Sjunde året i rad

Denna självständighetsannandag vaknar jag i en sanslöst mysig lägenhet i Tammerfors med två av kvinnorna i mitt liv. Jag vaknade första gången klockan sju, men lyckades somna om. Jag vaknade andra gången klockan åtta, men lyckades somna om. Jag vaknade tredje gången klockan halv nio, men insåg att jag nog inte somnar om igen. Så jag tassade ut till köket. Läste min bok. Åt en halv påse godis. Ja, på helt tom mage.

Att sova över med kompis var för mig som barn lika med att vakna mycket tidigare än kompisen. Ligga så tyst som möjligt och knappt våga andas för att inte väcka den andra. Att sova över med kompis är för mig som vuxen så mycket mer än så.

Det är sjunde året i rad vi har vårt veckoslut tillsammans, jag och en av mina bästisar och hennes andra bästis. Den här helgen är en av höstens absoluta höjdpunkter och vi har aldrig tummat på den. Någon gång har en riktigt liten bebis varit med, flera gånger har en riktigt stor gravidmage varit med. Men det har alltid blivit av. Vissa saker är för viktiga för att man ska kunna göra avkall.

Vänner. Så sjukt bra grej. De här två släpper jag aldrig.

Fån den första bästishelgen. Lika bra och viktig nu som då. Då som nu.

TUR

Som förälder får väl egentligen inte ha favoriter, men Hilde är åtminstone inte min icke-favorit. Om vi säger så. Hon köpte ett par yllestrumpor ikväll.

– Vet du vad som står här? frågade hon mig och pekade på etiketten.

Jag sa nej. Trots att jag säkert hade kunnat utläsa något om ylleprocenten i strumporna.

TUR att jag sa nej, för annars skulle jag ha gått miste om det här:

– Det står älskade älskade mamma, sa Hilde.

Jag smalt. Om du ser en stor pöl på prismas golv, typ vid julpyntet, är det kanske mig du ser.

Den som gav oss spegeln

10.40 idag ringde jag ett samtal.

– Hej, det här är Amanda Audas-Kass. Jag har tid hos er idag klockan elva och ska hoppa i duschen nu före och ville bara kolla om det är bättre att jag kommer med rent hår eller torrt hår.

Jag kände en enorm lättnad över att Fredrik inte var hemma och åhörde samtalet. Han skulle ha svimmat av stress över min extrema tidsoptimism. Men jag hann. 11.00.23 steg jag in på salongen. Med rentvättat – dock inte torkat – hår. Och lät klippa mina toppar.

Och det var egentligen mera det än min tidsoptimism som jag ville skriva om. Eller egentligen mera om det faktum att jag ägnade en hel halvtimme idag åt att beskåda min egen spegelbild.

Att sitta framför spegeln så länge är alltid en prövning. Att göra det nyduschad och osminkad och med vått hår i ett hårt belyst rum är en ödmjukande på gränsen till förödmjukande upplevelse. Jag noterade skavanker som typ aldrig annars stör mig. Ska så lagom umgås så mycket med sin egen spegelbild.

Den som gav oss spegeln tog nog mer än hen gav, konstaterade jag där i frisörstolen. För nog känns det som om många saker skulle vara bättre och lättare om ingen av oss hade tillgång till vårt eget yttre. På något sätt tror jag ju att vi därmed skulle ha mindre tillgång också till andras yttre och med det finns väl bara fördelar.

Vi kan inte göra speglar ogjorda, men vi kan – i åtminstone någon mån – välja hur intensivt vi umgås med dem.

Intensivt ska vi umgås bara med bilder som får oss att se på oss själva och varandra med mera nåd. För mig är den här bilden, tagen av syster Matilda, en sådan bild.

Buren av andras böner

Det finns många berättelser om mig och mitt liv. Här kommer en.

Hilde och jag vandrar omkring i botniahallen. KAJ ska börja spela om en kvart och vi springer av oss lite inför ett par timmar av stillasittande. En man jag aldrig har träffat kommer fram till mig, presenterar sig och tar i hand. Och så säger han att han är så glad att vi har kommit till Kvevlax och församlingen här.

– Vi har bett för er ända sedan vi fick veta att ni var på väg.

Jag blir lite ställd. Kan man bli annat? När en människa man inte känner bär fram en i sina böner? Jag får nog inte ens fram hur mycket hans ord betyder.

Att få vara buren av andras böner är något av det finaste en människa kan få vara. Jag tänker ju dessutom att de här bönerna har blivit besvarade. Vi har landat så mjukt. Nästan osannolikt mjukt.

En del av min mjuklandning är det fantastiska faktum att jag skriver det här på en buss i Helsingfors. Har fått umgås med en bästa vän hela kvällen och är nu på väg hem till en annan bästa vän. Också det jag inte ens trodde att jag kunde be om har blivit.

Jag och en av de bästa när vi förra året handlade julpynt på Stockmann och nostalgiskt tog en bild eftersom vi trodde det var sista gången vi fick uppleva just den jultraditionen tillsammans. Ha! Vi trodde SÅ fel.

