Jag har drömt om det sedan jag var nio år ung. Jag har hoppats på det lika länge. Nu tror jag att det är sant. Nu vet jag att det är sant.

Jag har fått nåden och gåvan att skriva en bok. Hoppas du vill läsa den i höst!

Ur dagens Vasabladet.

Lilla människa. Du som ska få bära den här koftan när du är alldeles ny på jorden. 

Jag tänker att jag tänker på dig så sällan. Kanske rentav för sällan. Du gör ju så lite väsen av dig och det finns andra som gör så väldigt mycket väsen av sig. Men jag hoppas att du förstår. Och vänjer dig. För så kommer det nog att vara också sedan när du är alldeles ny på jorden. 

Jag tänker att jag använder ordet om alldeles för ofta när det kommer till dig. Men jag vågar  inte ta ut något. Kan livet faktiskt vara så stort och rikt att det kommer en tid när du är alldeles ny på jorden? 

Jag tänker att jag redan nu känner mig så liten i förhållande till dig. Du är i skrivande stund 20 cm lång och väger 200 gram. Du väger lika lite som en (för) liten godispåse och ändå är jag den lilla. Jag är nämligen brutalt svag för dig redan nu och kommer att vara det också senare när du är alldeles ny på jorden. 

Och alla dagar efter det. 

Och en ny nivå av sommar har börjat.

Han är så olik mig. På nästan alla sätt. Och inte är han lik Fredrik heller. På nästan något sätt. Han är så väldigt mycket sin egen, vår älskade son. 

Dagligen säger eller gör han något som påminner mig om hans egenhet; vem är du? tänker jag då för mig själv. Någon gång har jag tänkt högt och då har han svarat: 

– Arvid Karl-Oskar Kass. 

Och det får kanske räcka så nu. Mer behöver vi inte veta. Vi älskar honom mer än vi förstår honom och vi hoppas att det ska räcka hela vägen. Att få barn är att få lära känna en helt ny människa på ett väldigt, väldigt intensivt sätt. Att tro att man vet hur den människan ska bli bara för att man vet hur delarna hen är uppbyggd av ser ut är att tro helt fel.

Han tog oss med storm när han kom och sedan dess har det stormat på ett annat sätt än det gjorde innan. 

Jag hade ingen aning om att stormar kunde liva upp så mycket. 

Lycka är att ha en kusin med en gunga. En kusin som dessutom vill gunga med en. 

Mer än lycka är att ha en kusin med en egen höna. En kusin som dessutom låter en ha hönan som lite ens egen när man är på besök. 

Lycka är i teorin att anordna en badmintonturnering. Men när största delen av spelarna tar förluster väldigt dåligt och när reglerna är allt annat än klara (tänk dig själv att leda 12-9 och sedan ändå förlora 11-7) är det just bara i teorin som det är lycka. 

Lycka är också att få ha midsommarkrans. Och jag är kanske partisk här, men har någon någonsin burit upp en midsommarkrans lika bra?

Det skulle vara hon då. Kolla blicken!

Min älskade syster och jag. Nu har vi delar hustak i en dryg vecka och inte en sekund har jag tröttnat.

Jag och två av kvinnorna i mitt liv. 

Och nu är han hos oss igen. Han är ännu snyggare än jag minns honom. Men jag fick knappt ha honom ens en halv sekund. Han i mitten minst sagt ockuperade.

I en dryg vecka har Fredrik varit på sommarens andra skriftskolläger. Och lika länge har det varit jag och barnen. Visserligen hos min syster – den plats där jag är allra helst när jag är ensam med barnen – men ändå. När det kommit till kritan har det varit bara jag. 

Vi kan uttrycka det så här: efter en dryg vecka utan Fredrik är saknaden stor. Och den sträcker sig onekligen över flera plan. Den tid då jag saknade bara honom för hans egen skull är över och ersatt av en tid då jag saknar honom av flera olika orsaker på flera olika sätt.

– Saknar du mig mera praktiskt eller romantiskt? frågade han i går när vi talar.

– Båda! försökte jag med.

– Men om du måste välja?

– Nå, om jag MÅSTE välja just i dag så säger jag praktiskt. För i dag har varit en ganska tuff dag med en övertrött och gnällig Arv. 

Och jag vet ju att det var fel svar, men det var i den stunden ett väldigt sant svar. 

I dag väckte Arvid mig klockan 04.47. Då började midsommarafton som tyvärr alltså blir alldeles för lång i år. Så välkommen hem bara, älskling! Saknaden är om möjligt ännu mer praktisk i dag. 

Men också väldigt romantisk. Både ock. Så där som saknaden är när man delar ett helt liv. 

