Vi står i en provhytt, min älskade Hilde och jag. Hon testar en tröja och ett par byxor. När hon möter sin egen spegelbild slår hon händerna för munnen.
– Titta! Jag börjar nästan gråta för att jag är så fin! utbrister hon.
Och jag börjar nästan också. Jag nästan gråter för att hon känner så, må hon alltid få känna så när hon möter sin egen spegelbild. Jag nästan gråter också för att hon möjligtvis, kanske troligtvis, var den enda som nästan grät av glädje i den provhytten den dagen. Tyvärr var det säkert betydligt fler som var betydligt mindre nådefulla mot sig själva.
Du. Som läser det här. Må också du få nästan gråta för att du är så fin.
(Det här skriver jag i pyjamas på nyårsafton strax före elva på kvällen. Det säger en del om vår dag, det säger mer om vår morgondag.)
Först av allt: jag är medveten om att jag är en nybörjare och att jag kommer att få vara med om en massa saker som jag inte ens kan föreställa mig ännu, men redan nu har jag fått se många väldigt olika ansikten av att vara tonårsförälder.
Ikväll fick jag ett nytt favoritansikte. Jag fick sitta i en och en halv timme i köket med Ingrid och hennes kompis. Vi pratade massor och åt chips. För dem var det väl en helt okej stund, för mig var stunden närmast helande. Jag ville liksom absolut inget annat än vara där med dem.
Jag minns att jag någon gång beskrivit tonårsföräldraskap som att vara olyckligt förälskad i sitt eget barn. Det var sant. Då. Ikväll kändes det mer som att vara lyckligt förälskad i skolans snyggaste. Det är sant. Nu.
Det var ju idag, on monday, som romantiken skulle komma till mig. Enligt lyckokakan i onsdags.
Redan då var jag lite skeptisk. Kände att juldag hos svärföräldrarna innebär många härligheter, men ganska lite romantik. När vi sedan fick med oss brännskadan blev oddsen onekligen ännu sämre.
Men romantik är många gånger överskattat och kärlek är alltid allt. När jag idag har skivat först julskinka och sedan varm smörgås till min man har kärleken funnits där. Liksom när jag hjälpt honom med påklädning och annat som jag tog för givet att han kunde själv när jag läste lyckokakan. Samma kärlek fanns också när jag och min familj och min hund tog en promenad under dagens sista halvtimme me dagsljus. Och samma kärlek fanns också med när jag på seino fick halvligga i en utdragen bäddsoffa och prata om kärlek och liv med mina egna helt underbara barn och min mans fyra helt underbara systerdöttrar.
Någon gång under det samtalet insåg jag att vi firar tjugoett år tillsammans idag, han och jag. Vi har firat mer romantiskt, det ska erkännas. Släktingar och brännskador har den effekten. Men vi har knappast firat med mer eller större kärlek. Och vackert så. Kärlek är, som sagt, alltid allt.
Dan före dan före dopparedan ser mina naglar ut så här. Och det säger antagligen inte dig så mycket, men mig säger det att jag har fått träffa henne idag. Ännu en av bästa vännerna.
Jag fick julfina naglar samtidigt som jag fick en helare själ. Jag fick julfina naglar utan att behöva prata kallt eller artigt, fick bara prata riktigt och viktigt. Jag fick julfina naglar och fick se minst en skymt av alla härliga i hennes familj, en familj som känns som hemma.
Och därmed kan jag konstatera att jag den här veckan har fått träffa alla mina fyra bästisar. Fatta! Det händer ju aldrig, tre av dem bor ändå minst en timme bort, men nu plötsligt just den här veckan hände det.
Jag tror att jag behövde det.
Nu har jag jullov. Jag tror att jag behöver det. (Samtidigt satt jag redan några timmar efter julfesten och tittade på videoklipp med långdansande studerande och blev så glad av att se dem. Det blir fint att få återvända i januari. Jag tror att jag behöver det också.)
Allt jag skrev igår är sant. Stunden i Helsingfors var precis allt det där.
Men sant är också att jag just hade skrivit det där och hade drygt två timmar tågresa kvar när dagen fick en oväntad och ovälkommen vändning. När en vän fick köra Fredrik till akuten med en brännskadad hand och en annan vän fick köra hem till oss för att vara hos barnen tills jag kom hem igen halv ett på natten.
