Läsande pappor och städande mammor

– Hördu, Amanda. Du pratar ju ofta om hur viktigt det är med läsande pappor, idag får du bevisa att det också är viktigt med städande mammor. Så att Ingrid förstår att också kvinnor kan tycka att städning är en bra sak. 

Ja. Jag är tyvärr inte bättre än någon annan och talar rätt lite om den jämställdhet som kostar mig själv något. Det är väl för övrigt därför som så få män talar jämställdhet överlag, det kostar oftast dem själva rätt mycket.

Men idag orkade jag vara en lite bättre version av mig själv. Så jag fyllde vårt skurämbar med vatten och insåg lite generat att jag inte fyllt just det ämbaret tidigare. Trots att det faktiskt är några år sedan vi köpte moppen. 

Sedan tycker jag ju egentligen att det är tusen gånger viktigare att läsa än att städa, men jag kan gå med på att ställa upp ibland. I jämställdhetens namn. För man behöver ju inte vara man för att ta initiativ till städning. Lika lite som man behöver vara kvinna. Ganska få av oss har en genuin passion för att städa, så om vi inte har turen att själva vara en av dessa få eller dela liv och hustak med en av dessa få så är det nog bara att bita ihop och göra fast det inte lustar. Alls. Vare sig vi är kvinnor eller män. 

Advertisements

Mina ögon skälver

– Jag tror inte att jag kommer att få cancer. Jag har ju redan mina allergier och min hud. Jag har liksom ganska mycket så jag tror nog inte att jag dessutom kommer att få cancer.

Hon tittar på mig allvarlig blick. Världens blåaste och vackraste ögon möter mina.

Och jag är övertygad om att mina ögon skälver.

Jag vill ju så oerhört gärna kunna säga att hon går säker från cancern eftersom allergierna och atopin har henne i sitt grepp. Men alla vi som levat mer än sju år vet att det inte finns någon rättvisa. Tvärtom känns det ofta som om den som redan ligger blir sparkad av livet gång på gång, som om världens hela mörker trängs i samma familjer medan vi andra går nästan fria.

Alla vi som levat mer än sju år vet också att allergier och atopi väger löjligt lätt i jämförelse med cacer. De ger ju inte ens utslag på vågen. Att min älskade sjuåring får se sina krämpor som en börda som i rättvisans namn borde skona henne från livshotande cancer är ju på något sätt vackert. Hon vet så väldigt lite om lidande och så får det vara när man är sju. Så borde det få vara när man är sju. Men också hon kommer ju att få lära sig.

Också hennes blick kommer att skälva i mötet med någon mindre livserfarens enorma förtröstan och lyckligt snäva perspektiv.

IMG_1690

Det är tråkigt

Ännu en nyhet om löneskillnader mellan kvinnor och män. Ännu ett kommentarsfält som man måste försöka ta med humor för att alls orka ta det. Det finns så mycket ilska i en del av de kommentarerna och jag kan inte låta bli att tänka att vi ofta reagerar med just ilska när vi blir ifrågasatta med rätta. 

Den aktuella undersökningen lyfte fram att kvinnorna börjar halka efter lönemässigt redan när de är tjugofem år unga. Före det ligger kvinnorna lite före, sedan händer något som gör att de halkar efter och aldrig kommer ikapp igen. 

Jag tycker det är tråkigt. Också om vi vill se bara de naturliga, rättvisa och rimliga orsakerna till löneskillnaderna så tycker jag det är tråkigt. 

Jag tycker det är tråkigt att kvinnor väljer helt andra jobb än män. Hela samhället förlorar på att vi slentrianväljer en del jobb och slentrianväljer bort en del andra bara på grund av kön. Ytterst få jobb är per automatik mer lämpade för bara män eller bara kvinnor. Jag tror att vi har mycket att vinna på om både kvinnor och män går att hitta i alla yrkesgrupper. 

Jag tycker det är tråkigt att så många av de jobb som kvinnor väljer ger så lite lön. Evighetsfrågan om vilka jobb som ska ge vilka löner känns lika aktuell som alltid. Alla tycker vi att vi själva är värda minst den lön vi har. Oftast lite till. Och ofta tycker vi att låglöntagare borde få högre lön, men vem borde då få mindre? Vem ropar hepp då den frågan ställs?

