Kropparna som vi andra också vill ha

Jag har vänner som är mycket, mycket snyggare än jag. Inte för att det skulle vara någon mästerlig prestation, men ändå. De har de där kropparna som vi andra också vill ha. De passar i kläder. Trots att nästan ingen ser ut som dem är nästan alla kläder gjorda för just dem.

Jag vet. Det är orimligt. Och orimligt sant.

De äter å ena sidan inte lika mycket glass och godis som jag, det är sant. Men så smala som de är nu när de närmar sig fyrtio har jag å andra sidan aldrig varit. Så visst har vi olika förutsättningar.

Men det är ju just det. Att vi har så olika förutsättningar. Och hur en kropp ser ut och passar i kläder säger så väldigt lite. Det kan hända att den snyggaste vän du har är den som avskyr sitt yttre allra mest, och jag är fortfarande med bestämdhet av åsikten att jag hellre känner mig snygg än är snygg. Om jag får/måste välja.

Dessutom är kropp så mycket mer än hur den ser ut eller ens hur den som bor i kroppen tror att den ser ut. Jag tänker på en av de smala och snygga i mitt liv. Hon vill egentligen bara en enda sak; bli gravid. Men hennes kropp vill det inte. Jag har aldrig frågat om hon hellre skulle ta en kropp som ser ut som min och som levererar barn än den kropp som ser ut som hennes men inte gör det. Jag har aldrig behövt fråga. Svaret är så otroligt givet. Och en annan smal och snygg. Som drabbas av åkomma på åkomma på åkomma. Det är alltid något som krånglar. Hon skulle garanterat välja femton kilo till om hon fick hälsa och välmående på köpet.

Min kropp må se ut som den gör, men oj så den levererar. Nästan inget av det jag velat ha har den förvägrat mig. Att jag ser magsjukan förra veckan som ett stort svek säger något om hur mycket jag räknar med och litar på min lekamen till vardags. Och jo, jag förstår att vara tacksam.

Det finns så många olika kamper. Inte ens de med avundsvärd fettförbränning har någonsin allt. De kan ha mycket mindre än vi, trots att de ser bättre ut i kläder. För att inte tala om utan. Vi ska vara snälla mot oss själva och snälla mot varandra. Snällhet är ett så sjukt bra första steg i kampen mot en värld som hela tiden vill få oss att tro att vi inte duger.

Advertisements

Titta på andras magmuskler

Jag har en kropp som vaknar varje morgon. Som i princip aldrig någonsin gör ont. Som tar mig till jobbet fem dagar i veckan. Som bär, håller och kramar mina barn. Som kan springa tio kilometer tillräckligt snabbt en bra dag och tjugo kilometer riktigt långsamt vilken dag som helst. Som är oerhört förundransvärt sanslöst frisk. Hyfsat stark. Som är mitt livsvillkor.

Hur den ser ut ska inte spela någon roll.

Hur den ser ut spelar ändå alldeles för stor roll.

Nu är det länge sedan jag gick omkring och var övertygad om att sann lycka låg fem eller åtta kilogram neråt. Många, många slag har jag vunnit sedan dess men kriget är tyvärr inte över. Det gör sig onekligen mindre påmint numera, men det kräver sin kvinna att hålla kriget på tillräckligt långt avstånd.

I väntan på att kriget en gång för alla är utplånat och den fula fienden övervunnen för gott så skyddar jag omsorgsfullt mig själv. För även om jag numera är trettiofem och ganska obrydd så påverkas jag förstås av det jag ser. Därför väljer jag bort mycket av det som jag kunde se. Det mesta som handlar om att uppmuntra mig till en hälsosam livsstil går bort genast. För så länge den hälsosamma livsstilen säljs med en kropp som aldrig kommer att bli min så behöver jag faktiskt inte den inspirationen. Jag mår inte bättre och blir inte bättre av att titta på andras magmuskler.

Om ett konto på instagram en enda gång får mig att förminska min egen kropp så avföljer jag direkt. Också om mitt liv blir långt kommer det att vara för kort för att jag ska hinna mata mig med bilder och budskap som jag inte mår bra av. I den bästa av världar skulle jag kanske vara stark nog, men å andra sidan är samhällsnyttan så orimligt liten av att vi sitter och beundrar andra människors gymbilder. Den dag jag är stark nog hoppas jag att jag vill göra större och bättre och viktigare saker.

