Med trosor som poncho

Just nu avskyr jag våra saker ungefär lika mycket som Hilde älskar dem. Och jo, det finns ett direkt samband. Hilde har nämligen en upptäckarglädje som säkert är väldigt konstruktiv i grunden, men som tar sig rätt destruktiva uttryck just nu.

I skrivande stund har vi tre kastrullock i vardagsrummet. Till exempel. Och så gott som dagligen hittar hon någon familjemedlems trosor eller kalsonger och använder dem som poncho eller scarf, lite beroende på vems trosor eller kalsonger hon hittat. I regel är våra skor inte i tamburen där vi lämnade dem, Hilde har vandrat dem till en annan del av hemmet. Och det har ju förstås sin charm, men när det är bråttom iväg på morgnarna finns det också en charm i att faktiskt veta var man har sina skor. Fjärrkontrollen till vår apple tv låg i glassorteringen för en tid sedan och det bara råkade sig att Arvid hittade den där innan vi slängde ut påsen (varför han roade igenom glassorteringen är ju också en fråga värd att ställa, men vi tar det en annan gång). Den där dagen när Hilde hade gömt en hemnyckel under en madrass var det inte alls bara roligt. Tills vi ett drygt halvt dygn och en sömnlös natt senare hittade den igen – då var det bokstavligen bara roligt.

Det finns alltså stunder då har jag lätt att skratta åt den här fasen som jag ändå vet att är övergående, men det finns också stunder då det är långt, långt till det skrattet. Stunder då jag önskar mig lite mera lugn och ro och ordning och reda och rim och reson.

Men så kommer perspektiven över mig igen. De gör ju alltid det numera. Jag antar att det är åldern och erfarenheten som gett dem och jag antar därmed att de bara kommer att växa. Jag tänker på dem som skulle ge vad som helst för att deras son skulle stöka omkring hemma igen. Deras fas av skor på fel ställen hann inte ens börja innan den tog slut, och den kommer aldrig att komma igen. Jag tänker på henne som långsamt tränar upp förmågan att både stöka och städa igen efter den där dagen som kunde ha kostat henne livet. Jag tänker på alla dem som längtar sig sönder efter en liten människa som kunde stöka omkring i deras saker.

Och någonstans där landar jag varje dag. I vissheten om att just det här livet med kastrullock i soffan och fjärrkontroller i sopsorteringen var det liv jag önskade mig och hoppades på. Och dessutom fick.

Så ja. Det finns dagar då jag har svårt att skratta, men det finns inte längre dagar då jag har svårt att vara tacksam också över stöket och oordning och den totala bristen på rim och reson. De här vanliga, förutsägbara på gränsen till tråkiga dagarna är mer än de flesta har. Mer än jag kunde tänka mig att ett litet liv kunde vara.

Hilde i kappsäck. För där trivs hon.

(Och jo. Jag vet att jag har skrivit den här texten förr. Inte med exakt de här orden och de här exemplen, men med exakt den här kärnan. Men det är det här jag är just nu; tacksam. Så jag kan inte låta bli.)

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s