Att få bli ledig när man redan är ledig

Vad vi gör när vi firar sportlov tillsammans? Typ ingenting. I förrgår gick vi till närbutiken. I går åkte vi till fjärrbutiken och på kvällen åt vi middag i det kanske vackraste hem jag någonsin varit i. Och i dag gick jag omkring i tröja och strumpbyxor fram till sen eftermiddag. Sedan fick barnen välja varsin bok på bokrean och så åt vi hamburgare. 

Vi stornjuter av att kunna göra just typ ingenting. Det fanns en tid, en inte så lång tid men en så väldigt intensiv tid, då vi ständigt måste göra för att komma igenom dagarna. Då barnen bara föll ihop om vi bara var, då ständig sysselsättning var vår livlina. Nu kan vi bara vara. Nu kan vi läsa, sticka, surfa och promenera. I dag på eftermiddagen kunde alla fyra vuxna sova middag samtidigt fast barnen var här och vakna och inte framför skärm. Fatta den grejen. 

Och fatta en grej till; att ingen av oss vill något mer med ett sportlov. Att vi tillsammans är så väldigt nog. 

Det är fint att få bli ledig när man redan är ledig. De här dagarna vill jag spara på burk och ta fram när skrattet känns avlägset och stressen är alldeles för familjär. De här dagarna gör mig gott. 


Bild: Matilda Audas Björkholm

Jag vill bli Maria Sundblom Lindberg

Det är onsdag. Bästa dagen. För då kommer Cirkus familj.

Nej, nu var jag inte helt ärlig. Onsdag kunde alltså vara bästa dagen. För då kommer Cirkus familj. Men jag tittar inte eftersom jag redan har tittat. För länge sedan. När alla andra slukade Skam slukade jag Cirkus familj. Jag såg hela säsongen på typ tre dagar. Och jag har sett de flesta avsnitten två gånger. Några riktigt, riktigt vassa har jag sett tre gånger.

Hur det kom sig att just det här programmet blev mitt bästa? Det finns hur många orsaker dom helst och jag listar några av dem: 

1. Maria Sundblom Lindberg. Ljuvliga människa. Modig, genuin, stark och välformulerad. Och snygg. Jag vill liksom bli Maria Sundblom Lindberg när jag blir stor. 

2. Sårbarheten och hoppet. Alla människor som vågar visa det som inte blev som tänkt och drömt. Men som hittat vägar framåt mot annat tänkt och drömt.

3. Skrattet. Att det finns i någon form i alla avsnitt. Att inget är så svart och svårt att skrattet skräms bort.

4. Tårarna. Att män gråter på tv. Älskar det. Mera sådant, till oss alla.

5. Berättelserna. Jag fascineras så oerhört av människor och jag fascineras ännu mer av relationer mellan människor. Kommer aldrig att tröttna. Det finns inget starkare och skörare än det som händer när vi försöker leva tillsammans med varandra. I precis varenda gäst finns det något att beundra. 

Jag är så glad att det görs viktiga och riktiga tv-program i så snygga förpackningar. Jag är så glad att Maria Sundblom Lindberg får människor att berätta och att hon delar det med oss. Jag är så glad att det blev en säsong två och jag hoppas så mycket på en säsong tre. 

I väntan på den bor jag på arenan. Flytta in du också! Här är adressen.

Ingen som är kär i mig

– Är du kär i någon? frågar sexåringen av kusinen som är två år äldre. 

– Nej, svarar kusinen snabbt. (För snabbt?)

– Då måste du gifta dig med dig själv, slår sexåringen fast. 

– Nej. Jag kan ju bli kär när jag blir större, säger kusinen. 

Och med lite sorgsen röst säger den yngre:

– Det finns ingen som är kär i mig. 

Och med mycket tröstande röst säger den äldre: 

– Någon kan bli kär i dig när den blir större.

Och med aningen lättare steg lever sexåringen vidare. 

Sådana livsviktiga samtal för vi i dag. Vi har landat i det semesterparadis där vi har både vinter- och sommartraditioner. Nu med en Hild. 

I natt sov vi för lite. Arvid slog till med sin kortaste natt någonsin; fem och en halv timme. Själv fick jag  ihop tre och en halv. Och ändå har vi haft en fin dag. Rentav riktigt fin. 

Då vet man att man är i ett paradis.


