Tänk att det fanns en dag då jag tvivlade på att jag ville ha barn. 

Tänk att det fanns en dag då jag tvivlade på att jag ville ha ett barn till. 

Tänk att det fanns en dag då jag tvivlade på att jag ville ha ett tredje. 

Tänk. Tänk. Tänk. 

Och tänk att jag faktiskt har fått dem. Det är nog det största tänket av alla.

Mina älskade, älskade, älskade barn. 

Underbar bild: Maria Hedengren

Det mest spännande med Arvid är att han är så galet otippad. Sällan gör han det jag förväntar mig. Ofta blir jag överraskad. 

Jag trodde till exempel att han skulle vilja lära sig cykla tidigt – mycket i hans väsen tydde på det. Men icke. Han har vägrat. Inte vågat. Och jag älskar att han inte vågar ibland och älskar ännu mer att han vågar inte våga, men att kunna cykla är ju nog bra. Så jag har försökt tvinga ett par gånger i alla fall. Helt utan resultat. Om man inte ser irriterad mamma och arg son som något slags resultat.

I går gick han ut med min syster. Och en cykel. Jag såg genom sommarfönstret hur han vägrade. Och jag såg genom fönstret hur hon vägrade låta honom vägra. Och en knapp halvtimme senare cyklade han omkring. Som om det inte alls skulle vara världens märkvärdigaste grej. 

Å andra sidan verkade han inse. Att det visst är världens märkvärdigaste grej. 

– Jag hoppas det här inte är en dröm, för jag vill verkligen kunna cykla, sa han. 

Men med l-ljud där de flesta av oss säger r. 

Och någon dlöm var det ju inte. För han knep sig i armen och allt var fortfarande sant. Och han vaknade i dag och kunde fortfarande cykla. 

I några veckor har vi fått andas en helt annan luft än den som finnns i väntrum och mottagningssalar. Det är helande att igen få ha en bebis som är ”bara” bebis och inte patient. Det är helande att få paus från besök och utredningar. Vi vet visserligen redan nu att det blir ytterligare en ny vårdrelation i augusti. Men vi vet också att det är långt till augusti. 

För en del föräldrar och barn och familjer är det aldrig långt någonstans, för en del är det aldrig paus. Så många gånger under våren har mina tankar gått till dem. Till de långtidssjuka barn som finns i teorin och till de långtidssjuka barn som finns i praktiken. 

För de finns. 

Project liv är en förening som jobbar med att ge dessa barn och deras familjer en guldkant i en tillvaro som sällan är speciellt gyllen. Jag har alltid tyckt att Project liv är en enormt bra grej. I teorin. Men numera tycker jag det också i praktiken. Under en kort tid har nämligen familjer som jag känner, familjer som jag ber för och hoppas med, dykt upp bland de familjer som fått en guldkant via Project liv. De har fått tröst och uppmuntran mitt i ett mörker svartare än allt annat. 

Tänk att det måste finnas bekanta ansikten för att jag verkligen ska inse storheten. Nog är jag trög. Pinsamt trög. Men bätttre sent än aldrig. Och nu fattar jag, om än sent. Jag avskyr att Project liv måste finnas men älskar att de ändå finns. 

Vi är säkert många som vill hjälpa de familjer som kämpar men säkert också många som inte riktigt vet hur. Ett enkelt sätt är att hjälpa andra att hjälpa. 

Jag och min patient. Jag och min bebis.

Det tog längre än vanligt i år. Att börja andas i en annan rytm. Att sluta kolla mejl och facebook. Att bli mera närvarande. Att få mera ro.

Det tog helt enkelt längre än vanligt att bli riktigt ledig i år.

Det som stressade och skapade oro under våren var ju inte alls förknippat med jobbet och då försvann inga bekymmer per automatik när den blomstertid kom och sjöngs. 

Men nu. Nu andas jag som jag egentligen vill. Nu har jag blivit sunt dålig på att kolla. Nu är jag mera närvarande och nu har jag mera ro.

Och nu somnar jag snart under vårt alldeles egna tak. Under vårt alldeles egna semestertak. Resten av närvaron och ro lär rulla in.

Bild: Matilda Audas-Björkholm 

Mysbelysning: samma underbara kvinna

då jag var både lycklig och mindre lycklig. Men då allt egentligen var väl och då min syster tog bilder som gjorde just det där väla rättvisa. 

Unga svenska tjejer identifierar sig främst som: 

1. feminist 

2. antirasist 

3. hundmänniska 

4. miljövän

5. storstadsmänniska

När unga svenska killar ska berätta hur de identifierar sig är det följade ord som toppar listan: 

1. gamer 

2. sportfantast

3. prylnörd

4. datanörd 

5. träningsfreak 

Det här är inget nytt, det här visade ungdomsbarometern 2016. Och det här talade vi om i går vid frukosten. (Älska att vårt sommarliv ger sådana frukostar!)

Jag tycker det är oerhört fascinerande att så många unga tjejer identifierar sig främst som idealister av något slag medan så många unga killar identifierar sig främst via datorer och sport.

Jag tycker också att det är oerhört skrämmande. Jag vill ju leva i en värld där också män drivs av höga ideal och en vilja att förbättra världen. 

