Så stolt

Den här bilden är fem år gammal. Flickan på bilden har för någon vecka insett att hon är ganska snabb. Hon kom hem från skolan en dag och berättade att hon var bäst i klassen på 600 meter och längd. Och näst bäst på 60 meter. På bilden har hon deltagit i skolmästerskapen i Helsingfors och fått sina första medaljer.

Hon var så stolt. Med rätta.

Idag har flickan på bilden gjort junior-FM-debut. Efter en rätt kämpig och motig säsong som präglats av sjuka knän och svåra nerver så klarade hon kvalgränsen på 100 meter och fick idag ställa sig på startlinjen med sina vänner. Att hon dessutom klarade kvalgränsen i längd efter en liten längdpaus på elva månader var osannolikt men osannolikt härligt. Men vilken resa hit det har varit.

Jag är så stolt. Med rätta.

Om jag är en fisk

Jag har gjort hundratals skolbesök under de senaste tre åren. Jag har träffat tusentals elever. Och det har varit jätteroligt och det har varit jättegivande, men det har inte varit samma sak. Som att ha egna studerande.

Idag var det äntligen samma sak igen. Jag fick träffa min första egna grupp studerande i min nya skola. Jag hade höga förväntningar och då finns det ju alltid en risk. Men verkligheten överträffade alla de förväntningarna.

Hjälp, så roligt det var. Hjälp, så jag har saknat det här.

Nog visste jag ju att jag har längtat tillbaka, men jag visste nog inte hur mycket jag har längtat.

Det var samma sak. Äntligen. Min bästa sak. Om jag är en fisk är det här mitt vatten. Nu vill jag bara simma igen.

Två minuter före jag öppnade klassrumsdörren och tog emot dem. För att jag ville föreviga. För att jag visste att stunden var viktig.

En timme i vår kyrkobänk

I den bästa av världar skulle jag ha varit i Ilmajoki på Arvids fotbollsmatch ikväll. I den näst bästa på konstens natt i Vasa. Eller gjort något annat roligt.

Men i den här verkliga världen har den här veckan varit fantastiskt rolig men fantastiskt intensiv och den är allt annat än slut. Så jag valde moget att bara vara hemma. Planerade lektion. Hämtade Hilde från en kompis och satt en liten stund på en av de verandor jag helst sitter på.

Vi kom hem igen tio före nio, jag och min Hild. Båda lika trötta. Klockan nio började kvällens välgörenhetskonsert i kyrkan och för oss var det inte det minsta vettigt att gå dit. Vi skulle ju bara vara hemma.

Men ibland är det minst vettiga det mest vettiga. Så vi gick på konsert. Kom lite för sent. Hann höra två låtar innan Hilde m bestämt meddelade att hon var jättehungrig. Jag sa att vi kan gå hem, men hon meddelade lika bestämt att hon vill höra alla låtar. Hon älskade konserten. Lyssnade andäktigt. Så vi hörde alla låtar. Alla berörande, proffsigt framförda och genomtänkta låtar.

Mitt i den här veckan där ingenting mer rymdes fick jag en ljuvlig aftontimme i vår kyrkobänk. En försmak av himlen själv. En påminnelse om hur små vi är och hur skönt det är. En frid, en ro, ett lugn.

Exakt vad jag behövde.

Nu kallar verkligheten igen. Klockan är elva på kvällen och absolut ingen sover och imorgon ska min väska vara packad tidigt och jag själv vara på väg mot ännu en första gång… Men verkligheten känns på något sätt mjukare nu. Trots att den är verkligt verklig. En timme i vår kyrkobänk gav det.

Första gånger

Det var några veckor i våras som mest bestod av sista gånger. De sista gångerna avlöste varandra i ett tempo som skulle vara hisnande också för en mindre känslig själ än min.

Nu är det några veckor som mest består av första gånger. De första gångerna avlöser varandra i ett tempo som är hisnande för en själ som min. Men mest av allt hisnande härligt.

Det finns mycket att säga, men det snurrar för mycket just nu för att mycket ska kunna sägas. Så i just den här stunden säger jag bara att det nog finns en särskild plats i himlen för kolleger som tar emot nya kolleger med öppna armar, enorm värme och enormt tålamod.

Och att det finns en lika särskild himlaplats för gamla kolleger som kom att bli vänner och som man kan ta en lång telefonpromenad med en augustikväll när allt känns nytt och pirrigt och härligt.

Det blir bra. Jag tror faktiskt att det blir jättebra.

Vemod

Det vilar onekligen ett vemod över kvällar som blir mörkare och vindar som känns kyliga på ett annat sätt än vindarna gjorde för en månad sedan.

Sommaren är kort, egentligen för kort för att avskedet ska kunna ramas in av vemod. Men det är ju inte bara sommarveckorna i sig vi tar avsked av. Kanske inte ens främst dem. Kanske vi främst tar avsked av allt som varit sedan den där allra första löftesrika glimten redan i slutet av februari eller början av mars. Sommaren är inte bara de där sommarveckorna, sommaren är att vi liksom lever många månader på att det småningom blir ljusare, varmare, enklare.

Nu har vi varit i det ljusa, varma, enkla. Nu går vi småningom mot något annat.

Så visst har vemodet sin rimliga plats.

Bredvid väldigt mycket annat. Men det är en helt annan text och en helt annan kväll.

Aderton år

– Hej, seglarvänner, inleder trubaduren på färjan som idag tar oss mellan Umeå och Vasa.

