett säkert kort kan du se det här inlägget som ett tips.

Min Lucia i år heter Amanda.

1

IMG_6035.JPG

På bilden ovan är Amanda Lucia på församlingens julfest för två år sedan. Ingrid, då 4 år, fick vara liten tärna och stal kanske en del av showen. Men för Ingrid själv gällde nog bara Lucian den dagen.

Han luktar illa

Det ligger en man på vägen. Han är så full att han inte hålls stående. Klockan är halv tolv. Det är fredag. Förmiddag.

Vi måste stanna, för annars kör vi över honom. Fredrik hoppar ur bilen och går fram till mannen. Jag sitter kvar, vi har tre barn i baksätet. Fredrik kommer tillbaka och berättar att han ska se till att mannen kommer hem ordentligt.

Under hela vägen är mannen arg och otrevlig. Han faller och Fredrik får lyfta. Han luktar illa. Han svär mycket. Han bjuder på bilder ur sitt liv. Tragiska bilder. Besvikelser och misslyckanden. Och när Fredrik kommer hem igen säger han något som inte påminner om något annat Fredrik någonsin sagt:

– Den här mannen är ju egentligen bara till besvär. Han ger ingen någonting och bidrar inte på något sätt.

En människa som dricker upp sina vänner och sina arbetsmöjligheter och skrämmer bort alla dem som närmar sig. Och ändå anser både Fredrik och jag och de flesta andra att hans värde som människa är absolut och okränkbart. Ingenting han gör kan göra att hans värde ökar och ingenting han gör kan göra att hans värde minskar. Värdet bara är. Är. Oförtjänt och orubbligt.

Men hur hanterar vi den människans lika värde? Så få av oss står på barrikaderna för hans rättigheter och möjligheter. För det kostar. Och det drabbar oss själva. Och det tvingar oss att agera. Här hjälper det inte med en politiskt korrekt åsikt om lika värde och möjligheter, här krävs så väldigt mycket mera.

Aj. Jag har så ofantligt långt kvar tills jag är den människa jag egentligen vill vara.

Gräl

Ungefär en gång i halvåret grälar jag och Fredrik. Lite, men inte mycket, oftare händer det att vi fräser åt varandra eller gör oss själva till martyter på ett lite fult sätt. Men grälen är sällsynta.

Nästan varje gräl vi haft har handlat om samma sak. Vi har vår egen långkörare, en konflikt som kommer på nytt och på nytt. Sedan hittar vi en lösning och går vidare, men lösningen är alltid tillfällig och i något skede kommer vi tillbaka till den där frågan som rev upp såren förra gången.

Är det bara vi som fattar trögt och sent lär oss av våra misstag? Eller återvänder också ni andra till betrodda konflikter? Och – för den modiga – vilken är er långkörare?

Sug på den

Hon som sovit på vår soffa allra mest förgyller också i natt vårt hem med sin tillvaro. Vi har talat hela kvällen och nu just snurrar det åttiosju blogginlägg (nå, åtminstone fyra) i mitt huvud. Något av dem ska säkert lämna huvudet och landa här, men det är inte nu när min skärmtid tog slut för femtiosex minuter sedan.

Istället bjuder jag på Ingrids gåta från idag vid frukostgröten:

Vad är det som är grönt istället för rött?

Svaret är tallen.

Sug på den.

Enhörningar och regnbågar

Den här helgen har varit en stilstudie i perfektion. Trots den förhatliga snön. Trots riktigt svaga dagsvilor. Och trots att bokhyllan i vårt sovrum tittat fördömande på oss, den är SÅ medveten om att vi borde ha städat den redan i september.

Men vad bokhyllan inte verkar vara medveten om är att Fredrik har haft ledig helg och när Fredrik har ledig helg så är det väldigt, väldigt svårt att se problemen. Då kissar vi enhörningar och regnbågar. Då är allt lite bättre än det annars är. Då är det perfektion.

Jag kan inte riktigt komma över att vi har valt ett liv där han oftast inte är ledig på helgerna. För vi är ju bäst tillsammans och det här med att turas om att vara lediga har betydligt fler dåliga än bra sidor. Men eftersom jag ännu är lite hög på den helg vi fått ha kan jag känna glädje och tacksamhet över att Arvid har hemmadag varje måndag och Ingrid bara förmiddag varje måndag. Det där jobbet som kostar konstiga helger och gemensamma ledigheter betalar trots allt för att barnen får vara hemma en dag extra. Och det är också värt något.

Den tanken ska jag försöka trösta mig med nästa helg. Nu ska jag fortsätta sväva på molnen bland enhörningar och regnbågar.

IMG_6622.JPG