Plötsligt sover alla fyra bebisar i tågvagnen. Samtidigt. Vad tyst det blev. Och det var nog lika bra att Arvs inte reste med mig. Det skulle aldrig ha rymts in en barvagn till. Vilket de två som steg på i Tammerfors fick lära sig den hårda vägen.

När jag bokade min tågbiljett fanns det på kartan att jag skulle resa med Arvid. Så jag valde en plats i vagn 3, där det finns plats för barnvagnar. Följaktligen omges jag nu av bebisar. Och jag förgås nästan av längtan efter min Arv. Vi har försökt prata på telefon, men det är ganska svårt när man är fem månader ung.

Den lilla flickan snett framför mig har bruna ögon, rosa tunika och gör ibland små glädjefyllda utrop som får hennes föräldrar att tysta ner henne lite. Hon är åtta månader. Jag har frågat.

Bakom mig, på en bänk för två, sitter en familj på fyra. En mamma, en pappa, en pojke i Ingrids ålder och en bebis som nog snart kommer ur bebisåldern. Det är trångt för fyra personer på två platser och mamman är stressad.
– Jag är med pojkarna varje dag, suckar hon frustrerat när pappan vill gå till restaurangvagnen och dricka kaffe.
Som jag förstår dem båda.
Men som jag ändå önskar att åtminstone den pojke som är lika gammal som Ingrid inte skulle vara tvungen att höra mamman sucka över den tid hon tillbringar med honom.
Pappan gick aldrig till restaurangvagnen.
Eller, vad vet jag? Det är långt till Bennäs.

När jag inte iakttar mina systrar och bröder i föräldraskap i vagn 3 läser jag om att vara ensamförälder i boken Vardagshjälte 24/7. En av de första texterna berör mig så djupt att jag får blinka bort tårarna. Jag fylls av tacksamhet över att få vara förälder. Främst det. Visst finns tacksamheten över att få vara en av två föräldrar också där, men den kommer ändå på andra, tredje eller åttonde plats. Och det är väl ett tecken på att föräldraskapet i boken skildras som meningsfullt och rikt i högre grad än tungt.

De andra i vagn 3, de som nu är trötta, som underhåller barn som ska vara på tåget i många timmar till, som försöker vagna en liten människa till sömns, som hyssjar och tystar ner, som läser, som sjunger, som delar ut smörgåsar… De tittar nog på mig och tänker att jag har en väldigt bekväm resa. Och det har jag. Sedan jag blev förälder har ingen tåg-, båt- eller flygresa UTAN barn känts för lång eller för tuff. Åh, detta perspektiv.

Men just idag, just den här resan känns lång. Mest för att jag längtar ihjäl mig efter dem som möter mig i Bennäs om några timmar.

Här är det tyst, tomt och tråkigt. Fredrik och barnen har åkt på vår påskresa i förväg och jag lever ensamma dagar.

Jag hade trott att jag skulle njuta av ensamheten eftersom den onekligen är en bristvara numera. Med fyra personer på knappt 30 kvadrat blir det löjligt lite ensamhet. Det är inte precis så att jag hör mina egna tankar.

Nu gör jag det. Och jag kan bara konstatera att jag hellre hör min egen familj än mina egna tankar. Och att ensamheten är värd nästan ingentinf i jämförelse med gemenskap med dem. Och att saknaden är trist men att den tillika känns fin. Bara den som älskar och önskar kan sakna.

Jag har jobbat idag. Flitigt och effektivt och ganska mycket till och med. Men det jobb jag gjorde idag kunde jag göra hemma i sängen med familjen i rummet intill och köttbullar i  ugnen och leggings som byxor. Och då känns det onekligen som om jag varit ledig trots att filen Bedömning av tidningstexter mo 2 vittnar om något helt annat. Hur bra måndag? SÅ bra måndag.

Jag har varit lärare i snart fyra år. Varje fredag har jag märkt något speciellt. Pirr. Fniss. Spänning. Helg. Jag har tittat på, liksom utifrån, för nästan aldrig har jag delat.

Tills nu. När jag har en man som är hemma på helgerna.

Jag pirrar. Jag fnissar. Jag är spänd. Helg.

Och aldrig har jag blivit besviken.

Åh, jag skulle så väldigt lätt kunna vänja mig vid det här.

