För liv 

Jag är i allra högsta grad för liv. Men jag tycker ändå – eller just därför – att Donald Trumps beslut är ett steg i helt fel riktning. 

Beslut som gör att dessa organisationer tvingas avsluta sin verksamhet räddar ju inte ofödda liv, de bara hotar och potentiellt dödar redan födda. Tanken på alla de kvinnor som inte kommer att kunna få den hjälp de behöver skrämmer mig. Och skär i mitt hjärta.

Jag gillar inte aborter i sig. Jag tycker det är sorgligt att det görs så många aborter som det görs. Men det här är ju absolut inte lösningen. Kvinnor som inte kan och/eller vill föda barn hittar alltid ett sätt. Ett lagligt eller ett olagligt. Ett säkert eller ett osäkert. Ett riskfritt eller ett riskfyllt. Och vi hjälper varken de ofödda, oönskade barnen eller deras mödrar genom att förbjuda aborter. Vi bara tvingar miljontals redan utsatta kvinnor till livsfarliga åtgärder. 

Och jag är ju för deras liv. Också. 

Pro life. Det låter stort och generöst. Men nog är det rätt litet om det lättvindigt offrar en del liv för att kanske kunna rädda andra. 


Barnet på bilden har inget med saken att göra. Barnet på bilden har allt med saken att göra.

Tills jag dör

Han tänker mycket på döden nu. Sörjer att han själv ska dö, sörjer ännu mer att hans pappa ska dö. Sörjer till och med att jag ska dö. För visst älskar han mig också, men inte för en sekund får jag tro ens av misstag att jag är den han älskar mig mest.

En konsekvens av medvetenheten om döden är att han samlar ting nu. Som ska finnas med genom hela livet.

Så i dag plockade ihop en påse med brädspel. Hans bästa spel.

– För dem ska jag spara till jag dör.

Och i går tog han det lite, lite för långt. 

– Mamma, måste man slänga sådant som är mögligt? frågade han och jag uppfattade inte allvaret.

– Jo, det måste man nog, svarade jag, som alltså inte uppfattade allvaret. 

Tills han började gråta förtvivlat. Och förklara lika förtvivlat. 

Han hade en stund tidigare fått en morot att tugga på. Och moroten var så fin att han ville spara den tills han dör. 

Och jag tog en risk. Jag sa att han får ha moroten på sitt bord. 

– Tills jag dör? 

– Ja, tills du dör. Om du vill.

Jag hoppas ju innerligt och vågar nästan tro att han lever längre än han vill spara den där mellanmålsmoroten från januari 2017.


Jag älskar honom. Tills han dör. Tills jag dör.

Olika föräldraskap

– Oj nej! Jag höll på att stiga på Hilde. Jag glömde att hon finns. Händer det dig också? Att du glömmer att hon finns? frågar min man.

Som minns allt bättre än jag. Och med allt menar jag allt från Ingrids tandläkartider till Fpa-ansökningar och adressändringar som jag ska göra. Och bankkonton jag ska avsluta. 

Men att Hilde finns. Det kan han tydligen glömma. Medan jag alltid minns. Det finns inte en sekund då jag inte vet att hon finns, var hon finns och hur hon finns. 

Jag lutar åt att hans och mitt föräldraskap aldrig ser så olika ut som nu; då ett barn är riktigt, riktigt litet. Fredriks liv är på många sätt rätt oförändrat sedan Hilde föddes medan mitt liv påminner bara vagt om mitt vanliga liv. Han är på resa i fjärran land och trots att han varit borta flera dagar har nog ingen undrat var hans nyfödda dotter är. Själv räknar jag med att få den frågan om jag kanske eventuellt möjligtvis lämnar Hilde hemma när jag ska på middag om några veckor. 

Inte vet jag om det är direkt orättvist. Och inte vet jag till vems fördel den orättvisan i så fall skulle vara. Men olika är det. Väldigt olika. Och det vet jag.

