Jag skulle kunna skriva en roman om hur det känns med 13.5, men den romanen tar vi en annan dag. Istället skriver jag en liten glimt om Hilde.

Hon är vårt mest litterära barn hittills. Ingen annan har varit en lika outtröttlig läsare. Ingen annan har burit omkring på böcker på samma sätt.

– Jag ryms inte i min säng, klagade hon ikväll när hon skulle sova.

Rimligt. Hon hade ett tjugotal böcker, ett tiotal mjukisdjur och en docka i sängen. Förutom det hyfsat vanliga täcke och kudde.

– Ja. Du har ju rätt mycket grejer här. Ska jag ta bort böckerna? frågade jag.

Hon tittade på mig som om jag hade föreslagit att vi kunde lösa problemet genom att lägga in en chokladfontän i sängen.

– Nej, sa hon bestämt.

Och började ösa ur mjukisdjur. Och kudden. Men böckerna blev kvar. Hellre sover man på tjugo böcker än en kudde. Den människan har prioriteringarna i skick.

Jag är inte på något sätt missnöjd.

Jag ber oftast med mina egna ord, men jag ser en enorm styrka i att kunna be också med andras. När mina egna ord tar slut och inte räcker till gör det gott att få vila i de böneord som någon annan redan uttalat.

En av mina bästa böner är den som kallas sinnesrobönen. Den går så här:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Amen.

Den bönen är alltid rätt, men sällan lika rätt som i coronatillvaron 2020. Att få be den nu är stort, att stundvis uppleva att man blir bönhörd när man ber den är ännu större.

Amen.

I måndags hade vi vår bästa undantagsdag hittills. Idag slog vi nytt rekord. Vilken dag. Det fanns stunder, ibland till och med ganska långa, när jag glömde att det vilar en mörk coronafilt över hela världen. En av mina glömskestunder var när vi handlade mat, men sedan påmindes jag den hårda vägen när Hilde började hosta och samtidigt valde att säga corona högt för sig själv. Hon fick genast gå ut ur butiken med en förälder.

Jag vet inte hur du gör för att göra det här, men jag vet att jag försöker göra så mycket som möjligt så vanligt som möjligt. Jag springer mina tre gånger. Jag läser så ofta jag kan och alltid när jag somnar. Jag söker frid. Jag försöker sluta slösurfa klockan nio. Jag håller kontakt med mina människor. Allt för att livet ska kännas åtminstone lite bekant. För det här är inte bara en dag eller två eller fyra. Det pågår längre än så och då behövs något som känns lite bekant.

Hur länge det här pågår vet jag inte. Men jag vet att det tar slut någon dag och nu gör vi vad vi kan för att så många som bara möjligt ska få vara med också den dagen.

Fredag. Äntligen. Denna märkliga vecka nummer två.

Om du också har varit konstant lite frustrerad och stressad och irriterad. Om du också har tyckt att livsutrymmet varit lite för litet. Om du också har insett att du får slå knut på dig själv gånger tusen för att kunna utföra ett jobb värt namnet hemifrån samtidigt som alla andra också är hemma. Om du också har låtit en del av din frustration och stress och irritation gå ut över dem du älskar allra mest…

… så säger jag inte att det är okej. För jag vet inte om det är det. Men jag uppriktigt både hoppas och tror. Tänker att barn överlever krig och nog säkert överlever det här också. Och jag säger att du är mänsklig och normal och har en ödessyster i mig. För det vet jag.

Det gör gott med veckoslut. Fredriks lediga kunde inte komma lägligare.

Jag borde ha somnat i en stuga i Vuokatti ikväll. Med min familj och våra bästa vänner. Vi bokade vår resa i september och har sett fram emot resan lika länge. Men nu blir det förstås inte så. Nu somnar jag i mitt eget hem. Med min familj och utan våra bästa vänner.

Den drunknar ju lite i mängden, vår resa. Det är så mycket som blivit inställt och inte blivit av. Så mycket av det vi sett fram emot som fått ge vika. Ibland tänker jag att det är bland det svåraste av allt just nu; att inte få se fram emot, att inte kunna planera, att inte våga räkna med. Jag är en vän av överraskningar, men en ännu större vän av det planerade och förväntade eftersom minst halva mitt nöje är att få se fram emot nöje.

Men vet du vad? En torsdag i november borde jag somna i en stuga i Vuokatti. Med min familj och våra bästa vänner. November. Jag tror jag får se fram emot, kan planera, vågar räkna med.

Den insikten blev en ljuv påminnelse om att det här inte varar för evigt.

Hilde är tre år ung. Hon förstår nog nästan ingenting av det som händer just nu – hur skulle hon kunna? Vi vuxna förstår ju också rätt lite. Kommer hon ens att minnas något av det här? Troligtvis inte.

– Jag kan inte ens säga corona, säger hon spontant ibland.

Fast hon kan. Uppenbarligen.

Så hon är sig väldigt lik, skönt omedveten om att allt är annorlunda nu. Vandrar omkring här hemma och sprider stämning. Ibland hejdlöst god sådan, ibland en helt annan. Hostar fortfarande. Är snuvig. Men hyfsat levnadsglad. Har fullt upp och levererar guldkorn varje dag.

