Vi är i New York och vi ska se VM-match mellan Norge och Senegal. Fredrik tänker heja på Senegal och jag tänker heja på Norge och dagen innan match jagar vi våra respektive lags speltröjor. Fredrik grabbar tag i en man på gatan i Senegal-tröja och får hjälp att hitta rätt butik. Ingenstans finns Norge-tröjan. Eller… Överallt på gatan finns Norge-tröjan men ingenstans i någon butik.

I en enorm Nike-butik som kan vara märkets flaggskepp i New York får jag veta att det kommer att komma fler Norge-tröjor dagen därpå. Samma dag som matchen ska spelas. Klockan 10. Det lönar sig att komma i tid, säger de.

Vilket var århundradets litotes.

När vi i allsköns ro beger oss ut på morgonlänk kvart över åtta på morgonen passerar vi butiken och de första på jakt efter Norge-tröja är redan på plats. Men de är få och jag hinner tänka att de ju bara är galna. När vi kommer förbi igen en timme senare efter avklarad morgonlänk har galningarna vuxit rejält i antal och efter dusch är vi på plats strax efter halv tio och då är vi ungefär 300 som köar. För att köpa en Norge-tröja!

Vi släpps in i butiken i portioner, tio åt gången och sedan en liten paus. Vi som inte var på plats i ottan utan prioriterade världsliga ting som morgonlänk, hygien eller frukost får avundsjukt blicka in i butiken när galningarna får tag på det röda guldet. Innan jag och Fredrik blir insläppta börjar det gå rykten i kön om att det bara finns svarta bortatröjor i storlek XL kvar och en stund senare ser vi folk inne i butiken gestera mer och mindre dramatiskt om att tröjorna är helt slut.

Jag och jättemånga andra får gå hem tomhänta. Jag får se matchen i en helt vanlig röd t-shirt. Och innan jag lämnar USA har jag lyckats hitta en enda nätbutik som säljer Norge-tröja och klickar hem den. Även om jag fick se matchen utan den ville jag ha den som minne av mitt livs häftigaste VM-upplevelse och faktiskt hela VM-sommar.

Jag tror inte jag har kämpat så här mycket för något klädesplagg någonsin. Inklusive min brudklänning. Det skapar ett speciellt band.

I går kom den. Äntligen. Den är så fin. Jag blev så glad.

För några dagar sedan tänkte och frågade min man det: är det här kanske också ditt livs sommar?

Och jo, han kan ha rätt. Det här kan nog vara en av mitt livs somrar. Jag njuter av stora saker som att alla tre barn får vara på en så bra plats samtidigt och av att jag för första sommaren på många år (kanske sedan innan jag fick barn) är så lite på minus med mina egna behov som nu.

Och jag njuter av de många små saker som är så stora att man redan där och då i stunden inser att är just de där ögonblicken som är livet självt.

Jag tänker på spontanfikan med en bästa vän med en enda daga varsel, en sådan sak skulle aldrig lyckas i november. Jag tänker på sommmardagen i en annan bästa väns trädgård då hon distansjobbade och jag läste bok. Jag tänker på när jag hoppade på min cykel och lyssnade på Strövtåg i hembygden och cyklade hem till min bästis för kvällsfika bara hon och jag och när hon bjöd mig på födelsedsgsmiddag på min bästa restaurang. Jag tänker på när jag och den fjärde bästa satt utomhus en varm sommarkväll och åt glass med några av våra barn. En sådan där kväll som man i mars tror att man kommer att få jättemånga av, men som man i juli inser att kommer rätt sällan.

Jag har fått åka till Sverige och fira en systerdotters student, till den plats där jag alltid känner mig ledig. Jag har fått åka till New York för att hälsa på min yngsta lillasyster och hennes man. Jag har fått vara frisk hela sommaren hittills och lyckats springa tre gånger i veckan (men kan medge att styrketräningen fått lida lite av det). Jag har fått träffa min bokklubb två gånger. Jag har fått spela Hitster med min svåger, hans bror och min systerdotter och min dotter. Jag har fått fira Hanna 40 år med minnesgruppen och andra härliga. Jag har fått vara med på både spännande och ospännande matcher med det fotbollslag som är mitt och Arvids, men roliga har de alla varit. Jag har fått ligga på balkongen och lyssna på ljudbok. Jag har fått läsa eller lyssna på hittills sexton böcker. Jag har fått äta räksmörgås och jag har fått vara på cup och jag har fått engagera mig i VM-matcher.

Jag har fått nästan orimligt många av de där ögonblicken man hoppas på när ljuset återvänder i mars.

Och det är fyra sommarveckor kvar. Fyra sommarveckor av ögonblick.

Och jag har fått köra den här ljuvliga på kvällsdopp.

