Klockan är inte ens halv tio och jag har redan hunnit gråta. Gråtens ärkehögtid, Stafettkarnevalen, är ju på kommande. Och jag önskar innerligt att det var därför jag gråtit redan i dag.

Men nej.

Talibanstyret i Afghanistan har infört en lag som gör det lagligt för män att gifta sig med nio år gamla flickor.

Nio år.

Hilde är nio år. Och jag hoppas att jag hade förstått att gråta av ilska och frustration också utan att själv vara mamma till en nioåring, men nu blev det helt övermäktigt. Hur kan någon se en nioårig flicka och tänka äktenskap? Det är så fruktansvärt vidrigt.

När jag ser min egen nioåring tänker jag mjukisdjur, kortspel, trampolin och orealistiska barndomsdrömmar om att få träffa Zara Larsson. Jag tänker sneda cykelhjälmar och skrapsår på knän. Och mitt hjärta brister över alla de nioåringar som inte får vara barn.

Ibland är det så tydligt att vi lever i en fallen värld.