Kusinerna. Tillsammans igen. På bilden på hamsterbegravning. 

I sin krafts dagar

Man vet att man inte lever i sitt föräldraskaps krafts dagar när man hör sig själv fråga barnet: 

– Tycker du om mig? 

Och om man mot förmodan inte insåg bristen på kraft redan då frågan ställdes så inser man allra senast då barnet tittar på en både gravallvarligt och uppgivet samt svarar: 

– Jag vet inte. Kanske.

Utan att le ens lite. 

Då börjar man själv le. Mycket. Och han hakar på det leendet. Direkt. 

Det att han hakar på – direkt – jag tror det betyder att han tycker om. Mycket. 


Älskade du. Jag har inget bättre. Du är ljuvlig av tusen orsaker, en är att du håller mig på mattan. Du för mig mot en ödmjukhet jag aldrig skulle orka välja själv. 

Bild: Kavilo photography

Kvinnorna i mitt liv

Jag har inga barndomsvänner kvar. Det kan bli så när man flyttar som trettonåring och inte lämnar några starka vänskapsband bakom sig. 

Jag sörjer egentligen inte, fast jag kanske borde. Och jag tror jag vet varför; mina äldsta två småsystrar har jag ju. Jag har haft dem nästan hela mitt liv, minns ingen tid utan dem. Vet inte riktigt var jag själv slutar och var de börjar, som jag sa i ett tal till en av dem en gång. Men vet att det mesta i mitt liv hade varit sämre utan dem. Och vet att jag är så brutalt stolt över dem, över mina systrar. Och älskar ännu mer.


De två som alltid funnits och hon som funnits kortast av alla. Några av kvinnorna i mitt liv. Fotograferade av mannen i en av deras. 

Här och nu

Jag har en egenskap och jag kan faktiskt inte avgöra om den är bra eller dålig. Den är väl helt enkelt väldigt mycket både och. Egenskapen?

Jo, att jag är väldigt mycket här och nu. Så som det känns just nu – så är det liksom.

Kvart över tio i dag på förmiddagen kunde jag inte ens med milt våld komma på något som verkligen stör vårt liv, när jag försökte under tack&hjälp-rundan på musikleken.

Kvart före nio i dag på kvällen kunde jag inte ens med omilt våld komma på något som verkligen gör vårt liv, när jag försökte för att hitta något gott med dagen. 

Och nu, en dryg timme senare, är jag igen i ett läge när tacket i mitt liv talar väldigt mycket högre än hjälpet. Trots att jag förlorade mot Fredrik i På spåret. Jag kunde skriva en roman om allt som känns gott just nu. Och i sådana stunder är mitt härande och nuande en lika stor välsignelse som det var en förbannelse för en stund sedan. 

Egenskapen är helt enkelt väldigt mycket både och. Och väldigt mycket min. 

Här kommer en som inte är både ock. Här kommer en som är ren fest:


Fotograferad av sin syster med sin mammas telefon.

Jag grät

Penkis är en konstig dag. Det är konstigt att halarklädda elever kastar godis omkring sig och det är konstigt att se sig själv spelad av en elev på en scen. Konstigast av allt är att de elever man känner allra bäst plötsligt lämnar skolan. 

I år var det ännu konstigare än vanligt. Det var nämligen mina egna elever som klättrade upp på lastbilsflaken. Deras ansikten figurerade i abifilm och de tackade mig för åren som gått. 

Jag fick så fina presenter. 

– Vi vet att du vill hjälpa andra människor på samma sätt som du hjälpt oss, sa de och berättade att de därför köpt en gåva till mig och några andra nyblivna mammor. 


Och sedan påminde de mig om att jag deras allra första skoldag hade sagt att jag älskar glass. Och de gav mig två presentkort till det ställe i Helsingfors där man får godast glass. 

Och sedan hade de ännu en gåva. Jag ger er en bild även om jag tvivlar på att bilden ger gåvan rättvisa: 


En body till Hilde. Med vårt klassfoto på.

– Hon är en av oss nu! sa en av dem när vi gruppkramades kring Hilde i min famn.

Överflödig information som ni får i alla fall; jag grät. 

Jag kunde förstås skylla tårarna på vilda hormoner, seriös trötthet och dålig nattsömn. Men jag väljer att säga som det är; jag tycker om dem så mycket och kommer att sakna dem. Det har varit en glädje att få gå vid deras sida under de år som vi fått ha dem hos oss och även om dagens avsked är det naturligaste som finns så känns det lite sorgligt. 