För två år sedan minns jag att jag tänkte det: han lever sitt livs sommar. Han spelade fotboll i två olika lag och hade goda vänner i båda. Det sprang både nya och gamla kompisar hos oss hela tiden och den gemensamma nämnaren var att de var jättebra kompisar.

För ett år sedan tänkte jag det igen: han lever sitt livs sommar. Han hade fått ett nytt fotbollslag och ännu fler nya kompisar. Lite större värld och lite mer frihet. Och lika jättebra kompisar.

Och den här sommaren tänker jag: han lever sitt livs sommar. Han och laget vann vårsäsongen i division 1. De fick spela final på Wasa Footballcup. Hans gamla cykel bor numera i Karperö hos någon av boysen och det dyker upp gulliga flickor på deras fotbollsmatcher. Det är – enligt hans egna ord – hans ”sista VM som äkta barn” och vi låter honom ta ut allt av det och räknar med att dygnsrytmen återvänder när det behövs.

Tänk att han har fått ha tre livs somrar i rad. Då har man inte bara bra somrar, då har man ett bra liv. När största bekymret är att man inte får äta lika mycket entrecote som Haaland är livet onekligen rätt härligt.

Och då har mammahjärtat lätt att vara.

Han och några av boysen. Efter segermatchen som innebar seger i division 1.

Att vara förälder är märkligt. För två saker kan vara helt sanna samtidigt:

1. Att jag älskar dig mest av allt och skulle göra precis vad som helst för dig. Om det krävdes skulle jag gå i döden.
2. Att jag inte tänker köra dig till Hankmo för kvällsdopp.

Från en gång när hon hade mer tur.

Alla mina tre systrar bor för långt borta från mig. En av dem bor numera alldeles för långt borta, i New York. Det enda goda med det är möjligheten att hälsa på.

Många försöker ju gräva guld i USA för tillfället. Vi fick guld. Massor med guld.

Guld är:

• Att få vara åtta hela dygn på resa med min Fredrik, det var vår klart längsta barnfria period sedan vi fick barn
• Att få hänga jättemycket med syster Fanny och hennes Eskil, så sjukt sköna och roliga typer
• Att få se glimtar av deras vardag och verklighet, nu har deras tillvaro plötsligt konturer
• Att få leva en vecka i storstadspuls på Manhattan
• Att få se en VM-match på plats med 80 000 andra, så sjukt mäktigt
• Att få sitta precis bakom Senegals klack på nämnda match (även om jag är team Norge i år)
• Att köra morgonlänk i Central Park
• Att se Lejonkungen på Broadway, det var så vansinnigt bra!
• Att få ta paus från vardagsröj och medling i syskonbråk
• Att samla ungefär 20 000 steg om dagen
• Att få se VM-matcher på uteserveringar och pubar i rimlig tid och inte mitt i natten
• Att få fira traditionell svensk midsommar med tusentals andra i en park i New York
• Att få besöka en helt magiskt fin bokhandel, jag började nästan gråta när vi var där
• Att för första gången i livet få se tvättbjörn och eldflugor (råttorna hade jag klarat mig utan)
• Att få äta gott och leva gott och sova otippat jättegott (New York-tid och uppblåsbar madrass kan vara min grej)
• Att få både vila och göra i bra balans
• Att få komma hem till glada barn som också haft en fin vecka

Två veckor har jag nu varit nästan ledig. Två gånger har jag känt mig helt ledig. Förra lördagen och i dag. Det har varit två väldigt fina veckor, men det har hänt mycket. Kanske inte för mycket, men mycket.

Det är ett lyxproblem att få ha många människor att fira och jag har verkligen fått fira dessa första två sommarveckor. Tre studenter. En 18-åring. En student till. Två konfirmander. En 40-åring. Och en fest jag inte kunde gå på.

Det är ett lyxproblem. Hundra gånger mer gåva än problem.

I dag såg jag det sista avsnittet av nya tv-versionen av Saltkråkan och här kommer en varning för spoiler!

I detta sista avsnitt är det en person som blir sjuk och när räddningspersonalen frågar vem som följer med till sjukhuset, vem som är närmast anhörig säger Stina:

-Det finns ingen som är närmast honom.

Och när jag såg det började jag gråta. Kanske för att jag är trött, många nätter under veckan som gått har gett för lite sömn. Eller kanske för att jag är lite skör, så där som jag ofta är i början av en ledighet. Eller helt enkelt för att det finns något så oerhört sorgligt i de orden att gråten faktiskt är mer än rimlig.

Att få vara nära många och närmast någon när det finns så många andra som har det så annorlunda… Det är den största och mest oförtjänta gåvan.

Min närmaste och jag.

(En spoiler till: det fanns någon som åkte med som närmast anhörig. Den största och mest oförtjänta gåvan.)

Och just precis i dag fyller min förstfödda 18 år. Det är så odramatiskt men ändå så stort och så fint.

