Silvervatten och snällhet

För några dagar sedan hade jag ingen aning om vad silvervatten var. Visste knappt att det fanns. Än mindre att det används och verkligen inte att det finns någon slags diskussion om saken.

Nu vet jag. Nu vet hela Svenskfinland.

Jag dricker verkligen inte silvervatten och inte ger jag det till mina barn heller. Jag tycker inte att det låter som en speciellt bra idé, jag tycker rentav att det låter som en lite farlig idé. Jag tar alltså avstånd från det här med silvervatten.

Men jag tar också avstånd från raljerande, förlöjligande kommentarer om och mot de människor som använder silvervatten. Jag säger inte att de gör rätt, men jag säger att de människor som nu hånar och hetsar inte heller gör det. Jag tvivlar på att någon silvervattenskonsument börjar tänka om efter att ha läst ett inlägg som kallar dem idioter. Om din uppriktiga önskan verkligen är att deras barn ska slippa silvervattnet så finns det antagligen betydligt bättre sätt att föra fram den åsikten på. Det går att vara kritisk på ett respektfullt sätt.

Och nej, det spelar faktiskt ingen roll om du någon gång har stött på en silvervattendrickare som var allt annat än respektfull mot dig. Som kanske kallade dig idiot för att du sätter din tilltro till traditionell medicin. Nej, det ger dig faktiskt ingen rätt att sparka på någon annan människa.

Det är inte svårt att klura ut hur man ska göra om man vill vara snäll. Det svåra är att göra det i en värld där de vassa och giftiga orden får likes och hejarop. Där man anses vara modig om man är lite bitsk och elak.

Sådant mod betackar jag mig för.

img_3814

Advertisements

Systrar

Vissa dagar saknar jag den mycket. Andra dagar går jag nästan sönder av saknad. 

I dag är en sådan där andra dag. 

Kanske för att jag fick prata med en av dem på telefon en halvtimme. Kanske för att jag fick se Ingrid och Hilde fnissa ha hysteriskt kul med varandra. Eller kanske för att jag fick se en stolt storasyster bära omkring på sin bebissyster i kyrkan jag besökte ikväll. I samma kyrka där det också fanns två systrar. Som verkar tycka så mycket om varandra.

Jag är väldignad med många goda vänner, jag känner mig aldrig ensam. Och jag är tacksam för det alla dagar. Men alla dagar saknar jag dem någon gång. 

Det finns något tungt i att behöva, men det finns samtidigt mycket fint i att få göra det. 

Om Gud

Arvid berättar vem som var i barnkyrkan i dag. Räknar upp namnen på barnen. Det är många barn och många namn, men ganska bra går det. Efter en stund har vi kartlagt dem alla.

– Och så var det en till, säger Arvid.

– Vem? frågar jag.

– Gud! säger han.

Som om det var världens mest självklara sak. Som om jag vore den nötigaste varelse han  någonsin träffat, kraftigt kognitivt utmanad. Som om Gud inte alltid skulle vara med.

Han lär mig mycket, den här Arvid. Han lär mig mycket om tålamod och kanske ännu mer om bristen på tålamod. Han lär mig mycket om frihet, om handlingskraft och om verkligt god vilja som ibland tar sig verkligt trassliga uttryck. Och han lär mig också saker om Gud. Barn tenderar ju göra det. De ser med andra ögon. De ser kanske bättre.

Jag minns vad Ingrid sa en gång. När någon frågade om det är svårt att tro på Gud när han inte syns.

– Nej. Jag tror sådant där är svårare för vuxna än för barn, sa hon.

De ser kanske bättre.

Kass Family Portraits by Kavilo Photography-35.jpg

Bild: Kavilo photography

Som kommit att bli familj

Vänskap kommer i många olika paket. I dag kom den till oss i form av vänner som bor bara några kilometer bort men ändå valde en natt på vår bäddsoffa och en resesängsnatt för deras son. 

Förr i tiden var de vårt bästa och mesta häng efter eftermiddagsgudstjänsten, men numera måste de också hem till kvällsgröten. Numera har vi nästan aldrig tid att avsluta våra meningar när vi ses. 

Så för länge sedan bokade vi in den här övernattningsfesten, och nu mitt i festen kan jag inte låta bli att tycka att det är trist att vuxna vänner sover över hos varandra bara när det är prsktiskt. Vad hände med att sova över hos varandra bara för att det är roligt?

