Den där lottovinsten

Ibland och ibland ofta känner jag mig irriterad och besviken på mitt hemland. Jag kan tycka att vi är bakåtsträvande och inåtvända och ogenerösa och tråkiga. 

Men det finns bra saker med Finland.

Att Hilde under de senaste veckorna har fått träffa en rad experter utan att vi hittills har behövt betala en enda cent- nog är det ju fint. Att vi kan tacka ja till de utredningar och undersökningar som föreslås utan att behöva ta banklån eller neka av ekonomiska skäl – nog är det ju värdefullt. 

(Och ja, jag vet att vi varje månad är med och betalar betydligt mer än en enda cent. Och ja, jag gör det gärna. Och ja, jag vet också att den som är sjuk en lång tid har en annan berättelse.) 

Men faktum kvarstår; i Finland kan vi det här med sjukvård. Och för den som är sjuk eller förälder till någon som är sjuk gör det finländskt medborgarskap till just den där lottovinsten det så ofta sägs vara.

I dag såg jag delar av Koivistos jordfästning och jag kom på en annan – en helt annan – bra sak med det land som är mitt; kan det här med presidentbegravningar. Det där lågmälda, allvarliga och värdiga i vår kultur som irriterar mig åtta dagar av sju landar liksom helt rätt vid en gravkista. 

Jag fällde till och med en tår när de till åren komna männen bar kistan (har alltid haft en soft spot för gamla män som verkar vara bra typer) och sedan någon tår till när orkestern spelade och kistan sänktes ner i graven.

Så… Åtminstone när det kommer till krassliga bebisar och döda presidenter är vi riktigt bra. 

Sedan tycker jag ju att vi borde dela med oss av den lottovinst vi har fått, men det verkar många av oss vara ovilliga att göra och just det framkallar den där irritationen och besvikelsen jag nämnde i början. Enligt mig är definitionen på lottovinst att man har mer än man behöver och mer än man egentligen förtjänar. 

Och råd att ge vidare. 

Rutinerad liten patient 

Om jag har räknat rätt har vi de tre senaste veckorna besökt tre olika sjukhus. Lilla älskade Hilde har inte ens fyllt ett halvt år men är redan en rutinerad liten patient. 

Jag är en betydligt mindre rutinerad patientförälder. I dag igen kände jag mig som en ofrivillig turist och jag läste på anslagstavlor och tittade på broschyrer i väntrummet. Det var reklam för stödgrupper för föräldrar och det var telefonnummer man kan ringa när man inte orkar bära allt själv. 

I dag igen ryste jag. Är det alltid lite för kallt i väntrum?

I läkarens rum är det varmare. Vi har träffat tre olika läkare med tre olika expertområden och alla tre har varit fantastiska. De är sådana människor som ska vara läkare. Människor som ska möta oroliga föräldrar och bebisar för små för att kunna oroa sig. Lika fina är de sjukskötare vi har fått möta. De myser med Hilde, de får henne att le och de imponeras när hon svänger sig från rygg till mage. Som om hon är den första bebis någonsin som gjort det, åtminstone den som gjort det allra bäst. 

På något plan önskar jag förstås att vi inte alls hade behövt träffa dem. Men om vi prompt ska umgås med läkare och sjukskötare just nu så kunde jag inte önska mig några bättre. 

Och det gör en enorm skillnad för en mamma som ryser i väntrum. 


Den lilla patienten och jag på ett av sjukhusen. 

Min själ mår väl

Jag vill egentligen säga något om terror och Manchester och döda barn. Jag vill egentligen säga något om ljus och kärlek och hopp och medmänsklighet mitt i allt och trots allt.

Men jag förmår inte. Mina ord börjar ta slut när det kommer till sanslöst mörker. Det finns ett så enormt gap mellan det jag tror och hoppas på och det som verkligheten är just nu.

Så jag skriver i stället att jag i dag har varit på dagisvårfest. Vår familj är nu officiellt den där familjen där en förälder alltid måste vara med och göra program om barnet ska göra program. På julfesten var Fredrik med som någon slags pappahare och den här gången var det jag som kröp omkring på golvet tillsammans med Jonte myra. Vi är också den där familjen där barnet både vår- och julfestar i för små mjukisbyxor. Och familjen som alltid kommer lite för sent. I teorin förstår jag att också de familjer som kommer i tid säkert har utmaningar och damm i några hörn någonstans, men i praktiken känns de som övermänniskor.

