Vänligt och bestämt

– Kan du snälla skicka till mina vänners föräldrar nu och fråga om de kan komma på mitt kalas? Om det passar? frågar Hilde.

Både vänligt och bestämt.

Jag försökte lika vänligt och bestämt förklara att jag inte gör det nu. Hon fyller fem 27 november och min gissning är att varken vi eller vännernas föräldrar vet vilken kalastid som passar.

Allt tyder på att det kan bli en hyfsat lång väntan på en viss femårsdag. Att Fredrik, jag och Arvid alla ska fylla år före det känns lite nervöst.

Och så en bonus (bara för att jag själv vill komma ihåg det här sedan):

vi pratade om babysim. Och jag minns inte vad jag själv frågade men jag minns Hildes svar:

– Faktum är att vi inte har någon bebis.

Älska att hon använder uttrycket faktum är. Faktum är väl att man nog borde få fylla fem redan nästa vecka om man slänger sig med sådana formuleringar?

Större än fotboll

Jag tror att precis alla föräldrar ställer sig frågan ibland. Vad ger jag egentligen mina barn? Vilka verktyg för livet? Vilken inställning?

Ikväll fick jag ett svar på den frågan.

Under fotbollsminuterna vi aldrig ville ha blir ett av våra barn så skärrat att andningen börjar hacka. Det år som gått har lärt våra barn att helt fruktansvärda och otänkbara saker ibland kan hända och jag tror att den lärdomen gör sig smärtsamt påmind i just den här stunden.

Så jag finns nära. Medan jag tyst ber en bön för den man som kämpar för sitt liv. När jag några sekunder senare öppnar mina ögon ser jag att barnets händer är knäppta i bön för den man som kämpar för sitt liv.

Åtminstone det har jag gett dem. Jag har visat dem att vi faktiskt kan göra något också i de stunder när vi inte kan göra något alls. Jag har lärt dem att knäppa händerna i stort och smått. För den som tror på bön finns det alltid en väg.

Livet ändå. Så stort och skört och mäktigt. Och mot alla odds får vi se mera fotboll ikväll.

Vilken match. Vilken kväll. Större än fotboll. Så väldigt mycket större än fotboll.

Synskada

Vi har vetat att det är något med Hildes ögon och syn nästan hela hennes liv. Det började utredas när hon var kanske fem månader ung och på den vägen är det. Hon fick sina första par glasögon hösten hon skulle fylla två, sina andra par hösten hon skulle fylla tre och sina tredje par hösten hon skulle fylla fyra.

Vi har egentligen en ganska vag uppfattning om hur bra hon verkligen ser – så är det med små människor – men länge hoppades vi att glasögonen skulle räcka. Att hon med hjälp av dem kunde se tillräckligt bra.

För ett år sedan använde läkaren ordet synskada för första gången. Jag kommer ihåg det så bra. Och jag kommer ihåg att det liksom förändrade ingenting och allting på samma gång. Ingenting för att Hilde ju såg precis lika bra eller dåligt när vi gick ut från läkarens rum den dagen som när vi hade gått in. Och allting för att vi den dagen insåg att glasögonen inte kommer att räcka, att det här något med Hildes ögon och syn är något som kommer att prägla hennes liv.

Sedan dess har vi fått veta ännu mer. Vi har en diagnos och vi har en förklaring, i den mån sådant här någonsin kan förklaras. Också det har förändrat både ingenting och allting.

I vissa stunder oroar jag mig och i vissa stunder oroar Fredrik sig. Tänk om hon aldrig kommer att… eller Hur tror du det blir med…? När jag är orolig är han lugn och trygg och när han är orolig är det jag som är det. Vi turas liksom om och oron blir mer och mer sällsynt. Nåden i att få vara två är den bästa och största nåden i alla lägen. Men alldeles speciellt i lägen när man står inför helt nya utmaningar.

En annan stor nåd är att det barn som vi var stödfamilj åt under sex år i Helsingfors också hade en synskada. Vi vet något om hur livet med en synskada kan se ut. Något om de svåra utmaningarna och något om de oändligt många möjligheterna. Där kan jag inte låta bli att tänka att Gud nog förberedde oss lite. Jag vet att ordet synskada skulle skrämma oss på ett helt annat sätt om inte det barnet hade varit en del av vårt liv. Tacksam.

Min bön för Hilde är densamma som den alltid har varit: att hon ska få leva ett rikt och meningsfullt liv, att hon ska våga älska och bli älskad. Och sådana liv kan se ut på väldigt många olika sätt. En synskada är inget hinder. Visst skulle ett mirakel vara fantastiskt, men det har visat sig vara märkligt svårt (och märkligt ointressant) för mig att be om ett mirakel för mitt eget barn.

Vi vet fortfarande rätt lite om hur bra hon egentligen ser och vilka begränsningar hennes synskada kommer att innebära. Vi kan fundera på det, men vi är inte rädda. Hilde har nämligen visat sig vara en helt fantastisk liten människa. Så rustad för livet. Så redo för det.

