I natt sov fyra barn i vårt hem. Fyra västerländska. Och med västerländska menar jag barn som har höga krav på sina sömnomständigheter.

Så Arvid sov i sitt rum. Ingrid i vårt (den trogne läsaren minns ju att hon gör det på heltid numera). Lisa 7 månader i vår klädskrubb. Josef 4 år under arbetsbänken i köket.

I natt kommer ett femte barn. Ännu ett västerländskt.

Man kan säga att vår trea på 69 kvadrar får visa visa den går för.

I flera veckors tid har jag kollat kyrkpressens insändarsidor med hög puls. Dagligen darrar mina fingrar lite när jag bläddrar fram debattsidorna på Hbl. Och jag som egentligen älskar svenska.yle kan inte längre surfa in där utan en klump någonstans i magen.

Det har det inneburit för mig att vara kandidat i församlingsvalet 2014.

Tack för det, alla ni som har kallat mig och mina medkandidater bakåtsträvande, konservativa, hjärtlösa, kalla, hårda och/eller fördömande i olika sammanhang. Oftast är det människor som är helt anonyma och tryggt dolda bakom signaturer medan de vet exakt vilka vi är.

Eller vet de? För vi är alla mycket mera än en åsikt eller brist på åsikt i en specifik fråga. Och de som tror att åsikten i den här frågan säger allt om en människa vet inte vad de talar om.

Vi är människor. Hemska saker. Bara människor. Ja, vi är uppställda som kandidater i ett val men knappast politiska höjdare som ska ”kunna tåla en viss behandling”. Eller hur det nu är man brukar säga när man vill försvara att man är elak mot folk.

Jag var inte beredd på det här. Jag är inte gjord för det här. Jag hör SÅ inte hemma i tidningsspalter. Jag är en människa som ligger vaken om nätterna för att jag är ledsen. Jag är en människa som är frånvarande när jag är hemma med mina barn för att tankarna snurrar alldeles för snabbt. Jag är en människa som inbillar mig att människor tittar hatiskt på mig på gatan.

Tro på det goda, så heter kampanjen för årets församlingsval. Mycket av det goda jag tror på och allt det goda jag vill i min församling har hamnat i skuggan av allt det onda jag anses vara av människor som inte har en aning om vem jag är.

Jag har skrivit om olyckan förr. Om den där olyckan som inträffade en äckligt hal vintermorgon för snart tio år sedan. Om den där olyckan som inte lämnade ens en skråma på min kropp men som ärrade min själ. Om den där olyckan som på något konstigt sätt kom att förändra hur jag ser på mitt liv.

För när många andra säger sig tänka att livets grymheter händer andra men aldrig skulle drabba dem själva så viskar min ärrade själ att det visst kan hända mig. Allt kan hända mig och allt kan hända dem som är mig närmast. Det skrämmer mig inte men det påminner mig om att varje dag faktiskt är en gåva och att steget mellan liv och död, mellan hälsa och sjukdom är vansinnigt kort.

Därför vill jag leva varje dag. Inte som om den vore den sista, det ter sig för mig som ett lite för konstigt liv. Men jag vill leva varje dag den dagen och inte för någon framtida dag som kanske kommer. Om jag får leva. Inte bita ihop och slita en månad, ett halvt år, tio år eller en livstid för att sedan någon gång leva det liv jag egentligen vill leva hela tiden. För jag vet faktiskt inte hur mycket tid jag har. Det är rätt länge sedan jag slutade räkna kallt med att livet tar slut först sedan någon gång i en avlägsen framtid.

Jag må vara bara 31 år gammal men det känns som om jag redan levt tio år på övertid. Det skrämmer mig inte. Det är faktiskt nästan mera som en gåva och en nåd. Men säg inte det åt bilen som totalförstördes på kuppen.

Igår hände det som inte skulle hända i vårt hem. Ingrids säng flyttade in i vårt sovrum.

Jag och Fredrik bar med böjda ryggar och sorgsna blickar, det vilade nästan en begravningsstämning över sängens färd från barnens rum till vårt. Ingrid har inte haft sin säng i vårt sovrum sedan hon var fem månader ung. Så snacka om bakslag.

Ingrid hoppade omkring, jublade och applåderade. Vadå begravningståg? Det här var ju ett segervarv! Vi försökte le tappert och smittas av hennes entusiasm.

Det gick inte.

Men; hon har sovit åtminstone delvis i vårt rum så gott som varje natt i ett och ett halvt år. Drygt. Så att sängen stått kvar i barnens rum (som ju också går under namnet klubbis) har varit ett hån. En avställningsyta utklädd till barnsäng. En ständig påminnelse om idealen som inte blev. Sängen har tittat fördömande på oss, triumferande och idiotförklarande. Här står jag och tar plats i er trånga lägenhet utan att alls bidra till hushållet. Liksom.