Ändå; min själ mår väl på dagisfester.

Kanske det egentligen är det jag kan säga denna dag som liksom alldeles för många andra dagar ramas in av ett mörker som vi inte kan förstå. Jag kan säga att en dagisföreståndare som generöst kallar både barn och föräldrar fantastiska och underbara kanske är den bästa medicinen i en värld där man kan bli dödad när man går på barnvänlig konsert. Jag kan säga att trygghet mitt i stormen är att ens barn får gå på ett dagis där föräldrar skrattar med kärlek när jag hoppar huk på golvet intill barnet som inte riktigt vågar vara myra. Jag kan säga att mörkret kan slå vansinnigt hårt vissa dagar men att det aldrig kan vinna så länge vi visar varandra kärlek och välvilja.

Och allt det där är sant. Och det kommer från hjärtat.

Men det finns samtidigt hjärtan i vår värld som har gått i bitar för att barn har dött. Hjärtan som brister för att barn i sjukhussängar kanske snart kommer att dö.

Och när jag tänker på de hjärtana tar orden slut.

IMG_3092

Bild: Matilda Audas Björkholm

Pengarna och eleverna

Någon dag ska jag sluta skriva om Arvid, men det är inte i dag. 

Vi pratar mycket om sommaren. Om att det snart är lov, om att vi ska få vara lediga tillsammans länge, länge. Om att det är skönt med ledighet men också saknad. Arvid kommer att sakna dagis.

– Kommer du att sakna vilan mest? frågar jag. 

Mest för att bråka. Han kommer att sakna vilan minst och det vet jag så väl. 

– Jag vet åtminstone vad du kommer att sakna mest med jobbet, säger han och tillägger med tvärsäker stämma:

– Pengarna. 

Jag förgås lite av skratt. Tossiga tanke! ALDRIG talar jag om pengarna som det goda med jobbet, lärare gör sällan det. Men jag känner också att jag fick vad jag förtjänade efter övertrampet med vilan. För han har ju lika fel i sin gissning som jag hade i min. 

Jag kommer inte att sakna pengarna mest. Dels för att det finländska systemet gör att jag inte behöver sakna pengarna när jag är ledig men mest för att lönen inte är bäst. Eller ens nästbäst. 

Det är eleverna jag kommer att sakna mest och nästmest och nästnästmest. 

Det är alltid eleverna. Dem kommer jag inte bara att sakna mest, dem saknar jag nästan redan.


Han och jag. 

Bild: Matilda Audas Björkholm

Kriget mot kroppshatet

“Jag funderar på det här med kroppen och tänker att vi som är vuxna och har unga omkring oss måste börja träna oss i att högt uttrycka vår uppskattning över vårt eget yttre. Typ när sa du sist;

-Jag känner mig fin i den här klänningen.

-Jag tycker om hur mina fötter ser ut i de här skorna.

-Jag tycker att mitt hår är vackert idag.

Det finn ju ALLTID något att förbättra. Men inför mina barn kommer jag från och med nu att högt börja tycka om det jag ser. Häng på du också!”

Så skrev min vän på Facebook i går. 

Jag tänkte tre saker: 

1. Jag älskar henne. 

2. Hon har så rätt. 

3. Lätt för henne att säga. Hon är en av landets i särklass snyggaste, slankaste och mest välbevarade trettio-någonting-åringar. Och hon har dessutom fått tre barn. (Kuriosa: hon har blivit tagen för elev i skolan där hon jobbar. Och jo, det har jag också blivit. Men hon jobbar ju i lågstadiet. SÅ välbevarad.) 

Tack och lov tänkte jag lite till, för att stanna kvar där i det sunkiga tredje läget gör varken henne, mig själv eller världen någon tjänst. 

Så… 

4. Inte ens en av landets i särklass snyggaste, slankaste och mest välbevarade trettio-någonting-åringar känner sig snygg, slank och välbevarad alla dagar. Och också hon måste få tala gott om sin kropp utan att vi andra tycker att det inte räknas. 

