Bäst!

I dag gick Ingrid till skolan utklädd till bubbelbad. Är det valborg så är det. Liksom.

Varför Fredrik är världsbäst? Nå, kanske för att han för andra året i rad var ensam vuxen hemma på maskeraddagen. Och inte blir han ju sämre av att Hilde dessutom har varit febersjuk nu medan jag har varit borta. Eller för att båda stora barnen haft tider att passa under veckoslutet. Men allra bäst är nog att han inte enda gång har varit missunnsam och bitter över att jag har fått vara på resa medan hann har blåst och knutit och fäst ballonger med en gnällig Hildis på armen. Bäst!

Advertisements

Jag glömde vem jag är

Jag glömde vem jag är när jag packade för min resa. Jag tog med mig inte en eller ens två utan tre böcker. Och en dator för att kunna jobba lite. Och en stickning för att kunna sticka mycket.

Nu minns jag vem jag är. Jag är den som vill umgås och umgås och umgås. Som reser snarare med någon än till någon plats. Och vackert så. För allt i världen. Men så onödigt att jag släpade med mig halva heimani när det bevisligen kunde ha blivit kvar hemma i Finland.

I samma stad som jag.

Ballonger för flera hundra mark

I går köpte vi vappenballonger för 35 euro. Det är på alla sätt oförsvarbart och på ännu fler sätt oförsvarbart när jag tänker på att vår vappballongsbudget kunde mätta en halv by i vissa delar av världen. Usch. Jag avskyr inköp som känns dåliga redan innan jag har betalat dem. Ändå köpte jag foliefyllda vappenballonger.

Det finns ingen ursäkt, men det finns någon slags förklaring: vi fick inte sådana ballonger när jag var barn. Jag minns att kompisar hade de där dyra foliefyllda ballongerna, inte minst eftersom många hängde upp dem på väggen i sina rum när luften väl gått ur dem. Ballongerna fick liksom evighetsliv. På vår vägg fanns aldrig ballonger med evighetsliv.

Det går ju inte att köpa ballonger för flera hundra mark när man är ensamstående trebarnsmamma. Jag minns att jag förstod det, samtidigt som jag sörjde det. Det fanns säkert andra saker som också valdes bort av ekonomiska skäl, men av någon anledning minns jag just ballongerna.

Och av just den anledningen tänker jag mig att jag köpte ballonger till våra barn. Samtidigt som jag ju av just den anledningen borde ha låtit bli. Också i dag finns en massa ensamförsörjande trebarnsmammor vars barn firar valborg utan överprissatta ballonger.

Jag kan tycka att världen är så hård för många (absolut inte hårdast för dem som mäter hårdhet i ballongfrånvaro, men ni förstår säkert hur jag menar) och jag kan tycka att vi ofta gör den ännu hårdare. Onödigt hård. När vi egentligen borde försöka mjuka upp de kanter som andra stöter sig på.

Dela liv med Liverpool

Det går bra för oss nu. Och med oss menar jag fotbollslaget Liverpool. Jag har delat liv med Fredrik i femton år och lika länge har jag på något plan delat liv också med Liverpool. Aldrig tidigare har det varit lika lätt som nu. Aldrig tidigare har Liverpool skött sin del av mitt liv med lika stor bravur.

I går när jag och Fredrik var ute och sprang mötte vi en man. Jag mötte en främling, Fredrik mötte en broder.

– Go Liverpool! ropade Fredrik och gjorde någon slags segergest.

– Yes! We’re gonna win tonight! vrålade den nyfunna brodern tillbaka och tog tag i den halsduk som jag först då insåg att gjorde den uppenbara skillnaden mellan främling och broder.

Och jo. De vann i går. Igen. Som sagt: aldrig tidigare har det varit lika lätt.

Det läskiga är att det för ovanlighetens skull finns något att förlora. Den som krälar omkring på botten faller aldrig högt.

Det fantastiska är att det finns något att förlora. Rik är den som har något att förlora. Rik är den som kan falla högt.

Och den som ser en broder i en främling med rätt halsduk.

För att inte tala om den som får dela livet med honom.

