Jag är sju år gammal och på väg till min lågstadieskola i Vasa. Jag kan inte klockan ännu så varje morgon vrider mamma upp äggklockan före hon och småsystrarna åker till dagis och när äggklockan ringer ska jag starta hemifrån. Nu har äggklockan ringt, nu har jag startat.

Efter några kvarter möter jag en manlig familjebekant. Hemma hos honom har nog ingen äggklocka kickat iväg honom men vi förenas i promenaden på väg till ännu en vardag. Han och jag slår följe en bit, vi pratar om vad den dag vi har framför oss för med sig. Eller, nu när jag som vuxen tänker tillbaka inser jag att det nog var jag som pratade. Han lyssnade och ställde frågor. Jag svarade. Men egentligen var jag knappt närvarande. För det fanns en tanke som var så väldigt stark hos mig där och då; hoppas någon ser oss nu och tror att han är min pappa.

I Vasa i början av 90-talet fanns det inte skilsmässofamiljer i varje trappuppgång. Ännu på ettan var jag det enda skilsmässobarnet i min klass, på sexan var vi några stycken och idag är vi säkert ännu fler. Men när jag som sjuåring går till skolan och hoppas att någon ska tro att mannen vid min sida är min pappa så är jag alltså ganska ensam om att inte ha en pappa hemma. Jag minns att en klasskompis en gång kallade min familj för ett flick-fiasko. Vi var visserligen en väldigt ung mamma och tre små flickor födda inom fyra år, men vi var inget flick-fiasko. Det visste jag redan då klasskompisen sa det även om ordet tydligen levt kvar i mig.

Fem år senare kommer det in en man i vårt liv. En man som blir min pappa. Det går nämligen att få en pappa när man är tretton. Och två år senare kommer det in en liten flicka i vårt liv. En flicka som blir min syster. Min hela syster. Jag kallar henne aldrig någonsin halv, det finns inget halvt över henne. Med pappa kom också två bonussytrar, så numera är vi sex döttrar som firar jul hos mina föräldrar. Och fyra av fem barnbarn är flickor. Det är med andra ord väldigt flicktungt hemma hos oss numera. Flick-fiasko i allra högsta grad. Den där klasskompisen i lågstadiet skulle bara ha vetat.

Så ser min familj ut. Lite styckad. Lite sammanfogad. Lite hopplockad. Men helt hel. Och helt osannolikt rätt.