Å andra sidan har de två andra barnen blivit lika mycket hans som de är mina när de blivit bara lite, lite större. Våra föräldraskap lär bli ganska lika den här gången också. Sedan. När hon blir bara lite, lite större. 

Och även om jag också skulle vilja somna på ett eget hotellrum och äta middag utan att någon drar i mig så vet jag att den tiden kommer. Sedan. Rentav snart. Om inte för snart.


Bild: Matilda Audas Björkholm

Finns det något modigare?

– Mamma, får jag säga en sak?

Egentligen inte, vill jag ropa. Egentligen vill jag bara vara för mig själv just nu. Egentligen har det varit läggdags i fyrtiofem minuter och du borde vara i din säng. 

Men jag tänker lite längre. Ibland hinner jag göra det. Jag önskar att ibland vore oftare.

– Säg då, älskling, säger jag. 

Och han berättar. Om det där stället där vi var med Emmi och Anders. Om den där stora rutchkanan som han inte åkte då, men som han kanske skulle vilja åka nu. 

– Sidu, jag vågade inte då, förklarar han. 

Jag älskar att han inte vågade. Eller egentligen; jag älskar att han vågar säga att han inte vågade. Han har inte lärt sig ännu att en man alltid förväntas våga. Eller så bryr han sig inte. 

Jag tror att han är betydligt modigare än många av dem som vågar mer än han. Finns det något modigare än att erkänna sin egen feghet?

Tänk om han skulle få bli en man som vågar erkänna att han inte vågar allt.

Tänk om han skulle få bli en man i en värld och en tid som vågar män som inte vågar allt. 


Bild: Matilda Audas Björkholm

Vårt nätverk av änglar på jorden

Det finns mycket jag inte tycker om med mig själv i vanliga fall och nu i ovanliga fall har den listan blivit ännu längre. När jag hela tiden är lite för trött och lite för begränsad kryper egenskaper fram som jag helst skulle slippa identifiera mig med. 

Men mina är de. Tyvärr. Helt klart. 

Det jag tycker minst om är att jag har så svårt att vara generös nu. När jag själv är konstant lite på minus är jag pinsamt dålig på att bidra till andras plus. Mest drabbar det Fredrik. Som förtjänar det minst. 

I dag har min älskade åkt på resa. Och inför det har jag varit världens sämsta fru. Har tyckt synd om mig själv och har haft svårt att bara vara glad för hans skull. Och för att göra det hela ännu värre har jag dessutom känt mig ledsen över min egen uslighet och brist på generositet. Det har kanske varit värst av allt; att märka hur liten jag är som människa just nu. 

Jag har verkligen försökt vara så bra som möjligt, men jag kunde tyvärr inte bättre. Försöker vara nådig med mig själv, men det är svårt då de egna bristerna drabbat också andra.

Jag vägrar försöka vinna tävlingen i vem det är mest synd om. Så nu gör vi det bästa möjliga av situationen och testar vårt nätverk av änglar på jorden. Och hittills verkar det lovande.

Som om jag någonsin trodde något annat.


Jag och en av de änglar som kommer att flaxa här. Fotade i en årstid då jag troligtvis skulle kunna vara mer generös än jag kan nu. 

Bild: Matilda Audas Björkholm

Du och jag, Hilde

Du väcker mig ett par gånger varje natt och jag märker att jag blir tröttare för varje natt som går. Det är inget jag vänjer mig vid, det blir bara lite tyngre hela tiden.

Du behöver mig så mycket att jag kvävs ibland. Jag har inte gått utanför dörren en enda gång sedan du föddes utan att fundera på om och hur det passar ditt ätande och sovande. Jag har inte tagit en enda spontan dusch. Jag har ätit ganska få måltider utan dig i famnen.

Du höjer min puls varje gång du gråter till. Jag säger inte att det alltid är bara jag som kan hjälpa, men jag säger att det aldrig finns någon som kan hjälpa bättre. För dig är jag bäst. Och även om jag kan skämta om att det är skönt att någon tycker om mig (de två andra tycker mest om Fredrik) så är det egentligen ganska tungt att veta att jag är bäst för dig.

