Din Margot av Meri Valkama.

Den här boken tipsade min bokvän Mikael mig om. Vi uppskattar ofta samma böcker trots att vi är olika åldrar och livssituationer. Det här är en stark berättelse som fångar läsaren direkt. Du som tycker om att följa karaktärer under en lång tid och som tycker om att bli överraskad på vägen kommer att gilla den här.

Hembitrödet av Freida McFadden. Rätt ofta träffar jag människor som lite förläget säger att de ju mest bara läser kriminalromaner och thrillers. Som om jag bara skulle läsa Nobelpristagare och kvalitetslitteratur! Ibland och ibland rätt ofta är det underbart att kasta sig in i en spännande psykologisk thriller där sidorna vänder sig av sig själva.

Med mod att leda av Sanna Marin. Den här tyckte jag om. Förvisso hade jag kanske tyckt ännu mer om den bok som hon redan på de första sidorna berättar att det här inte är, men det gick bra så här också. En fascinerande berättelse om en fascinerande person, en berättelse som också gav en insyn i politik och samhälle.

Maamaa av Stefanie Tuurna. Det var länge sedan jag läste en ungdomsroman. Kanske för länge sedan. Den här var bra och hade ett häftigt grepp och språk. Men nog gör det ont i mig att läsa om unga som har det illa.

Testamente av Nina Wähä. Tänk att jag läste den här först nu. Jag älskade den. Om du har turen att inte heller ha läst den ännu – gör det. Nu. Så fängslande familjehistoria. Så fruktansvärt välskriven bok.

I dag eller i går har Marius fyllt tre år. Tänk att vårt liv kom att innehålla en hund. Vi som en gång i tiden valde varandra delvis för att vi aldrig skulle ha husdjur.

Nu har vi Marius. Och han är nog helt rätt hund för just oss. Vi behövde en hund som tycker om människor och det gör han verkligen. Vi behövde en hund som tycker om promenader och det gör han också. Och vi behövde en hund som är frisk, för vårt liv har så smala marginaler att det oftast ryms in en frisk hund men en sjuklig hund är det nog lite för trångt för.

Vår Marius tog alldeles för lång tid på sig att bli rumsren. Orimligt lång tid. Och även om det har stressat mig otippat mycket så kan jag ändå se att det skulle ha stressat många andra mycket mer. Kanske han också på den punkten kom till rätt hem.

Han inledde sitt födelsedagsfirande igår med att äta upp familjens oöppnade godispåse som jag hade gömt i en stängd låda. Hans glupskhet är kanske hans allra sämsta egenskap.

Att jag fortfarande är och förblir hans stora favorit i familjen är kanske hans mest otippade.

Vi valde hund kanske allra mest för att vi insåg att vi hade minst tolv år av tonåringar hemma framför oss och för att vi tror att det gör gott att tonåringar har någon att prata bebisspråk med. Och Marius är verkligen allas bebis. Ingen och inget framkallar lika mycket mjukhet och mysighet hemma hos oss som han.

I fredags gick jag på 50-årsfest. Min vän Sara firade sina femtio första år på jorden och vi i Evas minnesgrupp fick vara med och firade.

Det är fint att få fira en människa som är omtyckt och älskad. Att få se hur mycket hon betyder för så många var vackert. Att få se hur hon såg på sina människor var lika vackert.

Att få klä sig i kläder som respekterar 1996 och hänga med goda vänner en av de där allra första försiktigt hoppfulla vårkvällarna… Inte var det synd om mig.

När det kommer till vänner är det verkligen aldrig synd om mig. Jag har fått mer och fler än jag trodde var möjligt.

Den här dagen för 22 år sedan frågade Fredrik om jag ville gifta mig med honom. Och ja, det ville jag.

Det är så galet länge sedan. Ett helt vuxenliv sedan.

Ett bra vuxenliv sedan.

Vår förlovningsdag kommer alltid, och jag menar verkligen alltid, i intensiva studentprovstider då firande ligger långt ner på listan. Men jag har köpt honom en godispåse och hans bästa glass. Och vi har tittat på serie (jag vet inte om han vill att jag skriver vilken) och också den här dagen 22 år senare vill jag väldigt gärna dela och göra liv tillsammans med just honom.

Det är stort. Och jag tar det på något sätt lite mindre för givet för varje år det är så.

En av oss borde gå ut med hunden och den andra borde hämta Arvid från Lucas.

Om vi skulle göra det nu skulle båda vara hemma om typ en halvtimme.

Men vi gör nästan aldrig så. Istället går båda ut med hunden först och sedan åker båda iväg för att hämta Arvid. Ingen är hemma om typ en halvtimme.

Det är ineffektivt så det förslår, men jag är så innerligt glad att vi nästan alltid väljer så. För det är att välja varandra, också fast det är logistiskt förkastligt. Jag hoppas att vi alltid fortsätter välja varandra framom smidiga vardagspussel.

Men inte är det ju konstigt att vi aldrig hinner röja i skåp. Att välja varandra kommer med ett pris.

Jag tror bestämt det är värt det.

Vår nyaste bild.