En självinsikt och en livsinsikt

Och så plötsligt vaknar jag en dag och vet inte riktigt varför det gör ont. Alla har ju ont ibland, det är inget märkligt med det. Men för mig är det märkligt att inte veta varför.

Så jag vänder och vrider och känner efter. Landar till sist i två ting; en självinsikt och en livsinsikt. Livsinsikten består i att vårt liv för det mesta har inga eller för små marginaler. Så när tonåringen missar bussen rubbas alla mina cirklar och omkullkastas mina planer. Sådant jag ville ryms plötsligt inte in – och det är ju inte rimligt att det hänger på tjugo minuter. Men ibland gör det bara det och det finns en smärta i den insikten.

Självinsikten kan jag inte bjuda på ännu. Den har jag bara testat på Fredrik. Han tror den kan stämma.

Det blir bra under dagen. Inte för att marginaler mirakulöst faller ner från ovan men för att tillräckligt mycket blir tillräckligt rätt eller tillräckligt bra. När kvällen kommer gör det inte ont längre. Det är egentligen bara lite ömt.

Att leva. Vilken grej.

Jag för några veckor sedan i Stockholm.

Tränarens dag

Det finns människor jag skulle kunna skriva hela romaner om varje dag. Till de människorna hör juniortränare i allmänhet och mina egna barns juniortränare i synnerhet. Idag firar Finland Tränarens dag och jag stämmer med glädje in i jubelkören.

Bland landets 80 000 (!) idrottstränare finns mycket guld. En del av det guldet ser vi varje vecka i vår familj. Jag är så ofantligt glad och tacksam över att riktigt bra typer väljer att ge av sin värdefulla tid och sina ännu värdefullare talanger för att våra barn ska kunna idrotta.

Tack för att ni sitter och planerar träningsupplägg när vi andra ligger på soffan. Tack för att ni prioriterar juniorernas träning, ibland på bekostnad av er egna. Tack för att ni finns med på matcher och träningar också när era egna barn är hemma med förkylning. Tack för att ni åker runt i hela halva byar för att plocka upp andras barn på väg till träningar.

Tack för att ni ser dem. För att ni tror på dem och hoppas på dem. För att ni lär dem att hårt arbete och målmedvetenhet bär längre än talang. För att ni skrattar med dem. För att ni firar varje framsteg. För att ni är trygga vuxna och viktiga förebilder. För att ni visar dem vad laganda och gemenskap betyder på riktigt.

Det kan hända att just det är det största tacket av alla – att ni visar dem vad laganda och gemenskap betyder på riktigt.

Jag frågade min son vad som kännetecknar en bra tränare. Han lyfte fram lite samma och lite olika saker.

– Snäll. Lugn. Skyller inte på andra. Och klagar på domaren när det behövs. Och det behövs ganska ofta.

Tja. Lite samma och lite olika, som sagt. Men vi förenas i vårt stora TACK!

De här fem bär sonens fotbollslag.
Och han där (bland andra) bär Ingrids friidrott.

Människorna som gör det

Vad kan man begära av en lördag i slutet av september när man vaknar om möjligt ännu tröttare än man somnade kvällen innan? Egentligen ingenting.

Men ibland får vi så mycket mer än vi kan begära och hoppas på och idag var ibland.

Jag fick ta en timmes morgonpromenad med vännen som är min allra mesta vän. Och trots att vi träffas nästan varje vecka så blir vi aldrig klara. Vi hinner liksom bara börja.

Jag fick äta lunch med och hos en bästis. Inte heller vi blev ens närapå klara, men den här gången gör det ingenting. Ty vi ses imorgon igen. Tänk det. Att få ses imorgon igen.

Jag fick tala i telefon med en saknad och älskad syster. Hon ringde och jag svarade och sedan talade vi i drygt två timmar.

Dessutom har Arvid två av sina viktigaste här just nu. Tre pojkar som är lika outtröttliga och lika outtröttligt passionerade för fotboll har somnat i hans rum. Det att de lyckades somna redan strax efter elva säger en hel del om outtröttligheten när de är vakna.

En trött lördag blev en rätt fantastisk lördag. Det var människorna som gjorde det. Det är alltid människorna som gör det.

Tur att jag inte visste

Jag visste nog att jag längtade tillbaka till skolan. Men jag visste inte hur mycket jag längtade tillbaka.

Tur att jag inte visste.

