Första gången

När det kommer till det känslomässiga arbetet gällande bil gör Fredrik allt. Där är jag (högst) en hjälpreda. Och därför var det ju en orimlig otur att bilens batteri var helt tomt just igår på morgonen när Fredrik var långt borta på retreat. Jag vred om nyckeln och absolut inget hände.

Min första tanke var – förstås – att låta problemet vila tills den känslomässiga bilarbetaren åter landade hos oss andra.

Min andra tanke var – förstås – att han säkert landar mjukare om han inte får ett tomt bilbatteri slängt på sig.

Så jag kavlade upp ärmarna och ringde – förstås (kanske mest förstås av allt hittills) min svåger.

Han kan nämligen nästan allt.

Också det här kunde han. Så igår på kvällen åkte jag till svågerns bror och hämtade en laddare. Sedan följde en stund i garaget där många saker hände för första gången. Till exempel att jag öppnade motorhuven. Svågern var med hela tiden på facetime och den tålmodigaste och mest pedagogiska någonsin. Han suckade aldrig trots goda orsaker och under nattens timmar hände grejer.

I dag startade bilen igen! Jag kände mig nästan oövervinnelig när jag åkte in till Vasa på möte. Jag susade fram i en bil som igår var helt slocknad och idag helt på gång. Och bara jag hade varit i direkt kontakt med den. JAG! Som inte ens kunde öppna motorhuven igår.

Det är jätteviktigt och jättehärligt att ibland göra sådant man egentligen inte kan. Att lära sig nytt. Att inte alltid bara lita på att den som kan bättre gör.

Jag säger inte att jag tar över det känslomässiga arbetet med bilen, men jag är rätt säker på att jag har minst lika bra koll som Fredrik nästa gång batteriet är tomt.

Nöjd med läget som det är?

Det finns kanske någon lag mot att blogga om böcker man bara läst förordet till, men den lagen trotsar jag i dag. Har nämligen börjat läsa Så jävla trött av Gemma Hartley och måste få ventilera lite. Boken handlar om kvinnors känslomässiga arbete och vägen till förändring.

Redan förordet bjuder på mycket. Till exempel det här:

När han gjorde något utan att jag bett honom eller tog på sig minsta lilla del av den mentala bördan, gjorde han mig en tjänst. Han ville ha beröm och tacksamhet, något jag själv aldrig kunde förvänta mig för samma jobb.

Eller det här:

Han sa att han skulle städa mer hemma för att avlasta mig. Han upprepade att jag alltid kunde be honom om hjälp, men det är just det som är problemet. Jag vill inte detaljstyra hushållsarbetet. Jag vill att min partner tar initiativ.

Och kanske allra mest det här:

Vi måste ändra på vår syn på känslomässigt arbete och återta värdet av det. Ja, känslomässigt arbete man motarbeta oss, men det kan också vara vår superkraft. … Vi borde inte bara bemöda oss för att dela på det känslomässiga arbetets tyngd utan även för att förstå vilka följder den tyngden har. Trots den rådande obalansen lever vi längre och friskare liv tack vare känslomässigt arbete. … Om män aldrig lär sig att utföra känslomässigt arbete går de dock miste om en viktig del av livet. Visst har de ett bekvämt liv på många sätt. Men när någon annan tar hand om alla detaljer är ens liv aldrig helt och fullt ens eget.

Hur ser det ut hemma hos dig? Vem utför merparten av det känslomässiga arbetet? Ser vad som behöver göras och ser till att någon gör det? Styr upp, tar initiativ? Håller koll på födelsedagar, gympapåsar och julfestkläder?

Och kanske allra mest det här:

Är du nöjd med läget som det är?

Jag återkommer med mina egna reflektioner. Jag tror nästan jag vågar rekommendera den här boken, om du vågar ta råd från en som bara läst förordet.

Bomull

Jag förstår ju att ni måste börja tröttna på Hilde. Det finns ju en gräns för hur ofta och mycket man orkar läsa om andra människors barn. Den må vara nådd, men jag tar ingen hänsyn.

I dag när vi kom till dagis på morgonen berättade en i personalen att Hilde förra veckan sagt så här om en jämnårig dagisvän:

– Har du sett så fin hon är idag? Så där att man vill hålla henne i famnen?

Och dagisvännen hade lyst som en sol resten av dagen.

