Och just precis i dag fyller min förstfödda 18 år. Det är så odramatiskt men ändå så stort och så fint.

I går firade hon sin sista dag som icke-myndig med att åka tur-retur till Helsingfors med barnbiljett. Jag var också med, för ännu i går behövde hon en förälders tillstånd för att få en tatuering.

Sista tatueringstimmen (timmarna?) hade hon ont och då ville hon hålla min hand. Jag profylaxandades tillsammans med henne när det var son värst och det var ju onekligen en lite poetisk stund. För i just den stunden aderton år tidigare hade jag ju profylaxandats i väntan på henne.

I dag får vi fira en målmedveten, klok , rolig och vacker Ingrid. Det allra mesta hon vill kommer hon att lyckas med och det finns tusen orsaker att vara stolt och glad över henne. Den människan älskar jag så otroligt mycket.

Och precis varje gång du vill hålla min hand, älskade Inksie, så finns jag här.

Sommarlovets tredje dag. Och det hände så mycket.

Min yngsta lillasyster fyllde 28 år. Tänk! Och tänk att jag får träffa henne snart.

Jag sprang mitt första medvetna intervallpass på över två år. Och jag kom genast ihåg hur jobbigt det är.

Jag jobbade lite mer än tänkt i år och använde i dag en del av den bonuslönen för att köpa mig lite bonushår. Får se hur jag börjar trivas med det.

Min son debuterade som domare (eller spelledare som det heter när spelarna är så unga) och jag var med som moraliskt stöd och som någon slags mittlinje.

Jag har också hunnit leta fram en simbok (den tredje jag hittade var den rätta). Jag har skjutsat ett barn till Karperö. Jag har inhandlat domaratteraljer till samma barn. Jag har promenerat med en bästa vän. Jag har sålt ett par skor som jag köpte i fel storlek. Jag har i tankarna varit med en annan vän på sjukhus. Jag har med Hilde och Fredrik sett avsnitt två av den nya versionen av Vi på Saltkråkan och undrar om något är mer sommar för mig än just Saltkråkan.

Och jag undrar… Hur har jag någonsin hunnit jobba? För klockan är i skrivande stund 23:04 och jag har inte ens hunnit öppna min roman ännu i dag.

Lifvet.

Jag och mitt bonus.

Klockan är inte ens halv tio och jag har redan hunnit gråta. Gråtens ärkehögtid, Stafettkarnevalen, är ju på kommande. Och jag önskar innerligt att det var därför jag gråtit redan i dag.

Men nej.

Talibanstyret i Afghanistan har infört en lag som gör det lagligt för män att gifta sig med nio år gamla flickor.

Nio år.

Hilde är nio år. Och jag hoppas att jag hade förstått att gråta av ilska och frustration också utan att själv vara mamma till en nioåring, men nu blev det helt övermäktigt. Hur kan någon se en nioårig flicka och tänka äktenskap? Det är så fruktansvärt vidrigt.

När jag ser min egen nioåring tänker jag mjukisdjur, kortspel, trampolin och orealistiska barndomsdrömmar om att få träffa Zara Larsson. Jag tänker sneda cykelhjälmar och skrapsår på knän. Och mitt hjärta brister över alla de nioåringar som inte får vara barn.

Ibland är det så tydligt att vi lever i en fallen värld.

Avskyr är ett kraftigt ord men jag tror att jag avskyr debatter på nätet. Någon delar något och kommenterar lite bitskt. Får likes och medhåll av folk som håller med, kanske mothugg av någon som inte gör det. Man förlöjligar gärna någon; kanske en politiker, kanske någon man tycker ska tåla det, kanske en annan nätdebattör…

Och jag bara avskyr det.

Speciellt när det är tro och religion som debatteras och kanske i synnerhet när det kombineras med politik. Då blir jag liksom hudlös direkt. För det finns människor jag älskar i precis alla läger. Människor som jag vet att genuint söker det som är gott och sant och kärleksfullt. Också om de har landat i helt olika svar.

Så när någon kastar sten är det indirekt någon jag älskar som blir träffad.

