Jag skulle kunna skriva en tragisk och helt sann roman om tekniska strul och en stackars grupp studerande som kom till skolan i dag till 8:05 men fick börja skriva först en timme senare.

Så. Dålig. Start. På. Veckan.

Jag kunde fortsätta med en lika tragisk och lika sann uppföljare om hur vår tvättmaskinslucka inte längre sitter fast i själva maskinen.

Som sagt.

Så. Dålig. Start. På. Veckan.

Men så frågade Ingrid om jag ville komma till Normal med henne på kvällen och när vi åkte hem längs riksåttan i hennes Volvo, solen sken fast timmen var sen och vi lyssnade på Bailando… Inte var det synd om mig.

Och jag tog sedan en kort och långsam springtur och spelade Hitster med Hilde som vann och… Det var fortfarande så oerhört icke-synd om mig.