Det finns dagar när jag tvivlar på mig själv som förälder. När jag är smärtsamt medveten om att jag inte är den mamma jag egentligen vill vara. Men jag har ett barn som förmår säga riktigt fina saker om sina vänner och som dessutom generöst och frimodigt gör det. Och jag vet att hon har lärt sig det hemma.

Det var bomull för min moderssjäl.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Världens bästa

Jag vet att den här dagen handlar mycket om kalsonger och skraplotter och annat som kan och ska köpas. Jag har också själv köpt glada strumpor, pyjamasbyxor och ohemult många godispåsar till honom som kommer att kunna spara dem ohemult länge.

Men också en dag som handlar mycket om det som kan och ska köpas kan föra något mycket vackert med sig. Jag har hängt orimligt mycket på sociala medier idag, för jag älskar de här masshyllningsdagarna lite mer än jag älskar andra dagar. Jag blir alldeles lycklig i hjärtat av att läsa alla kärleksförklaringar. Världens bästa är ord som dykt upp orimligt många gånger och inget är väl bättre än det. Tänk att så många av oss får ha världens bästa pappa.

Det har mina barn också. Arvid hade i skolan skrivit en farsdagsdikt till den pappa som borde hyllas och firas varje dag.

Med pappa brukar jag spela fotboll.

Min pappa Är bra på att spela fotboll.

Min pappa tycker om liverpol.

Det bästa pappa vet er sina barn.

pappa säger ofta att han älskar mig.

Just sådan är han.

En annan gång han firades.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Tiotusen andra orsaker

Hon må vara orsaken till 85 % av all oreda här hemma, men hon är troligtvis ändå den familjemedlem som levererar allra mest och bäst just nu. Hon kommer med så enormt mycket ljus och glädje. Hon är lite som en livlig året runt-Lucia med taskig frisyr, torr hud och hängblöja.

I dag satt vi och läste en av de många böcker vi läst i dag. Om hunden Rosie i boken med samma namn.

– Mamma, jag tycker inte om hundar, säger hon allvarligt. Jag tycker om mammor och pappor men inte hundar och katter.

Bar för det kan man ju älska henne. Men så finns det tiotusen andra orsaker också.

112

112. Ungefär precis så många timmar har jag suttit på tåg den här hösten. Hittills. Vid det här laget kunde jag skriva en längre avhandling om två fascinerande människotyper:

1. Män (för ja, det har hittills alltid bara varit män) som somnar på tåg och i sitt sovande tillstånd tar orimligt mycket av också mitt benutrymme. Jag tänker att de på många sätt måste ha skönare liv än jag.

2. Människor (för ja, det har hittills varit alla möjliga) som ser på film med ljud utan hörlurar. Jag tänker att de antingen har uppnått en frihet jag ska ägna resten av mitt liv åt att erövra eller att de har uppnått en total ignorans som jag aldrig vill komma i närheten av.

I skrivande stund har min granne vaknat och mina ben får luft igen. Ändå blir det väldigt fint att få komma hem snart. Det var fint att vara på jobbvift också, men det blir väldigt fint att komma hem.

Bråka

I går när jag egentligen ville blogga bråkade jag och ett av barnen. Och när allt hade lugnat sig lite var jag så trött och ledsen att jag inte längre kom ihåg vad jag ville säga. Inte minns jag nu heller.

Det är tungt att bråka. Just nu är det ännu tyngre än vanligt, för just nu finns det ingen tid. Jag är borta för mycket för att ha råd med bråk när jag väl är hemma. Men det var ingen som frågade om jag hade råd i går.

Och mitt i sorgen över att det blev som det blev så är det väl så här som det är just nu. Vi har inte så mycket tid, men bråken kommer ändå att kräva sin plats. Jag vet ju att bråk som trängs undan inte försvinner någonstans, vi måste igenom dem. Men det är svårt att minnas det där och då, kvart före elva en vardagskväll när du ska upp tidigt morgonen därpå och ta tåget.

Att vara förälder. Det största jag upplevt. Den största glädjen men den största utmaningen.

Det största. Fotograferade av Maria Hedengren i maj 2018.

Skatter och pengar

Det är de här dagarna i året när vi pratar skatter och pengar som aldrig annars. I går fick vi veta vilka som tjänat mest (om vi ville veta, själv är jag inte alls intresserad) och i dag berättade Svenska Yle att två miljoner finländare tjänar under 20 000 euro per år. Före skatt.

