Jag minns första gången det nämndes att Hilde borde få en assistent. Jag tyckte det kändes jobbigt. Jag. Som alla år som lärare har förundrats över sådana föräldrar som inte bara tar emot all den hjälp som erbjöds deras barn. Nu satt jag själv där som förälder och tyckte det kändes jobbigt att tänka sig en tillvaro med assistent. Inte för att jag inte unnar Hilde all tänkbar hjälp, men för att hennes behov av hjälp och hennes utmaningar blev så smärtsamt konkreta när ordet assistent lades fram.

Redan första gången vi träffade den person som skulle bli Hildes assistent visste vi att det skulle bli bra. Det skulle du också ha vetat, så fantastisk är hon. Men vi kunde aldrig gissa hur bra det skulle bli.

I Hildes förskola går drygt sextio barn. Att som synskadad i det myllret ha en person som har koll på just dig är värt massor. Att ha en trygg punkt i tillvaron. En hand att hålla i, ett namn att ropa på. Hilde har älskat sin assistent från första stund. De har ett så fint och så starkt band. Hon är Hildes, liksom.

För några veckor sedan grät jag när jag läste det jättefina utlåtande om Hilde som assistenten skrivit inför övergången mellan förskola och skola. Idag grät jag när jag läste det lika fina kort som assistenten gav till Hilde som tack för året. Tillsammans med en present som visade exakt hur bra hon känner vår Hilde. Oklart om vi eller Hilde själv hade prickat lika rätt.

Och ikväll storgrät Hilde när hon insåg att imorgon är deras sista dag tillsammans. Jag stålsätter mig redan inför deras avsked, trots att jag vet att jag inte kommer att ha en chans. Om vi med chans menar förmågan att hantera det tårfritt. Å andra sidan; är inte tårlösa avsked de allra sorgligaste avskeden?

En kärleksfull, lugn, trygg, varm och lyhörd assistent som Hildes är guld värd. Hon har betytt så mycket för Hilde och därmed för oss alla under det här året.

På sistone har assistenters och skolgångshandledares arbetsvillkor diskuterats mycket. Med rätta. De är ju helt orimliga. Jag tänker på alla de (vi!) familjer som behöver den där extra hjälpen och jag tänker på den otrygghet och osäkerhet som blir konsekvensen för dem (oss!) av att arbetsvillkoren är just otrygga och osäkra för dem. Må det ske en förändring och en förbättring. För Hildes helt fantastiska assistent och alla andra fantastiska.

Hur går det med valpen? frågar många.

Svaret just nu? Att jag inte riktigt vet. Jag tror att det går bra med valpen, men i övrigt går det lite sisådär. Fyra av fem människor i familjen har varit sjuka under den dryga vecka vi fått ha Marius hos oss, vi vuxna var i sämst skick. Och om du någon gång kan välja när du blir sjuk skulle jag absolut inte rekommendera att bli sjuk samma vecka som en liten valp flyttar in. Speciellt inte om du ska dra med dig din livskamrat i träsket. Det är utmanande nog att i friskt läge gå ut varje timme och tålmodigt invänta en mer eller mindre ovillig kissare. Att göra det med feber och hosta och halsont… Nja. Zero out of ten, would not recommend att kombinera valp och sjukdom.

Men jag tänker mig att det bara kan bli bättre och lättare nu.

(Och det hoppas jag verkligen att jag inte hånskrattar åt om en vecka, men det finns dessvärre en lätt överhängande risk för det. Var vecka med sitt, om vi säger så.)

Även om det ärligt talat har funnits stunder då jag mycket hellre hade legat och ägnat mig åt självömkan på heltid istället för att hålla en valp vid liv och vårt golv ens stundvis kissfritt så är han ren ljuvlighet. Glad och livlig och överjordiskt gullig och så tycker han så jättemycket om oss. Att få sväva mellan febersömn och vaket tillstånd med Marius tätt intill är på alla sätt mysigare än att sväva där ensam.

Men med det sagt – jag ser jättegärna att jag själv och resten av människoflocken får vara friska resten av valptiden. Tack på förhand!

Jag och Marius idag.

Du kanske tror att det var en helt vanlig söndag igår. Det var det inte. Det var nämligen igår som Roberto Firmino spelade sin sista match i Liverpool.

Och vi visste det. Verkligen. Om vi säger så.

Arvid har varit i stor sorg redan länge, men de senaste veckorna har sorgen intensifierats. Han har tittat på klipp på nätet som spär på sorgen, han har gråtit inland och andra gånger har han varit arg.

– Han har ju spelat i Liverpool hela tiden som jag har hejat på dem. Han har varit där sedan jag var tre, har han förklarat.

– Om Klopp inte har Firmono i öppningselvan i hans sista match så slår jag honom, har han också deklarerat.

Och så var dagen plötsligt bara här. Den som han fasat för. Och stackars Arvid fick feber och somnade mitt i Firminos sista match.

Jag hann tänka att det kanske var lika bra, att det kanske var en alldeles unik form av nåd.

