Beyoncé på toaletten

Jag går in på kyrkans toalett och där är hon. Helt oväntat. Det är kanske inte riktigt lika otippat som att träffa Beyoncé på toaletten, men nästan. Fast bättre. Det är så länge sedan jag har träffat henne. Vi räknar inte i månader längre, vi räknar i år. Men när vi kramar om varandra känns det mera som i går. Och när hon gråter lyckotårar över att vi ses igen känns det nästan som i morse.

Det är länge sedan hon var konfirmand nu. – Om någon hade sagt före lägret att jag skulle sitta i kapellet och prata och gråta med en prästfru hade jag aldrig trott det, sa hon den där sista lägerkvällen.

Sedan dess har vi pratat och gråtit många gånger och jag hoppas och tror att vi har många gånger till framför oss.

Jag har sagt det förr och jag tänker fortsätta säga det så länge jag lever: inte en enda timme som jag har gett åt en tonåring har varit bortkastad. Det finns timmar jag direkt ångrar i mitt liv och väldigt många timmar som har varit ganska eller helt onödiga, men timmarna med tonåringarna har varit guld. Rent guld.

Jag tror att det egentligen är ganska lätt att hitta det guldet. Ge lite tid, lite tålamod och lite kärlek.

Eller mycket. Helst mycket.

Det är värt det. Alla gånger. Så värt det.

Advertisements

Min sämsta någonsin

Mitt mål var att springa min bästa halvmarathon någonsin. Fjärde gången gilt, liksom. Och de första tio kilometrarna såg det nästan ut att lyckas.

Men tyvärr är ju halvmarathon lite längre än tio kilometer. Stryk “lite” förresten.

Jag gav mitt allt. Min puls var sjukt hög och vid 16 km tog jag slut. Eftersom jag stod längst bak i kön när Gud delade ut tävlingsinstinkter övervägde jag att bryta eller bara gå resten av vägen. Men eftersom jag stod längst fram i kön när Gud delade ut guldvärda vänner tänkte jag på Eva-Lina och kämpade vidare.

Det blev min sämsta halvmarathon någonsin. Fjärde gången verkligen inte gilt. Men jag är faktiskt lite nöjd ändå. Det är svårt att inte vara nöjd när man just sprungit 21,095 km. Och när man gjort sitt bästa, även om man önskar att ens bästa vore bättre.

Varje gång vi vågar

Jag var nervös som en… Ja, här finns onekligen en lucka i vårt språk. Jag efterlyser en färdigtuggad liknelse så att den nervösa inte själv behöver tänka ut.

Jag var hur som helst väldigt nervös kring klockan tre i dag när jag och Rofa skulle prata om att skriva blogg på svenska på dagens språkvårdsdag på Hanaholmen.

Jag avskyr att vara nervös och jag älskar att vara nervös. Varför jag avskyr det är säkert uppenbart för de flesta. Men varför älskar jag det? Jo, för att det visar att jag vågar göra sådant som instinktivt känns för svårt och för stort och för att det visar att jag tar det jag gör på allvar. Den som aldrig stiger utanför sin bekvämlighetszon slutar dessutom växa och jag har tänkt lära mig nytt så länge jag lever.

Inte minst är det viktigt att jag som ofta utsätter mina elever för uppgifter som instinktivt känns för svåra och stora för dem också pushar mig själv ibland. Jag får inte glömma hur det känns att egentligen inte våga men göra ändå. Jag vill inte glömma hur tungt det är att försöka knuffa otillräcklighetskänslan åt sidan och hur viktigt det är att vi fortsätter försöka. Hur tungt det än är.

I någon mån vinner vi varje gång vi vågar.

Bilder: Sara Torvalds

(I någon mån måste jag också jobba på min min när jag tänker efter när jag ska svara på en fråga. Har sett minen ovan lite för många gånger nu.)

Inget mindre än nåd

Klockan var 22.31 när jag körde in på gården ikväll. Termometern visade att det var nitton grader varmt. Jag hade bara ben. En överflödig kofta. Och jag kände en enorm tacksamhet.

Jag känner en enorm tacksamhet. Tänk att vi fick en högsommarvecka i mitten av maj! Och då menar jag inte en finsk högsommarvecka, utan en riktig högsommarvecka. Jag minns inte att det finns något som heter regn. Jag vet inte vad mulet väder är. Redan halvklart känns ytterst obekant.

