Hans

Han tar ju varje chans att överraska oss, vår Arvid. Det enda säkra är att vi aldrig vet.

Och trots att vi efter sju år under samma hustak vet att vi aldrig vet så lyckas han ändå. Han kommer på nya sätt att överraska oss på. En tisdag för exakt tre veckor sedan bestämde han sig plötsligt för att “bli stor”. Det började med att han städade sitt rum och sa att han ska börja hålla det städat. Det fortsatte med att han bestämde sig för att cykla ensam till skolan för första gången. Dessutom började han somna i sitt eget rum, vilket inte har hänt på några år. Och så började han duscha flera gånger om dagen.

Allt det där överraskade oss. Allt.

Ännu mer överraskade är vi av att det har gått tre veckor och rummet fortfarande är åtminstone nästan helt städat. Dessutom har han somnat i sitt eget rum varje kväll och tagit sig själv till skolan varje morgon. Duschivern är det enda som falnat, men den klarar vi oss bra utan.

Blev han stor där över en natt? Jag vet inte. Men jag vet att den människan kan nästan vad som helst bara han vill och absolut ingenting när viljan inte finns där.

I dag överraskade han oss igen. På det gamla vanliga sättet. Jag skulle koka makaroner och hittade inte en enda makaron i köket. Fast jag visste att vi hade makaroner. Det visade sig att Arvid hade tömt två påsar makaroner i tretton olika flaskor för att göra maracas. De stod prydligt uppradade på hyllan i hans rum. Jag letade fram de flaskor som innehöll minst glitter och kulor och kokade upp de makaroner som fanns där.

Hur kan någon som är så olik mig vara min? tänkte jag när jag tömde flaskor – förlåt, maracas – på makaroner.

Och jag hann bara nästan tänka tanken färdigt innan svaret kom till mig.

Han är inte min. Han är sin egen. Men han bor under mitt hustak nu. Och i mitt hjärta för evigt.

För jag är hans.

Aldrig glömma

Denna dag, denna Minnesdag för Förintelsens offer, avslutades på bästa sätt när jag och min älskade dotter läste slutet på Pojken i randig pyjamas tillsammans. Det var inte planerat, det råkade sig så. Ibland råkar det sig så rätt.

Jag kan inte föreställa mig ett bättre sätt att tala om det fasansfulla som hände under andra världskriget än att läsa om det. Jag skulle aldrig kunna se en film, men också jag måste våga möta berättelserna. För det är en del av vår historia. En ofrånkomlig och fruktansvärd.

Vi har läst länge och långsamt, jag och min Ingrid. Vi har talat mycket. Om hur viktigt det är att veta att ingen slags människa är sämre än någon annan. Att vi måste ta hand om varandra och att feghet och rädsla kan vara livsfarligt.

Det här är en annan mycket läsvärd bok, en seriebok. Perfekt för den som kanske inte orkar läsa långa “vanliga” böcker men som ändå vill ha starka berättelser om det som vi aldrig får glömma.

Vi ska aldrig glömma.

För de trötta och ledsna

Jag var egentligen för trött och för ledsen för att gå till kyrkan idag, men kyrkan är ju som bäst för de trötta och ledsna så jag gick i alla fall. Med mitt ärkesällskap Hilde. Den plats i en kyrkobänk som är bara, bara min finns onekligen väldigt nära hennes plats.

Att vara i kyrkan med Hilde är att inte uppfatta ett enda ord av textläsningarna, att sjunga med bara i vissa verser i vissa psalmer och att kanske veta vad som är söndagens tema när man lämnar kyrkan. Det är alltså inga ord och inga böner i sig som tröstar och bär mig mitt i det trötta och ledsna, det är allt det som jag påminns om bara jag kliver in över tröskeln till kyrkorummet och sitter i kyrkobänken. Jag påminns om att den Gud som bär universum vill bo i mitt hjärta. Jag påminns om att ingen av oss finns utanför hans kärlek och nåd. Jag påminns om att ljuset alltid har sista ordet.

Visst kan man vara trött och ledsen ändå. Hjälp, vad man kan vara trött och ledsen ändå. Men det finns en botten av trotsigt hopp där som aldrig viker undan, och det gör en enorm skillnad.

