Jag var egentligen för trött och för ledsen för att gå till kyrkan idag, men kyrkan är ju som bäst för de trötta och ledsna så jag gick i alla fall. Med mitt ärkesällskap Hilde. Den plats i en kyrkobänk som är bara, bara min finns onekligen väldigt nära hennes plats.

Att vara i kyrkan med Hilde är att inte uppfatta ett enda ord av textläsningarna, att sjunga med bara i vissa verser i vissa psalmer och att kanske veta vad som är söndagens tema när man lämnar kyrkan. Det är alltså inga ord och inga böner i sig som tröstar och bär mig mitt i det trötta och ledsna, det är allt det som jag påminns om bara jag kliver in över tröskeln till kyrkorummet och sitter i kyrkobänken. Jag påminns om att den Gud som bär universum vill bo i mitt hjärta. Jag påminns om att ingen av oss finns utanför hans kärlek och nåd. Jag påminns om att ljuset alltid har sista ordet.

Visst kan man vara trött och ledsen ändå. Hjälp, vad man kan vara trött och ledsen ändå. Men det finns en botten av trotsigt hopp där som aldrig viker undan, och det gör en enorm skillnad.

Att vara i kyrkan med Hilde kan också vara att gå hem i förtid. Idag blev det så. Predikan blev för svår. Hon köpte liksom inte konceptet idag.

– Varför är bara pappa där framme? Jag vill gå till honom! Varför är det bara pappa som får prata? Det är orättvist att bara pappa får prata, jag vill också säga!

Hilde är ju inte den som bär sitt missnöje i tysthet. Protesten var högljudd, hon ville ändå ge Fredrik och hans mikrofon en ärlig match. En så ärlig match att vi gick hem.

Och när jag bar hem en fortfarande häftigt protesterande Hilde tänkte jag på vännerna som aldrig mer får höra sitt barn protestera. Som behöver det där trotsiga hoppet mer än någonsin. Må de få det. Må de.