Vad skulle mitt liv vara?

Lyckan i att få somna och veta att man i morgon vaknar till ett berg – nej, en bergskedja – av disk. 

Berg av disk blir det nämligen bara om man får skapa disk tillsammans med andra. Och tillsammans är nog ett av världens absolut vackraste ord. 

Vad skulle mitt liv vara utan de människor som bidrar till diskhögar i vårt hem? Utan dem som gör att diskbänken ibland är svår att ens hitta?

Det skulle vara sämre, torftigare, fattigare. Smaklösare, tommare, tråkigare. Och mindre disksamt.

Jag är glad att det blev så här. 

Vi har ju faktiskt diskmaskin.


Med några av dem som håller maskinen med jobb. 

Vi förstår inte riktigt

Jag visste ju att det skulle gå bra. Förstås. Fredrik har aldrig gjort något som skulle tyda på att han är sämre än jag på att ta hand om en bebis. 

Men ändå. Just den här bebisen har varit så mammig. Och just den här bebisens storasyskon så pappiga. Och plötsligt skulle det vara hon den där mammiga och han som funnits där för de där pappiga. 

Jag visste ju att det skulle gå bra. Men mina känslor visste det inte. 

I två veckor har jag jobbat och lika länge har Fredrik varit hemmaförälder. Med den där så mammiga bebisen. Och det har gått precis lika bra som jag egentligen visste och till och med ännu bättre. 

Varje dag har han förvånat mig, den där mannen som inte bara som man är världsbäst utan också som pappa. Han fixar nämligen en massa saker som jag aldrig skulle göra när jag är ensam med barnen. På samma sätt som jag fixar en massa saker som han aldrig skulle ge sig på när han är ensam med dem. 

Jag tror att det finns något viktigt i det där; att imponeras av och förundras över varandra. Vi förstår inte riktigt hur den andra gör. Vi tycker båda att den andra är lite bättre. 

Och vad är bättre än det? 


Bild: Matilda Audas Björkholm

Mitt brustna hjärta

Jag är inte stolt över det. Inte heller orkar jag skämmas. Men ibland tittar jag på gamla bilder på Hilde och tänker med längtan tillbaka till tiden då jag ännu kunde hoppas att hennes hud skulle skonas. 

Mitt modershjärta brister när hon börjar riva sin kropp så fort hon kommer åt lite bar hud. När hennes lakan är blodigt. När det bildas vattniga sår.

Men mitt modershjärta brister aldrig i samma utsträckning som det flödar över av tacksamhet och glädje över att hon är mitt barn. De små bekymmer huden orsakar väger minus i jämförelse med all den glädje hon kommit med. 

Och den tacksamheten och glädjen helar mitt brustna hjärta. Varje gång.

Jag tror att en förälders kärlek är det starkaste och det sköraste som finns. Samtidigt. Och jag tror att det får vara så. Att det ska vara så.


En bild från den gamla goda tiden då hon var bara torr. 

Och då syster Matilda Audas Björkholm var på plats och kunde fota.

Olika förutsättningar

Är han en prao-elev? hinner jag tänka. Han ser nämligen inte ut att vara en dag äldre än mina elever. Kanske hundra dagar. Yngre.

Men jag inser ganska snabbt att han inte är någon prao-elev. Han är i så fall praon som får sommarjobb. Nej, han är praon som tar över chefens jobb redan till hösten. 

Och han ser fortfarande ut att vara i ålder med de ungdomar jag jobbar med varje dag. 

Han är knappast född i Finland, hans brytning tyder på det. (Lite som min egen brytning, med andra ord.) Den äldre mannen på samma arbetsplats är ännu mindre född i Finland, hans brytning tyder på det och den unga får ofta föra ordet. 

Det finns så mycket handlingskraft och initiativförmåga i den unga mannen framför mig. Han är vänlig och väluppfostrad och välartad och jag finner mig själv hoppas på att han vill vara det. Att han inte bara tvingas vara mycket bättre än vi som är födda här för att ens ha en chans, för att ens få vara med. 

Om det är något jag avskyr så är det nämligen olika förutsättningar. Och det är förstås dumt att avsky något så ofrånkomligt men jag avskyr det ofrånkomligen i alla fall. Jag står inte ut med tanken på att en sextonårig pojke tvingas vara bättre än andra sextonåringa pojkar bara för att hans berättelse fick en så annorlunda inledning. 

Jag hoppas innerligt att hans berättelse får ett lysande slut. Och på något sätt vågar jag nästan tro det. Jag inser ju att vi behöver människor som han. Att världen och Finland behöver just honom. Hoppas vi i ser det och förstår att ta hand om och vara på. Något annat har vi inte råd med.

Hon gav mig vingar 

Klassens författare. Så stod det på mitt betyg på ettan. Jag stavade hellre än bra, jag tyckte att mellanrum mellan ord var överskattade och jag skrev berättelser som tog slut först tretton sidor efter att de borde ha slutat. Men jag fick kallas Klassens författare. 