Bättre för att KAJ finns

Vi gjorde som de flesta andra igår och firade KAJs första tio år. Vi borde ha gjort det utan Hilde (och stundvis utan Arvid), men det är lätt att vara efterklok. Trots att konserten alltså hade sitt (höga) pris var det SÅ värt det. Jag är ju visserligen inte känd för att vara svårrörd, men det blev faktiskt en kväll som verkligen tog tag i mig.

Varför?

1. Det var otroligt proffsigt. Så bra musik. Så bra texter. Så bra ljud. Så bra ljus. Så bra allt. Hägklassigt och välgjort och fantastiskt på alla plan.

2. Det var otroligt sympatiskt. Det är ju inte bara det – eller ens mest det – att de är begåvade. De är liksom bara så härliga.

3. Det var otroligt viktigt. De når ju en bred publik och inför den härligt breda publiken belyser KAJ på ett fint sätt den ibland onödigt trånga mansrollen. Dels driver de i flera texter på ett kärleksfullt sätt med män som inte kan, vill eller får tala om sådant som är viktigt på riktigt och dels är de själva i sin existens en motvikt på så enormt många plan. När de stod och kramade om varandra på scenen i slutet av föreställningen till stående ovationer av fyratusen tror jag att också se svårrörda fick se sig besegrade.

Österbotten. Lite roligare, lite vackrare och lite bättre för att KAJ finns.

Taco hej.

En helt perfekt födelsedagspresent

I vårt liv finns en människa som började fundera på en lämplig födelsedagspresent till Hilde. Vad kan en liten Hild tänkas vilja ha? Liksom?

Och så landade hon här:

Hon sydde en biskopsdräkt till Hilde! Fatta! Idén är genialisk och genomförandet håller minst lika hög nivå. En helt perfekt födelsedagspresent till vår lilla treåring som ju är en stor vän av biskopen. Tack, finaste Anna-Karin!

För den som behöver påminnas om förlagan:

Bild: Markku Pihlaja/Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland

Hur likt? Så likt!

Hur fint? Så finast!

De nära nära

Ikväll har jag och två av barnen ätit fredagsmiddag hemma hos mamma och pappa.

– När blir det efterrätt? frågade Hilde efter två och en halv portion lax ovh potatis så pappa fick gå till butiken och köpa glass.

Jag satt en stund i massagestolen. Barnen lekte och tittade på Buu-klubben. Jag satt och pratade med mina föräldrar och tänkte att det här. Det var ju liksom det här jag såg framför mig för ett år sedan när det blev klart att vi skulle flytta. Efter att i tio år ha haft med mig packning varje gång jag besökt mina föräldrar är det en ofantlig lyx att bara ta med sig en blöja och två barn och åka hemifrån och sedan vara hemma igen några timmar senare.

Allt har sin charm. Att alltid ha med sig tandborste och stanna över natten ger ett annat slags umgänge, ett på inget sätt bara dåligt umgänge. Men vi som ser halvfulla glas (jag har aldrig haft ett halvtomt) ser ju det goda med det vi har nu och det finns mycket gott med att ha de nära nära.

Mangleis

Livet. Nog är det mangleis, hörni. Jag avslutar dagen med att gråta lite för att Maarit Feldt-Ranta inte längre finns på jorden. Och för att Finlands lucia 2019 är så fin och har tidernas bästa farmor. Och för att min vän Christa ikväll har talat inför stor publik om sin väg tillbaka från hjärnblödning och afasi. Och lite också för att ett möte idag tog tag i mig och vägrar släppa.

En enda liten dag sent i november kan rymma så mycket. Så mycket sorg, så mycket glädje, så mycket tacksamhet och så mycket kämpaanda.

Det är stort att få leva. Det är mangleis.

Tre år

Hon kom till oss på första advent, på beräknad dag. Hon var gåvan vi hade väntat på.

Hon var allas vår älskling direkt från början. Att få födas som tredje barn i en familj är att få födas in i en flock där många älskar villkorslöst. Jag kommer aldrig att glömma hur barnens kompisar trampade upp namnet HILDE i snön utanför vårt hem i Helsingfors när hon var alldeles ny.

Hon lärde oss mer om väntrum på sjukhus än vi egentligen ville veta. Men hon lärde oss också att väntrum kan vara av många olika slag och att vi har skonats från alla de värsta.

Ännu mer har hon lärt oss om glädje och tacksamhet och kärlek.

Mest av allt är hon bara helt fantastisk. Hon är så ofantligt gullig och så ofantligt festlig och idag har vi fått fira att hon fyller tre år.

Älskade Hilde! Allt är roligare och bättre för att du finns!

Bilder: syster och moster Matilda Audas Björkholm

Ge en annan människa vingar

Jag är imponerad! Och inte det minsta förvånad.

De orden, och just kombinationen av dem, kan vara det finaste utlåtande en människa kan få. Det utlåtandet fick jag nyligen och det lever jag länge på. Det flyger jag länge och långt och högt på.

Må vi aldrig glömma hur lätt det är att ge en annan människa vingar. Ofta handlar det bara om att se och om att säga högt vad vi ser.