Du. Älskade lilla. Det är du och jag.  

Och just därför kan jag lösa alla dina problem. Det finns inga monster i din värld som jag inte kan skrämma bort. Det finns inga tårar jag inte kan torka. Det finns inga sorger jag inte kan lindra. 

Och du. Älskade lilla. Varje sådan dag är balsam för en mammasjäl. Också för en trött, kvävd och pulshöjd mammasjäl.

Klandervärda kvinnor

Jag tror på snällhet. Jag tror på snällhet mer än jag tror på nästan allt annat. Vi bara måste vara försiktiga med varandra. Ta i varandra med silkesvantar och påminna oss om att livet är tillräckligt hårt som det är och att vår uppgift aldrig är att lägga fler bördor på axlar som redan är tyngda. 

I verkligheten är vi ofta rätt bra på det, snällheten kommer naturlig för de flesta av oss när vi möter en annan människas blick. I den verklighet som nätet är förlorar många av oss den där snällheten. När det inte finns någon blick, något kött och något blod är det lättare att vara hård och kall. 

“Anser att de kvinnor som vill föda barn utan känd far är klandervärda” säger en kommentar till en artikel om kvinnor utan partner som väljer barn.

“Oansvarigt att skaffa ett barn för att JAG vill” fortsätter samma kommentar på svenska yle.

Hårdheten och kallheten. 

Jag ryser.

Att svara så på en annan människas djupaste längtan känns bara elakt. Du må tycka vad du vill om det faktum att kvinnor i dag kan få barn utan en partner. Men du behöver faktiskt inte vara elak. Ingenting som är värt något blir någonsin byggt på elakhet. 

Det blir på något sätt ännu elakare för att det inte är sant. Kvinnor som ensamma väljer barn är ju inte mera själviska än andra. Alla vi som har barn har ju valt dem för att VI vill. Det är alltid ett val som vi gör för vår egen skull. Om vi faktiskt skulle vara drivna av att göra gott för andra skulle vi bara kavla upp ärmarna och jobba med någon av alla tusen utmaningar som redan finns på jorden. Vi skulle välja bort en egen familj för att ha mera tid för att hjälpa kämpande familjer som redan finns.

De allra flesta som drömmer om barn drömmer också om en partner att dela barnen med. Någon som kan koka gröten varannan kväll, som kan byta en nattblöja och som kan hämta på dagis. Och kanske ännu mer; någon som liksom du inser att just det här barnet är finast i universum, någon som orkar titta på flera minuter långa filmklipp med en badande bebis och någon vars ögon tåras vid samma tillfälle på  dagisvårfesten. De allra flesta blivande föräldrar har en tudelad A-plan och högsta dröm.

Är det verkligen min rätt att kritisera den som får bara en av två drömmar? Jag som fått båda?

Förstås inte. 

De hårdaste orden kommer från dem som säger sig värna om barn till ensamstående föräldrar. Men hur hjälper vi barnen genom att kalla föräldrarna klandervärda? Jag tror det finns bättre sätt att hjälpa.  Sträck ut en hand till en ensamförsörjande förälder och erbjud din hjälp. Hämta ett barn till på dagis. Bjud in en singelförälders barn på övernattningsparty. Erbjud dig att plocka upp också en annan nioåring än din egen på väg till fotbollen. Bli stödfamilj. Vad som helst. 

Vår uppgift är aldrig att lägga fler bördor på tyngda axlar. Vår uppgift är alltid att befria från bördor närhelst vi förmår.


Bild: Matilda Audas Björkholm

Relationen på paus

Det bästa jag har här på jorden är Fredrik. Jag vet inte längre vad och vem jag skulle vara utan honom, men jag vet att jag skulle vara sämre. 