Vi säljer våra själar

Hur många stora ska behöva dö innan vi inser att vi människor faktiskt är ganska små? Hur många liv ska behöva slockna? Hur många mästerverk ska avslutas på hälft? Hur snabbt kan hjulet egentligen snurra?

Måste vi faktiskt ta reda på?

Liv är ju svåra nog som de är med 8-16-jobb, bostadslån, juniorfotbollsturneringar och trasiga torktumlare. Vi är knappt gjorda för sådana liv och vi är verkligen inte gjorda för att ha miljontals med fans och all den press och stress som det innebär. I slutändan är vi ju bara människor och vi kan omöjligt bära liv som är alldeles för stora för oss.

Ändå vill vi så gärna försöka. Trots alla tragiska berättelser om människor som blev för stora så strävar många av oss efter att få gå samma väg. Kön till idols-audition lär ju tyvärr inte förkortas av att Avicii inte längre lever.

Jag tänker mig att det fanns en tid när kändisskapet var det pris som stora konstnärer betalade för att kunna göra det de drömde om. De gick med på att sälja en bit av sin själ för att få uträtta sitt verk här på jorden. I dag kan jag tycka att själaförsäljningen har blivit närmast ett självändamål. Vi säljer våra själar bara för att. Till höger och vänster. Och vi glömmer till och med att ta betalt. Snarare betalar vi själva för det. För synlighet, för uppmärksamhet, för kommentarer, för följare, för likes.

En av mina systrar brukar prata om vikten av att kunna leva livet helt utan publik. Så arma bra sagt! Jag hatar snacket om att vi ska bygga våra personliga varumärken. SLUTA! Vi är inte och har aldrig varit varumärken. Vi är och har alltid varit människor, men håller vi på att glömma det i jakten på att bli något större?

Må vi inte. Om vi glömmer vår mänsklighet, vad av värde finns kvar av oss då?

Med trosor som poncho

Just nu avskyr jag våra saker ungefär lika mycket som Hilde älskar dem. Och jo, det finns ett direkt samband. Hilde har nämligen en upptäckarglädje som säkert är väldigt konstruktiv i grunden, men som tar sig rätt destruktiva uttryck just nu.

I skrivande stund har vi tre kastrullock i vardagsrummet. Till exempel. Och så gott som dagligen hittar hon någon familjemedlems trosor eller kalsonger och använder dem som poncho eller scarf, lite beroende på vems trosor eller kalsonger hon hittat. I regel är våra skor inte i tamburen där vi lämnade dem, Hilde har vandrat dem till en annan del av hemmet. Och det har ju förstås sin charm, men när det är bråttom iväg på morgnarna finns det också en charm i att faktiskt veta var man har sina skor. Fjärrkontrollen till vår apple tv låg i glassorteringen för en tid sedan och det bara råkade sig att Arvid hittade den där innan vi slängde ut påsen (varför han roade igenom glassorteringen är ju också en fråga värd att ställa, men vi tar det en annan gång). Den där dagen när Hilde hade gömt en hemnyckel under en madrass var det inte alls bara roligt. Tills vi ett drygt halvt dygn och en sömnlös natt senare hittade den igen – då var det bokstavligen bara roligt.

Det finns alltså stunder då har jag lätt att skratta åt den här fasen som jag ändå vet att är övergående, men det finns också stunder då det är långt, långt till det skrattet. Stunder då jag önskar mig lite mera lugn och ro och ordning och reda och rim och reson.

Men så kommer perspektiven över mig igen. De gör ju alltid det numera. Jag antar att det är åldern och erfarenheten som gett dem och jag antar därmed att de bara kommer att växa. Jag tänker på dem som skulle ge vad som helst för att deras son skulle stöka omkring hemma igen. Deras fas av skor på fel ställen hann inte ens börja innan den tog slut, och den kommer aldrig att komma igen. Jag tänker på henne som långsamt tränar upp förmågan att både stöka och städa igen efter den där dagen som kunde ha kostat henne livet. Jag tänker på alla dem som längtar sig sönder efter en liten människa som kunde stöka omkring i deras saker.

