Glädjebudet

De kallade henne malli-vauva. De berömde hennes snabbhet, hennes nyfikenhet, hennes pigghet, hennes trygghet. De utsåg henne till hjälpreda vid kopieringsmaskinen. De var  alla så rörande tagna av vår lilla Hild.

För alltid vill jag minnas bilden av hur tre vitklädda låg på mage på golvet bredvid henne och var alldeles stormförtjusta. Hur de skrattade, vinkade, log och skröt på.

Och för alltid kommer jag att minnas glädjebudet; till det här sjukhuset behöver vi inte återvända förrän Hilde är två. Och då bara för att fortsätta följa med. Vi behöver inte vara oroliga. Det finns ingen orsak. Uttrycket erittäin hyvävointinen användes.

Om jag skulle vara lite bättre på finska och om jag där och då hade haft lite mindre nära till gråten skulle jag ha berättat att de är änglar på jorden, alla dessa vitklädda som bemött vår lilla dotter med så stor kärlek och värme. De gör hela skillnaden.

Ändå är jag ofantligt tacksam över att det blir en lång paus nu. Tänk att det fick gå så väl.


Hon och jag. En sommardag.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Advertisements

Min bästis och hennes bästis

Den här helgen är vår. Hennes, hennes och min. För femte året i rad har vi ett veckoslut tillsammans som är vårt. Vi pratar och pratar och pratar. Vi lever på godis, verkar tro att vi plötsligt är allergiska mot näring och proteiner. 

Första gången vi hade vårt veckoslut var en av oss höggravid, andra gången hade en annan en riktigt liten bebis med. Förra året var det jag som var höggravid. I år är vi alla ganska vanliga. Alla har blivit ett barn rikare sedan vi hade vårt första veckoslut. Också mycket annat har hänt och allt det går vi igenom när vi ses. 

Vi pratar om det som ger livet ljus och vi pratar om det som skaver och svider. Vi lindar in varandras själar i bomull och sedan är vi lite mer redo för livet igen.

Jag har vaknat halv tio i dag. Nu har jag legat vaken i sängen i en hel halvtimme utan att behöva förse någon med gröt, utan att behöva görs något alls för någon annan. Också det är bomull. Så här sent ha jag inte sovit sedan oktober 2016 då vi hade vårt förra veckoslut. Jag har inte behövt svara på en enda fråga som börjar med mamma? och jag kommer inte att behöva göra det på hela den här dagen heller. 

Bomull.


Första veckoslutet. Hösten 2013. På en Sverigebåt nära dig. 

Många sätt

Min förstfödda dotter var ett drygt halvår gammal och jag hade inte upptäckt charmen med föräldraskap. Jag kände mig uttråkad och kvävd och trött och jag undrade om jag någonsin skulle känna igen mig själv och mitt riktiga liv igen.

I min närhet fanns två andra mammor med barn i ungefär samma ålder.  De verkade ha hittat just den där charmen som jag letade efter. De kändes självklara och trygga och bekväma. De kändes glada och nöjda. De verkade tycka om att vara föräldrar.

Det var deras enda gemensamma nämnare.

Den ena hade kört Anna Wahlgren-stil på sin bebis och hen sov klanderfria tolv timmars nätter i eget rum utan mat på natten. Läggdags klockan sju på kvällen och väckning klockan sju på morgonen. Utan undantag.

Den andra körde en helt annan stil på sin bebis. Bebisen sov var som helst och åt ibland två och ibland fyra gånger om natten. När jag frågade när bebisen gick och la sig var svaret:

– Någon gång mellan nio och ett.

Det var liksom bara undantag.

Men båda de här föräldrarna var självklara och trygga och bekväma. Glada och nöjda. Verkade tycka om att vara föräldrar.

De gjorde helt olika men de gjorde uppenbarligen båda helt rätt.

Jag insåg då och har påmints om det många gånger efter det; förälder kan man vara på enormt många olika sätt. Också en bra förälder kan man vara på många olika sätt. Till och med en nöjd förälder kan man vara på många olika sätt.

Påmindes om saken nu igen när Linn skrev om My fyra månader. Ljuvliga My, som har en tonårings drömdygnsrytm och sover mellan sina förldrar. Vars föräldrar älskar att inte behöva ha några principer nu med tredje barnet. 

Hilde är heeelt annorlunda. Hennes dygnsrytm är oerhört spikad, har varit det redan länge. Vi flexar aldrig mer än femton minuter åt något håll och väcker henne från dagsvilan varje dag. Hon har inte sovit i vår säng en enda gång förutom sin allra första natt på bb. Det barnet lever på principer och piltti-burkar.

Både My och Hilde har nöjda föräldrar som antagligen skulle välja samma väg igen. Som alltså nog har valt helt rätt väg, även om de har valt helt olika.

