Två veckor har jag nu varit nästan ledig. Två gånger har jag känt mig helt ledig. Förra lördagen och i dag. Det har varit två väldigt fina veckor, men det har hänt mycket. Kanske inte för mycket, men mycket.

Det är ett lyxproblem att få ha många människor att fira och jag har verkligen fått fira dessa första två sommarveckor. Tre studenter. En 18-åring. En student till. Två konfirmander. En 40-åring. Och en fest jag inte kunde gå på.

Det är ett lyxproblem. Hundra gånger mer gåva än problem.

I dag såg jag det sista avsnittet av nya tv-versionen av Saltkråkan och här kommer en varning för spoiler!

I detta sista avsnitt är det en person som blir sjuk och när räddningspersonalen frågar vem som följer med till sjukhuset, vem som är närmast anhörig säger Stina:

-Det finns ingen som är närmast honom.

Och när jag såg det började jag gråta. Kanske för att jag är trött, många nätter under veckan som gått har gett för lite sömn. Eller kanske för att jag är lite skör, så där som jag ofta är i början av en ledighet. Eller helt enkelt för att det finns något så oerhört sorgligt i de orden att gråten faktiskt är mer än rimlig.

Att få vara nära många och närmast någon när det finns så många andra som har det så annorlunda… Det är den största och mest oförtjänta gåvan.

Min närmaste och jag.

(En spoiler till: det fanns någon som åkte med som närmast anhörig. Den största och mest oförtjänta gåvan.)