Halv är jag utan honom, på många olika sätt.

Hel blir jag igen om någon ynka timme.

Glad midsommar! 

Jag vänjer mig aldrig vid att plötsligt bli frontfigur för en fråga jag inte är speciellt passionerad för. Det hände i tiderna med vaccin och nu hände det igen med alkohol. Det känns märkligt att bli väldigt starkt förnknippad med något jag egentligen inte har tänkt så mycket på eller känner så starkt för. 

Men det kommer på köpet när man väljer att skriva också om sådant som inte är ens egna hjärtefrågor.

Jag vänjer mig aldrig heller vid det enorma stöd och den fina respons som vissa texter väcker. Människor läser, förstår vad jag menar, gillar och delar. Det är för er jag aldrig någonsin vill sluta skriva. Stödet är helt fantastiskt. 

Det kommer på köpet när man väljer att skriva om sådant som är andras hjärtefrågor.

Däremot hade jag tyvärr vant mig vid hur jag reagerar på den kritik som kommer. För faktum är att de texter som blir mest lästa och gillade också får mest mothugg. Och jag är i grunden en människa som är fatalt urusel på att hantera andra människors ogillande. 

Och det ogillandet kommer på köpet när man väljer att alls skriva sådant som andra får läsa.

Men. Jag har blivit så mycket bättre på det där. För bara något år sedan vägde två kritiska kommentarer mer än fyrtio positiva. Och det där håller jag tack och lov på att komma över, för det var oerhört tungt för mig själv och oerhört orättvist mot de fyrtio. Jag är förstås inte gjord av teflon och kommer aldrig någonsin att bli det heller. Jag är en känslig själ som föddes med för lite skinn på näsan och som alltid tar åt sig lite för mycket, men jag har odlat skinn och är tuffare i dag än någon annan dag. På ett bra sätt. 

Jag är inte en sådan bloggare som kallar er läsare för raringar och älsklingar och finisar. Sällan talar jag direkt till er (jag är något allergisk mot metatext) och alldeles för sällan tackar jag er. I dag gör jag det. Tack! För att ni läser, kommenterar och gillar och ogillar. För att ni hjälpt en skinnfri näsa att tåla uteluften lite bättre, för att ni hjälpt en hudlös människa att våga lite mer. För att ni gjort mig modigare och starkare och tåligare. 

För er vill jag aldrig någonsin sluta skriva.

Och på det en metabild. För på just den här bilden skriver jag just den här texten.

Det är fint att människor värnar om mina barn och nu finns det uppenbarligen en viss oro för att de ska gå miste om en sund alkoholkultur eftersom deras mamma i princip aldrig dricker någon alkohol. Så jag känner att jag måste komma med några förrydliganden, så där så att ingen ska behöva anmäla mig för vanvård av barn. 

1. Det finns alkohol i vårt hem. Min man och mina vänner dricker den, också när barnen är hemma och ibland också när barnen är med. Jag ser absolut inga problem med det. För mig är det sund alkoholkultur att dricka ibland om man vill. För mig är det osund alkoholkultur att välja att dricka sig berusad när barn finns med.

2. Jag tycker inte om alkohol, vilket jag försökte säga redan en gång. Är det då sund alkoholkultur att tvinga mig själv till ett vinglas när jag tycker att det förstör en god måltid? Bara för att det är det socialt mest accepterade? Alkohol är ju inte SÅ hälsosamt att man måste om man inte vill. För mig är det sund alkoholkultur att inte dricka alls om man faktiskt inte vill.

3. Jag kommenterar aldrig någonsin att någon annan dricker. Jag tror inte ens mina barn har märkt att jag aldrig dricker. Jag gör ju ingen grej av det. Sjunger inte anti-snapsvisor, delar inte ut nykterhetspropaganda, tittar inte fördömande på andras glas och häller inte ur flaskorna i smyg. Jag låter människor ta ansvar för sina egna och sina barns liv. Liksom jag gör för mitt och mina barns. För mig är det sund alkoholkultur att låta människor göra som de vill. 

4. Men jag anser att det i alla lägen (hur människor än väljer att ta det där ansvaret) ska finnas minst en vuxen i körskick där det finns barn. Och jag anser att barn i alla lägen ska ha rätt att känna sig trygga och bekanta med sina föräldrar. Ansvarsfull alkoholkonsumtion i närheten av barn – för mig är det sund alkoholkultur.