När jag blir hudlös vill jag bara krypa upp i Guds famn. Han som vet allt. Allt. Han som vet i vilka svar vi faktiskt borde landa och han som vet varför jag ibland har så svårt att landa någonstans.

I den famnen kan man krypa upp på många olika sätt, den här gången loggade jag ut och gick sedan och letade i min egen bokhylla efter hopp och tröst och jag hittade en bok som jag köpte på bokrea för tjugo år sedan. Jag la tillbaka den. Inte är det väl den jag behöver nu? Men efter lite letande var det ändå den jag började läsa.

Och bara några sidor in i boken står de här orden där:

”Ibland kan jag känna mig som den mest liberala personen bland konservativa, och ibland som den mest konservativa bland liberala.”

Det blev så löjligt tydligt att det var den här boken jag skulle läsa nu. Tänk att någon annan känt och tänkt precis som jag. Tänk att också vi som sällan hör hemma i läger utan ofta känner oss lite fel har en famn att krypa upp i.

Bakgrundshistoria 1:

Vi bor i ett hem där godsaker försvinner. Glass äts upp. Godispåsar öppnas och länsas. Limsaflaskor töms. Och barnen är alltid helt oskyldiga. Det är aldrig någon av dem (av de två sistfödda, den äldsta erkänner faktiskt för det mesta numera). Så vi bor rimligtvis i ett hus där det med jämna mellanrum vandrar in folk från byns gator som förser sig med sötsaker men är totalt ointresserade av värdesaker.

Bakgrundshistoria 2:

Jag är en hopplös samlare. En sådan som fyller skåpen för man vet ju aldrig. För några år sedan räknade jag svarta strumpbyxor och hade 32 par i en låda, ifall ett par skulle gå sönder. Det är också till mig man ska komma om Ben&Jerry’s tar slut i butikerna. Och först i vintras öppnade jag den sista schampoflaskan jag hade med mig när vi flyttade från Helsingfors. För sju år sedan.

Den intelligenta läsaren förstår att dessa två bakgrundshistorier är en usel kombination.

Dagens historia:

Jag skulle fira Kristi himmelsfärd med att äta upp resterna av mitt påskgodis. Och när jag rotade i lagret hittade jag den här:

Notera vänster hörn. Notera hur en av dessa random typer som tagit sig in i vårt hem till min klädskrubb och till mitt godislager diskret har brutit upp godispåsen, försett sig med hälften av innehållet och sedan tejpat igen spåren efter sig.

Jag har väldigt starka misstankar om vem den kreativa skurken är. Jag tror hen ska få gå fri. För jag uppskattar egentligen det här.

I år var en mors dag när jag hann vakna, läsa skönlitteratur, ta en hundpromenad och äta frukost innan jag någon gång efter tio kröp ner i sängen igen för att leka att jag sov när familjen kom och sjöng. I år behövde två barn få sova till någon gång efter tio och då blev det bäst så.

I år var en mors dag när jag fick fira med lätt modershjärta. Om det är sant att en mamma aldrig är lyckligare än hennes minst lyckliga barn så gör det liksom ingenting i år. I år har jag den stora nåden att få ha väldigt lyckliga barn.

I år var en mors dag när jag fick konstatera att jag i sanning älskar att ha stora barn. Att jag är så ofantligt tacksam att jag där och då vågade flera små barn för att jag hoppades och trodde att jag skulle älska att ha flera stora.

I år var en mors dag när det finaste meddelandet kom från tonåringen jag får kalla min bonusson. Man brukar ofta behöva gå genom slitsamma separationer för att få en bonusson men jag fick en utan att behöva betala det priset. Att han dessutom redan har en mamma i världsklass (och vet om det) gör det om möjligt ännu finare. Han behöver inte mig alls, han bara vill.

Den här dagen är många olika saker i ett liv. I år var den så här i mitt. Jag hoppas det finns sådant som glimrade till i dag också i ditt.

Er är jag alltid.

Det sägs ju ibland att det är hopplöst ointressant att höra om hur stressigt andra människor har det. Men hur intressant är det att höra om hur ostressigt andra har det?

