Människan bakom

Alltså, ja. Vad ska man säga? Hemska saker. Hur kan det komma sig att vuxna människor skriver så här? I båda och alla läger? Vi människor är uppenbarligen inte mogna för anonyma kommentarsfält. Skamligt.

Inser vi inte att elaka, ironiska och hånfulla kommentarer bara förstärker den polarisering som redan är illa nog? Vill vi bygga ännu högre murar mellan oss?

Jag är rädd för att det fula svaret egentligen är ja. Att vi villdela in folk i snäva grupper och fortsätta avsky och förakta dem som tycker fel. Att vi tror att det gör oss starkare.

När det egentligen bara gör oss svagare.

Vi behöver våga se människan bakom åsikterna. Och den människan syns aldrig (eller ses åtminstone aldrig) i hätska debatter på insändarsidor. Den människan syns bara när vi tvingas se något annat än de åsikter hon har.

Än en gång är jag tacksam över alla de väldigt olika vänner jag har. Jag kan inte vara raljerande mot någon grupp för jag har vänner som jag älskar, respekterar och förstår i de flesta. Inte så att jag älskar, respekterar och förstår varje åsikt men alltid så att människan, vännen, bakom kan älskas, respekteras och förstås.

Mitt råd? Lär känna någon som tycker helt annorlunda än du. Lär dig älska någon som har andra åsikter än du.

Och se hur lätt det är att kommentera fräckt sedan. Se hur ont det gör att läsa kommentarsfält när du har älskade vänner i båda lägren.

Advertisements

Tutu

20140730-000523-323373.jpg

Förr i tiden tyckte Arvid väldigt mycket om sin tutu men gav den villigt åt oss när han skulle äta. Trots att det oftast dröjde tills han fick återse dem. Numera tycker Arvid väldigt väldigt väldigt mycket om sin tutu och tar hand om förvaringen själv när han ska äta.

Jag älskar den mannen.

I min bok

Jag blir glad när jag läser att lördagens parad var en glädjefest som fick vara just det. Att ingen kastade tomater eller betedde sig våldsamt. Inga fula ord. Så ska det vara.

Den som tror sig kunna påverka någons åsikt i någon fråga genom att ropa hatiska ord till paradfolk tror helt fel. Den som tror sig kunna förändra andras tankesätt genom att klämma ur sig bibelord tror också vilset. Speciellt eftersom dessa (och alla andra) bibelord ofta väger vansinnigt lätt för dem som får ta emot dem. Skönt och sunt att paraden fick vara i fred när den väl var.

Mindre glad blir jag när en del känner sig tvungna att påpeka att segern i lördags är en förlust för de (oss) kristna. Är glädjen faktiskt starkare om man får skyffla lite skit omkring sig? Är skadeglädjen faktiskt den sannaste glädjen?

Inte i min bok. I min bok är det finare att säga att lördagen var fin. Punkt. Än att säga att lördagen var fin och nu kan alla homohatande konservativa kristna sticka och brinna.

Men det är kanske bara min bok. En bok som avskyr elakhet och påhopp var än det tittar fram.

Tydligen

Jag är tydligen en sådan förälder som tycker det är helt fantastiskt att min som vid den ringa åldern av ett år och nio månader kan spela Blinka lilla stjärna på triangel. Varje dag lär man sig något nytt om sig själv.

20140726-080653-29213535.jpg

Jeppis pride

Jag tycker det är obehagligt och äckligt när enskilda personer namnges och förlöjligas i insändare, kommentarsfält och statusuppdateringar. Sedan när är det okej?

Och nej, jag tycker faktiskt inte att det är okej ens fast personerna har obehagliga och äckliga åsikter. Vi kan, vi bara måste kunna, ta avstånd från åsikter utan att ha roligt på andra människors bekostnad. Jag orkar inte med lustigkurrar som antyder att arrangörerna borde tacka en viss insändarskribent för att han gör så effektiv reklam för evenemanget. I mina ögon är det som elaka högstadiekommentarer. Var finns kärleken då? Den kärlek som den lustige just efterlyste hos den utpekade skribenten?

Om du kommit längre än någon annan så är det väl din uppgift att uppmuntra andra att komma dit du är. Hur har du tänkt göra det? Genom att skratta ut? Peka ut? Döma ut? Är det så vi lär en ettåring gå? Är det så vi lär en tvååring prata? Är det så vi lär en sjuåring läsa? Är det så vi lär en nioåring att mobbning aldrig någonsin är okej? Att hån aldrig är vägen vidare? Att respektlöshet aldrig är sättet på vilket vi möter en människa?

Jag tror på varje enskild människas absoluta, unika värde. Jag tror att vi alla har fel ibland och rätt andra gånger. Jag tror att vi ständigt ska sträva efter att älska varandra, kanske allra mest när kärleken är som minst förtjänad och logisk.

Jag vill visa mina barn att vi ska stöda det goda vi tror på och ta avstånd från det som skadar men att vi aldrig någonsin får förminska en annan människa medan vi gör det. Det måste vara möjligt. Måste.

Alltid en sol

Också i det här hemmet kan en dag bli tyngre än man trodde när man vaknade. Inte heller i det här hemmet är man alla gånger den människa man egentligen vill vara. Men alla dagar i alla hem är nåden ny varje morgon. Och där kärlek och förlåtelse råder finns alltid en sol bakom molnen.

Seger

Igår tog jag en bild på Arvid. Och för första gången på månader slutade det inte med gråt och skrik och tårar. Vilken otrolig seger.

Att han är lite oskarp? Nå, visst. Världen är full av människor som sitter stilla bättre än Arvid. Men han går att föreviga igen (gick åtminstone igår) och det räcker rätt bra just nu.

20140723-073503-27303776.jpg

Hem

Tänk att en stenfinsk stad där jag känner noll invånare kan kännas som hemma. Det här till ett hem jag kommer när jag kommer till Pieksämäki. De här människorna som finns på sommarlägret är familj. Jag är löjligt lycklig på den här gräsmattan. Människomötena är löjligt bra.

Jag kanske överdrev hemkänslan lite i år. Nästa gång ska jag packa med lakan och tandborste.

Absolut bästa

Kvinnan till vänster är en av de absolut bästa jag vet. Att leva nära henne några månader om året är något av det absolut bästa med sommaren.

20140721-231351-83631082.jpg

Jag har ingen barndomsvän som finns kvar i mitt liv. Trots att jag faktiskt hade hunnit fylla sjutton när kvinnan till vänster och jag blev vänner är hon en av de kompisar som hängt med absolut längst. Om inte allra längst.

Om några få år är det ett halvt liv som vi haft varandra. Inte illa.

Frestelsen

Sedan någon gång i november 2013 har jag köpt ett enda klädesplagg; den klänning jag hade när min syster blev fru.

Hittills har shoppingstrejken gått bättre än alla andra strejker jag försökt mig på. Jag har egentligen aldrig varit ens frestad. (Om man bortser från den där torsdagen i slutet av april när jag befann mig i ett 25-gradigt Valencia och visste att packningen skulle komma ett dygn senare. Bara envishet på gränsen till tjurskallighet hindrade mig från att köpa ett par trosor och en t-skjorta just då.)

Men nu har den kommit. Frestelsen. Jag vill verkligen köpa kläder. Bara stolthet kan rädda mig nu. Må den kicka in.