I dag eller i går har Marius fyllt tre år. Tänk att vårt liv kom att innehålla en hund. Vi som en gång i tiden valde varandra delvis för att vi aldrig skulle ha husdjur.

Nu har vi Marius. Och han är nog helt rätt hund för just oss. Vi behövde en hund som tycker om människor och det gör han verkligen. Vi behövde en hund som tycker om promenader och det gör han också. Och vi behövde en hund som är frisk, för vårt liv har så smala marginaler att det oftast ryms in en frisk hund men en sjuklig hund är det nog lite för trångt för.

Vår Marius tog alldeles för lång tid på sig att bli rumsren. Orimligt lång tid. Och även om det har stressat mig otippat mycket så kan jag ändå se att det skulle ha stressat många andra mycket mer. Kanske han också på den punkten kom till rätt hem.

Han inledde sitt födelsedagsfirande igår med att äta upp familjens oöppnade godispåse som jag hade gömt i en stängd låda. Hans glupskhet är kanske hans allra sämsta egenskap.

Att jag fortfarande är och förblir hans stora favorit i familjen är kanske hans mest otippade.

Vi valde hund kanske allra mest för att vi insåg att vi hade minst tolv år av tonåringar hemma framför oss och för att vi tror att det gör gott att tonåringar har någon att prata bebisspråk med. Och Marius är verkligen allas bebis. Ingen och inget framkallar lika mycket mjukhet och mysighet hemma hos oss som han.

I fredags gick jag på 50-årsfest. Min vän Sara firade sina femtio första år på jorden och vi i Evas minnesgrupp fick vara med och firade.

Det är fint att få fira en människa som är omtyckt och älskad. Att få se hur mycket hon betyder för så många var vackert. Att få se hur hon såg på sina människor var lika vackert.

Att få klä sig i kläder som respekterar 1996 och hänga med goda vänner en av de där allra första försiktigt hoppfulla vårkvällarna… Inte var det synd om mig.

När det kommer till vänner är det verkligen aldrig synd om mig. Jag har fått mer och fler än jag trodde var möjligt.

Den här dagen för 22 år sedan frågade Fredrik om jag ville gifta mig med honom. Och ja, det ville jag.

Det är så galet länge sedan. Ett helt vuxenliv sedan.

Ett bra vuxenliv sedan.

Vår förlovningsdag kommer alltid, och jag menar verkligen alltid, i intensiva studentprovstider då firande ligger långt ner på listan. Men jag har köpt honom en godispåse och hans bästa glass. Och vi har tittat på serie (jag vet inte om han vill att jag skriver vilken) och också den här dagen 22 år senare vill jag väldigt gärna dela och göra liv tillsammans med just honom.

Det är stort. Och jag tar det på något sätt lite mindre för givet för varje år det är så.

En av oss borde gå ut med hunden och den andra borde hämta Arvid från Lucas.

Om vi skulle göra det nu skulle båda vara hemma om typ en halvtimme.

Men vi gör nästan aldrig så. Istället går båda ut med hunden först och sedan åker båda iväg för att hämta Arvid. Ingen är hemma om typ en halvtimme.

Det är ineffektivt så det förslår, men jag är så innerligt glad att vi nästan alltid väljer så. För det är att välja varandra, också fast det är logistiskt förkastligt. Jag hoppas att vi alltid fortsätter välja varandra framom smidiga vardagspussel.

Men inte är det ju konstigt att vi aldrig hinner röja i skåp. Att välja varandra kommer med ett pris.

Jag tror bestämt det är värt det.

Vår nyaste bild.

Och så kom dagen då min Fredrik höll sin sista predikan i Kvevlax kyrka i egenskap av kyrkoherde. Efter nästan sju år i den här församlingen ska han byta jobb. Förra gången han bytte jobb fick hela familjen byta vardagen i Helsingfors mot österbottnisk tillvaro. Alla andra fick också byta jobb och skola och närbutik. Nu behöver ingen annan byta något alls.

Det var en fin kväll, hans sista som herde i Kvevlax. Människor sa så fna och så sanna saker om min man och jag grät flera gånger av stolthet och glädje. Och av tacksamhet. För hjälp vad vi har haft det bra här.

Alla våra barn var med i kyrkan, två av dem satt i samma kyrkbänk som jag tillsammans med Fredriks föräldrar. På andra sidan gången satt en av mina allra bästa vänner och två av männen i hennes liv och jag älskar att de var med.

Och längst fram i kyrkan satt vår minsting och två av hennes vänner. Hon satt så nära sin pappa hon bara kunde när han höll sin sista gudstjänst. Ni ser hennes rosettprydda bakhuvud.

Och ni ser också bakhuvudet på två av de viktigaste människor som tiden här har gett vår familj. Hittills. Vi kan ju hinna få ännu fler. Det är vackert att de var med i söndags och att de är med i vår vardag.