I kväll avslutade vi meningar i fyra timmar efter att barnen lagt sig. Det var någon slags paltkoma efter den hemgjorda pizzan men trots det var det också vin, godis och glass. Och ännu mer; det var delade liv, det var drömmar och förhoppningar, besvikelser och frustrationer. Det var vänner som kommit att bli familj. De är vänner som kommit att bli familj. 

Lyckligt välsignade är vi som har dem. 

På bilden ovan var Ingrid rätt ny och vår vänskap ännu nyare. 

Då lusen kom och tog oss (och alla vi känner)

Det är lördag i sommarhuset. Klockan är lite över nio när min syster kommer inrusande. 

Ett av hennes barn har löss. 

De läste kvällsbok tillsammans, dottern kliade sig frenetiskt i huvudet och när systern tog en titt upptäckte hon en rödriven hårbotten. Och löss. 

Det tar inte många sekunder innan vi inser att hon knappast är den enda. I flera veckor har vi delat liv dygnet runt, och den som delar liv delar sannolikt också löss. Ingrid delar dessutom säng, vissa nätter huvudkudde med den konstaterade lusbäraren. Så när vi märker ett kryp i Ingrids hår är ingen förvånad. 

Min syster är också drabbad. Min man är drabbad. Jag är drabbad. Alla som fortfarande är vakna är drabbade.

Vårt sommarhus ligger inte i samma kvarter som ett välförsett 24h-apotek. Sommarhus gör ju sällan det. En snabb koll på nätet visar att Jakobstad inte har något apotek som står till tjänst så här efter nio en lördagskväll så vi kollar upp läget i Vasa.

Min syster och jag konstaterar att apoteket i där stänger om 40 minuter. Det kan nästan gå. Eftersom min syster håller på att äcklas ihjäl är det värt ett försök och vi kör mot Vasa. 

Jag som lever nära de små bönerna ber att vi ska hinna, och den där sista etappen där trafikljusen kommer med tjugo meters mellanrum får Gud jobba hårt och min syster chauffören ännu hårdare. 

Trefaldighetskyrkans klockor har börjat slå tio när jag kastar mig och mina löss upp för apotekstrapporna.

Vi hinner. 

Vi köper lusmedel för en skolklass, sommarfamiljen är stor och mångas hår farligt långa. Sommarens sparprojekt får sig en rejäl törn, det är ju hur dyrt som helst med löss! De borde aldrig få drabba någon fattig. 

Vi kör hemåt igen i sommarkvällen och när vi kommer hem är klockan elva. Vi avlusar alla som fortfarande är vakna fast vi kommer i säng alldeles för sent. När morgonen väl kommer avlusar vi resten och svågern, som är i Sverige just den här lusens dag 2017, kör sin behandling där. 

Alla förutom Hilde hade löss. Alla nio. 

Dessutom hade våra löss också drabbat en hel del andra människor i vår närhet. 

Vad lärde jag mig i somras? 

1. Människor reagerar väldigt olika på löss. Äckelmässigt. Jag varken skäms eller är stolt över det faktum att jag bar mina löss med ett märkligt stort lugn, medan min syster bara ville krypa ur sitt eget skinn och fruktade närkontakt med någon drabbad länge, länge efteråt. 

2. Om du har barn som umgås med andra barn: ha alltid, alltid, alltid lusmedel hemma. 

3. Det kan ta lääääänge innan ett hushåll på tio pers blir helt lusfritt. Ännu en månad efter den där första avlusningen hittade vi ovälkomna gäster i enstaka frisyrer. Den dagliga luskamningen bjöd alldeles för ofta på överraskningar som ingen ville ha.

4. Det kan vara svårt att upptäcka löss. Jag levde i tron på att de syns och känns, men uppenbarligen är det inte alltid så. Det är egentligen därför jag alls bjuder på vårt tragiska sommarprojekt. Jag ser mig som en konsumentupplysare. En lite äcklig sådan. Tidigare när jag fick höra att det fanns löss i skolan utgick jag från att vi inte var drabbade eftersom en snabb koll inte gav några reultat och eftersom ingen kliade sig i huvudet. När jag i höstas fick höra samma sak åkte luskammen fram direkt och efter bara några kamtag fanns det löss på det vita pappret. Löss som mina ögon inte såg, löss som min dotter inte hade känt av. 