I går firade hon sin sista dag som icke-myndig med att åka tur-retur till Helsingfors med barnbiljett. Jag var också med, för ännu i går behövde hon en förälders tillstånd för att få en tatuering.

Sista tatueringstimmen (timmarna?) hade hon ont och då ville hon hålla min hand. Jag profylaxandades tillsammans med henne när det var son värst och det var ju onekligen en lite poetisk stund. För i just den stunden aderton år tidigare hade jag ju profylaxandats i väntan på henne.

I dag får vi fira en målmedveten, klok , rolig och vacker Ingrid. Det allra mesta hon vill kommer hon att lyckas med och det finns tusen orsaker att vara stolt och glad över henne. Den människan älskar jag så otroligt mycket.

Och precis varje gång du vill hålla min hand, älskade Inksie, så finns jag här.

Sommarlovets tredje dag. Och det hände så mycket.

Min yngsta lillasyster fyllde 28 år. Tänk! Och tänk att jag får träffa henne snart.

Jag sprang mitt första medvetna intervallpass på över två år. Och jag kom genast ihåg hur jobbigt det är.

Jag jobbade lite mer än tänkt i år och använde i dag en del av den bonuslönen för att köpa mig lite bonushår. Får se hur jag börjar trivas med det.

Min son debuterade som domare (eller spelledare som det heter när spelarna är så unga) och jag var med som moraliskt stöd och som någon slags mittlinje.

Jag har också hunnit leta fram en simbok (den tredje jag hittade var den rätta). Jag har skjutsat ett barn till Karperö. Jag har inhandlat domaratteraljer till samma barn. Jag har promenerat med en bästa vän. Jag har sålt ett par skor som jag köpte i fel storlek. Jag har i tankarna varit med en annan vän på sjukhus. Jag har med Hilde och Fredrik sett avsnitt två av den nya versionen av Vi på Saltkråkan och undrar om något är mer sommar för mig än just Saltkråkan.

Och jag undrar… Hur har jag någonsin hunnit jobba? För klockan är i skrivande stund 23:04 och jag har inte ens hunnit öppna min roman ännu i dag.

Lifvet.

Jag och mitt bonus.

Klockan är inte ens halv tio och jag har redan hunnit gråta. Gråtens ärkehögtid, Stafettkarnevalen, är ju på kommande. Och jag önskar innerligt att det var därför jag gråtit redan i dag.

Men nej.

Talibanstyret i Afghanistan har infört en lag som gör det lagligt för män att gifta sig med nio år gamla flickor.

Nio år.

Hilde är nio år. Och jag hoppas att jag hade förstått att gråta av ilska och frustration också utan att själv vara mamma till en nioåring, men nu blev det helt övermäktigt. Hur kan någon se en nioårig flicka och tänka äktenskap? Det är så fruktansvärt vidrigt.

När jag ser min egen nioåring tänker jag mjukisdjur, kortspel, trampolin och orealistiska barndomsdrömmar om att få träffa Zara Larsson. Jag tänker sneda cykelhjälmar och skrapsår på knän. Och mitt hjärta brister över alla de nioåringar som inte får vara barn.

Ibland är det så tydligt att vi lever i en fallen värld.

Avskyr är ett kraftigt ord men jag tror att jag avskyr debatter på nätet. Någon delar något och kommenterar lite bitskt. Får likes och medhåll av folk som håller med, kanske mothugg av någon som inte gör det. Man förlöjligar gärna någon; kanske en politiker, kanske någon man tycker ska tåla det, kanske en annan nätdebattör…

Och jag bara avskyr det.

Speciellt när det är tro och religion som debatteras och kanske i synnerhet när det kombineras med politik. Då blir jag liksom hudlös direkt. För det finns människor jag älskar i precis alla läger. Människor som jag vet att genuint söker det som är gott och sant och kärleksfullt. Också om de har landat i helt olika svar.

Så när någon kastar sten är det indirekt någon jag älskar som blir träffad.

När jag blir hudlös vill jag bara krypa upp i Guds famn. Han som vet allt. Allt. Han som vet i vilka svar vi faktiskt borde landa och han som vet varför jag ibland har så svårt att landa någonstans.

I den famnen kan man krypa upp på många olika sätt, den här gången loggade jag ut och gick sedan och letade i min egen bokhylla efter hopp och tröst och jag hittade en bok som jag köpte på bokrea för tjugo år sedan. Jag la tillbaka den. Inte är det väl den jag behöver nu? Men efter lite letande var det ändå den jag började läsa.

Och bara några sidor in i boken står de här orden där:

”Ibland kan jag känna mig som den mest liberala personen bland konservativa, och ibland som den mest konservativa bland liberala.”

Det blev så löjligt tydligt att det var den här boken jag skulle läsa nu. Tänk att någon annan känt och tänkt precis som jag. Tänk att också vi som sällan hör hemma i läger utan ofta känner oss lite fel har en famn att krypa upp i.