Är det bara jag som blir knäsvag, pirrig och gråtmild varje gång jag går förbi kvinnokliniken? Som blir alldeles tagen vid tanken på att det inne i den byggnaden i just den stunden finns så många som upplever ett av livets största, mäktigaste, svåraste och underbaraste ögonblick?

Jag blir. Oj, så jag blir. Det är både fantastiskt och påfrestande att gå förbi stället varannan gång jag går till och från bussen.

Såhär på kvällskvisten denna lovfirardag har jag och Fredrik sett debatten om vem som är den bästa mamman. Jag tänkte mest av allt att det var bra stämning och att jag gladeligen skulle vara barn till alla de tre mammor som satt i studion. Hannah, vill du adoptera en 29-åring? Jag sover gott på nätterna och ropar egentligen aldrig utan att berätta varför. Jag lovar också att jag kan vara tyst och lugn när du hänger med Brooke och Ridge bara jag också får vara med i soffan och titta. Vill dock tydliggöra att jag är väldigt nöjd med min egen mamma.

Nästmest av allt tänkte jag på en kommentar som kom fram i en av intervjuerna. Den om att det är ett jobb att vara hemma med barn. Ett ovanligt krävande sådant, med ett ovanligt krävande arbetsgivare.

Vi spolar tillbaka tiden till våren 2008. Jag är ordenligt rund om magen, snart ska jag bli mamma. Och allt oftare säger jag något om att jag ser fram emot att få vara mamma och mammaledig. Och ungefär lika ofta som jag använder ordet mammaledig får jag svaret:

– Nå, ledig och ledig, och ett leende som säger att vi får se vad du säger om den saken sedan.

Och det här är vad jag säger om den saken sedan: redan då på våren 2008, före jag ens blivit mammaledig, bestämde jag mig för att alltid se föräldraledighet och vårdledighet som just ledighet. Det har jag gjort sedan dess. Varför? Därför att det i min värld är självklart att jag är ledig när jag är hemma med mitt/mina barn. Om jag börjar se umgänge med mina egna barn som jobb så betyder det ju att jag aldrig någonsin kommer att vara ledig igen före de flyttat hemifrån och det känns väldigt sorgligt.

Jag och alla andra som är eller har varit hemma med barn vet mycket väl att det inte är roligt varje sekund. Vi vet också att man ofta som föräldraledig är tvungen att göra saker som inte är direkt festliga. Bajsblöjor, havregrynsgröt i mikron och torka matrester från golvet får åtminstone inte mig att brista ut i jubel och sång. Likväl är jag ledig när jag gör det på dagarna istället för att jobba. Likväl kommer också den arbetande förälderns sommarlov att präglas av bajsblöjor, havregrynsgröt och matrester. Betyder det att sommarlovet då inte finns och att ledigheten egentligen inte är någon ledighet?

På inget sätt är en hemmaförälders gärning i mina ögon mindre värd för att jag väljer att inte kalla den jobb. Men på alla sätt var min egen tillvaro som hemmaförälder mera ljuvlig och mindre kravfylld för att jag kallade den ledighet.

Ingrid fick påsklov idag. Ett hela två veckor långt lov. Hennes dagiskompisar såg alldeles förvirrade ut när hon lämnade dagisgården med garnkycklingen i en hand och påskgräset i den andra ropandes Glad påsk! I en liten människas värld känns påsken säkert ganska avlägsen ännu.

Själv fick jag studenprovslov idag. Ett hela tio och en halv månad långt lov. Jag läste igenom årets essäer det sista varvet och fyllde i blanketter. Låste in dem och kan inte mera. Bara hoppas.

Vi firade våra lov med den blåsigaste parkvistelsen i mannaminne. Och sedan med hamburgare. Och sedan med bulle. Och sedan med chokladkex. Jag har bokstavligen levt på chokladkex i flera dagar. Det enda jag verkligen kommer att sakna med att inte hela tiden borda/kunna läsa studentprov är chokladkexen som livsstil.

Nå. Om tio och en halv månad igen.

Den här synen mötte mig idag när jag hämtade min förstfödda på dagis. Hon hade ett par minuter innan frågat om ett täcke eftersom hon tyckte det var så bekvämt men lite kallt i längden.

Har jag sagt att jag älskar henne?