Jag tänker inte påstå att sängen redan slutat titta, för visst stör det mig att vi plötsligt har en barnsäng i sovrummet igen. Men i natt fick jag och Fredrik ha vår säng för oss själva hela natten för första gången sedan i somras och det är minsann också värt något. Om den trenden håller i sig är det jag som börjar titta snett på sängen. Om inte är det jag som eldar upp den, slänger ut den eller säljer den på huuto.

Nåja. Sämre kunde det vara. För om jag får (läs: måste) välja en person i världen som jag vill dela sovrum med förutom Fredrik så är det alla gånger Ingrid. Man kan stövla in i rummet där hon sover och tända lampor, se en film (utan hörlurar), föra samtal och äta glass – hon sover genom allt. Det är en mycket bra egenskap hos en sovrumskompis.

Må vi bli lika happy som vi inte är right nu efter att barnsängen har flyttat in i vårt sovrum.

Dr Phil skulle vara stolt över oss. Hoppas jag.

I dagarna har det gått ett år sedan jag senast färgade mitt hår och därmed också ett år sedan jag började den långa vandringen från någon annan till min egen hårfärg. Jag har nu den galnaste utväxt jag någonsin beskådat. Ett år av egen färg möter hår som färgats regelbundet i sjutton år. Men det tar sig. Skulle jag klippa en riktigt kort page nu skulle jag ha den hårfärg som är min.

Vi kan låta skolfoton från 2013 och 2014 illustrera den hårresa som nu pågår.

2013

2014

Ibland går det åtminstone nästan att tro på en godare värld. Till exempel när män i tjugofemårsåldern skickar spontana facebookmeddelanden och skriver att de gärna skulle sköta våra barn någon dag så att vi får lite egentid, jag och mannen i mitt liv. Då tåras mina ögon faktiskt. Då känner jag mig lite mindre utsatt och lite mindre ensam i den här världen som stundvis verkar så hård och kall. Då tror jag att det finns hopp, åtminstone på en del ställen i en del människor.

Tänk. Inför församlingsvalet för fyra år sedan var det också rekordmånga som skrev ut sig ur kyrkan. Också då efter ett uttalande av Päivi Räsänen. Historien upprepar sig själv.

Inte har hon det lätt, Päivi. Föraktad av dem utanför kyrkan och föraktad av dem som på grund av henne tar steget ut. Men också föraktad av många innanför då hon blir droppen som får mången bägare att rinna över, vargen som skrämmer ut några får till.

Jag skulle aldrig någonsin själv göra de uttalanden hon gör, men nog lider jag med henne och nog kan jag bli mörkrädd när jag ser delar av det förakt som hon får möta nu.

Det finns förakt så det räcker, det blir rentav över en del till mig själv och andra troende också. Bland dagafärska kommentarer på svenska yle kan jag läsa ”Att folk ens tror på någon sorts gud år 2014 är ju helt sjukt, läs en bok” och ”tips till de som tillhör kirka: jorden är inte platt o gud finns inte.”

På samma sida kan jag läsa att en kvinna i min egen ålder igår körde in en bil i en buss och därmed tog sitt eget och sina tre barns liv. Och min brist på intelligens och min sjuka tro på någon sorts gud känns plötsligt som ett rätt litet problem. Folks förakt mot min tro förlorar sin tyngd när världens grymheter konkretiseras i en tragisk olycka som aldrig någonsin borde få hända. En ettåring, en tvååring och en sexåring.

Den här trasiga världen.

Varför är det så svårt att älska?

Det är inte helt ovanligt att folk klagar på att kyrkan talar för mycket om synd. Det är inte helt oförståeligt heller, för visst talar kyrkan om synd. Jag har troligtvis aldrig någonsin varit på en gudstjänst där synd inte berörts på något sätt och ändå väljer jag att frivilligt återvända varje söndag. Varför?

Tja.

Jag söker mig till gudstjänsten för att talet om synd inte kommer som någon större överraskning för mig. Varje dag ser jag ju tydliga tecken på min egen otillräcklighet, min synd och min brist. Jag fegar ur när jag borde vara modig, jag köper något jag själv vill ha istället för att ge pengarna åt någon som behöver dem, jag ljuger för att rädda mitt eget skinn, jag är avundsjuk och missunnsam, jag visar mina medmänniskor mindre tålamod och kärlek än de förtjänar och behöver, jag lägger min egen bekvämlighet framom det mesta. Varje dag. Kanske inte allt det där varje dag (tack och lov) men varje dag är jag så uppenbart misslyckad. Det behövs egentligen ingen gudstjänst för att påminna mig om det.