5. Jag vill lära mina barn att det finns en massa människor som väljer att inte dricka alkohol och att det är lika normalt som det andra alternativet. Det finns människor som äter mediciner som inte får kombineras med alkohol, det finns människor som väljer en absolut nej-linje för att förhållandet till alkohol är allt annat än okomplicerat, det finns människor som väljer bort alkoholen som ett statement för alla de liv den förstör och det finns människor – som deras manma – som helt enkelt inte tycker om alkohol. Jag vill lära dem att många tackar nej också fast de flesta tackar ja. För mig är det sund alkoholkultur.

6. Jag tycker det är märkligt och tråkigt att jag känner mig tvungen att skriva det här inlägget. Att välja bort alkohol är fortfarande ett val som måste förklaras och försvaras. Normen är smal. Man måste liksom dricka åtminstone lite för att inte störa för mycket. För mig är det osund alkoholkultur. 

Och ja, jag kan hålla med om att jag var lite onyanserad i går. Jag hade glömt att man inte får vara det när det kommer till vår alkoholkultur. Mycket får man ifrågasätta men nåde den som ifrågasätter alkoholkulturen.

Om några dagar är det midsommarafton och jag kommer i år att fira den vitaste av midsomrar. Det är absolut inte för att jag är gravid. Det är för att jag har valt att mina barn aldrig någonsin ska se mig påverkad av alkohol. 

Det är ett beslut som ärligt talar kostar mig rätt lite eftersom jag tycker att alkohol smakar illa. Och jo, jag vet att det är en vanesak. Jag har fått höra det sedan långt innan jag blev myndig. Men jag ser ärligt talat inte poängen i att med våld försöka vänja mig vid att tycka om något som är ohälsosamt och som årligen förstör tusentals människors liv. Bara i vårt lilla land.

Vet ni vad det däremot kostar mig? Att i praktiken vara nykterist även om jag aldrig fattat ett sådant beslut? Det kostar att många människor provoceras och irriteras och kallar mig präktig och moralistisk. 

So be it. 

Den dag jag valde att bli förälder valde jag också att bli en annan människas största trygghet och främsta förebild. Jag misslyckas, ruskigt ofta. Dagligen. Men jag får ju aldrig sluta försöka bli den förälder de förtjänar och på vissa punkter tänker jag banne mig lyckas också. Mina barn ska inte möta min blick och se något främmande där som jag själv valt att mana fram. Mina barn ska inte märka att jag beter mig underligt i vissa sammanhang kring vissa högtider och vissa människor. Mina barn ska inte känna sig otrygga och osäkra när jag finns där, eftersom jag egentligen inte gör det.

Så lägre jag firar midsomrar med mina barn firar jag dem nykter. Punkt. Och det gäller jular, födelsedagar, nyårsaftnar och helt vanliga sketna fredagskvällar i oktober. Om det betyder att jag i dina ögon är präktig och moralistisk så är det så då. Det spelar ärligt talat ingen roll i det här sammanhanget. Vad jag är i mina barns ögon spelar däremot all roll.

Bilder från midsommarafton förra året. Bilder tagna av systern. Förstås.

Jag vet det så väl. Att just de här dagarna kommer att värma ännu när vintern kommer. Så mycket kraft och vila och gott omger oss just nu. Vi får så väldigt mycket nu trots att det händer så väldigt lite. Eller just därför.

Hon får vara ledig. Hon får ligga och läsa sent på kvällarna och vakna när hon har lust och det gör gott för en själ som aldrig riktigt anpassat sig till vardagsrytm i november och mars.

De får leka. Oftast The Sound of Music. Jag är nästan alltid Kapten von Trapp och i vår version av leken ligger han mest och läser. Win-win. 

De får uppleva landsbygdsliv och husliv. Här grävs det på gården. Barnen sitter bänkade på altanen och applåderar förtjust. Kanske något svältfödda på underhållning efter regniga hemmadagar. 

Vi får ha regniga hemmadagar. Vi behöver inte fly i panik som för några år sedan då en sysslolös förmiddag sög livslusten ur hela gruppen. Vilan i att vi inte behöver göra nästan något och att det fyngerar ändå. 

Vi får besöka det kanske allra vackraste hem jag någonsin besökt. Med det i särklass vackraste växthus jag sett. Och där pratar vi om liv och barn och böcker och dricker te och känner livet i oss. 

Hon får ta över en hemstickad tröja som en kusin aldrig tog till sig. Tur för oss.

Vi får leva med fjäderfä. Hon som inte kan äta ägg, knappt dofta på dem eller andas i deras närvaro, kan bära in dem.

Vi samlar på hög inför tuffare dagar med hårdare tempo. För mycket kan man säga om de här dagarna, men tuffa är de inte och tempot är allt annat än hårt.