Gissa vem jag tänker på

Den senaste veckan har vårt liv berikats med en lek. Gissa-vem-jag-tänker-på-leken. Den är väldigt praktisk. Hon som motvilligt går alls och vägrar gå längre bitar kan traska på ganska tappert om vi leker samtidigt.

Jag älskar att via leken förstå hennes värld på ett nytt sätt. Nu inser jag vilka människor hon tänker mycket på, vilka sagokaraktärer som lämnat bestående men, vilka filmpersonligheter som berört. Det fascinerar mig och gläder mig att jag välkomnas in i den värld som är hennes bara genom att vi frågar och gissar tillsammans.

Välkommen med på ett par turer i Ingrids värld!

– Är det en människa? frågar Ingrid.

– Jo, svarar ja.

– Är det ett barn?

– Nej.

– Är det någon på teve?

– Ja.

– Aha. Är det någon av gladiatorerna?

– Nej.

– Är det någon av utmanarena?

– Nej.

– Då vet jag inte.

– Är det en människa? frågar jag. För nu är det min tur att gissa.

– Nej, säger Ingrid.

– Är det ett djur?

– Nej.

– Är det en figur eller en varelse liksom?

– Nej.

– Okej. Är det en sak då?

– Nej, säger Ingrid.

Förstå mitt dilemma. Det är inte en människa, inte ett djur, inte en figur och inte en sak. Så vad är det då?

– Du måste ge en ledtråd, Ingrid. Det är för svårt.

– Okej då. Det är något som inte lever.

Tack för den.

Vad det var?

Siffran 100.

Och varje gång. Verkligen varje gång Ingrid frågar:

– Är det en pojke?

och jag svarar:

– Ja

så lyder hennes följdfråga:

– Är det Arvid?

Och hon skiner upp när hon gör den gissningen, framför den ivrigt, full av hopp. Och jag påminns om hur mycket glädje hon redan nu har av den bror som en del självutnämnda experter menar att hon aldrig kommer att ha någon glädje av.

 

Mitt recept på ett jämställt förhållande

1. Välj den snällaste man du vet, helst ska han nog vara snällare än du själv. På riktigt. Bara gör det. En god mans kärlek är det bästa som kan hända dig. Bad boys är överskattade. Hoppas alla över femton vet det.

2. Fundera på jämställdhet redan före ni får barn. Det är först då som jämställdhet blir en faktisk och praktisk utmaning och det kommer att ta er på sängen om ni inte tänker igenom saken före ni har en liten bebis.

3. Ge din man en kärleksgåva; en kväll varje eller varannan vecka som är bara hans. En kväll då han inte hämtar på dagis, inte kokar kvällsgröt, inte läser nattsaga. En kväll då hans kompisar vet att han alltid är anträffbar och fri som en fågel.

4. Be din man ge dig samma kärleksgåva. Ja, det är faktiskt rimligt att du ska ha lika mycket tid för dig själv och dina vänner som han. En kväll varje eller varannan vecka som är bara din. En kväll då du inte hämtar på dagis, inte kokar kvällsgröt, inte läser nattsaga. En kväll då dina kompisar vet att du alltid är anträffbar och fri som en fågel.

5. Inse att jämställdhet är ett självändamål bara för att det egentligen inte alls är ett självändamål.

Vidrigheter

Med jämna mellanrum får jag höra att kristen tro är något som svaga människor som inte orkar med verkligheten klamrar sig fast vid. Jag har aldrig förstått vad de som säger så menar. Och just nu förstår jag det om möjligt ännu mindre än vanligt. Kanske rentav än någonsin.

För som kristen förknippas jag just nu med en massa vidrigheter som i båda/alla läger sägs angående könsneutrala äktenskap, abort, en enskild predikants uttalande om medicin och andar…

Jag skulle hemskt ogärna vilja. Jag skulle helst av allt bara krypa ihop i soffan och gömma mig. Slippa bli förknippad med allt det här. Allt det som media vill måla upp som kristen tro. Allt det som så många ärkekonservativa och ärkeliberala vill låta målas upp som kristen tro. Allt för att få vara vi och de. Varför går vi med på det? Vi som skulle vara ljus och salt. Inte kasta skit på systrar och bröder som tycker annorlunda än vi själva.

Ja. Mer än någonsin vill jag bara krypa ihop i soffan och gömma mig. Så nu gör jag det. Och jag gömmer mig hos den som aldrig talade om konservativa och liberala. Som talade om att vi ska älska varandra och vara ett. Som var väldigt ointresserad av rätt åsikter men väldigt intresserad av rätt hjärta. Hos den som har allt att göra med kristen tro, men som väldigt sällan målas upp när den diskuteras numera.

Tillbaka till Honom.

Äckelansvarig

I höstas fick glädjen att ha Eva-Lina och Benj inneboende hos oss en vecka. När man delar liv med sina vänner diskuterar man ibland sådant som man inte annars diskuterar. För oss blev det bland annat äckelansvar och utgående från det har vi en tes.

