Jag, i likhet med de flesta andra småbarnsföräldrar i min ålder, tycker ju att det är viktigt med en viss genusmedvetenhet i föräldraskapet. Mina barn verkar inte alls tycka det.

Ingrid lever i klänning, tycker om rosa och leker med barbiedockor och lego friends. Jag satte mitt hopp till Arvid.

Arvid fyller snart ett år. Han säger ingenting. Inte mamma (jag tolkade honom alldeles för generöst för ett par veckor sedan), inte pappa och inte tuttu (trots att han antagligen är den mest orala människa som gått på den här jorden). Men. När han ser en leksaksbil så brummar han. Det har han gjort i ett par månader redan. Och när jag säger att vi ska åka iväg med bilen så brummar han. Dedär rackarna på fyra hjul är det enda som får honom att utstöta ett medvetet ljud.

Det är nästan omöjligt att inte säga något i stil med att det nog måste vara något speciellt med pojkar och bilar.

Allt i mig som luktar genusmedvetenhet kryper ner under täcket och gömmer sig.

Hur trött jag är? Så trött att jag drabbades av panik när min bästa väns man ringde åt mig strax efter tio. Jag var övertygad om att något hemskt hade hänt eller att deras bebis ville komma ut tio veckor för tidigt. Så mycket trodde jag att klockan var då det begav sig 22.06.

Hur lycklig jag är? Så brutalt lycklig över att få vara hemma hos de allra bästa jag vet. Det har blivit många pussar, ihärdiga kramar och mycket mys. Samtidigt är det märkligt att man efter bara några korta minuter är så van vid sina egna barn igen efter några dagar ifrån varandra. Eller är det bara jag?

Hur tacksam jag är? Så tacksam över att dagarna på bokmässan i Göteborg gav så mycket, utmanade så mycket och bekräftade så mycket.

Det finns en man i mitt liv som heter Jonas. Han är smart, charmig, snygg och rolig. Och han är en som ser, bekräftar och uppmuntrar.

– Du är väldigt vacker ikväll, sa han när han kom och hämtade mig före vi skulle på julfest.

– Vad du ser fin ut idag, kunde han säga en sketen torsdag under den period då vi träffades så gott som alla sketna vardagar.

Jag tyckte om det. Jag tycker om det. Och jag hoppas att jag kom ihåg att säga att han är snygg.

Det finns en kvinna i mitt liv som heter Peppe. Hon är smart, charmig, snygg och rolig. Och hon är en som ser, bekräftar och uppmuntrar.

– Du ser hemskt fin ut, säger hon varje gång vi träffas.

– Vad du är snygg i håret, säger hon också nästan varje gång. (Trots att jag ju numera har papper på att jag faktiskt inte är det.)

Jag tycker om det. Och jag hoppas att jag kommer ihåg att säga att hon är snygg.

Intelligenta kvinnor vill höra att de är vackra. Vackra kvinnor vill höra att de är intelligenta. Sägs det. Vad det säger om mig vet jag inte, men jag vet att jag blir glad varje gång någon säger att jag är fin. Och varje gång någon säger att jag är smart.

Må så vara att det är ett tecken på att jag är både dum och ful och dessutom söker bekräftelse, men jag ser ändå inte faran. Jag ser en värld som är lite roligare att leva i och hur lätt vi kan göra den lite roligare för dem omkring oss. Och jag ser hur gott det är att det finns generösa människor i mitt liv som påminner mig om det.

Tycker du inte att det är för länge sedan jag skrev om hemvårdsstödet? Jag tycker.

Det är märkligt att alla negativa reaktioner nästan genast kommer in på argumentet att regeringens förslag inte kommer att öka jämställdheten. Det har ju regeringen inte heller sagt sig vara ute efter att göra. Regeringen måste spara pengar. Regeringen tror att det här är ett sätt. Regeringen är (tyvärr kanske) inte i första hand ute efter att jobba för mera jämställdhet i vårt land utan för att försöka ordna upp en knivig ekonomisk situation.

Och då kommer naturligtvis det här med att flera dagisplatser kostar mera pengar. Jag tror att regeringen vet det. Jag tror att regeringen ser problemet men att de anser det vara ett ännu större problem att så många kvinnor inte jobbar under så pass långa perioder.

Vidare tycker jag att vi måste hålla i minnet att det här är en delåtgärd i ett sparpaket. Det är inte en morot för ökad jämställdhet, det är inte ett konkret förbättringsförslag som regeringen med stor glädje och entusiasm för fram och förväntar sig att vi ska ta emot med öppna armar. Det är något av de jobbigaste av samhälleliga fenomen; sparkrav. Det ingår ju mer eller mindre i sparkravens arbetsbeskrivning att vara lite obekväma. Om det inte skulle kosta någon något skulle det ju inte heller spara några pengar någonstans.

