Jag har ställt mig frågan. Och många andra har ställt den med mig. Var går gränsen för den här regeringen? 

Och nu plötsligt en måndag i mitten av juni är gränsen nådd. Exakt var gränsen går för regeringen vet vi kanske inte, men åtminstone går den någonstans före en uttalat rasistisk partiledare. Även om jag personligen gärna hade sett betydligt tidigare gränser – mycket ont mot många svaga har gjorts – så tröstar det att det åtminstone fanns någon gräns till slut.

Jag inbillar mig att lite sol kom igenom de junimoln som finns på himlen i dag. 

När regeringen föll måndagen den 12 juni sov jag eftermiddagsvila i den säng där jag allra helst sover eftermiddagsvila trots att sex olika barn vid olika tillfällen störde min sömn. 

Vad gjorde du?

Bild på tal om gränser har min lust att bära väst kommit till en gräns. Den gränsen borde också ha kommit betydligt tidigare. 

Vad funderar du på, Amanda? 

Tack för att du frågar, facebook.

Jag funderar på hur ofantligt trött jag är just nu och vilken nåd det är att tröttheten oftast förstår att hålla sig undan när den verkligen inte ryms.

Jag funderar på hur mycket mer pengar vi skulle ha om vi bodde i Österbotten och på hur lite jag bryr mig om hur mycket mer pengar vi skulle ha om vi bodde i Österbotten.

Jag funderar på att människor och relationer är både det bästa och det svåraste i ett liv och att jag är tacksam över att de oftast är bra och inte svåra i det liv som är mitt.

Jag funderar på hur mycket kläder en familj på fem personer behöver för en resa på ett par veckor och kan konstatera att det verkar vara mycket.

Jag funderar på hur det kunde gå så att jag skulle köpa en amningsvänlig kjol för att det är så svårt att amma i mina klänningar men sedan kom ut ur butiken med en klänning.

Jag funderar på hur skönt det är att få vila i Gud och jag förstår att det låter märkligt för den som inte tror på Gud, men det är på riktigt min räddning en del dagar.

Jag funderar på hur sorgligt det var att lämna Helsingfors då det begav sig och på hur sorgligt jag vet att det kommer att vara att lämna Österbotten då det beger sig.

Jag funderar på att jag uppenbarligen inte sprang tre gånger den här veckan heller och att jag är förvånansvärt okej med att självdisciplinen får vika när det är för mycket.

Jag funderar på hur lite jag har stickat de senaste veckorna och på hur lite jag har läst de senaste månaderna och att jag inte alls är odelat okej med det.

Jag funderar på hur tidigt man kan gå och lägga sig en lördagskväll och lutar starkt åt att det klockslaget redan har varit och farit.

Bild: Kavilo photography

För nio år sedan började en resa. Jag hade en karta. Jag hade en kompass. Men jag märkte ganska tidigt att kartan i min hand inte på något sätt kunde göra verkligheten rättvisa. Och jag insåg ganska tidigt att jag ju faktiskt inte kan använda kompass. Jag klev ut på hal is. På okänd mark. På farligt vatten.

Jag blev förälder.

Lite senare märkte jag att kartan inte kunde göra verkligheten rättvisa eftersom ingen karta i hela den här världen kan avbilda storheten och kärleken. Lite senare insåg jag att jag inte behövde den där kompassen som jag inte kunde använda, att en instinkt starkare än allt kickade in och guidade mig mer rätt än någon kompass någonsin kunde göra.

Jag blev förälder.

I dag firar jag det. Lite grann. Allra mest firar jag förstås min Ingrid. Min älskade dotter. Hon är smart, rolig, nyfiken, eftertänksam och påhittig. Hon bryr sig om andra människor och hennes mjuka hjärta, goda vilja och starka känsla för det som är rätt gör mig glad och stolt varje dag.

Bild: Kavilo photography

Nu ska tjejerna på bilden efterfesta med Gladiatorerna. Den utan synd får kasta första stenen.

Vid läggdags ville han ha dörren till sitt rum på vid gavel. Han flyttade kudden till sängens fotända så att han lätt kunde titta ut ur rummet. Dessutom pekade han ut precis var i vardagsrummet jag skulle sitta. Så att han skulle se mig när han tittade ut. 

– Jag älskar när du är nära mig, förklarade han. 

Och jag tror att han menade det. 

– Jag älskar att du älskar när jag är nära dig, svarade jag. 

Och jag vet att jag menade det. 

En blogg ger aldrig en hel bild. Trots att jag skriver om brustenhet och misslyckanden och otillräcklighet och besvikelse finns det sådant som aldrig landar här. Livets högsta höjder och lägsta dalar hamnar alltid utanför. Dalar jag kravlat mig upp ur är en annan sak, men från daladjup skriver jag inte. 

Den här våren har det funnits en hel del daladjup. 

Det har funnits höga höjder också. 

Men det har funnits en hel del daladjup. 