Större än glädjen över det som har varit och sorgen över det som inte längre är är tacksamheten över att jag har världens absolut bästa jobb. Det är eleverna som gör det. Det är alltid eleverna. 

Vi som har ljus

I två och en halv månad har mitt hjärta varje dag svämmat över av tacksamhet. Att få vara hennes mamma är stort. Störst. Och ingen dag har jag tänkt att tacksamheten skulle vara större om hon var en pojke. Ingen gång har någon beklagat att jag fick en dotter och inte en son.

Jag läser som bäst De förklädda flickorna i Kabul, inte sällan med min Hilde i famnen och jag mår fysiskt illa. Tänk att det finns ställen i vår värld där det är ett helvete att vara kvinna. Där nio av tio kvinnor misshandlas av sina män, där en mindre vacker flicka är bokstavligen mindre värd än hennes vackrare syster och där kvinnans värde hänger på hur många söner hon lyckas föda. Där en kvinna med en nyfödd son på sin arm tas emot med fest men där en kvinna som kommer hem med en nyfödd dotter kan bli slagen och få leva några dagar utan mat. 

Jag går sönder. 

Tänker att vi må leva i ett mörkt och kallt land men att här finns så enormt mycket ljus och värme. 

Och att vi måste värna om det. Och ljus och värme värnar man inte om genom att stänga in det utan genom att ge det vidare. Sprida det goda.

Jag läser ju tyvärr annat också som söndrar mig. Jag läser om fem månader gamla Mira och hennes gravida mamma som ska skickas tillbaka till Irak och jag tänker att det är vidrigt. Och jo, jag vet att det finns system och lagar och regler men vi bara måste ju ändra på system och lagar och regler som tvingar bebisar och gravida att leva i farliga länder långt borta från familjens pappa. Vi ska väl ändå föreställa ett rimligt samhälle. 

Det finns så mycket mörker. Vi som har ljus måste våga lysa.


Tänk att ha en liten dotter i sin famn och veta att hennes framtid är mörk, dyster, farlig. Vilken nåd det är att vara förälder på en plats där framtiden för de flesta små är ljus, hoppfull, trygg.

En Hild i bild

Jag tycker inte om att ha bebisar. Det sa jag både under och efter min första tid som förälder till en riktigt liten. Jag blev negativt överraskad av hur tråkigt och enformigt och tungt och slitsamt det var. Jag blev positivt överraskad av hur stark kärleken var mitt i allt det andra. Men bebisar – det var inte min grej. 

Trodde jag. 

Sedan kom min andra bebis. Och jag älskade att ha den bebisen nästan lika mycket som jag älskade bebisen i sig. Jag stornjöt av de lediga dagarna hemma och jag tog allt det tråkiga och enformiga och tunga och slitsamma med en klackspark. Det överskuggade aldrig. En bebistid kunde inte vara bättre.

Trodde jag. 

Sedan kom min tredje bebis. Och jo, första tiden var tuff. Den första månaden var jag övertygad om att min bästa bebistid var bakom mig. 

Men nu. 

På något plan inser jag att det också nu finns tråkiga och enformiga och tunga och slitsamma bitar, men jag märker dem knappt när de är och jag minns dem aldrig när de varit. Jag bara njuter. Jag hade ingen aning om att något som var så väldigt bra kunde bli ännu bättre.

Ibland, rätt ofta faktiskt, är jag glad att jag hade fel.

En Hild i bild får illustrera. Fotad av moster Matilda Audas Björkholm. Hållen av mamma Amanda Audas-Kass.

Och sötast i hela världen.

En till


Det tog mig ganska precis fyra veckor att sticka en tröja till. Nu har jag alltså två hemstickade tröjor som tål dagsljus. Och resåren till det som förhoppningsvis blir en tredje. 

Stickandet gör mig så gott. Jag försöker att inte tänka på all godhet jag gått miste om under de trettiotre år som jag inte stickat. Stickandet är numera som läsandet, promenerandet, skrivandet, bloggandet, bedjandet och umgänget; det ska finnas med för att dagen ska vara riktigt bra.

Min syster fotade. Hon som är typ tusen gånger bättre än jag på att fota. Och sticka.