Inte lika fri

Idag på morgonen sprang jag min dagliga femma. Allt var precis som vanligt, men när jag var nästan hemma igen fylldes mina ögon plötsligt med tårar och mitt hjärta med tacksamhet. Tänk att jag får göra det här. Tänk att jag kan. Tänk att jag vill. Tänk att kroppen levererar.

Och där. Fylldes mitt hjärta också med sorg.

För jag har tänkt så många fula saker om min kropp genom åren. Tänk på alla timmar jag har ägnat åt att önska att den var annorlunda. De timmarna får jag aldrig tillbaka och de har inte gett mig någonting. Vad hade jag kunnat göra med all den tiden om de där tankarna aldrig flyttat in i mitt huvud? Jag kanske hade lärt mig ett nytt språk eller fyra. Jag hade hunnit. Tänk på alla gånger jag har sett på min kropp och sett bara brister och otillräckligheter, trots att det fanns så mycket annat att se.

Jag är närmare fyrtio än trettio, till och med närmare fyrtio än trettiofem, och jag är fortfarande inte lika fri som jag vill vara. Därför fylldes hjärtat med sorg. Men jag är friare än någon gång förut och därför fylldes hjärtat med tacksamhet.

Och varje femma jag springer påminner mig om att min kropp är så mycket mer än hur den ser ut. Varje femma är en femma närmare större frihet.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Saknar så att vi gråter

Han är inte ens nio år, men han vet redan alldeles för väl att han inte ska bry sig för mycket. Så han verkar ofta lite stursk, lite obrydd och nästan hård. Men hans själ är kanske den mjukaste och känsligaste jag vet.

Han har så lätt för att älska människor och han har så svårt för avsked. Avskeden gör så ont i honom att de gör ont i mig också. Och jag vet ju precis hur det känns när hans värld går sönder vid hejdå, för inte är min själ hård och okänslig den heller.

Är det värt att tycka om när det gör så här ont att inte få vara tillsammans? frågade jag mig när jag gör fjärde dagen i rad torkade hans tårar.

Fast jag vet ju svaret. Förstås är det värt. Mer än värt. Den som aldrig vågar eller kan tycka om är alltid den som förlorar mest. Vi som älskar och saknar så att vi gråter har vunnit massor.

Mindre men med lika stora känslor

Mindre självklar, mindre tagen för given

Det här är ett av de många fina kort jag fick idag på morgonen. Rikedom är att få många kort just den här morgonen. Under varje blad på den här blomman kan jag läsa en av Hildes sanningar om mig.

Mamma är duktig på att laga mat.

Mamma är duktig på att läsa böcker.

Jag tycker om att pussla med mamma.

Mamma tycker det är roligt att jobba.

Mamma tycker om att vara med pappa.

Mamma tycker mest om att titta i sin kalender.

Alltid lär man sig något nytt. Ibland lär man sig något nytt om sig själv. Ibland är det roligt, ibland mindre.

Den här dagen, mors dag… Jag tycker den blir större med åren. Mindre självklar, mindre tagen för given. Så där som alla andra dagar också blir med åren. Mindre självklara, mindre tagna för givna.

Min bästa dag någonsin

Hon säger det inte varje dag, men nog varannan. Minst.

– Det här är min bästa dag någonsin!

Och jag tror hon menar det. Varje gång.

Inte har hon det dåligt, tänkte jag ikväll när hon studsade upp och ner och utsåg den här dagen till den bästa dagen någonsin efter att hon fått veta att hon skulle få ägna sig åt parklek med Fredrik och Arvid. Hon må ha sina begränsningar och utmaningar i livet, men inte är det ett dåligt liv. Ett liv som innehåller så här många bästa dagar någonsin är verkligen inte ett dåligt liv.

Hur mycket jag älskar

– Vet du hur mycket jag älskar dig? frågar Hilde plötsligt idag.

– Nej, svarar jag.

För det vet jag inte riktigt. Men jag kan ju gissa. Till månen och tillbaka, kanske?

– Tretton, svarar Hilde.

Som uppenbarligen vet. Med imponerande exakthet.

Jag har ju ingen aning om vad det betyder. Hur högt och lågt går skalan, liksom? Är tretton sjukt dåligt eller spränger det tak och ramar? Så jag frågar:

– Hur mycket älskar du pappa då?

– Tjugoelvatjugotolv, svarar hon.

Ibland är det faktiskt bäst att inte känna till skalan. Eller så får jag hoppas att Hildes sifferkoll är riktigt kraftigt begränsad.

Rik, rikare, jag.

Kära blogg. Jag vet att jag har försakat dig och att jag inte har bloggat på några dagar. Om det är någon tröst har jag knappt tvättat ansiktet, sminkat mig eller använt tandtråd heller. Jag har inte ens läst tillräckligt mycket. Då är det allvar. Jag har jobbat ovanligt mycket och ägnat all annan tid åt att umgås. Resten har fått vänta.

För tio år sedan kändes allt bättre när det fanns tonåringar i närheten, numera känns allt bättre när det finns unga vuxna. Vi har varit bortskämda med den varan de senaste dagarna och ägnat alla stunder åt att dricka te, prata prata prata, skratta, gråta, ordna med logistik, spela sällskapsspel och vara uppe alldeles för sent om kvällarna och dela rum med för många barn om nätterna.