Att vara i kyrkan med Hilde kan också vara att gå hem i förtid. Idag blev det så. Predikan blev för svår. Hon köpte liksom inte konceptet idag.

– Varför är bara pappa där framme? Jag vill gå till honom! Varför är det bara pappa som får prata? Det är orättvist att bara pappa får prata, jag vill också säga!

Hilde är ju inte den som bär sitt missnöje i tysthet. Protesten var högljudd, hon ville ändå ge Fredrik och hans mikrofon en ärlig match. En så ärlig match att vi gick hem.

Och när jag bar hem en fortfarande häftigt protesterande Hilde tänkte jag på vännerna som aldrig mer får höra sitt barn protestera. Som behöver det där trotsiga hoppet mer än någonsin. Må de få det. Må de.

Helt förstörd och helt hel

När orden inte räcker till borde man kanske förstå att vara tyst. Men ibland måste man säga ändå. För att det där som orden inte räcker till för bara måste sägas.

Jag har sett I det stora landskapet med Svenska Teatern och DuvTeatern och jag har därmed fått mitt livs kanske allra starkaste teaterupplevelse. Jag har gråtit typ hela kvällen. Och jag har skrattat massor. Jag har varit helt förstörd och helt hel. Samtidigt. Texten är magisk. Musiken är magisk. Jag har en större tilltro till världen och mänskligheten.

Tanke ett. Vi är alla bara människor. Vi har alla våra egenheter och det är som det är och som det ska, men i slutändan är vi alla människor. Gränserna mellan skådespelarna – människorna – med och utan funktionsvariation suddades liksom ut när de stod på samma scen. Så där som gränserna mellan oss människor alltid borde göra.

Tanke två. Kom aldrig aldrig någonsin och säg att ett liv inte skulle vara ett värdefullt eller värdigt eller värt liv. Jag är övertygad om att många som på pappret har “sämre” förutsättningar än de flesta andra av oss ändå lever rikare, helare och roligare liv än de flesta andra av oss.

Tanke tre. Se pjäsen. Bara se den. Det börjar bli ont om tid och ont om plats, men du ska göra vad du kan för att kunna se den. Jag har aldrig någonsin sett något liknande.

“Det var en gång ett land, ett alldeles  vanligt land i en alldeles vanlig saga, där allt var som vanligt, som det alltid hade varit. Och, som i alla vanliga sagor, fanns det ett slott där det bodde en kung och en drottning. En dag fick de barn, drottningen födde tvillingprinsessor, och glädjen i hovet var stor. Men så upptäcktes att den ena prinsessan inte var som den andra, att en av prinsessorna inte var alldeles vanlig…”

Bild: Svenska Teatern

Vardag

En av mina bästa vänner älskar vardag. Hon överlever jullov och sommarlov och alla andra ord som slutar på -lov, men det är i vardagen hon lever och lever upp.

Hon skulle inte tycka om mitt liv just nu.

Jag har ibland hört mig själv säga att vårt vardagspussel just nu är svårare än någonsin förr, men jag har nyligen insett att vi ju inte ens har något vardagspussel. För jag har ingen egentlig vardag. I måndags var jag i Larsmo, i tisdags i Petalax, i dag har jag varit i Kotka och imorgon och på lördag blir det Helsingfors. Det är oerhört roligt och oerhört givande och oerhört märkligt.

Och oerhört ovardagligt.

Mitt konstaterande gör ju inte att bitarna plötsligt går ihop, men det gör faktiskt att jag har större förståelse för att det inte gör det. Och det tröstar.

En annan sak som tröstar är att få mysiga bilder på mina barnpassade barn (tack, mamma!) – för Fredriks jobb är ju inte heller i framkant när det kommer till just vardaglighet. Och att jag riktigt, riktigt snart ska få träffa min bästa vän som bor 400 kilometer ifrån mig.

Det är inte vardag, men det är bra. Riktigt bra.

Att hon säger så

– Hejdå, vännen! Vi älskar dig!

