Världens vackraste plats

Och så ville livet plötsligt ta mig till det som kanske kan vara världens vackraste plats. Att jag skulle få somna i en sådan här miljö i natt hade jag ingen aning om när jag vaknade i morse.

Vilken gåva!

Här är min altan. Ett par dagar.

Advertisements

Han ser inte det skamliga

Jag hör inte vad han säger, jag står för långt borta. Men något säger han, min Arvid, till sin lagkamrat.

– Siis mitä toi puhuu? ropar lagkamraten.

Som uppenbarligen förstår svenska ungefär lika bra som Arvid förstår finska.

Arvid ser förvirrad och hjälplös och glad ut.

– Jag förstår inte finska, svarar han.

Lagkamraten ser också förvirrad och hjälplös och glad ut.

Ingen av dem ser skamsen ut. Och jag – som i ärlighetens namn pressar lite med tvåspråkig fotboll – inser till min stora lättnad att Arvid är totalt befriad från skammen över att inte kunna finska. Den skam som jag tyvärr är bästis med. Han kanske ser det opraktiska i att inte kunna, men han ser inte det skamliga. Må han lära sig finska innan han lär sig skammen, tänker jag.

Medan jag tänker det fixar jag något med Hilde som tyvärr är med på träningen, och när jag tittar mot Arvids håll igen står han hand i hand med lagkamraten. De och en tredje spelare ska nu försöka övervinna ett fyrmannalag och nu taggar de. Hand i hand.

För att hålla en hand krävs inget gemensamt språk. Det räcker gott med gemensam välvilja.

Bara nästan

Det finns dagar då jag gråter andras tårar och det finns dagar då jag gråter andras lyckotårar. I dag är en sådan där senare dag.

Jag är så lycklig att jag nästan glömt bort att jag är pollenallergiker. Men bara nästan.

Borde vi prata lite om årets pollenläge? Antagligen inte. Men nog kliar det ju i fingrarna (liksom i ögonen och näsan och öronen) vid tanken på att få komma med berättelser och analyser om den här säsongen. Må dess like komma ytterst sent eller helst aldrig. Hemma hos oss är fyra av fem drabbade. Jag gissar att vi skriver fem av fem om några år.

Mycket fick vi, men allergier också.

Och i dag gör det ingenting.

Mer än många andra

Jag sitter på golvet på färjan och läser för min ettåring. Ingrid vill bada, om jag minns rätt. Vilket jag brukar göra.

Någon sida in i boken får vi bonuspublik. Han ställer sig lite för nära där bredvid och lyssnar andäktigt på hela resten av boken. När jag läst klart säger han med stort allvar i rösten:

– Du läser så jävla bra!

Och jag tänker att hans ord kan vara en av de mest uppriktiga komplimanger jag någonsin fått.

Den här mannen är full fast det är mitt på dagen och inte riktigt en sådan färja. Han är knappast urtypen av människa som försöker ställa sig in, som strör uppmuntrande ord omkring sig för att det har visat sig vara ett lyckat koncept . Han är snarare urtypen av människa som säger det som han har på hjärtat. Och hans ord går rakt in i mitt.

Var det någon som läste för honom när han var ett? Kanske. Kanske inte. Men han vet hur lite det kostar att göra en annan människas dag lite ljusare, lättare, gladare. Och därmed vet han mer än många andra. Därmed är han en förebild för mig.

För jag vill ju allra mest just det: göra ljusare, lättare, gladare.

Jag och en av mina ettåringar.

Århundradets föräldrar

Det finns många väldigt olika berättelser om oss som föräldrar. Den här utspelar sig hösten 2017. Först nu har jag tillräcklig distans för att skriva ner den.

Vi vill vara ansvarsfulla föräldrar och ta vår snart femåriga son till den kommunala tandläkaren. Har för oss att det är dags kring fem. Att vi fick ett brev någon gång om att boka tid.

