Här är vi. I Arvids ögon. Vi ät jätteglada. Och alla förutom Ingrid är klädda i randiga kostymer. Hilde är extremt liten, mer i samma storleksklass som dvärghamstern Dumle än oss människor.

Och Dumle är med. Bara det. Den skulle liksom aldrig vara med på min bild av familjen.

Han har ritat med blyertspenna och kärlek.

Så här års kräver väl skolmaten sin kommentar. Numera kan tre av fem i vår familj kalasa på exakt samma lunch och dagens rätt är därför ett givet samtalsämne vid middagsbordet.

Arvid, som är skollunchens nyaste förtärare, är inte nådig.

Mot mig.

Redan första veckan sa han:

– Mamma, jag tycker nog om din mat. Men inte lika mycket som jag tycker om skolans mat.

Andra veckan lät det så här:

– Mamma, jag börjar bli så van med skolans mat att det smakar… annorlunda att äta hemma.

Och i dag sa han:

– Mamma, skulle vi kunna göra så att jag inte behöver äta mat hemma mera utan att ni bara kokar gröt åt mig?

Jag finner inga ord. Jag har visserligen aldrig trott mig vara någon mästare i köket men jag har ändå trott mig stå rätt väl i jämförelse med skolmaten. Nu? Inte så säker längre.

Fler än en gång har jag fått konstatera att den mannen håller mig på marken. Men i dag tryckte han in mig djupt ner i jorden.

Jag vet faktiskt inte om jag kommer upp över markytan igen.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Tröja: jag. Som säger det bara för att försiktigt kravla mig uppåt igen.

Gott folk! Tre morgnar i rad har vi lämnat barn utan gråt på både dagis och förskola. Tre eftermiddagar i rad har vi firat det med choklad. (Vi måste för övrigt hitta ett billigare men lika festligt alternativ till kinderägg. Alternativt bara äta havregryn på sidan om. Eller sluta amortera.)

Och nog är ju hjärtat lätt när dagen inte börjar med tårfyllda farväl som sliter hjärtat ur bröstet på en.

Jag tror bestämt att vi börjar landa i vår vardag och jag tror rentav att vi börjar komma ihåg varför vi trivs så bra i den. Nåd är det. Nåd.

De här två underbara pryder numera vårt kylskåp.

Och på tal om nåd… En betydligt mera vardaglig och lättköpt nåd, men ändå nåd, är det att de av misstag matchade varandra så väl på syskonfotot.

Ibland behöver man inte fundera ens en halv sekund på vem som är den skyldiga.

Hälsningar från täcket i vår säng.

Sist något liknande uppdagades påstod han i sten att pennan bara slant av misstag. Då var det siffror. Och man kan ju förundras över att pennan slant så väl. Det måste ju finnas alla möjliga tänkbara karriärsmöjligheter för en sådan penna.

På något sätt tror jag att det finns alla möjliga tänkbara karriärsmöjligheter för honom också. Brukar tänka att det ju gick bra för Emil i Lönneberga också.

Hujedamej, sånt barn han var

men nu så är han man.

Och vi i Lönneberga har

ej bättre karl än han.

Typ det nådigaste någon någonsin sagt.

Att komma tillbaka till sin egen kyrka efter sommarlovet är också att komma hem. Det var som det brukar. Jag hörde alltså ingenting av predikan, fick inte ett enda bibelord med mig och var inte med i någon sång. I stället hängde jag med Hilde i barnkyrkan. Där kan det vara vilt eller så kan det vara vilt. I dag var det vilt. Stundvis trodde min puls att jag körde ett värre intervallpass. Fick förutom att fostra egna barn också fostra andras.

Vi talar alltså varken om en avkopplande söndagsstund eller en stimulerande andlig upplevelse.

Ändå vill jag vara där.

För det är hemma. Det är mitt folk.

För det påminner mig om vad som är viktigast av allt för mig.

För det hjälper mig att komma ihåg hur jag vill leva mitt liv.

Därför. Alltid.

Han älskar sin förskola. Men han älskar inte att gå dit för han älskar verkligen inte att säga hejdå till sin mamma. Jag tror bestämt att han älskar henne också.

Det var jobbigt varje morgon första veckan och det var blev extremt jobbigt varje morgon andra veckan. Efter nästsista dagen denna andra vecka frågade jag uppgivet om det finns något vi kan göra för att göra avskedet lättare.

Jo, det fanns det.

– Jag kunde få 500 euro, sa han.

Det kunde han förstås inte.

– Eller en drönare, föreslog han.

Men den här mamman, som jag bestämt tror att han älskar, tyckte också att det var en dålig idé.

– En godispåse då?

Nästan. Vi kom överens. Om hejdå:et gick bra på morgonen skulle vi köpa en klubba eller liten chokladstång efter förskoledagen.

Det gick bra. Bra som i att han nog gav uttryck för att det var tråkigt och att han skulle sakna, men bra som i att han gav det uttrycket på ett sätt som inte rev hjärtat ur någon av oss inblandade. Vi pussades och kramades och bedyrade vår saknad och vår kärlek och tog sedan tag i dagen på varsitt håll.

Och sedan firade vi på eftermiddagen med en kinderstång.

Han hade också med sig några tröstande föremål till förskolan denna sista dag andra veckan. Ett inramat bebisfotografi på honom själv och ett pappersfotografi på hela familjen. Det hjälpte.

Kanske ännu mer än en drönare.

Den bilden var med i ram. Bilden som Maria Hedengren tog när han var fem dagar ung.