Hitta din väg, ditt sätt. Ditt eget. Fundera på vilka strider du är beredd att ta, vilka saker som känns viktiga för just dig. Lyssna på dem du vill lyssna på och låt resten vara. Inse att du inte måste göra som även om du valde att lyssna. Lita på magkänslan och livskänslan. 


Kul när det går bra för andra

Hur vi firade Finlands första hundra år som självständigt land? 

Vi hade en av de värre syskongrälsdagarna på länge. Till lunch värmde vi upp det maletkött som stekts dagen innan och spädde ut med dagen till ära lyxigt nykokta makaroner. Till middag åt vi mikrohamburgare och metripizza. Inte ens samtidigt. Vi rengjorde avlopp och rensade i avlagda och framtida barnkläder. Vi hade slagit på stort och köpt blåvita självständighetsljus, men märkte att vi hade bara en ljusstake. Vi (barnen) tyckte därtill det var lämpligt att strida om vem som skulle tända detta enda ljus så vi blåste ut det halvvägs genom festmiddagen och tände det på nytt. Jag levde i pyjamasbyxor och stickatröja. Borstade jag någonsin tänderna?

Ja, men det är väl kul när det går bra för andra, som Björn Gustafsson sa om tjejen på russinpaketet. Och som jag sa när jag bläddrade igenom alla glittriga bilder på instagram och facebook. Högklackat, bubbel och skagenröra. Krocken mellan alla andras firande och vårt var på alla sätt brutal. 

Det kändes helt okej. Rentav bra. Det här var den självständighetsdag vi behövde. Den vi kunde ställa till. Den vi orkade med. På något märkligt plan till och med den vi ville ha.

Mitt i allt det där sällsynt vardagsfula och vanliga och tråkiga fanns nämligen många skratt och mycket kärlek. I min värld finns det nästan inget bättre än just det; skratt och kärlek trots

Det går nog rätt bra för oss också.


Illustrerar med den enda bild som togs i går. Den som finns på Fredriks instagram. Om någon undrat varför jag är så oerhört passiv på instagram är det för att han är familjens instagramansvariga. Vi har olika ansvarsområden. Jag är den som står för blogg och han den som står för instagram. Det händer att vi diskuterar vem som gör ett bättre jobb. Senast argumenterade jag för mig själv genom att hävda att jag ändå titulerats bloggare i en del sammanhang medan jag aldrig har sett hans namn följas av titeln instagrammare. (Eller har du sett det någonstans?) Han hävdade att han står över titlar. 

För ett ännu bättre Finland

I dag är jag tacksam. 

Jag är tacksam för att min dotter få gå ensam hem från skolan. För att vi har råd med dagis. För att vi kan låta Hilde gå igenom alla undersökningar läkarna föreslår och ändå ha mat på bordet. För att skolan är gratis. För att så många faktiskt har en chans och en möjlighet. För att förhoppningsvis ännu fler ska ha det i framtiden. 

I dag är jag tacksam för att jag har ett jobb att återvända till trots att jag just nu är hemma med barn. För att luften är frisk. För att mannen på gatan i regel är laglydig och pålitlig. För att en bebis kan sova ute i vagn. För att jag knappt vet vad korruption innebär. För att så många offrade så mycket för vår frihet.

I dag är jag tacksam för att det inte finns något egentligt yttre hot. Och för att vi är rätt bra på att hantera många av de inre hoten. För att så många är villiga att kavla upp skjortärmarna och jobba vidare för ett ännu bättre Finland än det vi har i dag. 

Att vilja något ännu bättre är ju inte detsamma som att förakta det som varit och/eller dem som byggde det. Att vilja något bättre är att förvalta det arv som är vårt att förvalta. 

Tack och grattis, Finland! Nu jobbar vi vidare. 

Passerat mina egna gränser

Hon är förvånad själv. Inte hade hon trott att det skulle sluta så här. Med en sjukskrivning. För henne. 

Ingen av oss tror ju någonsin det. Att vi själva ska befinna oss på andra sidan av den där gränsen som går mellan de människor som klarar och orkar och de som inte gör det. Exakt var våra egna gränser går vet vi ju tyvärr först när vi har passerat dem. När det redan är för sent.

Jag har inte passerat mina egna gränser den här hösten, men jag har tänjt alldeles för mycket och vet det alldeles för väl. Oktober var en galen månad, och jag trodde att november skulle bli bättre. Det blev värre. Men jag har lärt mig mycket, skrivit massor och haft väldigt roligt. Också. 

Att jag höll mig på rätt sida av mina egna gränser den här hösten beror verkligen inte på min egen förträfflighet. Det är bara nåd. 

Och nu är november över. Efter i dag är mina måsten få och små för resten av året. Nu ska jag hedra resten av min föräldraledighet. Det är inte mycket kvar av den. 