En sådan här vecka är förstås alltid en gåva, men på något sätt tror jag att den smäller ännu högre så här i mitten av maj än i mitten av juli. Att vi behöver den om möjligt ännu mera nu och alla gånger att vi förstår att uppskatta den ännu mera nu. I mitten av juli är många av oss ändå lediga, vi har liksom mycket på kontot ändå. Men nu börjar det vara skralt på många konton och att då få bada i solljus och sommarvärme är inget mindre än nåd.

Tack! Tack! Tack!

En liten människa som nog får rätt höga förväntningar på maj. Foto: Iitu. När de gjorde parken.

Man brukar inte

– Man brukar inte skrika åt sina barn! ropade Arvid åt mig i dag.

Det visade sig vara ett mycket effektivt sätt att avsluta ett gräl på. Jag började ju skratta. Älskar formuleringen Man brukar inte, den är så där lustigt fördömande. När den dessutom framförs ropande är den om möjligt ännu bättre.

Dessutom är det ju lite fint att han får känna så. Att man inte brukar skrika åt sina barn. Att det är en förlust att göra det. Att det inte egentligen ska vara så.

Det finns säkert alldeles för många barn som upplever att det är just skrika åt sina barn som man brukar. Och alldeles för många föräldrar som lever om än inte lär detsamma.

Ett ofött barn

Har du för mycket hud? I så fall rekommenderar jag att du ser dokumentären Efter Inez på arenan.

Jag rekommenderar den varmt, trots att jag inte har sett hela själv ännu. Jag har inte klarat av det. Fem minuter in i dokumentären hade jag redan gråtit tre gånger. Det säger ju sig självt att man inte kan se hela på en gång då. För den som har varit med när en god vän förlorat ett ofött barn kommer det alldeles för nära. För den som har varit med när en begravningskista var alldeles, alldeles för liten går det egentligen inte att se resten.

Och samtidigt: bland annat just därför måste jag klara av att se resten. Bland annat just därför måste du. När det värsta tänkbara drabbar en människa måste vi våga tala om det. Marianne Sundholm, som själv förlorat en bebis, skriver så här:

“Tystnaden var värst. Undvikande blickar och snabba byten av samtalsämnen, vad som helst för att inte behöva nämna det svåra. Sedan vi förlorade vår bebis har jag kommit i kontakt med flera andra familjer som varit med om samma sorg och så gott alla säger samma sak: Det att folk inte sade något efteråt, att de inte vågade nämna barnet som dött, det var bland det allra värsta.”

Också det barn som aldrig tog ett andetag var ett riktigt barn. Ett verkligt barn. Ett helt barn. Också det barnet gjorde på något plan någon människa till förälder, trots att hemmet inte fylls av blöjor och bebisgråt. Och vi omkring den föräldern behöver vara om möjligt ännu bättre på att tala om barnet än vi vanligtvis är. När blöjorna och bebisgråten inte finns där behöver vi påminna och påminnas på andra sätt. För barnet fanns. Barnet var. Och föräldern är.

Gråten var nära

Och så kom den egentliga morsdagsmorgonen. Presenten som Arvid skulle ge mig den här morgonen hade han ju redan inte-gett mig några dagar tidigare. Men när de sjöng för mig på söndsgsmorgonen hade han ändå händerna fulla.

Han gav mig först en liten påse för regnskydd till en barnvagn som vi fick på köpet när vi ärvde en barnvagn av vängrannarna för ett år sedan.

– En ny väska till dig! sa han ivrigt.

Och så överräckte han långsamt en teckning. Den kanske allra finaste teckning han någonsin gjort.

Det var stort. Så stort att smärtan gick att läsa i hans ansikte, gråten var nära när teckningen gick mellan våra händer. Och efter att ha berömt bilden måste jag fråga:

– Är det så att du helst vill behålla den själv?

– Nej! sa han.

Och sedan efter en tiondels sekund:

– Jo!

Han höll på att ge för mycket. Men hann ångra sig.

Mycket kan man säga om Arvid, men givmild är han inte. Underbar däremot. Genomunderbar.