Rik, rikare, jag. Att de fortfarande finns i mitt liv. Att de väljer att finnas här. Älskar det och älskar dem.

Imorgon hinner jag blogga igen.

Jag borde ha slutat

Jag tror det är snart fem år sedan jag började sticka. Det gick verkligen inte bra i början. Att jag inte gav upp är ett fullständigt obegripligt mirakel. Allt – precis allt – talade för att jag borde ha slutat.

Men jag fortsatte.

Och här sitter jag i en av mina många självstickade tröjor och förundras över det faktum att den ser ut som en riktig tröja. Tänk att jag kan få ihop en tröja som tål dagsljus. Vem hade trott det?

Inte jag.

Och inte den textilslöjdlärare som i mitten av 90-talet alltid lät mig komma undan med lättare uppgifter än alla andra i klassen.

Här kommer några av de andra tröjor jag stickat:

Alla fina bilder har syster Matilda tagit.

Det bästa jag läste i april

Är det bara jag eller hann april bara börja och sluta? Jag kan inte för mitt liv förstå att det har gått en månad sedan påsk. Får bara finna mig.

Läsmässigt var april ingen höjdare, varken kvalitativt eller kvantitativt. Men några bra böcker blev det. Här kommer de bästa:

Nästan bra på livet av Conny Palmkvist. Stark och berörande berättelse om en familj som får ett barn som inte är ”som alla andra”. Om nu någon är det. Välskrivet och vackert om att försöka nå fram till en dotter som lever i en egen värld med egna regler.

Flicka av Edna O’Brien. Brutal och brutalt bra bok om en av de skolflickor som blev kidnappade av Boko Haram. Det här är långt ifrån feelgood och jag frågade mig ett par gånger varför jag läste. Men så mindes jag. Jag vill våga verkligheten. Också när den är verkligen obehaglig.

Dottern av Lena Andersson. Jag tycker så väldigt mycket om Anderssons sätt att skriva och jag tycker så om hennes skarpa blick. I just den här boken tyckte jag mest om skildringen av hur mycket som kan skilja en generation från nästa. Hur olika varandra vi kan vara och hur snabbt världen kan förändras.

Alla tvättar händerna av Emma Frans. Hur roligt kan det vara att läsa om den pandemi som vi fortfarande kämpar med? tänkte jag först. Men det visade sig vara jätteroligt och intressant och lärorikt, åtminstone när jag fick läsa om det på det här sättet. Hurra för tänkande människor som kan sätta förståeliga ord på svåra saker utan att förenkla dem!

Genom märg och ben av Jacqueline Woodson. Det här är inte den bästa bok jag har läst av Woodson, men jag har nog inte läst en enda dålig ännu. Också den här är oerhört välskriven och också den här fångar livsöden och människor så att man blir tagen av dem och vill dem så innerligt väl. Det är skickligt.

Sömngåtan av Matthew Walker. Nu kan jag mer om sömn än jag kunde innan. Nu vet jag mer om hur jag kan (försöka) sova bättre. Liiiite provocerande läsning för en som blir väckt av minst ett barn minst någon gång per natt. Men viktig läsning. Underhållande och begripligt om alla tusen orsaker till att vi borde sova bättre och mera.

Det var mina bästa i april.

Vi skriver andra maj och jag tror att jag redan har läst en bok som slår allt jag läste i april. Må resten av läsmånaden också leverera!

365 dagar

Idag sprang jag fem kilometer på morgonen. En helt vanlig morgonlänk, förutom att jag hade härligt sällskap. Och förutom att jag nu kunde fira att jag har sprungit fem kilometer om dagen i ett helt år. 365 dagar. Utan undantag.

Jag är mycket tacksam. Jag är lite stolt. I just den ordningen. Tänk att det som skulle bli min utmaning i maj 2020 kom att bli en utmaning som varade ett helt år.

Imorgon tänker jag springa igen.

Glad valborg!

Att kunna se fram emot

Jag talade i telefon i tisdags med en främling.

-Ha en fin fortsättning på dagen och ett riktigt härligt veckoslut sedan, sa jag.

Och kände mig som en… Ja, om inte som en idiot så åtminstone som en människa med rejäla intellektuella utmaningar. VEM önskar främmande människor trevligt veckoslut redan en tisdag?

Nå, jag. Tydligen.

Jag är bra på att se fram emot saker, det är ofta minst halva nöjet. Därför kan jag ana ett riktigt bra veckoslut redan en tisdag. Och därför kan jag ana en riktigt bra tisdag redan en fredag.

Att kunna se fram emot är en gåva. Den som kan glädja sig också åt det som inte ännu är men som ligger framför har ju väldigt mycket mer att glädja sig åt än den som kan glädja sig bara här och nu. För att inte tala om hur stor och långvarig glädjen blir för den som kan glädja sig också åt det som ligger bakom.

Den här tiden på året ändå. Är den inte den allra allra bästa? När man så tydligt anar allt det som finns framför men när exakt allt fortfarande är just precis framför? Inte en enda minut har gått av sommaren ännu.

Inte en enda minut.