Sedan kör han Somliga går med trasiga skor. Är man trubadur så är man.

Just den här trubaduren visar sig vara ovanligt bra, men det som händer sedan är ändå nästan osannolikt. Han sjunger nämligen Tillägnan. Och påpekar att det är sällan just den låten blir önskad.

Men just idag får vi alltså höra den. Just idag när vi firar vi adertonde bröllopsdag. Just den låt som en av mina bästa vänner sjöng på vår vigsel då det begav sig för aderton år sedan.

Det är så märkligt osannolikt. Jag fattar inte. Att vi fick den stunden mitt i en båtresa som i övrigt var… omärkligt sannolik. Trötta, gnälliga, sockerstinna och sjösjuka barn. Krydda med lite gammal hederlig otacksamhet och den nya bubblaren kostsam törst. Där har du vår båtresa. Romantiken var oss fjärran, men så fick vi vår Tillägnan.

Och det är väl just precis så här som vårt liv är nu när vi firar vår adertonde bröllopsdag och vårt äktenskap blir myndigt. Ofta är tillvaron lite krass och oromantisk. Men den har tillräckligt många stunder som glimrar till och tar oss med storm. Stunder som påminner oss om varför vi valde varandra och varför vi alla dagar vill vara vi.

Vi har varit bra på dejter på sistone. Det ska vi fortsätta vara. Vi slarvar inte med varandra. Det är jag stolt över. Vi är snälla med varandra. Det är jag tacksam för.

Aderton år. Tänk. Tack!

Rikare, roligare och mera meningsfullt

För tolv år sedan var hon konfirmand på det läger där jag var ledare. Vi hittade varandra direkt, jag och helt underbara Joho, trots att vi var så olika på så många sätt.

Ikväll kom hon och hennes fästman på besök hem till oss. Tänk. Vi har inte träffats på typ sju år, sedan någon gång före Hilde kom till världen. Och ändå kändes det som det mest självklara någonsin att få ha dem hos oss en kväll. Det finns inte en halv sekund sv skum tystnad. Vi ville aldrig att de skulle åka.

Jag har sagt det förr och jag hoppas och tror att jag säger det igen så länge jag lever – inte en enda av de många, många timmar som jag ägnat åt tonåringar har varit bortkastad. Inte ett enda samtal onödigt, inte ett enda möte överflödigt. Både via jobb och församling har jag fått nåden att få lära känna många unga människor och få vandra delar av deras väg med dem. De har gjort mitt liv rikare, roligare och mera meningsfullt.

Och när jag tänker på att jag snart ska få lära känna nya unga människor… Jag blir så ivrig att jag inte vet vart jag ska titta.

Joho och jag sommaren 2011, när hon var hjälpis och jag ledare. (Försök att fokusera på något annat än mina röda crocs. Om du kan. Jag kan inte.)

Olivers liv

Jag fick träffa honom ordentligt alldeles för få gånger. Han och hans föräldrar hälsade på oss i Helsingfors när han var alldeles ny i livet. Och jag, Fredrik och Hilde hälsade på honom och hans föräldrar en tid efter att han hade fått den fruktansvärda diagnos som tog hans liv.

Olivers liv blev alldeles för kort, men det livet kom att påverka så många andra liv.

Hans föräldrar är helt fantastiska. Och idag sommarpratar hans mamma Sandra om sin förstfödda son.

Jag måste lyssna i etapper. Det var för starkt för att jag skulle kunna ta in allt på en gång. När Sandras röst brast så brast något i mig. Och jag ville lyssna i etapper för att jag inte ville att det skulle ta slut. Ett så värdefullt sommarprat.

Lyssna här.

Och kom ihåg. Den där människan i ditt liv som just nu kämpar med mer än någon människa klarar av – se den människan. Prata med henne. Var där. Hjälp till. Backa inte. Undvik inte.

Vi har bara varandra.

Jubel

Hon bor ju på fotbollsplaner och friidrottsplaner. På andras fotbollsplaner och friidrottsplaner. Ibland har jag frågat mig om hon också skulle vilja friidrotta. Om hon är lite ledsen för att också friidrotten känns för svår när hon ser så dåligt.

Ikväll var hon med när en av hennes bästisar sprang 40 meter. Och när kompisen kom med sin medalj efter prisutdelningen hann jag tänka att det kanske svider för Hilde.

– Nu har jag sju medaljer! sa kompisen stolt.

– Bra jobbat! jublade Hilde minst lika stolt. Du är världens bästa bästa bästa på friidrott!

Den som kan jubla helhjärtat över andras medaljer och framgångar har i sanning mycket jubel i sitt liv. Hilde har massor.

Födelsedagskalas

Du är yngst i skaran och dina syskon är ganska mycket äldre. Dina föräldrar är dåliga på att leka och själv är du kanske världsetta. Så du leker oftast ensam.

Men Hilde, en julikväll den där sommaren när du var fem hade vi födelsedagskalas för Lill-Nalle. Hela familjen och en av Ingrids bästa kompisar.

Arvid hade gjort oboy med grädde och strössel. Ingrid hade poppat popcorn. Jag hade köpt glass. Lill-Nalle själv hade ljusblå festklänning och han var ofantligt stilig. Du tyckte att min svarta klänning var för tråkig så jag hottade upp min outfit med en kjol på huvudet.

Vi fanns alla där för Lill-Nalle ikväll. Men egentligen fanns vi ju där för dig. Vi finns alltid där för dig.