Vinterpratare

Jamen ja. I år bjuder radio Vega för första gången på vinterpratare och jag har glädjen att vara en av dem. På julafton kommer mitt program. Jag är – min vana trogen – mycket glad, mycket pirrig och mest tacksam.

Hoppas du vill lyssna!

Tvära kast

Mina händer luktar bajs. Samma händer som jag bläddrar med när jag läser en bok om föräldrar och tonåringar. Och jag tänker att just det här är livet när det finns både ett stort och ett litet barn i huset samtidigt. Att jag ens stunden reder upp efter mindre framgångsrika blöjfria stunder och andra stunden funderar på hur jag bäst kan kommunicera med min blivande tonåring.

Det är ju onekligen tvära kast. Och tvära kast kan ju vara rätt slitsamma.

Å andra sidan kan tvära kast också vara rätt härliga. Vem behöver inte en paus från bajslukt och strulig kommunikation ibland, liksom?

För nästan ganska precis tre år sedan.

Nio år i rad

Jag vet inte exakt vilket liv Fredrik såg framför sig när han valde ett liv med mig, men så gott som alla luciamorgnar sedan dess har han fått luciasång på sängen. Lite för sent började vi föreviga, men hellre sent än aldrig.

För mig är lucia en trotsig påminnelse om att ljuset alltid har sista ordet. Hur obarmhärtigt mörkret än kan vara.

Det bygger jag mitt liv på.

(Men luciabilden är också viktig. Det kanske ser ut som om vi bara tar en bild eller två och använder den mins usla, men det ligger ofta en hel del arbete och stundvis någon muta bakom de flesta. SÅ värt. SÅ värt.)

Att det där bästa var bättre

Igår satt jag och grät uppgivet vid köksbordet när jag hackade gurka till tacos. So sad. Tänkte att människor som jag inte borde vara föräldrar. Jag kan frimodigt berätta att det hände, men inte frimodigt varför det hände eftersom den berättelsen på inget sätt är bara min.

Idag såg jag Hilde stå med sin docka Lena (bra namn på docka 2019) på armen. Hon sa lågt i Lenas öra:

– Mamma älskar dig jättemycket. Nu ska du få gå och sova.

Och så bar hon iväg sin docka.

Jag fick nog någon slags upprättelse. Kanske människor som jag också kan vara föräldrar. Det är väl bara människor som jag som är föräldrar. Bristfälliga människor som ofta gör sitt bästa, men som ofta önskar att det där bästa var bättre än det är. Vid närmare eftertanke är vi väl alla sådana föräldrar och alla barn till sådana föräldrar.

Det kan bli bra ändå.

Vi och Hilde. Fotade av syster Matilda Audas Björkholm när en av våra absolut största gåvor var som absolut minst.

En sådan nyckel

Vi håller på att packa iväg hela familjen för övernattningsresa. Kläder och lakan och tandborstar för fem personer är kläder och lakan och tandborstar för fem personer. Det är sällan god stämning när vi ska packa. Nåd är att jag alltid lyckas glömma det. Varje gång är jag genuint förvånad över stämningen.

Fler än en gång har jag förundrats över Fredriks prioriteringar i sådana lägen. Det är ju inte så att han börjar tillverka mjöd, tapetsera om i vardagsrummet eller bygg en halmbock mitt i packandet. Nej, det är inte så, men det känns så. Han tycker att så märkliga saker är viktiga. Och – och det här är viktigt – minst lika ofta har han förundrats över mina prioriteringar i sådana och andra lägen. Vi ser helt klart helt olika saker som behöver och borde göras hemma.

Här har vi ett val. Vi kan välja att vara irriterade och frustrerade över att den andra inleder ett projekt som i våra egna ögon är helt onödigt. Eller så kan vi välja att vara tacksamma och glada över att den andras ögon ser sådant som vi själva uppenbarligen inte ser.

Det finns många olika nycklar till att ha det bra tillsammans. För oss är det här en sådan nyckel. Att försöka se på den andra med tacksamhet och glädje också de gånger vi inte riktigt förstår. Man blir bättre på det hela tiden. Om man övar.

Börjar bli gammal

– Alltså, jag måste fråga. Har du någon släkting eller bror som går i Lärkan?