Det finns tacksamhetsdagar att spara på burk. Det här var en av dem.

Ibland behöver man vara på två ställen samtidigt och igår var en sådan dag. Jag behövde vara på min dotters äldstes dans och jag behövde vara på min klass äldstes dans.

Så jag fick vara med på dagen när Ingrid och hennes kompisar dansade för skolan.

Som liten kom hon varje år till min dåvarande skola och såg dansen. Nu var det hennes egen tur. Och hon strålade. Min strålande.

Stråla gjorde också hennes bästa vänner. Jag tycker så otroligt mycket om de här flickorna och jag är så glad att just de är hennes viktigaste.

Sedan åkte jag till nästa dans, i egenskap av grupphandledare till den klass som är min världs allra bästa. Här är jag och alla mina tjejer. Helt fantastiska är de!

Och här är jag och nästan alla mina pojkar. Också helt fantastiska!

Lärarjobbet är ju mest av allt helt vanliga dagar och det är ju för de dagarna jag älskar det. Att diskutera skrivande och texter och språk med dem en tisdag i november är guld.

Dagar som igår är guldkant på guldet. Och det är nog också jättefint. Vilken kväll!

I dag fick jag ett mycket efterlängtat brev på posten. Ett behörighetsgivande intyg. Från och med nu är jag nämligen behörig elev- och studiehandledare.

Det här har jag jobbat hårt för i ett och ett halvt års tid och jag är nog lite glad och stolt. Och ganska trött.

Men resan har varit längre än så. Det är nästan femton år sedan jag tänkte att jag skulle vilja gå den här utbildningen och när jag sökte in första gången kom jag inte in.

Under mina givande, lärorika och fina praktikperioder i höstas insåg jag att det kan hända att studiehandledare (också) är ett av världens bästa jobb. Få se om jag får märka det på riktigt någon gång.

Många (nå, kanske inte många men fler än en) har saknat mina boktips. Min egen läsning lever i någon mån på andras boktips så jag ska bli bättre.

Det bästa från hela bokåret 2025 får ni vänta på, men höjdpunkterna från januari 2026 kommer här.

Vitön av Bea Uusma. Liknar ingenting annat jag någonsin läst. Förutom fristående föregångaren Expeditionen. Det är spännande och det är drabbande och det är ett rasande vackert porträtt av desperation och något som åtminstone gränsar till besatthet.

Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell. Det var månadens bokklubbsbok. Inte en av våra bästa, men nog en av våra läsvärda. Och här älskar jag språket. Nästan allt (till exempel en lite för lång bok med lite för överflödiga sidospår) är förlåtet om man har det här språket.

Lucia är död av Katarina Wennstam. Den här serien gillar jag! Det är kanske medelåldern i mig som gör att jag dras till historiska berättelser, speciellt ur kvinnors perspektiv. Och att få dem i kombination med lite gammal hederlig spänning är härligt. Det här är del tre, läs dem i rätt ordning.

Tinna av Satu Rämö. Femte (?) i Hildur-serien. Är det naturskildringarna? Är det stickningen? Är det stillsamma mörkret och den lågmälda smärtan? Något är det som gör Hildur-böckerna till några av mina nuvarande favoriter i den här genren.

Det blev fyra andra böcker också i januari. Men det går att leva ett rikt och meningsfullt liv också utan att läsa dem.

Läsglädje!

Det finns dagar då jag ifrågasätter mig själv som lärare och så finns det dagar som den näst sista i januari 2026 när en ung människa utbrister:

-Du är så jävla bra lärare!

När man lite försiktigt ber om feedback inför framtida kurser.

Det kan jag leva ett helt veckoslut på. Eller ett helt år.

(Jag är ytterst medveten om att det här inlägget kan te sig skrytsamt och självgott. Men med ett självförtroende som mitt måste man dokumentera vissa höjdpunkter att gå tillbaka till när dalarna kommer. För de kommer.)

I ett av mitt livs klassrum.

Det finns en enda orsak för mig att göra det här och det är att 2026 kanske är det år som är mest och vackrast dokumenterat i bild av alla mina år.

Min syster är en syster i världsklass och hon är också en helt fantastisk fotograf. För att göra hennes bilder rättvisa så får inga andra bilder än hennes finnas med här.

Så här såg mitt 2016 ut i syster Matildas lins.

Det mesta och största med 2016? Jag var gravid nästan hela året. På nyårsafton 2015 gick jag och Fredrik på promenad i Solf och bestämde oss för att försöka få ett barn till och i slutet av november kom Hilde till världen och oss. Inget slår ju det.

Det var ett fint år. Jag längtar inte tillbaka. Livet var bra då men livet är bättre nu. Visst finns det perioder och faktorer som är tuffa också numera, men i regel har livet bara blivit rikare och roligare. Trots att världen är oroligare och mindre förutsägbar och stabil.

Tänk att det får vara så.