Vi talade om det här igen på kvällen när tragedin i Ekenäs blev verklig för oss. Vi vet ju inte vad som hänt, men en del av svaret ligger kanske i en ung man som saknade en del av de verktyg som krävs för att hantera ett liv. Det skulle vara långt ifrån första gången och det skulle tyvärr vara långt ifrån sista gången. En människa utan de verktygen är bokstavligen livsfarlig för andra och sig själv. Och de verktygen får man inte genom att komma till nästa level i ett dataspel. De verktygen vässer man inte på gym. 

De verktygen får man i nära möten med andra människor och deras känslor och tankar. I lika nära möten med egna känslor och tankar och i uppriktiga samtal om det som gör ont och det som gör gott. 

I att leva så att livet känns. På riktigt.

Må han förmå. Må han vilja. Må han våga.

Bild: Matilda Audas Björkholm

I fredags körde vi tusen kilometer. Och den här gången betyder tusen inte bara så där allmänt många. Inte som i det tog tusen år att städa Arvids rum eller min puls var uppe i tusen redan efter trehundra meter eller jag har tusen

Den här gången betyder tusen tusen.

Vi startade från semesterparadiset i Sverige klockan halv nio på morgonen och så kom vi fram kvart före elva på kvällen. Med tusen kilometer i däcken.

Veckoslutet tillbringade vi på Astrid Lindgrens värld. Jag älskade. Bara älskade. Jag brukar ibland säga att tvillingarna-böckerna är de bästa jag läst eftersom de gjorde mig till läsare och det är sant. Men det är Astrid Lindgrens berättelser som bor i min själ. Det är hennes berättelser jag vill ge mina barn. Det är hennes berättelser jag vill påminnas om.

Det finns mycket man kunde säga om Astrid Lindgrens värld och bland allt det väljer jag att säga det här:

Hur ett samhälle tar hand om sina svagaste sägs berätta mycket om det samhället. Och i det samhälle som Astrid Lindgrens värld är sitter Pippis pappa länge, länge med en flicka med Downs syndrom i famnen. Han ställer frågor till henne och besvarar de frågor som hon ställer. Och i Astrid Lindgrens värld teckenspråkstolkas en del föreställningar av tolkar som är klädda i pjäsenliga kostymer och smälter in så bra att också vi som inte behöver tolkningen skulle sakna dem om de inte fanns där.

I en sådan värld vill jag bo.

Lugnt värt tusen kilometer.

En väg. I går körde vi tusen kilometer igen. Vi hade naturligtvis tänkt stanna på vägen och sova en natt i någon stuga. Att köra tusen kilometer på en enda dag med sex barn under tio år varav ett barn är en bebis är ju helt galet. Att köra tusen kilometer på en enda dag igen bara några dagar senare är ju mer än helt galet.

Men ibland är galet bäst.

Och ibland är mycket bäst. Den här gången var väldigt mycket väldigt bäst.

Bilder: syster Matilda Audas Björkholm

Jag tror bestämt att hon älskar dem. Jag tror bestämt att min syster älskar mina barn. 

Jag tömmer diskmaskinen eller kollar potatisen eller dukar bordet eller något annat helt nödvändigt och lika helt ointressant när det plingar till i min telefon. Flera gånger. Plingen kommer från husets övrevåning där min syster sitter vid sin jobbdator. 

Och plingen ser ut så här:

 

Jag vet bestämt att hon älskar dem. Hon känner dem så väl och fångar dem så exakt. Det här är våra barn just nu. Våra tre älskade. 

Bilder: deras moster Matilda Audas Björkholm

Det finns många goda ting med att vara vän med Maria Hedengren. Ett av alla dessa goda ting är att man ibland är på ett bröllop där hon fotograferar och att hon då kan komma och fråga om hon får ta några familjebilder i nästa paus.

Det får hon. Naturligtvis får hon.

Och ibland kan man sedan några veckor efter bröllopet – till exempel i dag – få tillgång till en hel mapp med bilder som gör en varm och glad.

Jag vet ärligt talat ganska lite om vad som gör en fotograf till en bra fotograf, men jag har alltid imponerats av människor som går två mil när det bads om en enda och det gör Maria varenda gång. Att de här bilderna ens finns är ett uppenbart tecken på det.

Ni ska få se fler bilder. Men i dag får ni se den här ena. En av dem som gör mig varm, en av dem som gör mig glad.

Bild: min vän Maria Hedengren 

I just det här huset i just den här byn i just den här månaden började jag sticka för ett år sedan. 

Nu har jag blivit klar med min sjunde tröja. (Tredje om man räknar i antalet som tål dagsljus. Eller fjärde om man inte tänder så många lampor.)

Här är den! 

Det känns nästan lite konstigt att vara stolt över något som bara var roligt att göra. Men lite stolt är jag nog. Tänk att jag hade stickandet i mig! 

Och lite ledsen är jag nog. Tänk att stickandet hela tiden fanns tillgängligt för mig utan att jag anade. Tänk på alla tröjor som aldrig blev. 

Tack, fina bloggkollega Linda, för att du inspirerade mig till att sticka den här tröjan! Och för den enormt värdefulla och generösa hjälp du gav på vägen! 

Tack, älskade syster Matilda, för att du fick mig att börja sticka! Och för att du hjälpt till med alla tröjor i något skede. Förutom typ en. Och för att du ville fota den här. Guld är du!