Jag tycker det är tråkigt att så många kvinnor, speciellt småbarnsmammor, upplever att de inte får ihop vardagslivet och därför jobbar deltid. Det är ännu tråkigare med tanke på att småbarnspappor lär vara de som jobbar allra mest. 

Tråkigt, tråkigt, tråkigt. Och då håller vi oss som sagt bara till naturliga, rättvisa och rimliga förklaringar till att kvinnor finns på en lönemässig efterkälke. Ordet tråkigt kan på inget sätt ge rättvisa åt vad jag känner om vi tar in också de förklaringar som inte riktigt tål dagsljus. 

Tråkigast av allt är det när jag ser på mina elever. Mina begåvade, målmedvetna och hårt arbetande elever. Ska det vara så också för dem? Att flickorna generellt presterar bättre i skolan, bättre vid universitetet men att de börjar halka efter lönemässigt så fort de avlagt sin examen? Att de på något märkligt sätt är bättre hela vägen, fram tills det verkligen gäller och de plötsligt blir sämre?

Nej. Jag bara hoppas att de tar all den plats som är rättmätigt deras. Att de tror sig vara just så begåvade, målmedvetna och hårt arbetande som de faktiskt är. Att de inte backar. Att de inte väljer bort bara för att kvinnor inte brukar. Att de inser att en del kakor faktiskt går att både äta och ha kvar. 

Och min älskade Ingrid. Må du också. Må du alltid tänka som poeten Södergran, hon som delar förnamn med din kusin och bästa vän i universum. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är, skrev hon. Må det heller inte anstå dig. 

IMG_1951

En människa utan ord

Hon skriver en bok. Det går långsamt, verkar vara en krävande process, och jag älskar förstås att hon skriver. Också med vånda. Det finns berättelser i henne som vill landa på papper också om det tär på den unga författaren.

  
Det finns så mycket som är så rätt med inledningen till boken. Och det finns så mycket som är så märkligt. Vadå sola? Liksom? Hur vet hon ens vad det är? Och hur kan det finnas i meningen efter att musens ensamhet och utsatthet behandlas? Som något slags lösningsförslag på problemet?

Jag minns mina första egna berättelser. Hur det inte gick att sluta skriva. Hur det inte fanns händer och fötter men nog en massa andra kroppsdelar. Hur jag efter femton sidor plötsligt bara skrev slut. Och sedan suddade ut mitt slut och skrev sju sidor till. Fast vi egentligen skulle skriva bara tre. Hur det inte fanns korrekt stavade ord. Hur det inte fanns mellanrum mellan ord. Hur allt det egentligen inte spelade någon roll. Berättelsen bara måste landa på papper också fast det tärde på den unga författaren. 

Idag älskar jag orden. De korrekt stavade, de noggrant utvalda, de på guldvåg vägda, de med mellanrum mellan. Stundvis älskar jag dem lika mycket som berättelserna. Men grunden är ändå berättelserna. Min första kärlek. En människa utan något att säga är mycket mera sorglig än en människa utan ord att säga det med.

Vem får se dina bröst?

Jag hävdar med bestämdhet: det finns ingen orsak att operera brösten för att de inte motsvarar din idealbild av bröst. Också bröst som kan användas som halsduk och bröst som hänger vid knävecken är fullt dugliga bröst.

Och inte ens bara dugliga. Nej, de kan till och med se riktigt skapliga och trevliga ut (om det känns viktigt) eftersom det finns så många behåar som är så brutalt bra. Det är ju onödigt att låta kniven jobba när redan gammalt hederligt tyg och några byglar får så mycket till stånd. INGA bröst bor i knävecken efter ett möte med en behå. INGA bröst kan tas för hudfärgade sjalar om de finns i en sådan.

