Ibland går det åtminstone nästan att tro på en godare värld. Till exempel när män i tjugofemårsåldern skickar spontana facebookmeddelanden och skriver att de gärna skulle sköta våra barn någon dag så att vi får lite egentid, jag och mannen i mitt liv. Då tåras mina ögon faktiskt. Då känner jag mig lite mindre utsatt och lite mindre ensam i den här världen som stundvis verkar så hård och kall. Då tror jag att det finns hopp, åtminstone på en del ställen i en del människor.