Sista gången

I går var det penkis. Sista gången i Lärkan för mig.

I dag var det gamlas dans. Sista gången i Lärkan för mig.

Jag börjar inse det nu; jag har orimligt många sista gånger framför mig. Och det är väl ingen som tror att det kommer att vara lätt för en själ som min.

Hjälp, vad jag älskar den här skolan! Jag är så ofantligt tacksam över att den har varit min. I snart tio år har varje arbetsdag ramats in i den tacksamheten. Jag har nypt mig i armen många gånger. Aldrig har jag sovit. Det kan faktiskt vara så här bra.

Tänk det.

Advertisements

Lyckliga hon

Den här bloggen har ju aldrig utmärkt sig för att vara speciellt bra på bild. Ändå tar jag i dag frimodigt in film. För den här filmen bara måste världen få se.

Det gulligaste är förstås Hilde Nora Birgitta.

Men på riktigt. Typ precis lika gulligt är hur otroligt mycket kärlek och beundran denna Hilde Nora Birgitta får av sina syskon.

Lyckliga de som har henne. Lyckliga hon som har dem.

(Minst gulligt är min sångröst. Nej, förresten. Allra minst gulligt är att jag känner ett behov av att förklara den med att min röst fortfarande inte återhämtat sig helt efter influensan i början av januari.)

Dricka te

Dubbelknuten knöts med framgång och kring halv tio i går satte vi på lite te. Hon och jag. Hon sa ja. Vi kröp ner i sängen och drack blåbärste och åt tacochips. (Det är för övrigt en kombination ingen måste testa. Meningsfulla och rika liv är möjliga också utan den erfarenheten.)

Jag frågade varken för mycket eller för fel, jag hann knappt fråga alls. Hon bara bubblade över. Vi talade om stora och små frågor och delade på majssmulorna längst ner i påsen. Jag har en fantastisk dotter. Smart, godhjärtad, målmedveten, driven och rolig.

Hon är värd alla dubbelknutar som finns.

Men ikväll hinner jag inte dricka te.

Bild: Maria Hedengren

Ett nej för mycket

Jag sitter och jobbar i vardagsrummet när hon kommer tassande.

– Mamma, jag har en idé. Vad säger du om att jag skulle sätta på lite te åt oss?

Jag kastar ett öga på klockan. 21.27. Och jag har uppskattningsvis en och en halv timme jobb kvar. Inte en chans.

– Nej, älskling, det går tyvärr inte. Jag skulle jättegärna dricka te med dig, men inte halv tio på kvällen.

Hon går iväg. Ledsen. Förstås. Och sedan säger hon inget mer till mig den kvällen. Jag försöker prata, men hon bara nickar eller skakar på huvudet eller rycker på axlarna.

Jag sa ett nej för mycket.

Samtidigt förstår jag mig själv. Jag måste jobba. Jag slår knut på mig själv den här veckan för att kunna vara helt ledig på sportlovet, men barn ser sällan längre än här och nu. Inte ens stora barn gör det.

Men redan nu är hon i den åldern att hon ibland inte orkar svara när jag frågar. Hon tittar ibland på mig som om jag frågar alldeles för mycket och helt fel frågor. Så de gånger hon vill dricka te med mig finns det ju egentligen inget viktigare.

Jag påminns om tonårsföräldern jag pratade med för några år sedan. Jag, med mitt småbarnsförälderperspektiv, antydde att det ju måste vara skönt med tonåringar då man är mera fri som förälder, då det inte är lika viktigt att man är hemma hela tiden. Hon tittade på mig med nåd men samtidigt som om jag sa helt fel saker.

– Jag känner att jag behöver vara hemma nu mera än någonsin tidigare. När barnen var små ville de ju alltid vara med mig, nu vill jag alltid finnas där de där få gånger de vill. Jag kan inte gå miste om de stunderna.

Jag sa ett nej för mycket i går. I dag har jag slagit dubbelknut på mig själv (= börjat läsa elevtexter klockan sex på morgonen) för att kunna tassa in i hennes rum när småsyskonen har somnat och fråga vad hon säger om att jag skulle sätta på lite te åt oss. Jag hoppas hon ser på mig med nåd och att hon säger det ja jag borde ha sagt redan i går.

Bild: Maria Hedengren

Utan kvinnor som präster

Hon börjar med en bild av en ung flicka som står och borstar tänderna en kväll när det plötsligt finns en ängel i rummet som undrar om hon vill bli mamma till ett alldeles särskilt barn.

