Svårslaget vackert

Föräldralivet har lärt mig att man aldrig kan veta hur en dag blir. Dagar som har förutsättningar av bomull kan bli fula och hårda, dagar som inget talar för kan bli dagar man för alltid vill tala om.

Så jag förväntar mig inte för mycket, men konstaterar att just den här lördagen började ovanligt fint med morgonmys med mina två yngsta. Som mest morgonmyste med varandra.

– Alltså Hilde! Jag är typ kär i dig! utbrister Arvid.

– Eller… Inte kär i dig, men du är världens sötaste och gulligaste.

Inte illa att få höra det före halv åtta på morgonen. Och hon är inte sämre.

– Om jag skulle ha tusentals storebröder skulle du ändå vara min bästa.

Ja.

De kan vara så otroligt dåliga med varandra. När den enas trötthet krockar med den andras rastlöshet är det verkligen inte vackert. Men de kan också vara så otroligt bra med varandra och då är det svårslaget vackert.

Ännu mysigare nu

Och så kommer en torsdag i början av december när den här bilden plötsligt dyker upp i ett skåp i hallen. (Att det dyker upp just där förvånar mig inte det minsta. Där kan vad som helst dyka upp. Vad som helst.)

Men nog var de ju mysiga, mina två äldsta. En sekund eller två är jag nostalgisk, sedan inser jag att de ju är minst lika mysiga nu. På annat sätt, jo. Men på många sätt ännu mysigare nu än då.

Det kommer säkert att komma tider när det här inte är sant, men hittills har föräldraskapet bara blivit roligare och bättre och mer givande med åren. Det har aldrig varit bättre än nu.

Även om jag jättegärna skulle få sova ostört hela natten.

Tjugofyra luckor öppnade

Första december. Hos oss finns många julkalendrar. Fem godiskalendrar. Fyra skraplottskalendar. En barbiekalender.

I alla fem godiskalendrar är bara en av luckorna öppnad. Det hade jag aldrig trott. Att vi skulle komma igenom hela första december med ett sådant saldo.

I tre av de andra kalendrarna är bara en lucka öppnad. I två av de andra är tjugofyra luckor öppnade. Var redan före åtta på morgonen.

Någon som vill gissa och ge en motivering? Vilka två av fem har inte lyckats hålla sig?

Två av dessa fem. Här fotade julafton 2020.

Mest är bäst

När Hilde själv får välja hur hon garnerar sin pepparkaka:

Det är inte bara en hög med godis. Någonstans där under finns faktiskt en pepparkaka. En julgran? En muminmamma? Svårt att säga. Å andra sidan: måste man ens veta det?

Hon, som alltid har ansett att more is more och mest är bäst, är onekligen trogen sin egen linje också när det kommer till pepparkakor.

Styr upp er vardag och sätt en guldkant på någon annans

Oj, ni hjältar som alltid bär kelakorten där de är lättast att komma åt. Ni krigare som kan orientera er i ljusa sjukhusbyggnader. Ni tappra som känner er helt hemma i de där väntrummen där vi andra alltid alltid alltid vill vara bara tillfälliga gäster.

Så skrev jag i ett blogginlägg i maj 2017.

Vi är numera en familj som sitter oftare i väntrum på sjukhus än vi skulle vilja. Jag skulle önska att vi fick besöka dem mera sällan.

Å andra sidan sitter vi nästan alltid i ofarliga väntrum. Vi är inte rädda. Ibland oroliga, rätt ofta fundersamma men aldrig rädda. Jag har inte besökt ett enda sjukhus en enda gång utan att tänka på alla dem som bor i helt andra slags väntrum och som aldrig får någon paus. På dem som turas om att sova med ett barn på sjukhus och andra barn hemma. På dem som aldrig vet hur nästa vecka ser ut. På dem som vet att julen firas åtminstone delvis på barnavdelningen. På dem som hela tiden andas lite för ytligt.

För dem finns Project liv. Project liv gör en stor skillnad för de familjer som vet mer än någon av oss vill veta om väntrum, sjukdom och smärta. För att de ska kunna göra den skillnaden behövs vi andra. Genom våra bidrag är deras verksamhet möjlig. Du kan enkelt bidra genom att bli stödjande medlem, genom att ordna en insamling eller genom att köpa Project livs produkter.

Jag tycker att du kan börja med att köpa Project livs familjekalender för år 2022, antingen till din egen familj eller till en annan familj som verkligen behöver en sådan.

Vi har kört med familjekalender i flera år – jag vet inte hur vi skulle klara oss utan. Det hjälper oss att styra upp vår vardag och om vi genom att välja just den här familjekalendern kan ge någon annans vardag en guldkant – då är det den absolut bästa familjekalendern som finns. Köp! Kalendern hittar du på en julmarknad eller ett apotek nära dig eller i en webshop ännu närmare dig.

Hjälp Project liv att hjälpa. Det är många kämpande familjer som behöver guldkanter och ljusglimtar. Tänk att vi får och kan vara med och bidra!

Vi och vår familjekalender för år 2022 är fotade av vår vän Anders Holmberg.

Fem år

Jag tror att ingen någonsin har varit piggare än Hilde var vid halv fem-tiden i natt när hon kom och frågade när vi egentligen ska fira henne.