Jag har svårt att föreställa mig en bättre start på en morsdag.

Världen behöver mammor

Hon dog när hon var 47 år ung. Jag har inget minne alls av henne eftersom jag själv var bara ett när hon var bara fyrtiosju, men hela barndomen föreställde jag mig ändå att hon nog var rätt gammal och grå när hon dog. Så där som kompisarnas mor- och farmödrar var. Så där som de var på film. Först som vuxen insåg jag att hennes liv tog slut alldeles för tidigt. Och ju äldre jag själv blir, desto yngre blir hon.

Det är svårt att sakna en människa man inte minns, men jag tänker förstås på min mormor ibland. I dag är det morsdag och då finns hon i mina tankar. Jag tänker på alla dem som firar morsdag utan sin mamma. Kanske för första gången. Kanske för hur mångte gången som helst, men varje gång med ett sår. Man borde ju få ha en mamma.

Jag tänker också på alla dem som inte får fira världens bästa mamma i dag. Som inte ens får fira en bra. Som växer upp i ett hem med våld och otrygghet. Där frågan i dag inte är om det blir tårta med jordgubbar eller choklad utan om slaget kommer före eller efter lunch.

Jag tänker på alla dem som firar morsdag vid en sjukhussäng. Som har en morsdag inramad med oro och sorg framför sig. Är det här sista gången mamma är med på morsdag? Kanske. Det kan förstås vara sista gången för vem som helst, men om lukten av sjukhus sticker alldeles för ofta i näsan är risken för det förstås mera påtaglig.

Och jag tänker på alla er vars högsta önskan det är att få fira morsdag. Att få vara mamma. Vilken dag det här måste vara för er! Det finns inget jag kan säga som hjälper eller tröstar på riktigt, men jag önskar och hoppas med er. Att det här skulle få vara er sista morsdag utan ett barn i era armar.

Jag tänker på alla oss helt vanliga mammor som gör vårt bästa när vi förmår och något mindre bra när krafterna tagit slut. På oss som blivit överrumplade av hur mycket man kan älska, men också av hur liten man kan vara ibland trots att man bär på en så stor kärlek. På oss som bara längtar bort ibland trots att vi ju fick allt vi ville. På oss som balanserar, jonglerar och pusslar. På oss som för och hämtar och kokar spagetti i en cykel som ter sig evig. På oss som lever helt oglamourösa liv byggda på havregrynsgröt men som aldrig någonsin skulle byta.

Den här dagen är vår. Allas. Må vi kunna vara tacksamma för det som blev. Må vi våga sörja det som fattas oss. Må vi veta att världen behöver mammor. Både biologiska och andra. För det hjärta som vill älska finns det alltid människor som behöver kärleken.

Hilfe!

Tänk dig följande scenario: du har under det senaste halvåret tränat för ett halvmarathon. Inte jättehårt, inte jättemålmedvetet. Men du har ändå sprungit typ tre gånger i veckan och du har haft siktet inställt på lopp och feelis och medalj.

En vecka innan loppet inser du att ditt barns första dansuppvisning är exakt samma dag. Exakt samma tid. Och att den andra föräldern är på annan ort i jobbets tecken.

Vad gör du? Frågar för en vän.

Nej, det gör jag inte. Jag frågar för egen del. Hilfe! Som en av mina kolleger skulle utbrista på hjälplös tyska.

En gång efter ett lopp.

(Innan någon tror att jag är en bättre förälder än jag är: om alternativet skulle vara rimlig uppladdning och goda förutsättningar för lopp skulle jag inte ens fråga. Jag skulle tveklöst springa. Men nu när alternativet är uppladdning ensam med tre barn och arrangemang av barnvakt och dylikt blir jag osäker.)

En stund som är bara vår

Hon är klok. Hon är rolig. Hon har ett stort hjärta. Hon är målmedveten. Hon vill tävla och hon vill vinna. Hon kan vara hur envis som helst och hur lat som helst. Hon är glädje på burk. Hon är min förstfödda dotter. Och varje gång jag får en stund som är bara vår tänker jag att jag vill ha jättemånga sådana stunder.

För det händer något när det är bara hon och jag. Något som händer bara när det är bara hon och jag. Något viktigt.