Fredrik fick stanna på sjukhuset över natten och trots att han fick komma hem igen idag på eftermiddagen känns allt ännu lite mindre självklart igen. Hans brända hand är en påminnelse om att det enda på riktigt viktiga är att vi får ha varandra. Både när det är jul och när det är vardag.
Vi har kramats mycket idag. Talat lite tystare och långsammare. Så där som man gör när man nyss blivit påmind om att det faktiskt är så att vad som helst kan hända när som helst.
Min man är ju som bekant världens bästa. Jag vet det varje dag. Varje. Men kanske ännu mer idag. Om möjligt kanske ännu mer idag.
Och mina vänner… Alltså. Här kan vi nog också snacka världsklass. Man vill ju ogärna behöva testa sitt skyddsnät på det här sättet, men nog är det en enorm trygghet att märka vad det nätet klarar av när det krisar. Tänk att vi har människor vi kan och vågar be om hjälp sent en onsdag. Tänk att en vän satt och väntade på akuten och kollade att Fredrik fick hjälp innan hon åkte tillbaka hem. Tänk att en annan vän satt med Hilde i famnen och tittade på fotboll med Arvid och sedan låg i vår säng bredvid Hilde medan hon somnade. Jag vet inte hur man får sådana vänner, men jag vet att man håller i dem. Hårt.
Livet. Nog är det skört och nog är det stort.
Familjebild från i somras. Mina allra, allra viktigaste.
Jag var tjugosex år gammal när vi blev vänner och jag trodde bästiskvoten var fylld. Jag hade ju redan två bästa vänner. Många människor har noll, men jag fick helt oförtjänt en tredje.
Hon och jag har en grej. I juletid går vi på Stockmanns julavdelning. Vi tittar på julgransbollar och jag köper några nya. Också efter att vi flyttade till Österbotten fick vi till det, mitt jobb som läsambassadör förde mig alltid till Helsingfors i något skede i december.
Så idag efter jobbet gjorde jag det enda rätta. Jag hoppade på tåget för att åka till Helsingfors. För att få gå med henne på julavdelningen. Några timmar senare tog jag tåget hem igen, mitt jullov börjar nämligen först efter morgondagens skoldag.
Jag vet att det är galet. Att åka genom ett halvt land bara för att köpa julgransbollar med en bästa vän. Jag visste också att hon utgick från att jag hade något annat ärende på samma resa och jag lät henne tro det. För annars skulle hon ha sagt som alla vi vuxna skulle ha sagt; att jag inte ska komma. Så först när hon konstaterade att jag hade så lite packning förklarade jag att man ju inte behöver så mycket för middag och julgransbollar.
Jag är så glad att jag inte lät förnuftet vinna. Ibland är det galna det kloka, ibland det klokaste. Hela jag ville vara med henne de här timmarna. När vi gick omkring bland julgransbollarna och förundrades, förfasades och förtjustes ville jag bara vara just precis där med just precis henne. Min själ mådde så bra. Och inte mådde den sämre när East 17 i bakgrunden sjöng Stay another day.
Vet du vad? Den här kvinnan älskar jag.
Min lyckokaka från kvällens restaurang älskar jag också, om än betydligt mindre. Romance will find you on monday, sa den. Snacka om tydligt budskap. Bring it on, juldagen.
Vi är olika vi människor. Det handlar ganska sällan om bättre eller sämre, det handlar nästan alltid om olika. Jag har för länge sedan insett att jag känner mer och större än de flesta andra.
Albert Einstein lär ha sagt att det bara finns två sätt att leva på; som om ingenting är ett mirakel eller som om allting är det. Och jag är väldigt medveten om att jag tillhör dem som ser mirakel runt varje hörn. Och jag vill faktiskt inte leva på något annat sätt.