Just nu är han och jag väldigt mycket föräldrar och väldigt lite något annat. Vi räcker i bästa fall till för alla våra barns alla behov och vi har på något sätt tvingats lägga vår egen relation på paus. Motvilligt. Nu är inte tid för romantiska middagar, spontana dejter, djupa samtal inpå småtimmar och hångel i biomörkret (det jag saknar mest just i dag). Nu är tid för överlevnad.

Den här pausen får förstås inte bli lång. Långa pauser dödar relationer. Samtidigt vet jag att vår relation klarar en liten paus bättre än allt annat som nu pockar på klarar det. Jag litar så oerhört mycket på oss och den relation som vi är. Jag är så väldigt trygg i det vi har.

Men jag saknar honom. Jag ska därför bli bättre på att krypa närmare i soffan när vi någon gång kommer dit. Jag ska bli bättre på att komma ihåg godnattkyssen, också de dagar då jag sover redan när jag borstar tänderna. Det har jag råd med. Alla dagar. 


Och snart, älskling, snarare än vi tror nu, ska jag bli så sjukt mycket din fru igen att du nästan tröttnar. Men bara nästan. Av någon oförklarlig orsak och av outsinlig nåd verkar du aldrig tröttna.

Alla våra bollar

Vissa dagar tror jag att vi har landat i allt det nya. Att det flyter på. Att det går bra. Jag tror att vardagen fungerar igen. Andra dagar tänker jag att vi ju inte har kommit någonstans. Att vad som helst kan hända när som helst och att all ovisshet suger. Att jag visserligen har slutat gråta för länge sedan men att jag är mer lättretlig än jag någonsin tidigare varit. Än jag någonsin ville vara.

Och det är bara jag. Jag ids inte gå in på de andras nyväckta tillkortakommanden.

Hilde väger bara några enstaka kilogram. Hon ryms i en ryggsäck (nej, jag har inte testat). Hon är så vansinnigt liten på jorden. Borde ju knappt märkas, kan man tycka. Men oj, så hon märks. Hon är störst av allt i sin litenhet. Hennes storhet anas i att alla våra bollar kastades upp i luften när hon kom. Och vi får nog acceptera att de bollarna inte landat ännu.

Dagarna går upp och ner. Ibland på en och samma dag. I dag på morgonen gick det så mycket ner att vi befann oss under mark redan före åtta på morgonen. Just nu går det så uppåt att vi kan känna solen med våra fingertoppar om vi bara sträcker upp våra armar. 

Men det kan mycket väl hända att det har svängt igen när du läser det här.

Och hela tiden; vare sig vi kryper fram i underjorden eller chillar bland molnen så vinner tacksamheten över allt. Vi fick ytterligare ett älskat barn. 

Då spelar det egentligen ingen roll att bollarna rullar.


En gång var hon ännu mindre än nu. 

Bild: Matilda Audas Björkholm

Yr av tårar

Det går bättre nu. Vi nöter inte ut ordet förlåt på samma sätt som tidigare. Våra försoningsstunder kommer med längre mellanrum. Konflikterna är mindre, de blåser förbi snabbare och de gör inte lika fula skrubbsår på knäna. 

Det är så väldigt mycket skönare nu.

Han märker det själv också, min lilla man med de stora känslorna. 

– Mamma, när jag gråter för mycket blir jag yr. Och nu har jag inte blivit yr på jättelänge, förklarade han superallvarligt vid läggdags ikväll när hans armar, de mysigaste jag vet, vilade kring min hals och hans blick, den innerligaste jag vet, vilade i min.

En människa som kan blir yr av tårar kommer säkert alltid att ha upp-och-ner-perioder. Jag inbillar mig på inget sätt att alla dagar framöver kommer att vara friktionsfria. Men en som blir yr av tårar behöver få paus från yrseln ibland. Och vi i den omedelbara närheten tar också gärna emot sådana här viloperioder mellan yrselvarven. 

Han är inre gammal, men jag har tappat räkningen på alla de gånger då hans förmåga att klä sina känslor i ord har förundrat mig. 

För oss som kan gråta så mycket att vi blir yra kan räddningen mycket väl ligga i att vi också kan förklara känslorna bakom.