Jag tror jag har kommit fram till att jag egentligen tycker att regeringens förslag är trist. Men jag inser att trista lägen ibland kräver trista åtgärder. Jag antar att man i nuläget inte såg så speciellt många betydligt bättre lösningar och tycker ändå att det här är mildare än att cancersjuka ska betala hela sin vård själva, att åldringar inte får den hjälp de behöver, att ännu flera lågstadieskolor stänger… Det är inte roligt just nu. Det finns bara dåliga och trista alternativ och det gäller att hitta det som gör minst skada. Själv har jag svårt att tro att det mest skadegörande alternativet skulle vara att vara hemma med pappa efter att man fyllt två.

Om ett halvt dygn är jag på den plats där jag allra helst vill vara de kommande dagarna. Samtidigt längtar jag redan hem trots att väskan ännu inte är packad och jag själv och mina skor fortfarande är kvar hemma. Trots att jag ska sova ännu en natt i min egen säng.

Det kunde tänkas kännas patetiskt och sorgligt, men i ärlighetens namn känns det fint. Att få ha det så gott i det hem som är ens eget att inte ens den plats som lockar allts mest riktigt kan konkurrera. Att inte längta bort, att alltid längta till.

Det sägs ju att det gör gott att vara ifrån varandra ibland. Jag undrar. Jag undrar om jag rentav tvivlar.

Det här är för er som älskar berättelser om mitt tragiska hår. Inte för er andra.

Igår nådde mitt hår nya bottennivåer. Va? utbrister du som vet hur illa det har varit under de senaste åren. Som minns alla katastrofer med färger, hårdöden sommaren 2012 och alla dessa proffs som med en blandning av fasa, anklagelse och hopplöshet i rösten konstaterat att mitt hår är tosi huonossa kunnossa. Va? säger du alltså nu och undrar hur jag kan ha nått nya bottennivåer. Jag som bott på bottnen så länge. Jag som skapat bottnen.

Jag befinner mig igår igen i händerna på ett proffs. Den här gången ett proffs som inte gör något konkret utan ett proffs som granskar, analyserar och konstaterar. Ett proffs som tror på hård kärlek och sanning. En ordens kvinna, inte en visornas.

– Din hårfärg är ju helt fel. Du ser gul ut i ansiktet. Dina ögon kommer inte alls till sin rätt. Du försvinner. Du ser trött och gammal ut. Du får mörka ringar under ögonen, konstaterar hon sakligt.

– Jag skulle faktiskt aldrig någonsin färga ditt hår i gula nyanser, inte ens om du krävde det. Du skulle få gå till någon annan, fortsätter hon.

Ungefär här börjar budskapet gå hem till och med hos mig så hon kan sluta ge exempel på exakt hur vidrigt misslyckad min nuvarande hårfärg är. Och jag inser ju att hon har rätt.

– Däremot har dina ögonbryn en bra färg, men det är det enda.

– De är inte färgade, säger jag försiktigt och känner mig lite som ett tillrättavisat barn, men på ett positivt sätt.

– Nåja, säger hon.

Proffset har tydligen bestämt sig. Jag ska ha min egen hårfärg. Hon pekar på den bland hårslingorna på färgkartan.

– Nja, säger jag (tänk att jag vågar!) och menar att jag nog antagligen är lite ljusare.

– Jaha, säger proffset och tar också fram färgen i en nyans ljusare. Sedan lägger hon båda slingorna mot min panna.

Och till och med en håridiot som jag själv inser att den mörkare färgen, den som hon plockade ut direkt, faktiskt är min. Min egen. Min riktiga. Eller så nära min egna riktiga som en artificiell färg kan komma.

– Det är hit du ska, säger proffset och jag bara älskar henne för att hon är rak och bestämd och inte frågar om råd av en person vars hela frisyr ropar att hon inte har en aning om vad hon håller på med.

Men det kommer inte att gå på en gång. Kanske på tre. För mitt hår är så behandlat och så utsatt. Vi kanske till och med måste klippa av en del längd för att snabba på processen. Säger proffset. Igen, utan att fråga. Igen – underbart.

Jag nickar och håller med och känner att det här kanske är som att komma till hårhimlen.

Men hårhimlen är 5 veckor bort. Eller 6 om jag har otur. Hon har inte tid före det. Alternativen är brutalt klara för mig:

1. Leva med vansinnigt fel hårfärg i fem-sex veckor och se gul och gammal och trött ut. Sedan inleda en behandling som förhoppningsvis på sikt kan leda till att jag landar i en färg som skulle kunna tänkas vara min egen.