För själv grät jag ju efter matchen. Jag som inte ens med säkerhet skulle känna igen Firmino om han kom emot mig på gatan, vilket i och för sig är ytterst osannolikt här i Kvevlax. Men grät gjorde jag ändå. Vi är lika varandra på det sättet, jag och min Arvid. Vi känner stort och mycket. Går in med hela hjärtat. Och kunde tillbringa en hel vecka i sträck åt att kolla på videoklipp där människor hyllas av andra människor. Vissa ser kanske känsligheten som en svaghet, jag har landat i att det är en styrka. Och jag hoppas innerligt att jag kan hjälpa honom landa i samma sak.

Det kan hända att jag har varit mer irriterad på Hilde den här senaste veckan än under resten av hennes liv sammanlagt. Valplivet framkallar inte bara hennes bästa sidor, om vi säger så. Inte bara mina bästa heller, om vi fortsätter så.

Men. Att se vår minsting och vår hund tillsammans är härligt. De har en helt egen relation. Han och hon som inte längre är minst.

Också andra saker har han ändrat på.

– Marius är också färgblind, han har berättat det för mig. Så nu är jag inte mera den enda färgblinda i familjen, förklarade hon.

Tänk det. Att inte längre vara minst. Och att inte längre vara ensam om sin färgblindhet. Det är stort.

Igår satt de och skrev prov, jag satt och övervakade. Och jag tittade lite på dem. Ingen av dem visste jag ens att fanns för ett år sedan, nu har jag haft de flesta av dem i hälften av deras obligatoriska modersmålsmoduler i gymnasiet. Jag har fått lära känna dem, jag har fått läsa deras texter och ta del av deras tankar. Jag har fått skratta med dem och jag har fått prata med dem och jag förhoppningsvis fått ge någon av dem något av värde.

Jag har fått så mycket under det här läsåret. Vilken sann gåva det har varit för mig att få vara just här just nu.

Och medan de skrev vidare på sina prov började jag ladda ner powerpointar och andra filer med material och sparade dem i moln som jag kommer åt också efter 31 juli. För en dramatisk själ som min kändes det lite stort.

De säger att det bara är en vecka kvar nu. De får det att låta som en bra sak.

Jag är inte riktigt där. Jag är inte riktigt redo. Och jag kommer nog inte att hinna bli. Att jobba som gymnasielärare är att varje vår säga hejdå till de studerande du har lärt känna allra bäst. Det säger de inget om på lärarutbildningen. Att jobba som gymnasielärare ett enda år i en skola är att den våren säga hejdå till precis alla. Det säger ingen något om.

Det blir bra. Det är bra. Det har bara varit så bra.

Är det som att ha nyfödd bebis? frågade en av bästisarna idag när vi textade om valplivet.

Inte alls, svarade jag. Och menade det.

Den enorma skörhet och vilsenhet jag känt två av tre gånger med en nyföding lyser med sin frånvaro. Världen är inte ny. Livet inte oåterkalleligt förändrat för alltid.

Men… Om jag skulle behöva jämföra de här senaste dagarna med några andra dagar i mitt liv så är det nog kanske de där första dagarna hemma med en bebis som kommer närmast. Trots enorma skillnader. Det var nog i november 2016 som en annan varelses kroppsvätskor och sovtider senast påverkade mig så här mycket. Och det var nog då jag senast kände mig såhär ofri och låst och inrutad. Då som jag senast visste med förnuftet att det här är ett övergående undantagsläge men som jag med hjärtat inte riktigt såg något slut på märkligt långa och oförutsägbara dagar.

Och det var senast då som någon så liten var så mårkligt beroende av mig. Och golvade mig så totalt.

Idag är det två månader sedan världen blev en valp rikare. Idag är det två dagar vår familj blev en valp rikare.

Han är helt underbar. Han bodde liksom in sig i vår familj från första stund och söker kontakt med oss allihopa. Vi torkar kiss från golvet. Vi jublar och hejar när han kissar utomhus. Vi sover för lite och speciellt Hilde vägrar komma till ro om kvällarna, hon går liksom inte med på att gå och lägga sig när hon vet att han finns. Barnen har fått ännu en källa till syskonbråk, men vi har alla fått ännu en källa till glädje och kärlek och bus och lek och det väger tusen gånger tyngre. Under de här två dagarna har vi suttit oftare och längre samlade alla fem än vi gjort på länge, länge. Det gör oss väldigt gott. Det var lite det här vi drömde om.

Han heter Marius. Det var det namn han fick i sin första familj. Vi hade tänkt hitta på ett eget namn, för vi har redan en Marius i vårt liv. En härlig. Men sedan visade det sig att det i vår familj bor väldigt olika uppfattningar om vad som är ett bra namn. När Hildes förslag ”Man” inte längre kändes som det sämsta alternativet insåg vi att Marius trots allt är ett namn som vi allihopa tycker om eftersom vi förknippar det med en liten människa vi allihopa tycker om. Så han heter Marius. Han som fyller två månader idag. Och som redan på sina första två dagar hos oss har visat sig vara just den som vi drömde om.