Jag har många gånger tänkt att det nog var avgörande för mig. Att jag började se mig själv som en skrivande människa redan långt innan jag hade färdigheterna och verktygen. Någon trodde på mig och lät mig dessutom veta det. Kan vi göra något finare och viktigare för varandra än just det? 

Nästan ingen av oss bygger vår självkänsla själv. Vi får våra egna konturer i mötet med andras och vi ser vilka vi är genom hur andras ögon ser på oss. Och i min allra första lärares ögon fick jag vara författare. 

Hon gav mig vingar. Må jag någon gång kunna göra detsamma för någon annan. Må du.


Och för en tid sedan gav hon mig den här bilden. Hon hade gjort ett fynd från augusti 1991. 

Platser där de blir oro

I vår familj har vi (okej, jag och Fredrik) kommit överens om att ett tuggummi räcker. Någon gång ibland kan man få två tuggummin (okej, jag och Fredrik ganska ofta) men i regel är det ett som gäller. 

Arvid kommer in i rummet och hans mun arbetar. Går på högvarv. Att säga att han tuggar är att säga fel, han gör liksom mer än så. 

– Arvid, hur många tuggummin har du i munnen? frågar jag. 

Som om jag skulle ha råd att ta en sådan fight. Ibland blir det så uppenbart varför jag inte är någons favorit här hemma. 

– Du blir bara arg om jag säger, får han mot alla odds fram mellan tuggorna. 

Och det har han väl i och för sig kanske rätt i, men han vet också av erfarenhet att jag blir ännu argare om han låter bli att säga. 

– Först tog jag tre tuggummin, säger han. 

– Och sedan tog jag tre till, säger han efter en liten paus. 

Drar efter andan. 

– Och sedan tog jag… 

Jag vill inte ens veta. I stället tar jag honom i handen och för honom till bioroskisen i köket. Och ser den i särklass största tuggummimassa jag någonsin sett landa för evigt bland bananskal och brödkanter. 

Nu i efterhand ångrar jag mig lite. Varför tog jag inte reda på? Hur många tuggummin hade han egentligen tagit? Hur kraftig blev smällen när han sprängde de här ramarna? Också?


Han förankrar mig i här och nu. Han är den överlägset bästa medicinen mot tankar som svävar till platser där de blir oro. Oro som ändå inte lägger en enda aln till min egen eller någon annans livslängd. Av tusen orsaker är han livsviktig. Och en av de tusen är den. 

Bild: Kavilo photography 

Nya sjukdomar

Jag lär mig namnet på nya sjukdomar varannan vecka numera. Vänners föräldrar hamnar på sjukhus. De far- och morföräldrar som finns kvar går bort. Till och med barn till vänner blir sjuka på det där sättet som håller hela släkter vakna om nätterna. 

Jag inser att sjukdomar och dödsfall kommer att komma tätare ju längre jag lever. Efter tolv och ett halvt år som gifta har jag och Fredrik varit på en enda begravning tillsammans. Aldrig mer kommer vi att få så många år med så få begravningar. 

Livet blir onekligen skörare ju längre det pågår. Den där odödlighetskänslan som bor i många nittonåringar bor i rätt få trettiofemåringar och knappast i någon sextioåring. 

På något sätt är det så hopplöst. På ett annat sätt så hoppfullt. Alla friska dagar får ju ett skimmer när man inte längre tar dem för givna. Alla ofarliga dagar blir gåvor när man inte mera kan räkna med dem. Med det kommer en ödmjukhet och en tacksamhet. 

Som man ju på något plan hellre skulle leva utan. För priset är orimligt högt. Men å andra sidan har ödmjukhet och tacksamhet aldrig förstört en människa. Det är om mörkret och rädslan och sorgen och oron tar över helt som det kan bli farligt. Så länge det sipprar in ljus har vi en chans. 


Vi håller hårt i varandra (och Hilde) och alla de andra som hör ihop med oss. Kärleken är den enda motkraft jag hittat, det enda som verkligen biter på mörkret.

Bild: Kavilo photography

Den största av frågor

Jag skulle kunna sterilisera mig fast i morgon. 

Så säker är hon, min vän, där hon sitter med sin nyfödda i famnen. Kanske lika gärna ta den där steriliseringen nu genast när hon ändå är på bb? När hon ändå är lite mörbultad? När hon ändå är så säker på att den här tredje bebisen är den sista bebisen?

En annan vän bjuder ut sina graviditetskläder på facebook. Hennes fjärde barn är hennes sista. 

Det är förstås mycket mindre dramatiskt att avsäga sig plagg som töjer runt magen än att avsäga sig fortplantningsegenskaper, men andan är gemensam för båda dessa kvinnor. De är mammor som vet att de fått sitt sista barn. 