Jag förde en gång den här diskussionen med stort engagemang. Flera höll med. Många är vi som har märkt att de där brösten som är lite trötta och hängiga på morgonen kan vara pigga och på hugget någon timme senare om de bara träffat rätt behå. Men. Så kom kommentaren. Tänk om man sedan befinner sig i en lite intim situation och behån åker av. Då märker han ju att brösten inte riktigt håller vad de lovat. Så? Vad händer då? Är det inte väldigt pinsamt?

Jag hävdar med bestämdhet: det finns ingen orsak att befinna sig i intima situationer med män som kommer att bli besvikna på dina bröst. I sådana situationer ska du och dina bröst finnas bara tillsammans med människor som är värda det förtroende som en borttagen behå innebär. Han som blir besviken hade ingenting där att göra. Välj bort honom redan innan. Välj hellre någon som förstår hur lyckligt lottad han är som får vara dig så nära, han kommer inte att skrämmas ens av bröst som släpar i golvet. Han kommer inte att bli besviken för att din behå lovade lite mer.

Så rocka en bra behå, om det känns som om dina bröst då får ett välbehövligt lyft. Eller låt dem fara bara och se vad som händer. Men tänk aldrig någonsin att en operation är en bättre lösning än en upplyftande vadderad behå för att operationen gör att du slipper pinsamma intima situationer där dina bröst avslöjar sitt rätta jag. Bara den som faktiskt tål och uppskattar dina brösts rätta jag ska få äran att se dem.

Bättre utan religion

Jag orkar inte riktigt med det här. Måste erkänna att jag hade lyckats glömma och förtränga men nu ska piskandet återupptas. Man bedömer att den stackars saudiske bloggaren är i tillräckligt gott skick för att få sig en omgång. Femtio piskrapp. 

Något brister i mig. Eller egentligen brister ganska mycket i mig. 

Jag minns inte ens vad han har skrivit. På vilket sätt han “förolämpat islam”. Och det spelar faktiskt ingen roll. Ingen förolämpning någonstans mot något förtjänar tusen piskrapp. Och det tycker jag, som ju avskyr förolämpningar och in i det sista tycker att vi ska behandla varandra med respekt och välvilja. 

Den där stackars mannen. Den där stackars frun. De där stackars barnen. 

Den här stackars världen. 

Och nej, jag tror inte att problemet är att det finns religion i den här stackars världen som är vår. Jag tror inte att världen skulle vara bättre utan religion. Jag tror att det där grymma i oss människor som gör att vi krigar och våldtar och piskar skulle finnas kvar också om religionen inte gjorde det. Vi skulle inte göra det i religionens man, men vi skulle hitta andra namn.

Tyvärr skulle vi nog det. 

Den här stackars världen.

Ni som inspirerar mest

Händer det igen? Att jag tappar orden? Det verkar lite så. Och jag anar ett mönster. Mina ord verkar försvinna i mötet med att någon tycker att jag gör något bra. Missförstå mig inte. Det är inte så att jag till vardags går omkring och tycker att jag är usel. Nej, jag är faktiskt ganska trygg i mig själv. Jag vet vad jag kan och jag vet vad jag inte kan och jag är väldigt okej med att vara den jag är. Jag vet att jag tycker om mig själv och jag har kommit till en punkt där just det räcker väldigt långt och där andras beröm och bekräftelse är varmt välkommen uppmuntran men inget som krävs för att jag ska kunna och/eller vilja existera.

Idag fick jag veta att jag är en av de tre som kan bli vald till årets inspiratör på Galan 2015. För mig är det stort. Tänk att jag är en av dem som blivit nominerad. Att det finns någon – och troligtvis då till och med några – som ser mig som inspirerande.

I mötet med det blir jag på ett paradoxalt sätt både lite större och lite mindre. Och lite ordlös.

Min tacksamhet vet inga gränser. Jag var helt oförberedd. På riktigt. Och nu är jag lite generad över att det känns så… stort.