Fredrik ringer. Väntar i telefonkö. Länge. Sedan svarar någon. Fredrik presenterar vårt ärende och den vänliga personen frågar om Arvids personnummer.

Rimlig fråga. Jättejobbig fråga.

Fredrik kan inte de där fem sista. Jag kan inte de där fem sista. Vi börjar båda leta frenetiskt efter ett fpa-kort, pass, rådgivningskort… VAD SOM HELST! Och plötsligt förstår jag varför det alltid är telefonkö när man ringer för att boka vårdtid. Det här tar länge. Pinsamt länge. Och som alltid när något tar pinsamt länge hinner man tänka jobbigt mycket. Hur dåliga föräldrar tror hon att vi är? Som inte kan de fem sista, inte ens med vår samlade expertis? Som inte ens vet var vi har de där fem sista?

Till sist, efter att Fredrik har bett om ursäkt rätt många gånger under vårt ihärdiga letande, hittar vi en plånbok med Arvids fpa-kort. (En nackdel med jämställt föräldraskap är att det inte är givet i vems plånbok barnens fpa-kort ligger – men det är värt det.) Den säkert fortfarande lika vänliga men nu lite mer irriterade personen får de sista fem och hittar direkt Arvids uppgifter.

Och konstaterar sakligt att vi ju faktiskt var till tandläkare med Arvid för bara några månader sedan. Och till tandhygienist också. Dessutom.

Skammen.

Skammen. Skammen. Skammen.

Fredrik säger ganska snabbt tack och hej. Om vi säger så.

Den dagen blir också en av de där dagarna då vi knappast skulle utses till århundradets föräldrar av en objektiv jury.

Men vi behöver ju ingen utmärkelse av en sådan jury. Vi behöver att våra barn blir glada när de ser oss, att vi skrattar tillsammans alla dagar och dansar tillsammans de allra flesta. Att de kommer till oss när de är oroliga och att de vågar vara trötta och arga och ledsna och dåliga tillsammans med oss. Att de andas lätt när vi andas samma luft och att de tror att vi klarar allt tillsammans.

Allt det behöver vi. Allt det har vi.

Bild: Maria Hedengren

Beyoncé på toaletten

Jag går in på kyrkans toalett och där är hon. Helt oväntat. Det är kanske inte riktigt lika otippat som att träffa Beyoncé på toaletten, men nästan. Fast bättre. Det är så länge sedan jag har träffat henne. Vi räknar inte i månader längre, vi räknar i år. Men när vi kramar om varandra känns det mera som i går. Och när hon gråter lyckotårar över att vi ses igen känns det nästan som i morse.

Det är länge sedan hon var konfirmand nu. – Om någon hade sagt före lägret att jag skulle sitta i kapellet och prata och gråta med en prästfru hade jag aldrig trott det, sa hon den där sista lägerkvällen.

Sedan dess har vi pratat och gråtit många gånger och jag hoppas och tror att vi har många gånger till framför oss.

Jag har sagt det förr och jag tänker fortsätta säga det så länge jag lever: inte en enda timme som jag har gett åt en tonåring har varit bortkastad. Det finns timmar jag direkt ångrar i mitt liv och väldigt många timmar som har varit ganska eller helt onödiga, men timmarna med tonåringarna har varit guld. Rent guld.

Jag tror att det egentligen är ganska lätt att hitta det guldet. Ge lite tid, lite tålamod och lite kärlek.

Eller mycket. Helst mycket.

Det är värt det. Alla gånger. Så värt det.

Min sämsta någonsin

Mitt mål var att springa min bästa halvmarathon någonsin. Fjärde gången gillt, liksom. Och de första tio kilometrarna såg det nästan ut att lyckas.

Men tyvärr är ju halvmarathon lite längre än tio kilometer. Stryk “lite” förresten.