De flesta som kommenterar vill upplysa oss om att de som tjänar så lite som 20 000 i året knappt betalar någon skatt alls och att de som tjänar mest betalar enorma summor. Och det är klart att det ligger något i det, men jag kan inte låta bli att tycka att det är osympatiskt att lyfta fram det i just det här sammanhanget. Som om det är de två miljoner som tjänar minst som är de som har det bäst. Som om det är ekonomiskt lukrativt att tjäna så lite för att komma undan de stora skatterna. Som om det på något sätt är mest synd om de rikaste, som tvingas avstå från summor som de fattiga aldrig ens kan ana.

Det kan förstås hända att det faktiskt är allra mest synd om en del av våra allra rikaste, men i så fall beror det inte på skatter och pengar. Det beror på andra saker. Inte heller är det automatiskt mest synd om dem som har det sämst ekonomiskt, men det beror i så fall troligtvis också på andra saker än skatter och pengar.

Om du brinner för att de rikaste ska komma lättare undan så kan du ju göra det i något annat forum än i det forum som lyfter upp att många i vårt land får klara sig på betydligt mindre. Samt att fattigdom fortsättningsvis går i arv och är svårt att ta sig ur. Att kapa det forumet för en diskussion om hur synd det är om de rikaste känns… osympatiskt.

Lillgammal

Lillgammal kallas hon ibland, vår lilla Hilde. Och ibland är nog lillgammal ett väldigt rättvist ord för att beskriva henne.

Som förra veckan. När hon var i Fredriks famn vid sidan om fotbollsplanen och tittade noggrant på Ingrids fotbollstränare som stod bredvid dem.

– Vems pojke är det här då? frågade hon.

Lillgammal. Ibland ett väldigt rättvist ord.

Ändå rätt mycket street cred för att vara en så lillgammal en.

Tillsammans

Vi är i skrivande stund lyckligt hemkomna från ett veckoslut på familjeretreat.

Va? tänker du kanske nu. Familjeretreat? Kanske du spontant tycker att det finns en oöverkomlig motsättning mellan orden familj och retreat. Och jo, om man med retreat menar tystnad och stillhet så är jag den första att hålla med om att kombinationen retreat och familj är svår. Men om man vidgar begreppet en aning och med retreat menar att dra sig undan och tillbaka kan kombinationen vara klockren.

På fredagskväll flyttade vi och ett tiotal andra familjer in på en lägergård för ett och ett halvt dygn. Vad vi fick? Massor. Jag nämner några av de gåvor vi blev givna:

1. Skärmfria dagar. Det var en deal. Ingen skärm förutom den gemensamma filmstunden för äldre barn och vuxna på lördagen.

2. En tillvaro utan borden och måsten. Vi behövde inte laga mat. Vi kunde inte handla, städa eller röja i en garderob. Vi fick därmed en massa kvalitetstid. Vi spelade sällskapsspel på ett sätt vi alldeles för sällan gör hemma. Vi läste tillsammans. För vi kunde bara vara.

3. En helg med varandra och andra. Vi fick vara tillsammans som familj men också tillsammans med andra. Barnen fick leka med kompisar och vi fick prata med kompisar. Det var många fina samtal, det var delade liv.

4. Sköna gudstunder. Aldrig förr – på riktigt aldrig förr – har det varit så skönt och lätt att vara på mässa eller gudstjänst med barn. Allt var på deras villkor. Allt var kort. Vi sjöng mycket och lyssnade lite. Och drog aldrig ut för mycket på de stunderna.

5. Ett kärt återseende. Det var något alldeles speciellt med att få vara på den lägergård som var så enormt viktig när vi själva var tonåringar, nu med vår egen familj. OCH med flera av de andra som också var där när vi och de var tonåringar och med deras familjer. Det kändes lite som att sluta cirklar. Jättefint.

Jag var otroligt trött i fredags och jag var otroligt otaggad på familjeretreat. Men inte en enda liten stund ångrade jag att vi var där när vi väl var där och ännu mindre gör jag det nu.

Det här gjorde gott. Arvid fick frågan om vad som var det bästa med familjeretreaten. Han funderade rätt länge och jag försökte hjälpa på traven.

– Kanske att få nya kompisar?

Arvid fortsatte fundera.

– Att mamma och pappa är med och att vi får vara tillsammans.

Amen. Ja, amen.

Tillsammans. En av sommarens sista. En av sommarens bästa.