Men å andra sidan är det här en så stor del av det som är jag och när jag ser på saken på det sättet är det ju faktiskt inte det minsta konstigt att det känns just… stort. Jag har bloggat regelbundet sedan maj 2006. Jag har skrivit kolumner ännu längre. Jag har alltså skrivit och tänkt och tyckt längre än jag varit mamma. Längre än jag varit lärare. Längre än jag varit utbildad journalist. Längre än jag varit fru. Det har i någon mån varit mitt sätt att leva sedan jag började skriva dagbok när jag var tretton-fjorton. I en annan mån har det varit mitt sätt att leva sedan jag skrev alldeles för långa uppsatser när jag gick på ettan i lågstadiet och jag första gången tänkte att jag ska bli författare när jag blir stor.

Att så många vill ta del av mina tankar och mina ord känns märkligt. På ett positivt sätt. Att någon ibland fått sig en tankeställare eller två, att någon fått tröst och kämpaglöd och bekräftelse känns otroligt värdefullt. Fler gånger än en har jag fått höra att jag sätter ord på någon annans tankar och känslor, och det är helt fantastiskt med tanke på att jag ju egentligen bara sätter ord på mina egna. Det är mänsklig kommunikation som bäst. När vi berättar våra egna berättelser och samtidigt berättar våra gemensamma.

Tack till alla er som läser mina texter. Tack till alla er som nominerat mig till en gala där jag inte hade någon tanke på att finnas med som nominerad. Och tack till alla er som förhoppningsvis vill rösta på mig nu. Det kan ni göra här.

Det är ju ni som inspirerar mest. Jag slutade skriva dagbok redan när jag var nitton, jag orkade inte längre skriva det som ingen läste. Så ni som läser nu har gett mig inspiration att fortsätta skriva. Och det är jag enormt tacksam för. För skriva är det jag gör. Måste göra. Vill göra. Tänker fortsätta göra. Och jag vill också framöver dela det med er.

Tack.

4-bildsserie 2015-10-26 kl. 15.10 (kompilerad)

Jag försökte mig på en pussbild som tack. Det gick sådär halvbra. Så som det i allmänhet går när jag försöker mig på bild. På just den punkten är jag pinsamt oinspirerande. Jag har andra gåvor.

Mina bristningar på höften

Min kropp är fantastisk, den har gett mig två barn. Min mage är fantastisk, i den har världens två finaste vuxit fram. Mina bröst är fantastiska, de har närt två små. 

Allt det där är sant och jag förstår att vi talar så. Jag har säkert gjort det själv. Om vi ska tala kropp är det ett bättre sätt än många andra sätt. 

Men samtidigt kan jag ibland tycka att vår välmenande retorik kring mammagruppen på något sätt antyder att bara den kropp som burit, fött och närt barn får ha sina skavanker. Att allt det som en kropp genomgår när ett barn blir till berättigar ett visst slitage medan alla andra kroppar måste hitta andra lika bra ursäkter. Eller bara skärpa sig och anpassa sig till normen. 

En mamma får hylla sina bristningar för att de står i direkt kontakt till de barn hon burit, men vem får hylla de bristningar som fanns redan långt innan? De som kom av att barnlår plötsligt blev kvinnolår? De bristningar jag har på höfterna fanns där flera år innan jag blev gravid. Men de bristningarna är inte på något enda litet sätt mera skamliga och mindre okej. 

Min kropp är nämligen fantastisk, just med sina bristningar, den har gett mig trettiotvå år på jorden. Mina ben är fantastiska, de har tagit mig dit jag ville. Mina armar är fantastiska, de har kunnat omfamna, göra och tjäna där kramar, handling och hjälp krävts. 

Och det räcker. Mer än väl. Min kropp och din kropp behöver inte producera mirakel för att få duga. Varken mirakel på gymmet eller i förlossningssalen. Vi får naturligtvis vara tacksamma för de mirakel vår kropp får fram mellan varven, men vi ska inte se miraklen som en giltig ursäkt för vår kropp att inte vara perfekt. Sådana ursäkter har aldrig funnits. Sådana ursäkter har aldrig krävts. 

Mina graviditetskläder

Och det hände sig på fredagen att jag fick gå igenom mina graviditetskläder. Jag som sällan blir nostalgisk i mötet med några föremål alls satt plötsligt med ömhet och tittade på halvsmickrande jeans och mjuka klänningar med generös skärning. Och jag tänkte att det nog skulle vara lite sorgligt att aldrig mer få använda de kläderna. Den här gången är det ju en annan som ska få. 

