Snart fyra år

Sak som säger en hel del om Hilde Kass snart fyra år: att hon använder ordet faktiskt ofta. Väldigt ofta. Faktiskt.

En annan sak som säger en hel del om Hilde Kass snart fyra år: att hon gillar att rita så mycket att hon nästan ritar oss ur huset, men att vi bara älskar det. Av förekommen anledning.

När jag idag kokade morgongröt hittade jag de här bilderna på mig och Fredrik i köket. Och jag blev så lycklig. Tänk vad hon kan!

Kanindräkt

Jag säger inte att jag blir provocerad av barn i jeansjackor och ryggsäckar som poserar utanför ytterdörrar med solsken i blick och miner som andas både förväntan och spänning. Jag säger bara att jag inte förstår vad de är gjorda av, de barn som ställer upp på sådant i sådant läge. Eller vad de föräldrar är gjorda av, de som arrangerar sådant i sådant läge.

Här hann vi i tid till skolan och alla var på hyfsat gott humör. Det finns inga bildbevis, ni får helt enkelt tro mig. Men jag ska skriva ner tre bilder så att jag minns dem senare i brist på de faktiska bilderna.

1. Ingrid bara bubblade hela morgonen och for iväg med en kompis till skolan. Rätt tidigt. Väldigt lyckligt. Bättre blir det inte.

2. Arvid var lite mer försiktig, för sådan är han och sådan får han vara. Men ändå trygg och glad. Bättre blir det inte.

3. Hilde meddelade att hon nog inte börjar skolan när hon blir sju. Hon stannar kvar på nya dagiset. Och bättre vitsord kan hon ju inte ge den plats som nu är hennes.

De bilderna. Det blev en fin start på en höst som blir som den blir. Det som kommer kommer. Omöjligt att veta vad. Men en fin start fick vi.

En start som också bjöd på någon slags loppukevennys när Hilde kom ut ur sitt rum klockan 22.38 för att hon behövde hjälp med att byta om till kanindräkt. Tänk att det behovet kan infinna sig vid den tiden en torsdag. När man är tre.

Ja. Suck.

En gång när de ställde upp.

Den personen i hans liv

Att vara Arvid nästan åtta år är att ha väldigt stora frågor.

– Mamma, jag vill inte att du ska dö, säger han plötsligt lite gråtande när jag sitter vid hans sängkant efter läggdags.

Och jag slås igen en gång av det helt ofantligt sanslösa i att jag är den personen i hans liv. Som verkligen inte får dö. Att få vara den för någon är svindlande stort. Åt alla tänkbara håll.

Sedan är han tyst så länge att jag är helt säker på att han somnat.

– Mamma, tror du att det kommer något nytt världskrig? frågar han då.

Och då tar vi det. För om någon undrar sådant när han egentligen borde sova, då bara måste man ta det.

Han är på många sätt så stor, min älskade lilla pojke. Jag vet inte riktigt när det hände, hann inte helt med. Han är på alla sätt så fin, min älskade lilla pojke.

Varandras

– Var det typ igår vi träffades? frågar hon.

Svaret är nej. Det var typ i vintras. Men när man är så nära varandra att man nästan är varandras kan flera månader coronatid kännas som… typ igår.

När vi för drygt tolv år sedan bestämde oss för att flytta till Helsingfors var det kanske mest på grund av dem och kanske näst mest på grund av Gud. När vi för nästan två år sedan bestämde oss för att flytta från Helsingfors var det kanske allra svårast att lämna just dem. För där, långt borta från familj och släkt, fick vi vara varandras familj och släkt.

Idag fick vi ha dem hos oss, de älskade bästa vännerna. Och jag påmindes; det spelar ingen roll om vi bor fyrahundra meter eller fyra kilometer eller fyrahundra kilometer från varandra. Vi har testat allt och genom allt har vi varit varandras. Och det var alltid typ igår vi träffades.

Vi må sakna många ofta sedan vi flyttade, men vi har inte förlorat någon. Däremot har vi vunnit många. Det blev så tydligt när jag efter att vännerna åkt hem fick svara på ett meddelande om att vi är bjudna på tacos på torsdag till en familj som finns i vårt nya liv. Och när jag och Arvid tog en spontan tur till fotbollsplanen och han direkt hittade in i en match med andra barn.

I den stunden fanns bara en enda tanke. Tänk vad bra det blev.

Solglasögon

– Vad coola glasögon du har!

Det går inte en vecka utan att Hilde får höra den kommentaren av en ny bekantskap. De som inte känner henne kan ju tro att hon bär solglasögon 97 % av sin vakna tid för att hon tycker det är en rolig accessoar. Så är det ju inte. Solglasögonen är ett måste. Utan dem ser hon nästan ingenting.

Jag har tänkt många gånger att det är fint att ha ett måste som väcker så positiva reaktioner. Om man nu en gång måste ha ett måste så är det ju roligt om det är ett coolt måste. Ändå.