I tre år fick jag göra något helt annat. Använda andra muskler, upptäcka en del helt nya. Jag fick ha jätteroligt och jag fick nya och viktiga perspektiv. Jag fick växa, lära mig och vistas utanför min bekvämlighetszon. Och sedan fick jag välja lärarjobbet igen.

Skulle välja det igen när som helst.

Jag på jobbet. I typ förrgår. Bland mina bilderböcker. Dem fortsätter jag jobba med. Förstås. Dem slutar jag aldrig jobba med.

Sina vägar

Hilde går i en förskola med 62 barn. Oftast är de indelade i fem mindre grupper, men det finns alltså många barn och många vuxna i hennes vardag nu. Jag har ibland funderat på hur hon hittar sina människor i myllret.

Idag fick jag ett svar.

Ibland på gården ropar hon tydligen på den vuxna hon söker.

– Maria! Säg något! kan hon ropa rakt ut.

Och den vuxna lyder och då hittar Hilde den människa hon söker. För hon känner igen röster och vet var de finns.

Hon hittar sina vägar. Ibland är jag så trygg i att hon nog hittar sina vägar.

Vägfinnaren. På bilden på teater.

Att det här är mitt liv

Jag märker att det händer märkligt ofta just nu. Att jag stannar upp för en liten stund och tittar liksom nästan utifrån på den där lyckliga människan som är jag själv och inser att hon faktiskt vet hur bra hon har det just nu.

Och jag vet att det kommer andra tider med andra lägen, men just precis nu känns livet både rikt och roligt riktigt ofta och jag har lärt mig att ta vara på varje sådan dag och vara tacksam för den.

Och jag vet att livet egentligen går lite för fort just nu och att det egentligen händer lite för mycket, men jag vet att det också på den punkten kommer andra tider med andra lägen. Och fortsättningsvis orkar jag rätt mycket så länge jag är glad mitt i myckenheten och klarar av att varva ner när nedvarvningen blir mig given.

Tänk att det här är mitt liv.

Tänk att få tänka så.

Ångra

Idag startade vi hemifrån före halv åtta på morgonen och kom hem igen strax före halv tio på kvällen. Egentligen är det helt orimligt att lägga fjorton timmar på fotbollscup en söndag i mitten av september, men i verkligheten är det rätt fantastiskt.

Vad som än händer i livet så tror jag inte att jag kommer att ångra en enda timme jag sett honom och hans ljuvliga lag spela fotboll. Att få se honom göra det han tycker allra mest om tillsammans med dem han tycker allra mest om… Hur skulle jag kunna ångra?

Idag fick de ett välförtjänt brons.

Nära livet

Det är inte många gånger i mitt liv som jag har blivit väckt mitt i natten av att telefonen ringer. Men natten till i söndags blev jag det.

Kvart över fyra satt jag i bilen på väg till en av mina bästa platser i Vasa och där möttes jag av vakna vänner som egentligen är familj. En stund senare åkte de iväg medan jag blev kvar med deras sovande barn, min yngsta guddotter och hennes storebror. Jag var helt slut men kunde absolut inte sova. Har sällan känt mig så nära livet.

Och bara några timmar senare föddes en alldeles ny människa. Nine-eleven har för alltid också en helt annan och helt fantastisk innebörd.

Jag vet inte mycket om lillebror ännu, men jag vet att han har kommit till en sällsynt bra plats och jag vet att jag älskar honom. Det är en bra start. En jättebra start.

Det här är inte en liten bror men en liten syster för snart sex år sedan. Också då var jag sällsynt nära livet.

Röst

Vi andra kanske frågar om hårfärg, ögonfärg eller färg på jackan, men Hilde ber oss beskriva människor på ett helt annat sätt.

– Hurdan röst har hon? frågar hon ofta.

Jag måste bli bättre på att svara bra på den frågan. Jag måste verkligen bli bättre.

Det är spännande att ha ett barn som ser världen på ett annat sätt än man själv.

Förlåtelse

Man kan be om förlåtelse för att man stulit lördagsgodis av sin bror på många olika sätt. Till exempel kan man skriva så här om sig själv:

Man kan få förlåtelse på många olika sätt. Till exempel kan man få det här svaret:

De kan vara så dåliga med varandra ibland att jag nästan tappar tron på mänskligheten, men de kan också vara helt fantastiska med varandra. Helt fantastiska.