I både deras och vårt äktenskap är det nämligen så att den ena är betydligt mer benägen att föreslå städning, har alltså ett större behov av renhet och fräschör i hemmiljön. I både deras och vårt äktenskap är det också så att den andra, den mindre städförslagsbenägna, fungerar som familjens äckelansvariga. Det här betyder till exempel att rensa avlopp och skrapa hårstrån ur golvsilen. I vår familj betyder det också att ta hand om matvaror i kylskåpet som inte längre påminner om mat.

Stämmer tesen? Har er familj också en äckelansvarig? Och är det i så fall den som är mindre mån om ordning och reda?

Vad det här inlägget har med dagens sallad att göra vill Fredrik inte veta.

Tolka generöst

En av mina kloka småsystrar brukar tala om att vi ska tolka andra människor generöst, för deras skull och också för vår egen. Ibland är det lätt och ibland är det svårt. Jag tycker det är svårt varje gång någon upplyser mig om att det är för stor åldersskillnad mellan våra barn för att de ska kunna ha någon glädje av varandra.

Varför säger någon så? Jag försöker vara generös i min tolkning men hur jag än försöker vända och vrida på orden har jag svårt att se att det är bara i kärlek och välvilja till mig som orden sägs.

Att vara våra barn

är ibland att tillbringa helgen på kyrklig ledarskapsutbildning. Att kunna ordet kaul när man är 1,5 år och att vara med på femte upplagan av utbildningen redan när man är fyra. Att ha föräldrar som ofta väljer det roliga framom det lätta. Att få vara med, att kanske vara tvungen att vara med. Att växa upp med lägerliv.

Ja, detta med lägerliv är något så självklart för Ingrid. Grovt (men i underkant) har hon redan närmare hundra lägerdygn på sitt konto. Och det ser inte bättre ut för Arvids del.

Å andra sidan; kan det vara bättre? Något av det första jag minns är trapporna på lägergården Alskat, rampen bredvid. Stenplattorna som band ihop byggmed varandra. Mina små ivriga fötter där. Pirret, människorna, måltiderna. Lägret.

Senare Fiskartorp. Vexala. Pörkenäs. Numera Lekholmen, Björkebo, Lärkkulla. Och; Pieksämäki. Alltid tillbaka. Alltid med glädje.

Min mamma brukar kalla sig själv lägerhäst. Mina barn är lägerföl.

Ingen familjebil

Vi har egentligen ingen familjebil om man med familjebil menar en farmare med stort bagageutrymme. Likväl lyckades vår tappra ford transportera följande ting till Karis igår:

– mig
– Fredrik
– Ingrid
– Arvid
– en resesäng
– en rejäl barnvagn (verkligen ingen modern sak som ryms i fickan)
– två barnmadrasser
– tre sportväskor (varav två var välfyllda och en ganska ödmjukt fylld)
– ett täcke
– en plastpåse med löparens träningskläder
– en plastpåse med teknik
– en ryggsäck
– Fredriks man bag

Helt galet. Och alla hade säkerhetsbälte och ingen satt på eller under något föremål.

Trots det kan nog tanken på en rymligare bil kännas lockande just sådana gånger. Å andra sidan är jag starkt emot att skaffa en ny bil före behovet är verkligt akut.

Ett hån

Denna dag var och är ett hån mot vår vi-lever-ett-så-skönt-och-stressfritt-livinställning. Ha! sa den här dagen och små- eller rentav storskrattade oss rakt i ansiktet. Vi blev besegrade av idag. Må morgondagen bli besegrad av oss.

Men visst fanns det en stund av frid och glädje. Stunden med vår gudson. Och stunden därpå när också hans mor var med. Vi njöt förstås mest av sällskapet, men det ska erkännas att vi också sög i oss ytor (det har vi inte för mycket av nu), diskmaskin och att kunna öppna toalettdörren utan att den krockar i en barnsäng i tamburen. Det ska erkännas denna dag då vi firar tre veckor i vårt tillfälliga hem.

Min dödlighet

Kommer du ihåg att du är bräcklig, när du skyndsamt springer från ett ställe till ett annat, som om tiden aldrig riktigt räckte till, eller när du mödolöst stiger på en buss en alldeles vanlig dag, obekymrad? I din vardag, kommer du ihåg hur lätt du går sönder, tar slut?

Frågar sig huvudpersonen i den roman jag läser nu. Svulten av Hannele Mikaela Taivassalo.

Och jag kan svara henne. Ja. Ja. Ja. Jag kommer ihåg att jag är bräcklig, hur lätt jag går sönder, tar slut.

Jag är inte rädd för min dödlighet, men jag lever med den varje dag. I vissa perioder har jag önskat slippa min medvetenhet om den, men å andra sidan vilar så mycket av min tacksamhet i just det att jag inte helt kallt räknar med och bara tar för hivet. Och tacksamheten vill jag ha högren det mesta.