5. Vi som är småbarnsföräldrar i dag har antagligen inte haft löss själva. De hade liksom paus när vi gick i lågstadiet. Så vi vet inte vad vi ska leta efter, och det lär vara en av orsakerna till att lössen i dag lever loppan igen.

6. Återkommande lusbehandlingar och flera veckor av daglig luskamning sliter på håret. Därför har jag nu kortare hår än på länge, länge. Jag som äntligen hade fått längre hår än på länge, länge.


De bilder som min syster tog för nya boken är för alltid tagna dagen efter mitt livs första avlusning. Det är ju också… fräscht.

För åtta år sedan

Tack, facebook, för att du påminner mig om det som varit. För åtta år sedan var det här:

liten ingrid

Och jo, jag förstår precis vad ni menar. Alla ni många som påpekar att det syns att Hilde är vår.

liten amanda

Åsynen av de här bilderna påminner mig om hur ofantligt mycket jag älskade. Redan där och då. Trots att jag var så frustrerad på föräldraskapet och trots att jag var så osannolikt trött. Vi sov ju som krattor. En bra natt. Och när den här bilden togs skulle det ta ännu ett år innan vi började ha nätter att lita på.

Ibland är det gott att inte veta.

Men när den här bilden togs skulle det bara ta ett år innan jag faktiskt började tycka om att vara förälder.

Ibland skulle det vara gott att veta.

Halvfullt

– Men, älskling, snart får du börja jobba igen och då blir det nog bättre. 

Sa han i lördags, han som känner mig mest och bäst. Och jag höll med. I just den stunden kändes det som om frågan om meningen med livet för alltid var besvarad. Meningen med livet är att inte vara hemmaförälder. 

Så döm om min förvåning när jag i tisdags plötsligt grät lite vid tanken på att den här perioden hemma med Hilde kommer att ta slut. 

Jag blir inte klok på mig själv. 

Ambivalens är det enda konstanta just nu, men nu har tillvaron faktiskt varit stabilt god hela veckan. Jag har sett mitt glas som halvfullt och lyckats se det goda och vackra som ges mig just nu. Dessutom är det…

… jag skojar inte. 

Exakt där blev jag avbruten i mitt skrivande för mindre än en timme sedan. Och den stund som gått sedan jag började en mening med ordet Dessutom har inte riktigt matchat resten av veckan. Om vi säger så. 

Välkommen tillbaka, du välkända ambivalens. Om jag känner dig rätt lär glaset vara halvfullt igen om en stund. 

Skål! 

Lyckligt omedveten

Och så har vi honom, då. Han som plötsligt en dag ville cykla med Ingrids gamla cykel, den i tjugo tum. Och så klarade han det. Förstås. På gott och ont klarar han det mesta han företar sig, och på gott och ont vill han företa sig en hel del.

Så nu cyklar han runt med en för stor cykel. Cykeln är vit och har lila och rosa blommor. Jag som är uppvuxen på 80-talet får anstränga mig för att inte säga som det är; han cyklar omkring med en flickcykel. Han som är född 2012 vet bättre. Han vet att det bara finns cyklar. Glädjande nog verkar hans kompisar, också födda ungefär då, veta lika bra som han. Och han själv råkar verkligen älska just den här cykeln.

– Jag ska alltid ha en sådan här cykel. När den här blir för liten ska jag köpa en likadan större, förklarar han med yviga gester för bästa vännens pappa när vi möts en morgon i dagistamburen.

Jag var beredd redan för två år sedan. Beredd på att han plötsligt en dag inte skulle gå med på den där vitrosa cykeln som var hans allra första. Och inte var jag säker på att han skulle vilja ta över bästa kompisens gamla cykel heller, den med lila prinsessor, för ett år sedan. Och inte hade jag trott att han skulle ta ett enda tramptag på den cykel som Ingrid fick när hon började skolan.

Jag har haft fel och han har haft rätt.

Jag tror ju fortfarande, tyvärr, att någon någon dag kommer att lära honom att han borde vilja ha en annan cykel än en med rosa och lila blommor. Men än så länge är han lyckligt omedveten. Bara orimligt stolt över sin lite för stora cykel, den han bara nästan vågade provcykla.