Och så hände det sig på söndagen att min dotter och mitt stödbarn vaknade på morgonen utan att väcka oss. Sedan lekte alla tre barn i något som för det mesta påminde om harmoni medan jag bara låg och läste i sängen. Jag fick göra vad jag ville nästan hela den här söndagen, och jag är den första att erkänna att jag älskar att få göra vad jag vill. Jag tror också att alla småbarnsföräldrar är snara att erkänna att man långt ifrån alltid får göra vad man själv vill när man har småbarn. Det faktum att jag numera rätt ofta får göra det tyder på att min minsta inte är så våldsamt liten längre. Den frihet som kommer med det smakade idag betydligt bättre än tanken på att få bära till och med mina vassaste graviditetsplagg och allt som det innebär.

Det är kanske som jag alltid har trott. Att välja och/eller välja bort barn och liv är beslut som är för stora för en människa att fatta. 

20130825-221856.jpg20130825-221848.jpg20130825-221822.jpg20130825-221814.jpg20130825-221842.jpg
På bilderna ovan ser ni ett av de plagg som jag återsåg med ömhet och nostalgi i fredags. Maria Hedengren fotade oss medan vi ännu var tre. En månad senare var vi fyra. 

Vi ser för lite hud

Karolina gör något av en samhällsgärning när hon i sin blogg publicerar bilder på magar och berättelser om dessa magar. Jag gissar att många läser. Vi är nämligen svältfödda på kroppar. Vi ser för lite hud. Om vi med hud menar helt vanliga människors helt vanliga kroppar. 

För å andra sidan ser vi ju också alldeles för mycket hud. Vi nästan drunknar i hud. Om vi med hud menar cellulitfri, slät, solbränd hud som bor på en kropp utan underhudsfett och med några välartade former på exakt rätt ställen. 

Vi vet hur vår egen kropp ser ut och vi vet hur idealkroppen ser ut, men ganska sällan kommer vi i kontakt med andra kroppar. Och om vi har koll bara på vår egen inte ideala och den något verklighetsfrånvända ideala så blir det ju nog rätt svårt för vår egen att mäta sig. 

Så ja. Mera hud åt folket! Hud som har varit med. Hud som har en historia att berätta. Ärrad hud, även om långt ifrån alla ärr behöver synas på utsidan. 

Men å andra sidan, för att jag oftast vill vara lite vacklande:

Det är i slutändan ändå alltid en grej mellan dig och din kropp. Mellan mig och min. 

Det finns många vägar till den punkt där vi kan acceptera den kropp som är vår egen. Vissa av oss ska kanske bada i bilder på kroppar lika operfekta som vår egen. Vissa av oss ska kanske lovprisa våra gropiga lår och våra tunna armar framför spegeln varje morgon. Men jag tror att ganska många av oss faktiskt bara borde tänka mindre på kropp och agera mera kropp. Konstatera att den egna kroppen är som den är. Och konstatera att den egna kroppen också är bara det den är. 

Den är ett verktyg. Den är inget självändamål och de som vill göra den till ett sådant, de har missuppfattat hela grejen. 

Vi har armar för att bära den som behöver bli buren. Krama den som behöver omfamnas. Paja och vagga den kropp som inte annars finner ro. Det är det jag menar mes agera kropp. Använda den kropp vi har som ett av våra verktyg på jorden. Om vi har synliga tricepsmuskler saknar betydelse. Vad vi gör med de muskler vi har gör hela skillnaden. 

En gång i tiden (tyvärr en lång gång och tyvärr för alldeles för kort tid sedan) var min kropp i första hand något som det, enligt mig, borde ha funnits fem kilo mindre av. Idag är den som den är. Idag är den det den är. Ett redskap.

Och som med alla andra verktyg gillar jag den för vad den gör och inte för vad den är. Inte tycker vi ju om hammaren eller symaskinen för att de i sig är fantastiska. Vi tycker om dem för att de möjliggör fantastiska saker.

Lite som kroppar.