Varm mat och varma värderingar

Minns du också din barndoms hungerdagar? Jag gör. Det var skralare skollunch och det var insamlingsbössa. Och även om det i något skede hörde till att man skulle klaga på maten den dagen så visste man att det var rätt och riktigt och rimligt att en dag i året själv få lite mindre för att de som alltid får för lite skulle få lite mer.

Jag visste som barn att en mindre påkostad skollunch innebar lite mer pengar till hungerdagsinsamlingen, men det är först i dag som vuxen som jag vet exakt hur mycket pengar det faktiskt innebar. När Karleby nu serverar en vanlig skollunch i stället betyder det att Röda Korset får 2700 euro mindre. Översatt till kris betyder det mat för hundra familjer i en månad.

Om jag hade vetat det som barn hade jag välkomnat betydligt fler hungerdagsluncher.

Att vuxna nu vet och ändå väljer att backa den ena enda gör mig ledsen.

Jo. Jag vet. Det finns barn vars enda varma mål mat är det som serveras i skolan. Men vi talar fortfarande om en enda dag. För barn som ändå går miste om skolluch 175 andra dagar per år. Den här ena enda dagen är knappast avgörande för dem. Vi ska förstås hjälpa de här barnen också, men dem ska vi hjälpa på ett annat sätt. Vi ska inte ställa hungriga barn mot varandra.

Jo. Jag vet. Skoldagar kan vara långa och energikrävande och det är viktigt för hjärnan och orken att äta bra. Men det är ju faktiskt inte så att varenda skolelev äter ordentligt och näringsrikt i skolan alla andra dagar förutom hungerdagen. Alla äger ju tyvärr inte Arvids enorma förkärlek för skolmat och det finns garanterat maträtter på skolans meny som skapar lika mycket eller ännu mer hunger i skolkorridorerna än hungermatslunchen.

Och jo. Jag vet. Det är jobbigt att bli påmind om det lidande som finns i världen, men det är inte farligt. Däremot kan det vara riktigt farligt att inte bli det. Hungerdagen är ett konkret sätt som barn förstår och vill vara med på. Vi ska inte ta ifrån dem det.

För på samma sätt som det finns barn som inte får varm mat hemma finns det barn som inte får varma värderingar hemma.

Därför behöver skolan försöka ge dem det också.

Knäppa händerna

Hon tror att hon kan knäppa händerna. Och många gånger varje dag går hon fram till alls oss som älskar henne allra mest och visar.

– Titta, mamma! säger hon.

Hon inväntar en reaktion och blir aldrig besviken. Vi blir ju lika tagna varje gång. Tagna över att hon tror att hon kan knäppa händerna (det kan hon alltså inte). Tagna över att hon förväntar sig så mycket erkännande för att hon kan knäppa händerna (det kan hon alltså inte). Tagna över att hon vill dela sin stora framgång med just oss.

Att vara minstingen i familjen. Det är säkert inte alltid lätt det heller – vad är nu det? – men det har sannerligen sina riktigt ljuva sidor. Tänk att ha fyra människor omkring sig som tycker man är det märkvärdigaste som någonsin gått i ett par skor!

Hon kommer att bli besviken på de andra hon möter. Förvånad. Den dag hon faktiskt lär sig knäppa händerna kanske ingen applåderar. Senast då kommer hon att bli tagen ner på jorden. Och på jorden ska vi ju alla vara.

Men det är ju inte vår uppgift att ta henne dit. Hon kommer att landa där i alla fall. Världen är full av människor som medvetet eller omedvetet kommer att berätta för henne att hon är bara en av väldigt många andra som gått i ett par skor. Det finns till och med människor som medvetet eller omedvetet kommer att berätta för henne att hon knappt är värdig ett par skor.

Och då kommer vi att stå där och fortfarande tycka att hon är helt fantastisk. Det är vår uppgift.

Fantastisk personal på våra daghem

Samma dag som vi kan läsa om hur ett daghem i Helsingfors stundvis haft två vuxna på 63 barn ska min ettåring tillbaka till sitt daghem i Helsingfors efter två sjukdagar hemma.

– Hilde, jag har saknat dig! Jag har funderat varje dag om Hilde ska komma i dag och nu kom du, säger den ljuvliga människa som tar emot henne i tamburen.