– Jag är ganska modig. Man skulle nästan kunna tro att jag har som jobb att våga prova på nya saker, säger han med det största självförtroende jag stött på.

Om du upplevt att ditt eget självförtroende har trutit de senaste dagarna så är det antagligen han som sugit åt sig det mesta  av norra jordklotets sammanlagda mängd självförtroende. 

De gör varandras världar större. Vad är bättre än det? 

P.S. Det provocerar mig otroligt mycket att barncyklar i regel är så tydligt könskodade. En cykel är ju det perfekta arvegodset, men tillverkarna försöker uppenbarligen sätta käppar i hjulet (haha) för hållbar cykelkomsumtion. Och lyckas alldeles för ofta. Glädjande länge har Arvid vägrat vara en kugge i det hjulet (haha, igen). D.S. 

Världen blir större

Ingrid skriver en bok. Så här två dagar in i processen har hon fått ihop 1258 ord. Jag är naturligtvis imponerad. 

Mest imponerad är jag över att huvudpersonen Lena har två storasystrar varav den ena vill bli detektiv och den andra jobbar som polis. Jag gillar också att det finns en farmor och farfar i huset och att farfar i ett av kapitlen går på sångstund tillsammans med Lenas lillebror Micke. På listan över glädjeämnen i boken finns också Lenas sexårsdag. Hon får en mjukisdelfin, en fotboll, en skolväska och en basketboll i present. 

Så där skulle jag ju också kunna skriva en barnbok. Så där möjliggörande för att försöka krossa förlegade och förminskande könsroller. 

Det fina är ju att Ingrid inte gör det därför. Hon har ingen agenda, hon drömmer inte om att hennes bok ska bli utgiven på ett normkritiskt förlag. Hon bara skriver en berättelse som bor i henne, som känns trovärdig för henne. 

Det är ju självklart att flickor får välja mer traditionellt feminina jobb än detektiv och polis. Självklart får farmor gå med till sångstunden. Och självklart får små flickor önska sig dockor till födelsedagen. Men de måste inte. De kan ju annat också, får annat också.

Gårdagens mörkerchock till trots: ibland vågar jag tro att mycket faktiskt blir bättre. Att världen blir större och möjligheterna flera. Att drömmarna inte har några tak.


Den unga författaren fotograferad av sin moster Matilda Audas Björkholm

Riktigt mörka dagar

Ibland känner jag mig som en dålig mamma. Exempel: varje dag tackar jag min skapare för att Ingrid klarar skolarbetet så självständigt som hon gör, för varje gång jag undantagsvis behöver hjälpa henne med något så kryper några av mina minst attraktiva föräldraegenskaper fram. Om jag någon gång riskerar bli kaxig och stor på mig som morsa är det bara att sätta en matematikbok och ett lite förvirrat barn framför mig. Jag kommer att falla. Hårt.

Och då är jag alltså lärare.

Så med rätta känner jag mig rutten.

Och precis som säkert alla andra föräldrar har jag mörka dagar när jag drabbas av sorg över att just mina helt ljuvliga barn fick en mamma som är så mycket annat än ljuvlig.

Men så kommer riktigt mörka dagar som den här dagen i dag. Då en treåring blir knivhuggen till döds av sin pappa. Då blir jag alldeles gråtig i huvudet och känner att världen är livsfarlig. Och att mina barn nog har det ganska bra i alla fall. Som jag konstaterade i går har de ju faktiskt världens bästa pappa och dessutom en mamma som åtminstone aldrig, aldrig någonsin skulle skada dem med vilja och kniv.

Egentligen vill jag bara att alla våra barn för alltid ska vara under våra lite klumpiga men alltid välmenande vingars beskydd. Men så går det ju inte att leva. Så jag låter väl Ingrid gå till folkdansen ikväll. I reflexväst. Med ännu lite större medvetenhet om att varje dag då vi alla är hela och oskadda är en förunderlig gåva.

Jag tycker tyvärr att just den medvetenheten blir större hela tiden. Det enda som räddar är att tacksamheten också växer. Att gåvorna är många när alla dagar med ljus kan ses som just gåvor.

Jag tog i dag itu med läxan om den digitala klockan med ett betydligt större tålamod än jag egentligen har i mig. Sådant gott gör grymma perspektiv med oss. 

 

Bild: Kavilo photography