2. Beställa tid genast till en annan frisör och förklara det jag kommer ihåg av proffsets ord om varma och kalla färger och röda och gröna pigment. Och förhoppningsvis se ogul och ung och pigg ut om bara några dagar.

Alternativ 2 lockar så mycket. Men min kloka vän som var med en del av tiden igår råder mig bestämt att vänta. Och hon har ju rätt. Vad är 5-6 veckor av elände när vi kanske är något gott på spåret för första gången på väldigt, väldigt länge?

Hårhimlen, här kommer jag. Och mina förväntningar är höga. Det var en tid sedan sist.

Och lekamenen svarade. På lördagskväll låg jag i någon slags frossa med smärtor i hela andningspartiet tills jag svalde en värktablett och somnade redan före tio. Sov tio timmar i sträck, vilket nog inte hänt sedan jag blev rejält rund om magen i maj 2012. På söndagen var halsen ledsnare än innan och näsan lätt rinnig och jag fick konstatera att jag tydligen sprang mitt första halvmarathon med en ganska rejäl, men rejält undanträngd, förkylning i kroppen.

Och jag svarade. Med att tacka kroppen som trots allt fixade. Och med att idag ha googlat Lidingöloppet samt köpt nya springskor. Tänkte avrunda med att anmäla mig till HCR i maj.

Så att sådant.

Världen har inte visat sig från sin vackraste sida idag. Rasism här hemma. Attentat i Pakistan. Attentat i Nairobi. Gräl i kommentarsfältet till artiklar om attentaten. Smickrande, verkligen. Att 70 människor dör är ju inte lika tragiskt om jag har rätt i mina tankar om hur media rapporterar om saken. Suck.

Det är konstigt med oss människor. Vi är farliga. Speciellt när vi är rädda. Kan vi inte bara sätta oss ner i ringen och ta varandra i hand?

Har du någonsin träffat en människa som inte varit värd din kärlek? På riktigt?

Jag gjorde det.
Det tog 2 timmar 16 minuter och 33 sekunder.
Första tio kilometrarna gick bra. Jag var stark och frisk och visste inte ens vad förkylning var. Sedan blev det tungt. Och sedan ännu tyngre. Eftersom jag helt saknar tävlingsinstinkt övervägde jag faktiskt seriöst att ge upp vid sista vätskestationen 2,5 kilometer från mål. Men då tänkte jag på att Fredrik nog skulle bli arg på mig, så jag kämpade vidare.

Nu är jag trött. En sådan där trötthet som påminner om den som drabbat åtminstone mig några timmar efter en förlossning. Och jag förstår inte riktigt hur jag kan vara så trött. Tills jag kollar pulsklockan. Enligt den har min medelpuls legat på 188.

Så nog pressade jag min arma lekamen idag trots att tiden inte blev någon jag trycker på väggen.

Får se hur lekamenen svarar. Att gå från fem dagar vila, ylle och varma drycker till en heldag utomhus och flera timmar i vilda pulszoner kan ju vara chockerande.

Nå, mellan 8 och 12 kilometer funderade jag rätt mycket på hur jag ska göra nästa veckas lektioner vikarievänliga. Så det finns en plan.

Jag har sprungit 100 gånger.
Jag har sprungit 70 timmar.
Jag har sprungit 686 km.

För att idag springa mitt livs första halvmarathon.

I tisdags gav halsen sig till känna. Alltid förr när jag blivit förkyld har jag kört en segerdans och älskat ursäkten för att slippa träna. Nu gick jag sönder. Och jag har gjort exakt allt rätt sedan i tisdags för att alls kunna springa idag. Jag har bott i mössa och halsduk och yllekoftor och varma sockor. Jag har sovit i ylle. Jag har inte sprungit ens ett steg. Jag har inte höjt min puls ur viloläge på flera dagar. Jag har druckit finrexin. Jag har druckit te. Ätit apelsiner och vaniljglass. Knaprat vitaminer.

Jag är inte 100 % idag. Kanske inte ens 80. Men jag är för många procent för att kunna låta bli att starta. Jag har inte ont i halsen, inte hosta, inte snuva och inte feber. Jag känner mig lite hängig och svag och den mentala uppladdningen har varit usel då den främst handlat om att jag inte ska bli ledsen om det inte går.

Jag är inte dumdristig och jag är inte stolt. Om det inte går så går det inte. Men klockan tre idag ska jag starta och sedan får vi se.