Men det finns delar kvar. Också det är nåd.

Sprickorna för oss närmare

De har ett riktigt moment i köpcentrets hiss, Hilde och den där kvinnan hon aldrig tidigare träffat och aldrig lär träffa igen. Det är för lite att säga att de ler mot varandra – de fullkomligt strålar. De möts.

Kvinnan sitter i rullstol. Hildes hud är trasigare än på länge. Jag tänker att sprickorna verkligen för oss människor närmare varandra och att de här två spruckna – barnet och kvinnan – hittar fram till varandra direkt.

Ingen enda människa går hel och oskadd genom livet. Sår och trasighet är en oundviklig del av att leva. Men många av oss kan dölja våra sår, åtminstone för de människor vi möter i köpcentrets hiss. Andra bär sina sår på ytan, synliga också för det människoöga som bara tittar en liten stund.

För mig var stunden i hissen helande. Hilde är ju själv lyckligt omedveten om att hennes hud väcker frågor och reaktioner hos de flesta som ser den, men jag är väldigt medveten om att många tittar. Och det är en svårare hudtid nu. Svårare i dag än i går.

Kvinnan i rullstolen är nog betydligt mer medveten än jag, säkert sorgligt van vid att folk tittar. Men jag tror att alldeles för få tittar på henne som Hilde gjorde.

De verkligen såg varandra. Och de såg något fint.

Lycka är

Lycka är att få en recension som värmer hjärtat. Och att ha en mamma som skickar bild på recensionen.

I väntan på romanen som både jag och recensenten hoppas på får du gärna läsa Till den lilla människan intill.

Jag älskar att ha fel 

– Någon har tagit en bit ur min chokladkalender! 

Arvid rusade in till oss en morgon i slutet av november. Han misstänkte Ingrid. Ingrid misstänkte honom. Vi misstänkte också honom. Han är på alla sätt en mycket skälig misstänkt för ett dylikt brott. Trots det hävdade han envist att han var oskyldig. 

Trots det trodde vi honom inte. 

Ett par dagar senare städade jag i hans rum. Bland legobitar, shopkins, klistermärken och skräp på golvet hittade jag plötsligt en bit ur en chokladkalender.

Den biten är lika med upprättelse. 

Jag är väl som människor är mest och tycker i regel om att ha rätt. Men jag älskar att ha fel de gånger det innebär att mina barn överträffar mina förväntningar. 

Vi ska inte hoppa över någon bäck ännu. Det är lååångt kvar till 24 december och jag har svårt att tro att han kommer att få äta en chokladbit om dagen hela vägen. 

Jag har gärna fel. Igen. 

Jag håller er uppdaterade. 


Årets dagisbild. Den har fångat hans själ. Det är mer än man kan säga om många dagisbilder. 

Tillsammans. Dagen efter.

Dagen efter att dammen brast konstaterar jag att det inlägg jag skrev i går blev gillat av en glädjande brokig skara människor. Olika kön, olika åldrar, olika hemorter, olika livssyner. I vanliga fall brukar en grupp gilla texter om jämställdhet, en om kyrka och tro och en om Arvid (Minna, du är en föregångare där!). Sällan har ett inlägg samlat en så heterogen skara gillare som gårdagens inlägg gjorde.

I det finns något väldigt vackert.

Det finns också något väldigt vackert i många av de hundratals röster jag läste i går. En av de rösterna lät så här:

“Jag vet inte om jag är feminist, men jag vet att det måste bli ett slut på alla former av sexuella trakasserier i skolan, på jobbet, i hemmen, på krogen, i församlingen. Därför finns mitt namn med under detta upprop.”

Jag tycker det är fint att inte se rött bara för att ordet feminism känns främmande. Att ställa sig över etiketter och se budskapet bakom kräver mer än de flesta av oss verka ha råd med. Det krävdes mod av den kvinnan att skriva under. Hon vågade.

I det finns något väldigt vackert.

Jag. hoppas att vägen vidare också kommer att bjuda på mycket vackert. För slutmålet är ju absolut inte nått. Det är viktigt att en massa kvinnor som tidigare har tigit nu vågar tala, men målet är att kvinnor inte ska ha de här fruktansvärda erfarenheterna att tala om. Målet är att alla kvinnor och alla människor ska kunna känna sig trygga.

Första delmålet är alltid medvetenhet. För att komma dit krävdes att en grupp kvinnor förde andra kvinnors talan.

Slutmålet är att vi ska leva tillsammans i en bättre värld än den vi hade i går, än den vi har i dag.

För att nå det målet behövs vi alla.

Därför är jag otroligt glad över att så många vill vara med. Så många kvinnor och så många män.

Vi klarar det bara tillsammans.

 kyrkpressenBild: Kyrkpressen