Vårt första möte. Han är ju liten nu. Men han var minimal då.

Jag var med som lärare på årets Stafettkarneval. Jag delade bussresa, klassrumsgolv och medhavda kokta ägg med ett stort gäng helt fantastiska ungdomar som hela tiden visste att de inte kommer att stå på någon prispall. De skulle ge sitt allt, men speciellt långt skulle det inte räcka. De hejade på varandra, peppade varandra och vissa av dem övade sin växling med rätt person för första gången på uppvärmningen. Någon visste inte hur långt hen skulle springa i en av stafetterna. De var där. De njöt.

Min bästa kompis var också där som lärare. För elever i åk 1-6. Hon visste hela tiden att de inte kommer att stå på någon prispall. De viste inte. När de såg gatustsfetten framför sig var de i täten. I medaljstrid. I verkligheten kanske trettionde. De gav allt. De var där. De njöt.

Det bästa med Stafettkarnevalen är kanske att nästan ingen vinner, om man med vinner menar att man är resultatmässigt bäst. Det är så osannolikt få som har en chans att det faktiskt inte blir det viktigaste för nästan någon. När nästan 150 lag löper gatustafett och drygt 190 lag ställer upp i 5×80 m för pojkar… Ja, då är nog vägen löjligt lång till medaljerna.

Jag satt där hela dagen. Och jag såg på riktigt bara vinnare. Människor som vill och vågar. Det finns inga större vinnare än de. Stafettkarnevalen är deras.

Men så var jag också där som mamma. Med en tonåring som tränar friidrott nästan alla dagar. Som har fått kämpa som ett djur mot sina träningsnerver och med sina knän. Som har gjort allt hon kunnat och kanske ännu mer för att få bort någon ynka tiondel på 100 meter för att nå en magisk FM-gräns. Som nästan gick sönder själv när bästa kompisens (och lagmedlemmens) tå gjorde det och de fick träna in en reserv på några dagar. Hon var på en helt annan resa än jag och mina glada studerande, en helt annan resa än min bästa kompis och hennes lika glada studerande. Men min dotter är också en vinnare. En som vill och vågar. Hon var där. Hon njöt. Stafettkarnevalen är också hennes.

Älskar att vi alla ryms där.

Jag var med som lärare på årets Stafettkarneval. Jag delade bussresa, klassrumsgolv och medhavda kokta ägg med ett stort gäng helt fantastiska ungdomar som hela tiden visste att de inte kommer att stå på någon prispall. De skulle ge sitt allt, men speciellt långt skulle det inte räcka. De hejade på varandra, peppade varandra och vissa av dem övade sin växling med rätt person för första gången på uppvärmningen. Någon visste inte hur långt hen skulle springa i en av stafetterna. De var där. De njöt.

Min bästa kompis var också där som lärare. För elever i åk 1-6. Hon visste hela tiden att de inte kommer att stå på någon prispall. De viste inte. När de såg gatustsfetten framför sig var de i täten. I medaljstrid. I verkligheten kanske trettionde. De var där. De njöt.

Det bästa med Stafettkarnevalen är kanske att nästan ingen vinner, om man med vinner menar att man är resultatmässigt bäst. Det är så osannolikt få som har en chans att det faktiskt inte blir det viktigaste för nästan någon. När nästan 150 lag löper gatustafett och drygt 190 lag ställer upp i 5×80 m för pojkar… Ja, då är nog vägen löjligt lång till medaljerna.

Jag satt där hela dagen. Och jag såg på riktigt bara vinnare. Människor som vill och vågar. Det finns inga större vinnare än de. Stafettkarnevalen är deras.

Men så var jag också där som mamma. Med en tonåring som tränar friidrott nästan alla dagar. Som har fått kämpa som ett djur mot sina träningsnerver och med sina knän. Som har gjort allt hon kunnat och kanske ännu mer för att få bort någon ynka tiondel på 100 meter för att nå en magisk FM-gräns. Som nästan gick sönder själv när bästa kompisens (och lagmedlemmens) tå gjorde det och de fick träna in en reserv på några dagar. Hon var på en helt annan resa än jag och mina glada studerande, en helt annan resa än min bästa kompis och hennes lika glada studerande. Men min dotter är också en vinnare. En som vill och vågar. Hon var där. Hon njöt. Stafettkarnevalen är också hennes.

Älskar att vi alla ryms där.

Klockan är halv elva. Det är söndag. Det betyder att det imorgon är måndag. Med allt vad det innebär av jobb och förskola och förskola. Hilde borde verkligen sova. I vanliga fall är det rätt svårt för henne att somna. Ikväll är det rätt omöjligt.

Och jag förstår henne. Befarar att jag själv kommer att känna av samma omöjlighet trots att jag har sovit typ tretton timmar totalt de senaste tre nätterna. Men trots tröttheten blir det svårt att somna ikväll.

För ikväll somnar han hos oss för första gången.