Bring it on.

Glasögon par ett
Glasögon par två
Glasögon par tre
Ett par av sjuhundra par livsnödvändiga solglasögon

Kvevlax bästa mamma

– Du är den bästa mamman i hela världen, utbrast Hilde spontant idag.

– Eller i hela Kvevlax, tillade hon efter en liten paus.

Som om hon insåg att någon slags verklighetsförankring ändå kunde vara på sin plats.

En annan verklighetsförankrad kommentar om mitt moderskap bjöd hon på förra hösten när hon berättade att hon skulle vilja ha en sådan mamma som hennes goda vän E har.

– Hurdan mamma är det? frågade jag. (Inte för att jag inte förstår vad hon menar – jag skulle också vilja ha en sådan mamma – men för att jag verkligen ville veta vad Hilde noterat.)

– En sådan där snäll, sa Hilde.

Aj.

Nå. Världens eller Kvevlax bästa mamma gjorde vad hon kunde av också den här dagen och avslutade med kvällsdopp med döttrarna.

Så jag minns: början av juni 2021 var vädermässigt magisk. Vad som än händer resten av sommaren var vädret i början av juni helt fantastiskt.

Tretton år

Jag minns det nästan som igår. Hur jag stod på bb i Jakobstad och tittade ut genom fönstret. Jag såg människor gå omkring som om inget hade hänt. Jag såg bilar köra fram längs vägen som om allt var precis som vanligt. Hur kan de? Vet de inte att allt är annorlunda?

Det är exakt tretton år sedan. Det är exakt tretton år sedan Ingrid Birgitta Maria kom till världen och gjorde den ny.

Idag får vi fira en humoristisk, målmedveten och godhjärtad trettonåring. Hon spelar fotboll, hon friidrottar, hon är nybliven ungdomsreporter på yle watt och hon ritar och målar och spelar piano. Hon är den bästa storasyster jag kan tänka mig. Hon är modigare än jag någonsin varit och mer vinnarskalle än jag någonsin kan bli. Hon gör undan det nödvändiga tråkiga först och sparar det roliga till sist – där är hon som jag. Hon skjuter upp det icke-nödvändiga tråkiga så länge som bara möjligt – där är hon också som jag.

Jag är så glad över att just jag får vara just hennes mamma. Det kommer jag aldrig att förtjäna. Det kommer jag aldrig att sluta försöka förtjäna.

Älskar dig, Inksie.

Förlåtet

Nog är det ju lite trist om fyraåringen somnar 22.39 och man tycker det känns tidigt. Som om hon slocknat av misstag mellan middag och buu-klubben.

Men nog är det ju lite fint om man sitter hemma och distansjobbar och samma fyraåring tassar in i rummet och ger en stor kram med orden:

– Jag måste bara komma och säga att jag tycker om att vara ditt barn, mamma.

Det allra mesta är förlåtet då. Det allra, allra mesta.

Den officiella målvaktstränaren

En av Arvids bästa kompisar är här på övernattning. Eller rättare sagt: jag trodde han var en av Arvids bästa kompisar, men det visar sig att han är mer än så.

– Mamma, han är min officiella målvaktstränare, förklarar Arvis stolt när de kommer in efter nästan två hela timmar ute på gården.

De har en ambitiös plan. De ska träna minst en timme om dagen och bästa kompisen – förlåt, den officiella målvaktstränaren – ska göra upp ett träningsschema och har dessutom tillstånd att uppmärksamma Arvid på hans svagheter som målvakt. Eftersom det är sådant en bra och snäll tränare gör.

Jag nickar instämmande. Tar dem på stort allvar. Minns nämligen precis hur det var när man var ganska liten och hade enorma planer. Jag var ju det där barnet som uppfann skidmärken (som simmärken men för skidåkning) som småsystrarna och deras kompisar kunde skida sig till i Setterbergskvarteret i Vasa i början av 90-talet. Jag var en officiell skidtränare. Jag visste bara inte att det hette så.

– Alltså, tack för att du vill vara min tränare! Jag skulle fast… kunna radera fortnite för att få ha dig som tränare, säger Arvid när den blivande målvakten och hans tränare kopplar av med lite fortnite efter ett hårt träningspass.

Visst har jag sagt att jag älskar barnens kompisar?

En enda plats

Deras första år i Lärkan var mitt sista. Jag var deras grupphandledare och jag föll som en kägla när jag träffade dem första gången i augusti 2018. Eftersom vi redan då lekte med tanken på att flytta till Kvevlax minns jag att jag föreslog att vi kanske kunde vänta med flytten tills den här gruppen hade blivit studenter. De var så speciella. Och jag minns vad Fredrik sa.

– Om vi ska vänta med att flytta tills du får elever som du inte tycker om så kommer vi aldrig att kunna flytta.

Sant. Så sant.