Hilde hinner knappt ta av sig halaren och tvätta händerna innan hon sträcker fram handen till mig och visar att jag kan gå.

– Hejdå, mamma, säger hon.

Och när jag går är hon – som vanligt – lugn och glad och trygg.

Jag skriver det här just i dag för att vi kanske behöver en glad berättelse om dagis just i dag.

Men jag skriver det ännu mer för att vi också behöver vara medvetna om att det är hon – den ljuvliga människan i tamburen – som betalar det pris som någon annan egentligen borde betala. Det är tack vare henne och alla andra fantastiska barnträdgårdslärare och barnskötare som så många av oss får lämna lugna, glada och trygga barn på dagis trots att barngrupperna är för stora och antalet vuxna famnar för få. Varje dag går de två mil när jobbet egentligen kräver en. De får täcka upp och fylla i luckor. Och jag kan bara föreställa mig vad det kostar dem att leverera allt det när villkoren och förutsättningarna egentligen inte finns.

Jag har inte svaren och lösningarna, men jag vet att det är livsviktigt för vårt samhälle att vi har fantastisk personal på våra daghem. Den dag vi inte längre kan lita på våra daghem kommer betydligt färre av oss att kunna jobba och vi vet vad det gör med ett samhälle. Och låt oss tala klarspråk: det blir också en dödsstöt för jämställdheten.

Daghem måste vara platser där bra typer vill och orkar jobba. De som förmår älska också andras barn behövs på daghem, de får inte skrämmas bort av att daghem blir destruktiva platser för de barn de älskar. Det får inte bli så att bara de som verkligen inte fick eller kunde göra något annat ska jobba med våra barn. Vi måste hitta svar och lösningar.

Det här är en så sjukt viktig fråga. För mig. För dig. För barnen. För oss.

För henne.

Övermänskliga prövningar

Först föll Arvid. Sedan Hilde. Redan halv tre på natten hade jag och Fredrik tappat räkningen. Hur många spyor hade vi egentligen torkat? Hur många lakan hade vi egentligen bytt?

Sedan föll jag.

Och efter det förmådde jag inte ens längre konstatera att räkningen var tappad. Efter det var allt bara en dimma. Och mitt i dimman föll också Ingrid.

Jag minns att jag tänkte dramatiska tankar. Typ: det borde stiftas en lag som omöjliggör att småbarnsföräldrar blir sjuka. Och: jag tror inte att jag kommer att kunna äta, jobba eller springa någonsin igen. Och när det var som värst: om det här tillståndet var mitt eviga liv skulle jag inte välja det.

När dimman avtog – det gick ganska snabbt så där som det ofta gör när dimman är väldigt tät medan den är – nyktrade mina tankar till och landade i mer sakliga konstateranden. Typ: det enda vettiga jag kan göra i dag är att be, och sedan bad jag också sjukt mycket den där dagen som var i går. Och: det här är den värsta av helt ofarliga sjukdomar, men den är trots allt helt ofarlig så min klagan ska vara därefter. Och när det var som bäst: tack gode Gud att jag får tycka att det här är jobbigt. Nog vet jag lite. Nog är jag skonad.

Och sedan föll Fredrik också.

Men då var jag nästan stark nog igen.

Så gott som alla är på benen igen och jag vet det lite mer i dag än alla andra dagar då jag också vet det; varje dag då alla är friska och vi inte behöver vara oroliga är en bra dag. De flesta av våra dagar är bra dagar.

Jag bad mycket för er andra i går. För er som drömmer om att få tycka att magsjuka är ett problem. För er som är oroliga hela tiden. Ni måste liksom lära er att bygga bra dagar på helt andra villkor med helt andra premisser och spelregler. Att ni trots allt verkar klara av det gör er till hjältar i mina ögon. Alla dagar. Också de dagar ni inte klarar det.

Era prövningar är övermänskliga. Och det verkar er kärlek också vara.

Dyker in i smärtan

– Hur många gånger grät du? frågar jag.

– Jag vet inte. Slutade man ens gråta emellan? svarar hon.

Jag vet inte.

Vi har just sett varje liten eftertext till filmen Unga Astrid medan Ane Brun sjungit Springa så att det gör både ont och gott i hjärtat samtidigt.