Jag gav mitt allt. Min puls var sjukt hög och vid 16 km tog jag slut. Eftersom jag stod längst bak i kön när Gud delade ut tävlingsinstinkter övervägde jag att bryta eller bara gå resten av vägen. Men eftersom jag stod längst fram i kön när Gud delade ut guldvärda vänner tänkte jag på Eva-Lina och kämpade vidare.

Det blev min sämsta halvmarathon någonsin. Fjärde gången verkligen inte gillt. Men jag är faktiskt lite nöjd ändå. Det är svårt att inte vara nöjd när man just sprungit 21,095 km. Och när man gjort sitt bästa, även om man önskar att ens bästa vore bättre.

Varje gång vi vågar

Jag var nervös som en… Ja, här finns onekligen en lucka i vårt språk. Jag efterlyser en färdigtuggad liknelse så att den nervösa inte själv behöver tänka ut.

Jag var hur som helst väldigt nervös kring klockan tre i dag när jag och Rofa skulle prata om att skriva blogg på svenska på dagens språkvårdsdag på Hanaholmen.

Jag avskyr att vara nervös och jag älskar att vara nervös. Varför jag avskyr det är säkert uppenbart för de flesta. Men varför älskar jag det? Jo, för att det visar att jag vågar göra sådant som instinktivt känns för svårt och för stort och för att det visar att jag tar det jag gör på allvar. Den som aldrig stiger utanför sin bekvämlighetszon slutar dessutom växa och jag har tänkt lära mig nytt så länge jag lever.

Inte minst är det viktigt att jag som ofta utsätter mina elever för uppgifter som instinktivt känns för svåra och stora för dem också pushar mig själv ibland. Jag får inte glömma hur det känns att egentligen inte våga men göra ändå. Jag vill inte glömma hur tungt det är att försöka knuffa otillräcklighetskänslan åt sidan och hur viktigt det är att vi fortsätter försöka. Hur tungt det än är.

I någon mån vinner vi varje gång vi vågar.

Bilder: Sara Torvalds

(I någon mån måste jag också jobba på min min när jag tänker efter när jag ska svara på en fråga. Har sett minen ovan lite för många gånger nu.)

Inget mindre än nåd

Klockan var 22.31 när jag körde in på gården ikväll. Termometern visade att det var nitton grader varmt. Jag hade bara ben. En överflödig kofta. Och jag kände en enorm tacksamhet.

Jag känner en enorm tacksamhet. Tänk att vi fick en högsommarvecka i mitten av maj! Och då menar jag inte en finsk högsommarvecka, utan en riktig högsommarvecka. Jag minns inte att det finns något som heter regn. Jag vet inte vad mulet väder är. Redan halvklart känns ytterst obekant.

En sådan här vecka är förstås alltid en gåva, men på något sätt tror jag att den smäller ännu högre så här i mitten av maj än i mitten av juli. Att vi behöver den om möjligt ännu mera nu och alla gånger att vi förstår att uppskatta den ännu mera nu. I mitten av juli är många av oss ändå lediga, vi har liksom mycket på kontot ändå. Men nu börjar det vara skralt på många konton och att då få bada i solljus och sommarvärme är inget mindre än nåd.

Tack! Tack! Tack!

En liten människa som nog får rätt höga förväntningar på maj. Foto: Iitu. När de gjorde parken.

Man brukar inte

– Man brukar inte skrika åt sina barn! ropade Arvid åt mig i dag.

Det visade sig vara ett mycket effektivt sätt att avsluta ett gräl på. Jag började ju skratta. Älskar formuleringen Man brukar inte, den är så där lustigt fördömande. När den dessutom framförs ropande är den om möjligt ännu bättre.

Dessutom är det ju lite fint att han får känna så. Att man inte brukar skrika åt sina barn. Att det är en förlust att göra det. Att det inte egentligen ska vara så.

Det finns säkert alldeles för många barn som upplever att det är just skrika åt sina barn som man brukar. Och alldeles för många föräldrar som lever om än inte lär detsamma.