Samtidigt är det klart att jag kan sörja att hon måste ha sina solglasögon så ofta. Om ögonen är själens spegel ser ju omvärlden väldigt lite av Hildes ytterst sevärda själ och det kan jag tycka att är trist. Sådant kan få ett modershjärta att gråta en svag dag.

Så därför blev mitt modershjärta alldeles varmt när jag fick höra att Hildes dagiskompis hade valt att också ha sina solglasögon inomhus. För att Hilde hade sina.

Det är vänskap.

Det går som bekant att stava till vänskap på väldigt många olika sätt. Att bära solglasögon inomhus är ett av mina nya favoritsätt.

Brösttårta

Om du idag befann dig utanför Kvevlax kyrka efter konfirmationen och hörde någon ropa:

– Brösttårta!

så kan jag nästan helt utan stolthet berätta att det var Hilde. Hon tyckte uppenbarligen att det var det uttrycket konfirmanderna och deras släktingar behövde få höra efter konfirmationen. Och vem är nu jag att säga att det inte var det?

Att bo i prästgård är många olika saker. Till exempel det här. Tydligen.

Hundra dagar

Det är en av årets vackraste sommarkvällar och jag har just sprungit en lugn, skön femma i den by som är min hemby. På ett sätt en helt vanlig femma och på ett annat sätt en helt speciell femma. Idag har jag nämligen sprungit en femma hundra dagar i rad.

Hundra dagar! I rad! Utan ett enda undantag.

Tack, kroppen! Tänk vad du kan och orkar och förmår. För hundra dagar helt utan förkylningssymtom. Helt utan värk. Helt utan ont i knän. Helt utan att jag en endaste dag har behövt fundera på om jag är i springskick. Det har jag varit. Varje dag.

Det är lite lätt att vara stolt ikväll. Det är mycket lätt att vara tacksam.

Sexton år

För sexton år sedan sa jag mitt livs mest avgörande ja och gifte mig med den finaste människa jag någonsin mött. Vi valde varandra då och har fortsatt välja varandra varje dag sedan dess.

Det betyder inte att varje dag har varit en dag på rosa moln eller en dag av storartade romantiska gester. Nej, de flesta av våra dagar består av havregrynsgröt och diskmaskiner som ingen orkar tömma. Av barn som vill annat än vi vill att de vill och av läggdagsrutiner som får Alfons Åberg att framstå som lättsövd. Men genom allt det har vi varandra. Och ofta(st) kan vi möta den andras blick mitt i eländet och bara skratta. Både stora och små bekymmer blir betydligt mindre när vi får dela dem med varandra.

Fredrik. Jag tror att jag klarar nästan vad som helst så länge jag får klara det med din hand i min.

Därför släpper jag den aldrig och därför gör jag allt som bara står i min makt för att det ska vara så tryggt och roligt och självklart som möjligt för oss att hålla fast i varandra.

Tack för att du älskar mig. Tack för att jag får älska dig.

Storebror

Det finns mycket att säga om Arvid och delar av det har jag också sagt. Idag vill jag lyfta fram att han med stor sannolikhet är världens bästa storebror. Hans tålamod med Hilde är enormt. Han är hennes mesta och bästa lekkamrat. Hon lockar fram bara hans bästa och mysigaste sidor och han är så stolt över henne att det är ett under att han får något annat gjort.

Igår läste han en bok för henne när de åt kvällssmörgås. Med inlevelse. Med olika röster. Hon var så lycklig. Han var så lycklig.

Jag var kanske lyckligast av oss alla.

Att ha syskon är väl aldrig bara lätt och roligt, men ofta en av de bästa och roligaste gåvorna vi kan få.

Tredje året i rad

För tredje året i rad började Hilde idag på nytt daghem. Första året konstaterade vi att hon landade så mjukt i sin nya tillvaro att hon kunde ha hållit kurser i dagisstart. Andra året tänkte vi att det omöjligt kunde gå lika bra. Det gick om möjligt ännu bättre. Och nu, tredje året, darrade hon inte ens lite på läppen när jag kramade henne hejdå. Och när jag frågade hur första dagen hade varit sa hon med glad röst:

– Jättebra!

Att ha ett barn kan ibland vara att tro att man vet hur det är att ha barn. Att ha två barn innebär ofta att man inser att det är rätt olika saker det här med att ha barn – beroende på hurdant barn man har. Att ha tre barn har för mig inneburit att inse att jag kommer att överraskas hela tiden.

Hilde kan med andra ord fortfarande hålla de där kurserna. Jag vet inte vad hon har för timtaxa, men den här bruden vet sitt värde så det kan bli saftigt. Jag tror inte jag har råd att gå själv, men jag ska å andra sidan inte heller börja på ett nytt dagis i år så för mig är den kanske överflödig. Jag ska fortsätta med det jobb som jag började med för ett år sedan och som jag tyckte väldigt mycket om men som blev lite underligt då i våras när allt annat också blev underligt. Mest av allt hoppas jag på en ganska o-underlig höst. Tro vet jag inte om jag kan göra just nu, men hoppas verkar jag ändå kunna.