Jag vet ingenting. Jag har packat undan mina graviditetskläder men gett vidare bara dem som jag aldrig använde i väntan på vår Hild. Alla andra finns kvar i ett skåp nära mig. Jag har packat undan kläderna i storlek 56, men också de finns kvar. 

Jag vet nämligen inte om jag är en sådan mamma. Som har fått sitt sista barn. 

Jag har aldrig vetat. Jag tänkte i tiderna att Ingrid kanske var mitt sista barn. I andra tider att Arvid kanske var det. I nutid att Hilde kanske är det. Men jag är inte mera säker nu än jag var då. Inte mindre heller. Precis lika osäker. 

Många föräldrar vittnar om känslan av att det fattades någon kring matbordet och att denna någon sedan kom och att familjen då blev hel. Komplett. Vi har känt oss hela och kompletta hela tiden. Ingen plats gapar tom kring vårt matbord. Men jag vet inte. Hel och komplett  betyder ju inte på något sätt överfull. 

Vad tror du? Vet man sedan när den sista är en given? Visste du? Och visste du och den andra föräldern det båda två? Om dn visste att det var sista och den andra hopppades att det var en i mängden; hur gjorde ni då?

Liv. Den största av frågor. För stor för oss människor. 

Det är fint att veta att jag inte måste veta. Eller att jag ens kan veta. Långt ifrån alla får välja själva när den butiken stängs. Att jag hittills fått välja en hel del när det gäller just den här butiken betyder inte att mitt val är butikens lag för all framtid. 

Som sagt. Liv. Den största av frågor. För stor för oss människor.


Var det sista gången en alldeles egen var så liten?

Brutal verklighet

Så kom dagen då Hildes hud var värre än någon annan dag. Och på något sätt var det ju för väl att huden var så dålig just i dag. Jag är nämligen som de flesta andra; lite friskare så fort jag kommer över tröskeln till läkarmottagningen. Och det sista Hildes hud behöver nu är milda omskrivningar. 

Nu blev det onekligen brutal verklighet. 

– Du är ju en skorv hela du, sa läkaren till Hilde.

Hon sa det med kärlek i rösten. Och med det vann hon genast vårt förtroende. Vi är på inget sätt i någon hamn ännu men vi har en vårdplan och det känns väldigt skönt. 

Och denna samma dag då Hildes hud är värre än någon annan dag så påminns jag om vart jag ska skicka henne för att hon ska få möta de där helande blickarna som bygger självkänsla som bär ett helt liv. 

Jag ska skicka henne till Arvid. Han som inte ens verkar se hennes skrovligheter. Hans blick tränger rakt igenom skavankerna också den här dagen. Han ger sig på hennes kinder med tjugo blöta pussar på en gång. Trots att hennes kinder är vätskande sår. 

Jag ska skicka henne till Ingrid. Som också den här sämsta huddagen någonsin håller sin lillasyster nära, nära och ömt säger: 

– Hilde, du är världens underbaraste bebis! Du är så fin! Ska jag förklara hur fin du är? Nej, jag kan inte. För vet du hur länge det skulle ta? Fem år! Det tar fem år att berätta hur fin du är!

Jag ska skicka henne till Fredrik. Till den där pappan som är så svag för henne som bara en pappa till en person på fyra månader kan vara. När jag hör hur han talar till henne medan han byter en blöja eller ger henne ett bad så vet jag att den finaste gåva jag någonsin kan ge mina barn var dem given redan innan de kom. Det är han.

Och för all del; jag behöver inte skicka henne någonstans. Jag tror att hon också i min famn och i min blick anar att hon är just så underbart skön som hon faktiskt är. 


För en dryg vecka sedan. Då huden var skön. Och vi i kyrkan blev fotade av Maria Hedengren. 

Skönhet i olika förpackningar

Själv är jag för tjock fast jag inte är tjock. Jag har gula tänder. Dessutom går de sönder bara man tittar på dem. Mina vader är stocktjocka (tack för det ordet, du tjejtidning från tidigt 2000-tal). Min näsa är inte någon efter-operations-näsa. Jag är definitivt inte modellmaterial. 

Ändå är jag ganska fin. 

Hon är skrovlig och röd och torr och sårig. Hon flagnar. Dessutom har hon rivit sig blodig på huvud, lår och mage. Bara i dag. Nästa gång någon beskriver mjuk hud med en bebisrelaterad liknelse så får jag fel i huvu. Hon är nog inte mycket till modellmaterial hon heller.

Ändå är hon ganska fin. 

Nej. Vem försöker jag lura? Hon är ju finast i hela universum och jag behöver inte ens anstränga mig för att se det. 

Skönhet kommer i så väldigt många olika förpackningar. Och tur är väl det för de flesta av oss. 


I morgon ska Hildes hud få träffa en läkare för första gången. Jag tänker be om all den hjälp som jag inte förstod att be om när jag var hudmamma förra gången.