Det skulle vara Arvid i så fall som strax efter att Hilde äntligen somnat om vid halv sju kom och frågade när vi egentligen ska fira henne.

Det är stort att fylla fem och det är stort när en riktigt älskad lillasyster fyller fem.

Det finns mycket man kan säga om Hilde som idag fyller fem år. Hon är på något sätt en så stor liten person. Har alltid varit. Jag är den första att erkänna att jag är den sista att vara objektiv, men det bor mycket kärlek i henne. Hon tar till sig människor och tycker om dem med allt hon är.

Kanske det är lätt att älska mycket när man blir så älskad av så många. Som familjens minsting finns det storasyskon och hela skaror av storasyskons kompisar som visar sin kärlek. En av Arvids bästisar kom in med en present till Hilde idag – det säger mycket. Mycket om honom och hans familj och mycket om den kärlek Hilde får leva i.

Grattis, älskade Hilde! Att få vara din mamma är lika stort som ditt hjärta.

Dagsfärsk bild på dagsfärsk femåring. Varför skulle man välja om man är tomte, Elsa eller fe?

Solglasögon

Att vara Hildes mamma är många olika saker. En av dem är att komma hem igen efter att ha fört henne till dagis, se att solglasögonen ligger kvar på byrån i hallen och därför gå tillbaka till dagis med dem. Också fast det är sista veckan i november.

Och hämta henne på eftermiddagen kvart över fyra, i nästan mörker, och se att hon har dem på sig när hon leker lyckligt i snön.

Aldrig hade jag trott att solglasögon skulle bli en så stor del av vårt liv. Också fast det är sista veckan i november.

Jag är så glad att det finns solglasögon. Tänk att någon kom på just det!

Och tänk att det finns dagiskompisar som ibland har solglasögon inomhus för att ha som Hilde. Det är kanske det finaste som finns.

Solglasögon going strong since länge sedan.

Världsmästare

Det händer att han är sin mors son, min Arvid. Han väljer till exempel ofta den lata och lätta vägen om den bara går att välja och därför är det ytterst sällan han frivilligt lyfter ett finger för att hjälpa till hemma.

Tills en dag förra veckan när han plötsligt ville bidra för att kunnatjäna en slant.

– Jag vill nämligen köpa en present till Hilde för helt egna pengar.

Så han började jobba. Sorterade tvätt, parade ihop strumpor. För att kunna köpa en egen present för egna pengar.

Jag tror bestämt att jag vet vilken av Hildes presenter som blir min favorit i år.

Om storebroderskap är en gren är han världsmästare.

Inte är han dålig på lillebroderskap heller. Och den fotograf som tog den här bilden hade också rätt bra koll.

Livet blir onödigt kort

Jag lunchade med en kompis i fredags. Det gjorde vi sist för några månader sedan. Tills jag scrollade bakåt i vår konversation och märkte att det var i maj. I maj! Jag hade kunnat lägga en halv fot på att det var i september.

Jag var på en jättefin fyrtioårsfest för någon vecka sedan. Kanske två, högst tre. Tills jag insåg att det var riktigt i början av oktober.

Mycket kan man säga om den här hösten, men långsamt har den inte gått. Jag har inte varit en sten som det hunnit växa mossa på.

Jag har i jobbets tecken fått besöka Helsingfors många gånger den här hösten. Dessutom har jobbet fört mig till Göteborg, Tammerfors, Uleåborg, Björneborg, Jyväskylä och Stockholm. Privat har jag varit i Umeå och i Mariehamn. Mest av allt har jag varit på VR och de här orden skrivs lite vilt på onnibus.

Jag klagar fortfarande inte, alternativet är verkligen inte min grej. Och det är så lite kvar av det jobb som just nu är mitt – allt jag ville hinna med måste jag hinna med rätt snart.

Men jag kan tycka att livet blir onödigt kort om tiden ska envisas med att gå så här väldigt snabbt. Och jag tycker så mycket om livet. Så jag ser fram emot lite lugn och långsamhet. Snart.

Onnibus-selfie. Det var nytt och spännande.

Det bästa jag läste i oktober

Vi skriver snart tjugonde november (?!) och jag har inte ännu gett mina boktips för oktober. Vad var det bästa jag läste då?

Londonflickan av Susanna Alakoski. Har läst allt av Alakoski och tyckt om allt. Jag tyckte om Bomullsängeln också, men jag tyckte faktiskt ännu mer om den här. Hur ofta är det så? Kan säga mer om mig och mitt stämningsläge än om boken, men så är det i alla fall.

Vi mot er av Fredrik Backman. För att komma i feelis inför tredje boken om Björnstad läste jag om den andra. En morgon satt jag på hotellfrukost i Uleåborg och läste något av de sista kapitlen i den här. Grät fyra gånger. På EN frukost. Det säger inte allt, men det säger något viktigt.

Hemligheten i Helmersbruk av Eva Frantz. Hur du ska vänta på julen i år? Allra helst tillsammans med ett barn som är kanske tio? Med den här. Spännande, välskriven, vemodig, vacker.

Vinnarna av Fredrik Backman. Mina förväntningar var skyhöga. Jag blev inte besviken. Ingen skriver om människor som han. Jag sa det en gång och jag säger det igen: hans böcker får mig att älska människor mera. Det är jättemycket gjort av böcker. Jag är bara så glad att han skriver och att vi får läsa.