– Du är så gullig, Hilde! utbrast jag spontant idag.

– Nej! Jag är inte gullig, jag är söt, sa hon med all den där bestämdheten som bor i henne. Orimligt mycket bestämdhet ryms i den lilla kroppen.

För några dagar sedan sa hon att hon ska bli präst när hon blir lika lång som pappa. Och idag visade hon hur hon ska hålla pappa när han blir en bebis.

Vad jag försöker säga: om du som jag lever med en människa som inte ens kan säga corona kan coronan aldrig ta över tillvaron helt. En liten människa tar nämligen alltid sin plats, de minsta har liksom inte lärt sig att vika undan. Och det gör oss i närheten gott. Att förankras i annat också. Varje dag. Många gånger. Hela tiden.

(Och nej. Det är inte alls bara festligt att ha en treåring i coronatider. Varje dag funderar jag på hur mycket jag skulle betala för att få jobba i lugn och ro och låta henne vara på dagis. Hjälp, vad det sliter att bolla så här många bollar varje dag. Men det är ett annat inlägg. Vi kommer till det.)

Det här var inte vår bästa undantagsdag hittills. Inte vår sämsta heller, men jag skulle kunna skriva en hyfsat lång lista på allt som var dåligt eller mycket dåligt med idag.

Men jag är ju inte lagd åt det hållet. Jag skriver mycket hellre en lista på allt som var bra eller mycket bra. Här kommer den:

– Arvid (som helhet, faktiskt. Men allra främst som storebror. Att ordna bastubad med sin treåriga syster redan före halv tio är värt en eloge)

– min kvällspromenad med en vän (lugnt bäst idag)

– solen som sken idag och som faktiskt har skinit åtminstone någon gång varje undantagsdag hittills

– Hilde som ropade ”vänta, jag måste bara läsa klart först!” när vi bad henne komma och äta middag

– att salladen jag gjorde igår räckte till både lunch och middag idag också

– att vi nu har bara en dag kvar med två arbetande föräldrar den här veckan

– att vi nu är ännu en dag närmare slutet på den här tillvaron, hur många dagar den än blir har vi avverkat ännu en av de dagarna nu och det ska firas

Du då? Vad var bra eller mycket bra med din undantagsdag 24.3.2020?

Vi människor. Nog vänjer vi oss snabbt. Tänk att det redan nu sticker i ögonen att se fler än fyra personer tillsammans. Tänk att tanken på ett födelsedagskalas, en juniorfotbollsturnering eller en slalomweekend plötsligt känns otänkbar. Redan en skoldag, ett biblioteksbesök… Att det var allt vi visste för bara en vecka sedan känns väldigt konstigt.

I den här gården har vi idag haft vår bästa undantagsdag hittills. Om det var ett lyckligt undantag från undantaget eller om det här är det nya undantaget återstår att se, men jag måste fira varje liten seger. Har faktiskt inte råd med något annat.

Men oj, vad jag längtar efter att vi ska få vänja oss vid vardagen och verkligheten igen. Våga räkna med lite mer igen. Men kanske och förhoppningsvis med en större tacksamhet och förundran än innan allt det här.

Här kommer den efterlängtade del 8749 i följetongen Mamman som tyckte mer om sin son än han tyckte om henne. För den som vill läsa tidigare delar finns den här. Eller den här.

Igår i bilen:

– Arvid, jag tycker nog så jättemycket om dig!

Tystnad.

– Hmm… Vad tycker du om mig då?

– Hmm… Av hundra… så tycker jag om dig tusen. Nej, en miljon! Nej, en biljon!

Nu frågar jag aldrig mer.

Redan före halv nio på morgonen hade alla våra barn hunnit gråta och skrika. Vid frukosten var det brutalt dålig stämning av någon orsak som jag inte ens med våld minns längre, så jag antar att det var typ att någon tittade på ett visst sätt eller satt på en vis stol eller log på ett visst ställe.

Jag tyckte oerhört synd om mig själv vid tanken på en heldag hemma med det här gänget. Och jag tyckte oerhört synd om mina barn vid tanken på en heldag hemma med det här gänget.

Jag hann bara nästan tänka tanken innan jag insåg att det faktiskt inte är det minsta synd om mina barn. (Jag stod i den stunden fast vid att det nog ändå var synd om mig själv. Proud moment.) En heldag hemma för mina barn innebär föräldrar som visserligen kan vara stressade och frustrerade och trötta, men som i alla lägen är stabila och trygga och nyktra. Det innebär att de får mat som kanske inte alltid får kostrådgivarna att jubla, men de får tillräckligt mycket mat tillräckligt ofta. De får några slags ramar och regler och de tvingas till frisk luft och paus från skärm. Lite syskonbråk eller mycket syskonbråk är faktiskt att komma lätt undan nu. Tusentals barn i Finland skulle ge vad som helst för att få ha den corona-vardag som mina barn får ha. Och det handlar på inget sätt om att jag är förträfflig, bara om att alldeles för många barns vardag är fruktansvärd.

När jag tänker på det går jag lite sönder. När jag tänker på att regeringen naturligtvis också tänkte men ändå gjorde det här valet går jag sönder lite till. Men får också en gnista. Vill ju göra och hjälpa. Men hur?