Och någonstans där landar jag varje dag. I vissheten om att just det här livet med kastrullock i soffan och fjärrkontroller i sopsorteringen var det liv jag önskade mig och hoppades på. Och dessutom fick.

Så ja. Det finns dagar då jag har svårt att skratta, men det finns inte längre dagar då jag har svårt att vara tacksam också över stöket och oordning och den totala bristen på rim och reson. De här vanliga, förutsägbara på gränsen till tråkiga dagarna är mer än de flesta har. Mer än jag kunde tänka mig att ett litet liv kunde vara.

Hilde i kappsäck. För där trivs hon.

(Och jo. Jag vet att jag har skrivit den här texten förr. Inte med exakt de här orden och de här exemplen, men med exakt den här kärnan. Men det är det här jag är just nu; tacksam. Så jag kan inte låta bli.)

En halv milliliter

Det räckte med en halv milliliter mjölk. Sedan fick hon en allergisk reaktion. En harmlös och liten, ja. Men en allergisk reaktion.

Hon fick ett par milliliter till innan vi läkaren avbröt testet på sjukhuset i måndags. Då var hon redan så pass röd runt munnen att reaktionen var uppenbar.

I dag hittade hon Fredriks kvarglömda glasskål under en fåtölj i vardagsrumet. Lite intorkad laktosfri jaffaglass fanns kvar på den sked som hon hann tugga på innan jag upptäckte hennes upptäckt. Och hon blev röd runt munnen.

Vad som händer om hon får i sig ägg vill vi helst inte veta. Vi har en epipen redo, men vi vill ju inte behöva använda den. Allt talar för att Hilde är vårt mest allergiska barn.

Men hon är så mycket annat så mycket mer. Hon är nyfiken. Hon är energisk. Hon är typ aldrig någonsin stilla. Hon är klåfingrig. Hon är busig. Hon är litterär. Hon är musikalisk (nu är vi ju inte objektiva alls, men vi är öppna för möjligheten att hon rentav är ett musikaliskt underbarn). Hon är klättrare. Hon är mysig.

Allergisk är bara en liten sak. Så många andra saker med henne är stora. Mest av allt är hon en gåva. En gåva som kom helt oförtjänt till oss och som passar helt perfekt i vår familj.

Hon är också extremt ljuskänslig och äger familjens dyraste solglasögon.

Att ha fel

Vissa dagar måste jag vada genom ett träsk innan jag kommer fram. Genom ett träsk byggt av vardagsmiddag, blöjbyten, diskmaskinstömning, tandborstning, mina möten, hans möten, hennes hobbyer, hans hobbyer, mina springturer och hans, klädtvätt, läxhjälp, sällskapsspel, högläsningsstunder, en diskmaskinstömning till, kvällsgröt, wilmameddelanden… Vissa dagar är det helt enkelt så enormt mycket annat som jag bara måste ta mig igenom innan jag äntligen kommer fram.

Till honom.

För där är han. Under, bakom, efter allt det där andra så finns han alltid där. Och vägen till honom är aldrig lång, även om den vissa dagar kan vara onödigt snårig. Vi har fortfarande så nära till de där samtalen som en gång förde oss samman och till det där skrattet som biter på alla träsk i världen.

Jag förväntade mig mycket den där dagen när jag blev hans fru. Jag har fått ännu mer. Jag hade ingen aning om att det kunde vara så här roligt och fint att få dela livet med en människa.

Ibland är det bästa som finns att ha fel.

Ett statement-inköp

Hilde har fått en ny cykelhjälm. Hon är ljuvlig i den. Ni ser ju.

Den här hjälmen kan för övrigt vara ett av mina minst mogna inköp någonsin. Helt klart ett statement-inköp. Jag blev så irriterad på att det fanns bara två bebishjälmar i butiken; en rosa med katter och en blå med fordon. I min irritation totalvägrade jag köpa den hjälm som jag “borde” ha köpt. En lite omogen men mycket innerlig protest mot ett system som vill att vi ska konsumera så många hjälmar som möjligt genom att göra hjälmar som passar så få barn som möjligt.

Den passar ju dessutom Hilde alldeles utmärkt. Och hon är helt säkert allergisk mot katter i alla fall.