Frågade jag. För mannen framför mig hade samma efternamn och samma leende som en av mina gamla studerande.

Mannen framför mig var hans pappa. Pappa! Jag gissade att han var trettio, det visade sig att han var femtio.

Och någon dag senare träffade jag en kvinna som jag gissade att var mellan trettiofem och fyrtio. Fyrtioåtta.

Det här kunde ju vara ett tecken på att jag helt har tappat känslan för folks ålder, men jag inser nog att det här är ett tecken på att jag börjar bli gammal. Att människor som för tjugo eller tio år sedan kändes gamla numera känns typ lite drygt torra bakom öronen.

Hur det känns att konstatera att jag börjar bli gammal? Alltså jättebra. Jag har fått mer liv än jag trodde. Dessutom rikare liv. Det är lätt att vara tacksam.

Lika lätt som det är att med råge underskatta folks ålder. Jag ska nog sluta försöka.

Utmana lite

Hon har skämt bort oss med god nattsömn typ hela sitt liv, lilla Hildis. Jag vågar ju knappt säga det högt – eller ens viska det tyst – men en enda natt i hela hennes liv har jag behövt ta upp henne ur sängen och hålla henne i famnen i tröstande syfte. Det var en natt i Umeå hösten 2018. En enda natt.

För en månad sedan började hon utmana lite. Med betoning på lite. Varje kväll efter läggdags ska hon komma upp och kissa en gång. Och den kissturen är den läääängsta i världen. Dessutom tvättar hon händerna i ett tempo som får Rowan Atkinsons karaktär i Love actually att verka speedad (ni som vet vet). Till på köpet ska hon bestämt krypa tillbaka till sitt rum efteråt.

Om jag inte skulle tycka att hon är så vanvettigt gullig när hon kryper fram i snigeltakt skulle jag säkert kunna bli vanvettigt irriterad.

Jag är så svag för henne. Jag är så glad över henne.

För typ ett år sedan. Glad också då.

En

Av (minst) tiotusen orsaker att älska Fredrik vill jag efter ett veckoslut på vift berätta om en:

När jag är borta och ringer hem låter han nästan alltid glad. Han sköter ju allt på hemmaplan då och jag vet att det skulle finnas (minst) tiotusen orsaker att klaga och sucka, men han väljer bort dem när han pratar med mig. Det gör det så mycket lättare och roligare att vara borta. Och det här ska jag själv försök bli bättre på. Jag är lite för bra på att fastna i en av de där tiotusen orsakerna att klaga, trots att det aldrig hjälper honom och sällan hjälper mig.

Han har haft en gudstjänst, en jordfästning och ett dop medan jag var borta. För att fixa det har han fått köra hundratals kilometer. Ändå tar han emot mig utan bitterhet och missunnsamhet.

Det.

Jag trodde ju att jag valde en bra en då när det begav sig för sjutton år sedan. Men jag hade nog inte en aning.

Han är också bra på kubb. Typ bäst i sommarhussällskapet.

Sjunde året i rad

Denna självständighetsannandag vaknar jag i en sanslöst mysig lägenhet i Tammerfors med två av kvinnorna i mitt liv. Jag vaknade första gången klockan sju, men lyckades somna om. Jag vaknade andra gången klockan åtta, men lyckades somna om. Jag vaknade tredje gången klockan halv nio, men insåg att jag nog inte somnar om igen. Så jag tassade ut till köket. Läste min bok. Åt en halv påse godis. Ja, på helt tom mage.

Att sova över med kompis var för mig som barn lika med att vakna mycket tidigare än kompisen. Ligga så tyst som möjligt och knappt våga andas för att inte väcka den andra. Att sova över med kompis är för mig som vuxen så mycket mer än så.

Det är sjunde året i rad vi har vårt veckoslut tillsammans, jag och en av mina bästisar och hennes andra bästis. Den här helgen är en av höstens absoluta höjdpunkter och vi har aldrig tummat på den. Någon gång har en riktigt liten bebis varit med, flera gånger har en riktigt stor gravidmage varit med. Men det har alltid blivit av. Vissa saker är för viktiga för att man ska kunna göra avkall.

Vänner. Så sjukt bra grej. De här två släpper jag aldrig.

Fån den första bästishelgen. Lika bra och viktig nu som då. Då som nu.