Vi som hänger i kyrkan ibland fattar direkt att hon syftar på Maria och sedan binder hon trådar mellan Jesus mamma och dopbarnets mamma. Hon säger precis det som måste sägas och stunden är rent helig. Hon backar inte för det svåra och mörka samtidigt som hon låter det ljusa och vackra ta all plats.

Hon är doppräst och så bra att jag golvas. Så bra att mina barn kan återge delar av doptalet dagen därpå.

Jag hör till dem som ofta tycker att det inte spelar någon roll om prästen är kvinna eller man, att det inte ens ska göra det. Men när jag hör det här doptalet inser jag att ingen man jag känner skulle ha hållit just det här doptalet och det bara måste hållas. Att det därför visst spelar roll, för utan kvinnor som präster blir en del berättelser inte berättade. Vi som går till kyrkan när livet är både som störst och som skörast måste få höra våra berättelser där.

Jag säger inte att präster som är män är sämre än präster som är kvinnor. Men jag säger att det inte bara finns utrymme för utan också behov av att både kvinnor och män är präster.

Fotograferad i en kyrkobänk av Maria Hedengren.

Det mest efterlängtade barn jag känner

I går fick jag vara med när det mest efterlängtade barn jag känner blev döpt. Det är alltid fest när det är dop men den här gången stavades festen med det största tänkbara F.

Tänk att det var dig vi väntade på! Tänk att det var dig vi bad om också när vi inte riktigt förmådde hoppas längre. Tänk att du finns i vår värld nu, du ljuvliga lilla.

Berättelsen om det här barnet är en av de absolut vackraste berättelser jag någonsin har hört. Att den samtidigt är helt sann är magiskt. Det är en berättelse om kärlek och mod, en berättelse om människor som fick varandra och blev varandras största gåvor.

Jag är så själviskt tacksam över att jag får finnas med på ett hörn i den här berättelsen. Över att mina barn får ha den här lilla människan som vän. När vi frågar Hilde vem som är jättesöt så är svaret barnets namn och när samma barn vilar i Arvids famn är han den stoltaste som finns. Ingrid har fortfarande inte förlåtit att vi skötte första gången när hon var bortrest.

Älskade lilla vän. Världen är vackrare, roligare och helare för att du finns i den.

Riktigt arg

Det var en gång en sexåring som var riktigt arg på sina föräldrar. Och tog ut sin ilska över deras sovrumslampa.

Det är egentligen inte ens roligt. Men det är egentligen jätteroligt.

Att den här bilden finns är det ultimata beviset på att jag kunde ta det med humor.

Glad fredag!

Rädd för döden

Vi talar om döden, han och jag. Eller egentligen talar vi om människor som är beredda att offra sitt eget liv för någon annans. Jag frågar hurdan människa man måste vara för att göra en sådan sak.

– Man måste tänka mycket på andra och inte bara sig själv. Och så måste man vara modig, konstaterar han.

– Och kanske inte så rädd för att dö, säger jag.

Jag säger inte att han själv har gjort mig räddare för att dö. För tanken på att han skulle behöva växa upp utan mig – den människa som konstigt nog tillsammans med Fredrik är hans största trygghet – är mer än jag orkar tänka.

Han är däremot inte speciellt rädd för döden även om han ju storgillar livet. Tanken på en himmelsk tillvaro med Gud tilltalar. Han vet redan vad han ska fråga Gud allra först.

– Får man godis här?

Vi hoppas på det.

Coolast i hela förskolan

Och han då. Som i dag fick höra de här orden av en kompis i förskolan:

– Arvid, du är coolast i hela förskolan.

Vet ni, dagens barn. Endera är de i regel helt fantastiskt bra eller så har vi haft en helt fantastisk tur. Våra kids finns alla tre i så otroligt trygga och fina barngrupper och det är ju sådant som gör själen alldeles varm också i februari.

Att vara barn 2019 är inte dåligt.

En vän som brukar leka Hilde

Det finns säkert mycket som inte är optimalt med att börja på dagis när man är bara ett och ett halvt, men det för också med sig en del riktigt vackra ting.

Hilde har en vän som brukar leka Hilde hemma. Och jag kan inte annat än tänka att det nog är väldigt fint. Att någon brukar leka en redan innan man fyller två år.

Hilde har också flera gånger fått teckningar och kort av sina dagiskompisar. Tänk att någon har tänkt på henne hemma på fritiden och pysslat.

Ung vänskap. Nog är det mysigt.