Lite otippat (kanske) finns bloggvärldens äckligaste bild i min blogg.

I samband med en hälsoundersökning förra veckan fick jag frågan: hur mycket alkohol dricker du?

– Ingen alls, svarade jag.

– Ingen alls?

– Nej, ingen alls.

Och jag kände genast i samma stund ett enormt behov att förklara. Att förklara att jag är mer eller mindre nykterist i praktiken, att jag dricker nattvardsvin minst varannan vecka men att min alkoholanvändning faktiskt både börjar och slutar med det. MEN. Att jag egentligen ändå inte är nykterist och aldrig aldrig aldrig någonsin skulle kalla mig så eftersom jag inte har fattat något principiellt eller etiskt eller moraliskt beslut att inte dricka alkohol.

Så jag förklarade. Igen en gång. Åt den person som tog hand om hälsoundersökningen satt jag och förklarade att jag inte tycker om öl eller vin eller cider eller snaps. Som om hon skulle bry sig.

Som om jag var skyldig någon att förklara.

Så där har jag alltid gjort. Jag ber om ursäkt för att jag inte dricker alkohol. Jag känner mig skyldig att förklara att det inte är en moralisk fråga utan en praktisk fråga. Frågan är varför jag gör så. Varför känner jag att jag måste förklara att jag inte dricker alkohol? Med tanke på hur enormt mycket själsligt och ekonomiskt och hälsomässigt lidande alkoholen förorsaka känns det skumt att behöva motivera. Att alla känner till de negativa biverkningarna borde väl räcka som förklaring.

Ibland funderar jag på att bli nykterist och börja kalla mig det. Som ett ställningstagande mot en kultur där den som avstår från något som skapar så mycket lidande måste förklara sig. Som ett ställningstagande för alla de tusentals människor som verkligen inte förknippar alkohol med festyra och glädje utan med ett helvete på jorden. För alla de tusentals barn som är rädda för sina föräldrar på grund av promillehaltiga drycker.

Räcker det som förklaring?

Den var ju glad och god.

Bild verkar omöjligt kunna beskriva hur dåligt det här paraplyet mår efter gästernas och mini-värdinnans framfart. Men det var värt ett försök.

Jag ger er den här bildennav två skäl:

1. För att ni ska komma ihåg hur otroligt mysig Inksie är.
2. För att jag ska komma ihåg hur otroligt mysig Inksie är. Hennes beteende mellan 19.55 och 22.28 lämnade mycket att önska. Om vi säger så.

Jag har inga siffror, men jag skulle gissa att mannen på den finländska gatan har ganska många kvadratmeter till sitt vardagliga förfogande. Det har jag också i vanliga fall. Jag och de två som tillhör min ärkefamilj delar på 69 kvadrat och det brukar räcka ganska bra. Även om det gör att jag förvarar en del saker hos svärföräldrarna (till exempel pentik-servisen och brudklänningen) och väljer att inte alls äga andra (som till exempel slalomskidor). Men jag kan vifta på armarna och jag kan andas.

Just nu har vi gäster. På våra vanliga 69 kvadrat. Och nu är vi åtta som samsas om dem. För en vecka. Så här efter två dagar och två nätter skulle jag våga påstå att det går helt okej. Förutom att:

– en gäst just föreslog lek för och med min dotter trots att vi la dem i säng för en dryg timme sedan

– en annan gäst just uträttade behov av det jobbigare slaget på golvet

– en tredje gäst sover i min garderob (det är egentligen inget minus men jag tycker det är roligt och ville säga det)

– en fjärde gäst har köpt chips som smakar illa (men det märker ju bara den som äter) och luktar ännu värre (vilket man inte får välja om man vill ta del av)

Den femte gästen har bara levererat. Bara. Våra gäster är inte de harmlösaste. Men de är de bästa. Åtta personer på 69 kvadrat gör att min vardag känns som en enorm fest.

Och i ganska många delar av världen skulle vi anses leva sjukt rymligt. Och det är ju bara vårt eget fel att vi har så mycket saker att det trots det är lite trångt.

När jag inledde min bloggfasta trodde jag att jag abstinensskakig skulle blogga på påskdagsmorgonen före jag ens hunnit kolla innehållet i påskgräset.

Så blev det inte. Alls.

Min paus har varit så lång och så innerlig att jag inte riktigt tänkte tanken, inte ens på annandagen. Så lång och innerlig att jag fick testa tre olika lösenord före jag ens lyckades logga in här. Och så lång och innerlig att jag inte riktigt minns hur jag hade tänkt att min come-back skulle se ut.

Så här var det åtminstone inte. Men nu är jag tillbaka.