Och så kom en fredag då vardagspusslet innehöll betydligt fler bitar än vanligt. Dagis var nämligen stängt och varken mitt eller Fredriks jobb visade någon hänsyn.

Så det slutade med att fantastiska Iitu var här i dag mellan åtta och tolv. Sedan var världens bästa granne här mellan tolv och ett. Och sedan tog Arvids ljuvliga gudmor Ellen sista passet mellan ett och tre.

Rika är vi. Som har människor i vårt liv som vi vågar fråga. Som har människor i vårt liv som dessutom kommer om de bara kan.

Det finns nästan inget gott med att bo alldeles för långt borta från alla de människor i livet man har blodsband till. Men en god sak är att det tvingar en att bygga familj också av andra människor.

Vi behöver varandra. Och till familj kan man stava på många olika sätt.

Till exempel så här.

70 % av ekonomiskt utsatta barn har blivit mobbade, visar en enkät som Rädda barnen låtit göra.

Och där brast mitt hjärta. Igen. Hur skulle det kunna något annat?

Nog visste jag ju. Förstås. Men det gör ändå ont att se det svart på vitt. Då kan man varken värja sig eller gömma sig.

Jag har förstås pratat med mina barn. Sagt att de aldrig någonsin får kommentera vad andra har eller inte har på ett negativt sätt. Har försökt förklara att folks ekonomiska förutsättningar ser väldigt olika ut och att de förutsättningarna säger betydligt mer om tur än om rättvisa.

Men nog kunde och borde jag mer. Jag borde välja bättre själv. Jag som har råd att välja. Vi har naturligtvis inte råd att köpa vad som helst åt våra barn, men vi har råd att köpa betydligt mer än det de behöver. Och vi har nästan alltid råd att välja något annat än det billigaste alternativet. Ingrids telefon kostade betydligt mer än den behövde kosta och Arvids nya skor kostar kanske mer än några skor jag själv hade innan jag fyllde typ tjugofem.

Jag vet att hennes telefon och hans skor indirekt bidrar till att den fattiga blir fattigare. Och jag vet också att de överflödiga pengar vi satt på telefonen och skorna inte går till dem som behöver och förtjänar dem mest.

Och senast här går jag min väg lika bedrövad som den rike ynglingen. (Biblisk referens. Sök upp den. Så arma bra. Jesus är kung.)

Det finns inga ursäkter. Min vilja att göra mina barn glada är genuin, men den väger för lätt i jämförelse. Min egen rädsla för att de ska bli utanför om de har fel telefon och fel skor är både feg och obefogad.

Mitt enda hopp för mig själv är att jag förstår att inte bortförklara och ursäkta. Jag förstår att skämmas och jag står åtminstone för att jag har kommit för kort på den här resan. Och jag vill fortsätta den. Komma längre, resa snabbare.

För att världen ska bli mera rättvis. För att den redan utsatta ska bli mindre och inte mer utsatt.

Bild: Maria Hedengren

Jag förde ut roskisar en dag förra veckan. Jag vet. Så börjar alla bra berättelser. Nej, så börjar nästan inga bra. Men ge mig en chans i alla fall.

Det var lite dålig stämning hemma den där dagen förra veckan. Vardagen skavde för hårt mot för många och jag förde ut de där roskisarna för att få andas för mig själv lite.

Och där och då mindes jag hur det kändes en gång när jag förde ut roskisar i december 2016. Jag kände inte igen mig själv då. Den sinnesstämning som brukar råda i mig var försvunnen. De sånger som min själ brukar sjunga hade tystnat. Jag var ledsen nästan hela tiden. Och det var mörkt och kallt och svårt.

Jag hade en bebis hemma som var några dagar gammal och det var förstås därför som jag mådde som jag gjorde. Och just det kan ingen något åt. Men det fanns ju annat där också. Annat som jag tror att vi hade kunnat något åt.

Hilde är född en söndag. Vi åkte hem igen dagen därpå. Och nu i efterhand kan jag önska att vi hade fått stanna på bb betydligt längre, den lilla och jag. För när vi kom hem kom vi inte hem till någon klassisk bebisbubbla. Vi kom hem till syskonbråk och hemläxor och dagisjulfester och strulig läggdags.

Jag minns att jag var så irriterad på mina stora barn den där första tiden. Jag mäktade inte ens med bebisen och mig själv, storasyskonen blev någon slags droppe. Och jag var arg på mig själv för att jag inte orkade med dem. Jag var inte bara trött och ledsen. Jag var dessutom misslyckad och otillräcklig som mamma till mina älskade stora barn.

Jag kan sörja att vi inte fick en hel vecka på bb. I en bebisbubbla. Jag kan förstå det, men jag kan också sörja det. Kanske hade mitt sinne varit mindre mörkt om vi hade fått en mjukare start. Eller kanske det inte hade varit mörkt lika länge.

Men vem har råd att bry sig om hur en enskild nyförlöst trebarnsmamma mår? Uppenbarligen inte det samhälle som anser att det föds för få barn i Finland i dag.

Allt handlar alltid om pengar. Alldeles för mycket handlar alltid om pengar.

En av de första dagarna.

Hälsningar från lägerskola. Min femte. Min tredje som lärare.

Man vet att man börjar bli vuxen när man helt uppriktigt inte ens förstår vad tonåringen framför en menar när hen frågar:

– Har ni lärare tänkt sova i natt?

Men man vet också att man nog inte är helt fullvuxen när man åker på lägerskola utan jacka.

I skrivande stund är jag nerkyld men lycklig. Här är gott att vara. Och ännu en grupp elever har flyttat in i mitt hjärta.