I det här stundvis så tröstlösa kriget mot kroppshatet räknas nämligen alla. Också de som på pappret borde ha lätt att gilla sitt läge kan föra en kamp som vi andra inte har en aning om. Och faktum är att kriget sker på så bred front att nästan ingen skonas. 

Vår enda chans är att mata oss själva och varandra med goda budskap. Påminna oss själva och varandra om det som är vackert och fint i de kroppar som är våra. Och dessutom komma ihåg att en kropp inte ens behöver vara speciellt vacker och fin hela tiden. Det är ju inte det som är kroppens huvuduppgift. Om vi inte är typ modeller. Och det är ju så försvinnande få av oss som är det och ändå så förtvivlat många som tror att vi borde se ut som om vi var. 


Jag tycker att jag är rätt fin på den här bilden. Bilden tagen av Kavilo photography.

Det händer så mycket

Jag tror det var pigan Lina i Lönneberga som sa det först. Om Emil. Att det händer så mycket kring Emil.

Och jag tänker det själv väldigt ofta. Om Arvid. Att det händer så mycket kring Arvid.

Han menar väl, min älskade Arv, för det allra mesta. Men också då han menar väldigt väl kan det bli väldigt fel. Torkställningar faller omkull, Ingrids saker går sönder, Arvid själv slår sig och handfatet i badrummet är fullt av mylla. Tanken slår mig dagligen; att han nog har en extrem otur. Så där som de ofta har, de där människorna som det händer så mycket kring.

Jag kan för allt i världen tycka att han ändå välkomnar den där oturen själv. Att han skulle kunna göra sitt eget och andras (läs: mitt) liv lite lättare om han bara valde att leva ett liv som inte var lika beroende av tur. Men det är ju bara min åsikt och jag har i ärlighetens namn alldeles för ofta spelat alldeles för säkert.

Senast i dag tänkte jag det igen, det som jag tänkt så otroligt många gånger sedan vår son blev oss given; han är så väldigt mycket sin egen. Jag ser så lite av mig själv i honom och om möjligt ännu mindre av Fredrik.

Och jag älskar honom så innerligt för det.

Han lär oss så mycket. Han ger oss så mycket. Han är så mycket.

Kass Family Portraits by Kavilo Photography-60

Bild: Kavilo photography

De som aldrig spritter

Jag ska inte gråta. Jag ska inte gråta. Jag ska inte gråta. Jag ska inte gråta.

Jag grät.

Där stod jag med Fredriks telefon i handen och försökte filma trots att det ju aldrig blir tillräckligt bra. Min dotters första uppvisning utanför dagis och skola. Vi har ju skytt hobbyer som pesten och som direkt konsekvens har vi hittills sluppit de här vårfesterna i maj som ändå är… maj. Och där står jag nu och blinkar bort tårar och undrar varför i hela fridens namn vi har gjort det. Vi borde ju alltid vara på vårfest.

Hon ser nämligen så oerhört lycklig ut. Hela hennes kropp spritter av glädje. Ögonen strålar. Den leende munnen är den största jag någonsin sett.

Bredvid mig står en annan mamma som med lika dåliga utsikter försöker sig på en lika otillräcklig film. Och på hopfällbara stolar sitter andra föräldrar med sina telefoner och samma öde. Det finns något oerhört löjligt i att vuxna människor filmar sina barn på en vårfest.

Men det också finns något oerhört vackert i att vuxna människor filmar sina barn på en vårfest.

Jag tänker att alla barn i hela den här världen borde få ha någon som filmar dem på vårfest. Och jag tänker på alla de barn som inte har det. Som har föräldrar som inte kommer på vårfesten. Som har föräldrar som inte låter dem gå på vårfest. Som har liv som inte rymmer något sådant som en vårfest.

Speciellt mycket tänker jag på Lena. Jag känner henne egentligen inte, men vi är vänner på facebook eftersom hennes barnbarns mor är mitt barns gudmor. Vi som får Kyrkpressen kunde i dag läsa om Lena. Ett barn som blev övergivet av sina biologiska föräldrar när hon var fyra dagar gammal. Ett barn som blev adopterad som treåring av föräldrar som absolut inte borde ha fått adoptera. Ett barn som levde ett liv präglat av fysisk och psykisk misshandel. Som nog verkligen inte blev filmat på vårfester.

