Jag minns första gången det nämndes att Hilde borde få en assistent. Jag tyckte det kändes jobbigt. Jag. Som alla år som lärare har förundrats över sådana föräldrar som inte bara tar emot all den hjälp som erbjöds deras barn. Nu satt jag själv där som förälder och tyckte det kändes jobbigt att tänka sig en tillvaro med assistent. Inte för att jag inte unnar Hilde all tänkbar hjälp, men för att hennes behov av hjälp och hennes utmaningar blev så smärtsamt konkreta när ordet assistent lades fram.
Redan första gången vi träffade den person som skulle bli Hildes assistent visste vi att det skulle bli bra. Det skulle du också ha vetat, så fantastisk är hon. Men vi kunde aldrig gissa hur bra det skulle bli.
I Hildes förskola går drygt sextio barn. Att som synskadad i det myllret ha en person som har koll på just dig är värt massor. Att ha en trygg punkt i tillvaron. En hand att hålla i, ett namn att ropa på. Hilde har älskat sin assistent från första stund. De har ett så fint och så starkt band. Hon är Hildes, liksom.
För några veckor sedan grät jag när jag läste det jättefina utlåtande om Hilde som assistenten skrivit inför övergången mellan förskola och skola. Idag grät jag när jag läste det lika fina kort som assistenten gav till Hilde som tack för året. Tillsammans med en present som visade exakt hur bra hon känner vår Hilde. Oklart om vi eller Hilde själv hade prickat lika rätt.
Och ikväll storgrät Hilde när hon insåg att imorgon är deras sista dag tillsammans. Jag stålsätter mig redan inför deras avsked, trots att jag vet att jag inte kommer att ha en chans. Om vi med chans menar förmågan att hantera det tårfritt. Å andra sidan; är inte tårlösa avsked de allra sorgligaste avskeden?
En kärleksfull, lugn, trygg, varm och lyhörd assistent som Hildes är guld värd. Hon har betytt så mycket för Hilde och därmed för oss alla under det här året.
På sistone har assistenters och skolgångshandledares arbetsvillkor diskuterats mycket. Med rätta. De är ju helt orimliga. Jag tänker på alla de (vi!) familjer som behöver den där extra hjälpen och jag tänker på den otrygghet och osäkerhet som blir konsekvensen för dem (oss!) av att arbetsvillkoren är just otrygga och osäkra för dem. Må det ske en förändring och en förbättring. För Hildes helt fantastiska assistent och alla andra fantastiska.