Jag söker mig till gudstjänsten för att talet om synd inte stannar vid talet om synd. Där kommer också förlåtelsen och där kommer också upprättelsen. Där finns påminnelsen om att Gud tar emot mig som jag är. Jag påminns om att Han vet allt det där, ser allt det där men att Han ändå älskar mig och säger att jag får vara hos honom, att jag får en ny chans. Nåden är ny varje dag och den räcker till och med åt mig.

Jag söker mig till gudstjänsten för att talet om synd inte stannar vid talet om synd eller ens förlåtelsen. Där kommer också utmaningen att göra om och göra rätt. Trots att jag så uppenbart inte klarar av att vara allt det jag egentligen vill vara så uppmuntras jag där att göra större saker än jag egentligen förmår. Jag påminns om vem jag egentligen vill vara, hur jag egentligen vill leva och vad jag egentligen anser att är det bästa sättet att förhålla mig till världen, de människor jag möter i den och den Gud som jag av hela mitt hjärta tror att har skapat den.

Jag söker mig till gudstjänsten för att talet om synd inte skrämmer mig eller irriterar mig det minsta. Tvärtom. Bara genom att mina sprickor blir uppenbara kan jag börja lappa ihop mig själv igen.

”Och tillred oss icke i frestelse utan fräls oss ifrån ondo…”

Ingrid i Fader vår.

Det kan mycket väl hända att svaret är nej,

Många destruktiva diskussioner har jag sett, många fula också. Och bland de fulaste och minst konstruktiva finns diskussionen om abort. Så det kan mycket väl hända att svaret är nej. Vi fixar det helt enkelt inte.

Det är ju förståeligt. Få ämnen är lika känsliga och går lika nära dem det berör. Och få ämnen som är känsliga hanteras på ett snyggt sätt. Kvinnans rätt till sin egen kropp är ett tungt argument. De fruktansvärda konsekvenserna av en för strikt abortlag talar också väldigt starkt. Och ändå finns vi som tycker att det är tragiskt att så många liv aldrig blir levda för att de aldrig får chansen.

Jag vill vara tydlig: jag tror att vi har den abortlag som fungerar bäst i verkligheten. I en brusten värld där det mesta inte går som vi vill tror jag att vi har hittat en linje som håller. Men samtidigt tycker jag att aborterna i vårt land är väldigt många. Jag tänker ibland på alla dessa tusentals olevda liv och jag blir lite eller mycket sorgsen. Beroende på dagsformen.

Får jag tycka att det är sorgligt utan att kallas fördömande och hård och kall? Jag har mött kvinnor som valt abort, jag har sett deras smärta och jag har inte fördömt deras val. Jag har mött kvinnor som utan någon större vånda valt att abortera och inte heller då jag har dömt. Det är inte min uppgift. Varje enskild abort är en del av en människas berättelse som jag inte behöver ta ställning till. Jag behöver bara bemöta mina medmänniskor med den kärlek jag är kapabel till. Och den uppgiften är utmaning nog, jag behöver ingen extradimension av att dessutom vara moralisk väktare.

Men det finns något sorgligt över att så väldigt många aldrig får en chans. Tycker jag.

Och när jag läser det jag skriver ovan så inser jag att jag kanske skulle känna mig skuldbelagd. Så medan jag skrivit det här börjar jag luta allt mer åt att svaret kanske faktiskt är nej. Vi kan inte tala om abort. Det blir på något sätt fel hur det än blir.

Problemet är ju att det blir ännu mera fel när vi inte talar om det. Då kommer de tvärsäkra och hårda åsikterna, de som bygger murar och river broar. Så vi måste tala. Men vi måste kanske fundera på när vi talar och hur vi talar och med vem vi talar. Det kan hända att det här är ett ämne som alltid är för mångfacetterat för att få plats i sociala medier, kommentarsfält och insändarspalter. Diskussionen om abort behöver kanske ögonkontakt, en kram, ett ansikte. Det är definitivt ett ämne som vi i alla lägen behöver diskutera med mera kärlek och nåd än klipskhet och intellekt.

Kan vi tala om abort? Ja. Vi måste.

Kan vi tala om abort i alla lägen och i alla sammanhang? Nej. Vi får inte. Bör inte. Ska inte. Kan inte.

Och för att rätta mig efter mig själv slutar jag nu och fortsätter gärna samtalet i ett bättre läge, i ett bättre sammanhang.