Så vi flyttade. Trots att de var och är så speciella. Och idag fanns det egentligen bara en enda plats där jag kunde vara. I den skola som än så länge är mest min när de sista av ”mina” studerande blev studenter. Jag är otroligt tacksam för att jag fick sitta med i salen när de fick sina vita mössor.

Det var så fint att få se dem. Jag kom ihåg samtal vi haft, texter de skrivit, tal de hållit. Jag kom ihåg värdefulla möten, skratt och tårar. Jag kom ihåg alla gånger när de velat och vågat dela något stort och säga något verkligt viktigt med sina unga röster. Jag kom ihåg att det absolut största som finns är att få gå med en bit på unga människors livsväg.

Jag fick också träffa en del saknade kolleger. För få – för så är det i coronatid. Och med för mycket distans och för lite tid – för så är det också. Men jag fick några värdefulla möten med de människor som var min vardag i så många år. Med dem fick jag bli till som lärare och jag har svårt att föreställa mig en bättre miljö för en människas första steg på lärarbanan.

Jag hade på riktigt världens bästa jobb. Världens. Jag visste det varje dag i tio år och jag vet det idag. Men jag vet också att det finns också andra jobb som är världens bästa, så det finns egentligen ingen sorg idag. Det finns bara en enorm tacksamhet.

Några av dagens studenter. (Bild från Gymnasiet Lärkans IG-konto.)

Inte i Helsingfors längre

Jag kom inte ihåg om eller i så fall hur man ska visa sin biljett på bussen. Jag kunde inte för mitt liv komma på att Elielplatsen heter just Elielplatsen.

Jag bor verkligen inte i Helsingfors längre.

Men jag kom ihåg adressen till ena bästisen. Där fick jag sitta och bada i solsken och kärlek och goda samtal och jag fick äta sallad med precis det jag allra helst vill ha i min sallad. Vet inte om någon annan i hela världen skulle veta det. Men hon vet.

Och jag kom ihåg adressen till andra bästisen. Där ska jag få kvällsmysa och övernatta. I det hem som känns nästan som mitt. Där har jag sovit näst mest de senaste två åren och sådant sätter spår. Där blir jag älskad som precis den jag är. Det sätter mer än spår.

Så deras adresser minns jag, trots att jag inte längre minns hur man beter sig i lokaltrafiken. För även om jag inte bor i Helsingfors längre så bor de här vännerna i mitt hjärta. För alltid.

I lokaltrafik. I den stad som en gång var min.

Det bästa jag läste i maj

Jag läste mycket i maj och jag läste mycket bra. Det här är de bästa böckerna som majläsningen bjöd på:

The Hate U Give av Angie Thomas. En av de där men-varför-har-jag-inte-läst-den-här-tidigare-böckerna. Drabbande, stark, angelägen och enormt välskriven bok om en sanning som inte borde vara sann. Jättebra!

Bechi av Koko Hubara. En välskriven och intressant berättelse om relationen mellan en dotter och en mor och moderns relation till sin mor. Om förväntningar och besvikelser och om liv som inte blir riktigt som de var tänkta. Så där som liv aldrig riktigt blir.

Otämjbar av Glennon Doyle. Den här är riktigt spännande. I den här boken finns texter, formuleringar och sanningar som jag kunde ha på min gravsten eller åtminstone på en broderad tavla. Men här finns också sådant som jag inte håller med om alls. Inte det minsta. En hyllning till friheten är den hur som helst och jag tycker om frihet.

Nära till natten av Karin Collins. En spänningsroman som lyckas vara spännande på helt rätt sätt. Jag vill läsa vidare hela tiden men jag kan sova om nätterna och blir inte rädd för min egen eller någon annans skugga. Jag tycker Collins skriver så bra och så fint om människor. Jag tyckte om hennes första bok, jag tyckte ännu mer om hennes andra och mest hittills om den här som är hennes tredje.

Himlabrand av Moa Backe Åstot. Den här tog mig med storm, och det säger en hel del eftersom det är rätt sällan ungdomsböcker lyckas med det. En ljuvlig skildring av tonårskärlek och av en dragkamp mellan rötter och framtid, mellan vad du vill ha och vad du tror att är möjligt. Den här var svår att sluta läsa. Så bra.

Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal. Den här titeln och det här omslaget fångade mig direkt och berättelsen gjorde mig inte heller besviken. En skildring av en av de många familjer där barnen inte får vad de behöver för att föräldern inte räcker till ens för sitt eget. Rått och brutalt men stundvis glimmar hoppet till.

Kristi Bruds slav av Josefine Frankner. Så där på tal om rått och brutalt… En biografisk bok skriven av den kvinna som levde allra närmast den kvinna som i Knytby kallades Kristi brud. Jag har läst rätt många Knutby-böcker och jag tror det här är den allra bästa hittills. Att läsa den är att försöka fatta det ofattbara. Inte att lyckas, kanske. Men att försöka.