Sedan någon gång i november 2013 har jag köpt ett enda klädesplagg; den klänning jag hade när min syster blev fru.

Hittills har shoppingstrejken gått bättre än alla andra strejker jag försökt mig på. Jag har egentligen aldrig varit ens frestad. (Om man bortser från den där torsdagen i slutet av april när jag befann mig i ett 25-gradigt Valencia och visste att packningen skulle komma ett dygn senare. Bara envishet på gränsen till tjurskallighet hindrade mig från att köpa ett par trosor och en t-skjorta just då.)

Men nu har den kommit. Frestelsen. Jag vill verkligen köpa kläder. Bara stolthet kan rädda mig nu. Må den kicka in.