Både hon och jag är golvade av filmen. Vi kan inte värja oss. Vi dyker in i smärtan och sorgen och styrkan och skammen och skönheten och sedan är vi bara där. Och att gå ut i den vanliga verkligheten igen känns märkligt.

Ännu märkligare blir det av att vi kliver rakt in i ett EU-evenemang anordnat av samlingspartiet. Petteri Orpo blir fotograferad precis utanför vår biodörr när vi kommer ut i vår känslodimma.

Så märkligt.

Det är en fin film. Den har mycket.

Ett löfte är ett löfte

När våra barn ska leta efter något viktigt – en borttappad biblioteksbok, ett busskort, en förälders telefon – är deras sökförmåga löjligt liten och deras tålamod ännu mindre. Det skulle vara mera fruktbart och mindre frustrerande att be en nyfödd hjälpa till. Liksom.

När de däremot ska söka efter den lilla plastbit som just då känns roligast blir de plötsligt ambitiösa och flitiga och uthålliga. Därför har Arvid vänt upp och ner på vårt hem i jakten på en riktigt liten motorcykel.

I ren desperation utlovade han en hittelön:

– Den som hittar min motorcykel får min radiostyrda bil!

Osannolikt nog hittade Ingrid den där motorcykeln en liten stund senare och hon var beredd att casha in sin hittelön.

Nu kan ju visserligen inte allt mätas i pengar, men motorcykeln kostade tre euro. Den radiostyrda bilen typ sextiofem. Motorcykeln var ett impulsköp den dag kvartalspengen delades ut och den radiostyrda bilen ett hett efterlängtad present.

Ändå vill Ingrid ha sin hittelön. Jag sitter och jobbar i sovrummet och hör fragment ur en tårfyllt livlig på gränsen till hätsk diskussion mellan Ingrid och Arvid. Fredrik kommer in och medlar. Han försöker få Ingrid att inse att Arvid nog inte förstod vad han gick och lovade. Hon visar noll förståelse för hans oförståelse.

– Jaja, men han lovade ju! Han måste lära sig att ett löfte är ett löfte!

Trots det orimliga finns det något vackert i att Ingrid vill hålla honom ansvarig. Det visar att hon tar honom på allvar.

Och att bli tagen på allvar är livsviktigt för en människa. Också för en lillebror. Kanske rentav speciellt för en sådan.

Mitt fel

Så kom dagen då vi stod utanför vårt hem med nio matkassar, två blöjpaket, tre förpackningar wc-papper och noll nycklar.

Det var mitt fel. Helt och hållet fullständigt komplett absolut totalt definitivt mitt fel.

Och grejen är den här; det skulle inte lika gärna ha kunnat vara Fredriks fel. Sådant här är alltid mitt.

Men grejen är också den här; trots att det alltid är mitt fel så väljer han att inte sucka och stöna och blänga. Han håller ingen dåligt tajmad föreläsning i hur man ser till att det här inte händer i framtiden. Han frågar bara om det finns mycket glass i påsarna och när svaret är nej så vet vi båda två att ingen skada är skedd och så reder vi upp det.

Ska man vara utelåst med mat för ett halvt decennium ska det vara en dag som i dag. Och det ska vara med en man som han.

Bild: Maria Hedengren

Nålmal

Arvid pratar om en av sina vänner. En av de godaste och viktigaste. Som han tycker väldigt mycket om. Men konstaterar:

– Han e int nålmal!

Och med nålmal menar han normal. Och jag lovar; den här vännen – som är en av de godaste och viktigaste – är mycket normal. Så jag frågade försiktigt vad han menade med sin utsaga och svaret kom väldigt snabbt. Vännen talar inte så tydligt.

Vännen kan nämligen inte säga R. Och då kan det ju ibland, men förvånansvärt sällan, bli lite otydligt. Vilket ju den som säger nålmal själv borde ha märkt.

Snacka om att se flisan i den andras öga men inte alls notera sin egen bjälk.

Men vi hade ett bra samtal, jag och min mycket normala son. Om att normal är ett ord vi aldrig någonsin behöver använda om någon människa. Det är ett alldeles för brett begrepp och därtill ett alldeles för överskattat.

Nålmal. (I en tröja jag stickat. En av de bästa jag stickat.)