Också den här tisdagen före jul fanns det många mirakel för oss som höll ögonen öppna. Tänk att jag fick promenera med en av mina bästa vänner i dagsljus. Tänk att jag fick ett kort gympass med min Fredrik. Tänk att jag lyckades behålla någon slags lugn och livsglädje trots jobbigt jobbrelaterat strul som jag absolut inte hade råd med. Tänk att jag fick ett ljudklipp med en altstämma, inspelat med stor kärlek. Tänk att jag fick en kort kaffestund med något (någon) av det absolut bästa som mitt förra jobb gav mig. Tänk att jag fick äta en jättegod julmiddag i jättegott sällskap. Tänk att jag fick komma hem egentligen för sent till barn som ändå var på gott humör och samarbetade ända fram till läggdags.
Allt är ett mirakel. Inget är mig lovat, inget vill jag ta för givet.
För tio år sedan gjorde vi vår första bästisresa, en av mina bästisar och hennes andra bästis. Vi åkte bort en helg och pratade och pratade och pratade. Och åt godis. Och pratade ännu mera.
Och vi tänkte att vi hade skapat en tradition, vilket vi bevisligen också hade gjort.
För den här helgen har vi gjort årets bästisresa. Vår elfte! Vi har pratat och pratat och pratat. Och ätit godis. Och pratat ännu mera.
För tio år sedan var jag trettio år. Jag hade en femåring och en ettåring och världens bästa jobb. Jag hade nästan svart hår och jag hade på många sätt ett bättre självförtroende än jag har idag. Det har onekligen hänt jättemycket under de tio år som gått sedan vi gjorde den första bästisresan. Två av oss har gjort stora flyttar. Alla har vi bytt jobb och fått minst ett barn till. Vi har hoppats och drömt, vi har sörjt och förlorat. Väldigt mycket är väldigt annorlunda idag, men varandra har vi fortfarande. Och godis vill vi fortfarande plocka.
Hjälp, vad vi behöver varandra. Min själ mår så bra när den får vara tillsammans med deras. Vila, växa, skratta, gråta. Vara uppe till halv fyra första natten för att det finns så mycket att prata om. Tänka att vi absolut ska somna tidigare andra kvällen och faktiskt bara vara uppe till tre då. Det var inte synd om mig en enda sekund. Tänk att jag får ha dem. Rika, rika jag.
Jag kan knappt vänta tills vi bästisreser igen nästa år.
Från gårdagens promenad. Jag och hon som fotar lika lite som jag när vi bästisreser.
Först såg jag tvåorna i min förra skola lussa. Jag var där för att den årskursen i den skolan för alltid kommer att ha en alldeles speciell plats i mitt lärarhjärta och jag tror jag grät mer än alla föräldrar tillsammans när jag såg dem lussa.
Sedan såg jag tvåorna i min nuvarande skola lussa. Det var magiskt fint! De bara strålade. Lucian sjöng så vackert och en så vacker sång att mitt hjärta smalt.
På eftermiddagen såg jag Arvids årskurs lussa på pensionärernas julfest i församlingshemmet här hemma. Och där var han, min egen tomte. Som sjöng för full hals och var så seriös i sitt uppdrag. Som tog av sig tomteluvan ett par varv när det blev för varmt.
Och på kvällen såg jag Hildes barnkör lussa. Tjugofyra barn i olika åldrar som tog i för kung och fosterland. Min egen lilla tärna. Som såg mig först på slutet trots att jag satt längst fram. Som var totalt trygg ändå, så där som hon är med sina vänner.
Så jo. Jag grät orimligt många gånger igår. Kan vi säga. Av olika orsaker och samtidigt av en enda; av att det finns så mycket hopp samlat i varenda luciatåg som finns. Själv har jag nåden (ja, nåden) att få tro på det vi sjunger om just nu, men jag undrar om inte de flesta av oss vill hoppas åtminstone lite. Tänk om det får vara så att ljuset faktiskt har sista ordet?
Jag såg uppskattningsvis 220 barn och unga lussa igår. Och jag grät också för att alla de där är någons bästa i världen. För att någon tycker att varje liten tomte och tärna är den mest märkvärdiga som finns. För de flesta av oss är hen en i mängden, men för någon är hen den som strålar och lyser allra klarast.
Tänk att jag varje dag får jobba med andras tomtar och tärnor i vardagsdräkt. Tänk att jag får ha andras guld i mitt klassrum en stund. Fattar jag hur stort det är?
Nästan för lycklig 