Arvid hade världens bästa fotbollslag. Kuffen P2011. De var ganska bra på att spela fotboll och brutalt bra på att vara människor. Och det är faktiskt alltid det viktigaste.
I höstas hände totalt odramatiska och helt naturliga saker och laget förändrades. Arvid själv är delvis kvar i sitt gamla lag men mest med i sitt nya lag. Många spelare bytte lag helt och några andra är helt och håller kvar i det som var.
För en känslig själ som min fanns det onekligen mycket att sörja när världens bästa fotbollslag förändrades.
Idag har vi varit på match. Några av Arvids gamla lagkompisar hade match med sitt nya lag och både kalender och väder talade för att vi såg en juniormatch som vårt eget barn inte spelade. När vi kom till matchen träffade Arvid genast flera andra gamla lagkompisar som var och såg samma match.
Jag och Hilde sökte oss till läktaren och där satt två pojkar och vinkade jätteglatt till oss. Det tog en stund innan jag kände igen dem som två av Arvids nya lagkompisar eftersom jag aldrig har sett dem i något annat än fotbollskläder. De satt och pratade en stund med mig och Hilde – jag älskar artiga barn som ser en i ögonen och säger mer än de måste – och sedan gick de till ”Arvid och de där”.
Rätt lag vann matchen. Arvid satt lyckligt och såg den mitt i ett härligt gäng både gamla och nya lagkompisar och lyste om möjligt ännu mer än majsolen.
För en känslig själ som min fanns det onekligen mycket att glädjas över.