Det var de sista ord Arvid fick höra när han cyklade till skolan. Och de kom inte från mig eller Fredrik. De kom från Hide.

Att hon säger så när hon säger hejdå till sin storebror gör mig varm och glad och lite stolt. Något har ändå blivit väldigt rätt.

Fotad av moster Matilda Audas Björkholm

Brukar och brukar inte

Att leva med en Hild är att leva med en människa som alltid uttrycker sitt nöje. Och som alltid uttrycker sitt missnöje. Men inte alltid så att hon skriker och härjar, nej hon tar gärna till vaneargumentet för att sansat förklara vad hon vill och inte vill.

– Mammor och pappor brukar inte bara ligga i sängen, säger hon frustrerat och besviket när hon vill att vi ska stiga upp.

Och om vi ber henne om något som hon inte vill kan hon sakligt konstatera:

– Hildar brukar inte göra så.

Hon vet också vad Ingridar och Arvidar brukar och inte brukar och vi är alla oerhört förtjusta i de här formuleringarna.

Att leva med en Hild är att få vara oerhört förtjust oerhört ofta.

Diamanter

Bäst just nu: att som 36-åring få nya vänner. Att som vuxen få hitta diamanter med själar som talar samma språk som ens egen. Som skrattar åt samma saker man själv skrattar åt. Som gör livet roligare och bättre och större.

Det är bäst just nu.

Det är bäst typ alltid. När vi människor får hitta varandra.

Ingens vandring är densamma

Jag älskar när mitt flöde bevisar att min bubbla ändå är större än jag ibland befarar. När en artikel delas från två helt olika håll, både av dem som håller med och av dem som verkligen inte gör det. Idag finns en sådan text. Den finns här. Det här med glorifieringen av dåliga mammor verkar inte vara det som väcker reaktioner, utan beskrivningen av moderskapet som något roligare och lättare och bättre än väntat.

Texten applåderas av några. Just så här är det! Just så här borde moderskapet oftare beskrivas.

Texten kritiseras av andra. SÅ jobbigt att läsa för den som just nu famlar i det mörker som moderskapet också kan vara.

Jag är själv lika stor som min bubbla. Vissa delar av texten är som tagna ur min egen själ, andra delar river upp sår som egentligen redan är läkta.

Kanske vi igen en gång behöver enas om att ingens vandring är densamma som en annans. Vissa delar av våra vägar kan visserligen likna andras väldigt mycket, men varje livsväg är unik. Och varje föräldraväg också.

Det finns ju människor som landar för första gången när ett barn landar i deras famn. Som konstaterar att det alltså var det här det hela handlar om, att det var det här jag var gjord för att göra. För dem blir föräldraskapet svaret med stort S på den största frågan människor ställer sig.

Samtidigt finns det människor som landat långt innan de blir föräldrar. Som har hittat så mycket av sig själva redan när barnet kommer att de inte riktigt får in föräldrabiten. Som blir lite vilsna i världen och i sig själva.

Och så finns allt däremellan. Alla däremellan. Som pendlar mellan helt olika känslor kring och erfarenheter av att vara mamma.

Och så finns det ju ytterligheter. De som på riktigt förlorar sig själva när de får ett barn. Som tappar livslust och livsvilja. Som får förlossningsdepression och förlossningspsykos. Att då få läsa att det här är meningen med livet är förstås en käftsmäll.

Och så finns de där som går omkring och anar att föräldraskap är meningen med deras liv, som har en känsla av att de blir hela och hittar sig själva den dag de får barn. Men som av olika orsaker inte har fått det. Behöver de få läsa en text som bekräftar deras smärtsamma övertygelse eller behöver de få läsa en text som visar på allt annat som också kan vara meningen med ett människoliv?

Att vara mamma kan vara någons mening med livet, men det kan inte vara allas. Och det kan vara en av flera olika meningar med någons liv.

Det är helt enkelt mangleis, som min Fredrik skulle säga på den dialekt som är hans.

Jag försökte hitta en bild som skildrade alla föräldraskapets dimensioner. Det gick inte. Men här hade vi suttit stilla i kö i över en timme för att få köra ombord på en färja. Den skildrar en hel del, ändå.