Vet inte. Men jag berättar det ändå: jag har det på många sätt så ostressigt nu. Nästan varje dag hittills år 2026 har jag känt av att jag inte längre studerar på deltid vid sidan av jobbet. Redan i januari hade jag fler lediga kvällar än jag hade sammanlagt på hela hösten. Och trots att jag fortfarande i mångas ögon har mycket på gång så är det onekligen så mycket mindre nu.

Och jag njuter.

Ikväll har jag haft den här veckans första lediga kväll. Alla barn har varit hemma och det har varit så rofyllt. Vi har spelat kort och hängt och pratat och läst (bara jag) och det här är ju på något sätt livet. Också det här är livet.

Och klockan är tio och det är fortfarande ljust. Nog är det lätt att leva nu.

Jag skulle kunna skriva en tragisk och helt sann roman om tekniska strul och en stackars grupp studerande som kom till skolan i dag till 8:05 men fick börja skriva först en timme senare.

Så. Dålig. Start. På. Veckan.

Jag kunde fortsätta med en lika tragisk och lika sann uppföljare om hur vår tvättmaskinslucka inte längre sitter fast i själva maskinen.

Som sagt.

Så. Dålig. Start. På. Veckan.

Men så frågade Ingrid om jag ville komma till Normal med henne på kvällen och när vi åkte hem längs riksåttan i hennes Volvo, solen sken fast timmen var sen och vi lyssnade på Bailando… Inte var det synd om mig.

Och jag tog sedan en kort och långsam springtur och spelade Hitster med Hilde som vann och… Det var fortfarande så oerhört icke-synd om mig.

Med något som liknar vemod sitter jag vid köksbordet och äter pasha, alldeles för sent så här på annandag påsk. Det där som liknar vemod beror inte på att påsken var dålig eller misslyckad. Tvärtom. Den var så väldigt fin och glad att det känns lite orimligt att avsluta den och återgå till vardagen.

Jag har fått fira en påsk som innehöll allt jag behövde. Den bestod av uppståndelseglädje. familj, sällskapsspel (Hitster blev påskens hit), promenader, vänner, läsning, ursprungsfamilj, kyrka, godis, memma, bokträff samt korta och långsamma men välmenande springturer.

Allra mest har jag fått påminnas om den enorma nåd som det är att få tro att livet och ljuset och kärleken och hoppet är störst och alltid har sista ordet. Det har jag fått tro hela mitt liv, men det förundrar mig mer och mer ju längre livet blir att jag faktiskt får tro just det.

Det förändrar allt. Det förändrar mig.

På tal om att få tro på hoppet.

Din Margot av Meri Valkama.

Den här boken tipsade min bokvän Mikael mig om. Vi uppskattar ofta samma böcker trots att vi är olika åldrar och livssituationer. Det här är en stark berättelse som fångar läsaren direkt. Du som tycker om att följa karaktärer under en lång tid och som tycker om att bli överraskad på vägen kommer att gilla den här.

Hembitrödet av Freida McFadden. Rätt ofta träffar jag människor som lite förläget säger att de ju mest bara läser kriminalromaner och thrillers. Som om jag bara skulle läsa Nobelpristagare och kvalitetslitteratur! Ibland och ibland rätt ofta är det underbart att kasta sig in i en spännande psykologisk thriller där sidorna vänder sig av sig själva.

Med mod att leda av Sanna Marin. Den här tyckte jag om. Förvisso hade jag kanske tyckt ännu mer om den bok som hon redan på de första sidorna berättar att det här inte är, men det gick bra så här också. En fascinerande berättelse om en fascinerande person, en berättelse som också gav en insyn i politik och samhälle.

Maamaa av Stefanie Tuurna. Det var länge sedan jag läste en ungdomsroman. Kanske för länge sedan. Den här var bra och hade ett häftigt grepp och språk. Men nog gör det ont i mig att läsa om unga som har det illa.

Testamente av Nina Wähä. Tänk att jag läste den här först nu. Jag älskade den. Om du har turen att inte heller ha läst den ännu – gör det. Nu. Så fängslande familjehistoria. Så fruktansvärt välskriven bok.