Och en vuxen som sedan har försonats med sin barndom och rentav förlåtit alla de föräldrar hon borde ha haft. Styrkan i den berättelsen. Hoppet i den. Kraften i den.

Man tänker mycket på några minuter. Också om man filmar och upplever och gråter samtidigt.

Det finns så mycket att gråta över. Någon gång under det där korta numret slutar mina tårar handla om min egen åttaåring som spritter av glädje och börjar handla om alla de åttaåringar och tvååringar och fjortonåringar som aldrig spritter.

Det finns så mycket att gråta över.

till-amanda-109

Jag älskar att hon får spritta. Ibland spritter hon med kusin och syster.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Den där oväntat svåra tiden

Jag måste anstränga mig för att minnas hur ledsen och vissen jag var. Hur jag famlade i mörkret för att få tag på känslor som kändes som mina egna. 

Men om jag anstränger mig så minns jag den där oväntat svåra tiden när Hilde var alldeles ny. Tänk om jag hade vetat då hur snart jag ändå skulle landa i mig själv igen. 

Eller snart och snart. Det är lätt att i efterhand säga att några månader är bara några månader. När varje dag känns som en halv evighet är några månader en tidsrymd helt omöjlig att ta in. 

Och ändå. Hela tiden. Hela vägen. Varenda halv evighet har jag varit tacksam varje dag. Sanslöst fin är hon. Sanslöst fint är det att vi fick henne. 


Sanslös. 

Bor i väntrum

Jag är den friskaste jag vet. Och det finns absolut ingen stolthet i det, bara en enormt ödmjuk tacksamhet. Jag har inte sovit en enda natt på sjukhus om man bortser från de nätter jag sovit på bb. Jag har inte behövt uppsöka läkare för min egen skull sedan vi flyttade till Helsingfors för åtta år sedan. Inte ens för angina eller  bihåleinflammation. 

Lycka är att inte riktigt veta var man har sitt kelakort. För att det liksom aldrig någonsin behövs. 

Min egen friskhet till trots så bor jag i väntrum numera. Förra veckan besökte Hilde två olika sjukhus och sin rådgivning. I går var jag till tandläkaren. I dag var Arvid till tandhygienist. Nästa vecka ska Hilde till ett tredje sjukhus och både Arvid och jag ska tandvårdas igen. Veckan därpå ska Ingrid tandvårdas och Hilde rådgivas och jag gissar att jag tyvärr ska till tandläkare då också. 

Om vi säger så här: nu just vet vi exakt var kelakorten finns. De hamnar inte ens långt bak i plånboken, bland kvitton som ska sparas. Nej, de intar snarare en skamlös hedersplats som de aldrig fått lov till. 

Det är ett helt deltidsjobb att ränna runt som vi gör just nu. Jag kan inte ens föreställa mig hur utmattande och tidskrävande och hopplöst det skulle vara att i längden ha det så här. 

Oj, ni hjältar som alltid bär kelakorten där de är lättast att komma åt. Ni krigare som kan orientera er i ljusa sjukhusbyggnader. Ni tappra som känner er helt hemma i de där väntrummen där vi andra alltid alltid alltid vill vara bara tillfälliga gäster.


Nåden i att jag än så länge har burit sjukhuskläder bara när orsaken varit den absolut bästa tänkbara. 

Jag har honom att tacka

Tog det ens en vecka innan hon var lika trygg med honom som hon är med mig? Tog det ens en vecka innan han slutade fråga mig när hon skulle äta och när hon skulle sova? Jag vet inte. Men jag vet att det tog mer än en vecka innan jag slutade säga det utan att han frågade. 

Nu har jag äntligen slutat. Det tog sin tid, men nu har till och med jag blivit van vid att vi faktiskt är två föräldrar som har lika bra koll. 

När folk talar om det dåliga mammasamvetet vet jag inte vad de menar. Jag har alltid tänkt att jag har min avslappnade och lata livsinställning att tacka för det, och det är säkert delvis sant. 

Men minst lika sant är att jag har honom att tacka för det. När det finns en förälder till med koll är dåligt samvete så bortkastat. Jag gav ju mina barn honom. Liksom. Jag behöver inte ha dåligt samvete. 


Bilder: Kavilo photography