Nu hoppas jag på en ganska slätstruken sommar. På gränsen till ointressant och tråkig. De vanliga förutsägbara dagarna är de bästa. Det verkar bli mer och mer så ju äldre jag blir.

Och det låter ju onekligen lite bittert, men det är inte det minsta bittert. Vad större och vackrare kan man säga om ett liv än att de vanliga förutsägbara dagarna är de bästa?

Alltså. De här två. 

– Hon är världens bästa syrra, sa Ingrid när Hilde bara var någon enstaka dag. 

Och hon säger det fortsättningsvis. 

Vad hon önskar sig i 9-årspresent? En ny telefon, lego och en bebis till sedan när Hilde är fyra år. 

Att vara utan Arvid några dagar är:

– att vara helt utan syskonbråk 

– att veta att det inte blir problem vid läggdags 

– att inte tvingas jaga någon runt lägenheten 

– att ha fem gånger mindre leksaker på fel ställen hemma 

– att slippa nästan allt tjat

– att inte ha någon som utan lov dukar fram små (eller stora) mellanmål till sig själv närhelst andan faller på 

– att ha väldigt mycket mera lugn och ro än vanligt 

– att sakna och sakna och sakna och längta och längta och längta och veta av hela mitt hjärta att livet är bättre för att Arvid finns och att han helst ska finnas just precis där jag finns

En gång var han mindre. Men inte mindre fin. 

Bild: Matilda Audas Björkholm

Du ska inte tro på allt du läser, men ibland får du tro. Till min stora glädje och ännu större tacksamhet får du tro på det här klippet ur dagens tidning: 

Till den lilla människan intill. I höst kommer den. Jag hoppas så innerligt att du vill att den kommer också till dig. 

Helsingfors ligger så avsides. Det går inte en morsdag utan att jag önskar att det geografiska avståndet mellan Helsingfors och Österbotten var kortare. Samma sak önskar jag när mina barn fyller år, när det är vändagsfest på dagis och vårfest i skolan. Den som flyttat sitt träd långt ifrån rötterna är inte nödvändigtvis rotlös – men de där rötterna stretchas låååångt utöver det rekommenderade ibland.

I dag borde jag vara på två ställen ännu mer än vanligt. En exceptionell ung kvinna fyller nitton år i dag och samma dag blir hon student. Min yngsta lillasyster får sin vita mössa i Vasa samtidigt som jag sätter 24 mössor på ”mina egna” elever här i Helsingfors. Det säger ju sig självt att jag bara måste vara på två ställen samtidigt i dag. 

Min yngsta lillasyster är en av de driftigaste, mest målmedvetna och handlingskraftiga tonåringar jag någonsin mött. Och då har jag ju den stora förmånen att årligen möta många sådana. Hon slår sina fem äldre systrar med hästlängder på de flesta områden som hon ger sig in på. Hennes stora samhällsengagemang och hennes redan nu många förtroendeuppdrag visar på en beundransvärd vilja att förändra och förbättra världen. Hennes utmaning kommer inte att vara att hitta en plats eller en plattform – världen ropar på sådana som hon. Hennes utmaning kommer att vara att välja hur hon vill använda sina gåvor så att de skapar så mycket gott som möjligt. Utan att offra för mycket av sig själv och sina krafter på kuppen. Eftersom världen ropar så desperat på sådana som hon måste hon själv lära sig att dra livsnödvändiga gränser. Och gränser är svåra att dra för den som kan verkligt mycket och vill om möjligt ännu mer. 

I dag kommer hon att få sin examen. Jag är så stolt över henne och ännu mer är jag glad med henne. 

Grattis, älskade Fanny! Dagen är din!

Bild: Matilda Audas Björkholm

Mot allt bättre vetande hade jag och Ingrid en dejt i tisdags. Det var dagen då precis allt annat skulle hända och jag ville egentligen bara avboka. Men bland allt det där andra var vår dejt kanske det allra viktigaste. Den var det enda som faktiskt hade gått att avboka och samtidigt det enda som absolut inte fick avbokas.

Priset var att jag satt och jobbade till långt efter midnatt. Och vår dejt var absolut värd det priset.

När det är bara hon och jag berättar hon nämligen saker som hon aldrig annars berättar. När det är bara hon och jag är hon på ett annat sätt än hon annars är. Bubbligare. När det är bara hon och jag ber hon mig ställa fler frågor, annars säger hon oftast att jag ska sluta fråga så mycket hela tiden.

Så länge allt det där kommer fram bara när det är bara hon och jag så måste jag se till att det är så ibland. Det är inte frivilligt, det är livsviktigt för den relation som är vår. Tumistid med barnen blev på inget sätt lättare när två barn blev tre barn men på något ironiskt sätt viktigare.

Jag är så stolt och glad över min förstfödda dotter. Klok, underbar och rolig. Varje dag är jag förundrad över att just jag fick bli just hennes mamma.

Bild: Kavilo photography