Dagen efter att dammen brast konstaterar jag att det inlägg jag skrev i går blev gillat av en glädjande brokig skara människor. Olika kön, olika åldrar, olika hemorter, olika livssyner. I vanliga fall brukar en grupp gilla texter om jämställdhet, en om kyrka och tro och en om Arvid (Minna, du är en föregångare där!). Sällan har ett inlägg samlat en så heterogen skara gillare som gårdagens inlägg gjorde.

I det finns något väldigt vackert.

Det finns också något väldigt vackert i många av de hundratals röster jag läste i går. En av de rösterna lät så här:

”Jag vet inte om jag är feminist, men jag vet att det måste bli ett slut på alla former av sexuella trakasserier i skolan, på jobbet, i hemmen, på krogen, i församlingen. Därför finns mitt namn med under detta upprop.”

Jag tycker det är fint att inte se rött bara för att ordet feminism känns främmande. Att ställa sig över etiketter och se budskapet bakom kräver mer än de flesta av oss verka ha råd med. Det krävdes mod av den kvinnan att skriva under. Hon vågade.

I det finns något väldigt vackert.

Jag. hoppas att vägen vidare också kommer att bjuda på mycket vackert. För slutmålet är ju absolut inte nått. Det är viktigt att en massa kvinnor som tidigare har tigit nu vågar tala, men målet är att kvinnor inte ska ha de här fruktansvärda erfarenheterna att tala om. Målet är att alla kvinnor och alla människor ska kunna känna sig trygga.

Första delmålet är alltid medvetenhet. För att komma dit krävdes att en grupp kvinnor förde andra kvinnors talan.

Slutmålet är att vi ska leva tillsammans i en bättre värld än den vi hade i går, än den vi har i dag.

För att nå det målet behövs vi alla.

Därför är jag otroligt glad över att så många vill vara med. Så många kvinnor och så många män.

Vi klarar det bara tillsammans.

 Bild: Kyrkpressen