Efter en sommar i hemlandet började jag häromdagen drömma om en liten resa till Sverige. Med familjen. En kryssning. Typ.

Idag reste vi till Sveaborg. Fick känna på reslivet med den här gruppen som är vår familj. Det var inte vackert och det var inte roligt. Arvid fungerade inte alls. Ville bara springa omkring i spårvagnen. Stå på bänkarna. Hoppa ner. Byta plats. Gå längre bak. Längre fram. Hojtade och sprattlade och skrek.

Varje minut med Arvid på spårvagn var min puls högre än under intervallpasset några timmar tidigare.

Inte okej.

Min dröm om familjekryssningen dog någonstans på en hållplats mellan Bortre och Främre Tölö.

Kanske sedan när Arvid börjat skolan. Kanske

Bäst just nu: att vara tillbaka på jobbet. Jobbet är inte bäst i juni, juli och augusti. Jobbet är bäst när det är lätt att stiga upp på morgnarna, när man mer eller mindre studsar till skolan och när man klockan fyra ser tillbaka på en dag med många möten och många skratt.

Jag har inlett mitt sjätte läsår som modersmålslärare och är minst lika förtjust som jag var i början av mitt första. Jag är redo att jobba hårt och målmedvetet. Jag vet att det är värt det. Jag vet att de är värda det.

Sommaren 2014 märkte jag också att jag inte längre är allergisk mot persika. Bra sak. Jag har ätit kanske femtio persikor under sommaren. Tre idag. Bra frukt.

Först av allt firade vi studenter. Igen en gång var de bäst och finast hittills. Att det alltid blir så.

Sedan fick jag, Ingrid och Arvid sommarlov. Fredrik jobbade, så det var rätt mycket vi tre den där första veckan. Stundvis blev jag alldeles matt av att aldrig få vara för mig själv. Sommaren kändes lång.

Sedan var vi på kryssning. Och inte för att jag direkt vill låta som en sextioåring från inlandet – men det där dygnet var helt fantastiskt.

Väl i land åkte vi på skriftskolläger. Ingrids åttonde. Det var så kallt på vår sommarö. Jag hade kortärmat en enda dag. En liten stund den där enda dagen. Men lägret var mäktigt. I sanning mäktigt.

Vår kanske allra sämsta bilresa till Österbotten. Hemska saker så livslusten sögs ur mig. Och inte ser den ju ut att sugas in i Arvid heller.

Men det var nästan värt det. För sedan kom vi till vårt sommarhem, vårt Torp Hage. En syster, en svåger och tre systerdöttrar väntade. Och allt var väl.

Förutom att det var fruktansvärt kallt där också.

Jag och min syster köpte klänningar till den tredje systerns bröllop.

Fredrik fyllde år.

Vi hade en av de absolut bästa sommarkvällarna. Med några av de absolut bästa människorna.

Det blev varmt och vi åkte båt.

Vi åkte till Åbo och gick på bröllop. Hurra för syster Emma och hennes Mats!

På vägen hem hälsade vi på sommarens andra skribaläger. Här på kvällsprogram. Så mycket måste te sig så märkligt ur en liten människas perspektiv.

Vi fick finbesök.

Vi gjorde Wasalandia. Jag citerar Astrid fem år: ”Wasalandia är världens bästa nöjesfält.” Ädelt och rent, på något sätt.

Vi var på familjeläger med 700 andra. Arvid gick på rytmik.

Lägret var jättebra. Och det var jätteskönt att komma hem igen.

Goda tider på akuten i Jakobstad.

Vi stornjöt av de sista sommardagarna. Det blev en ny bil, det blev tioårig bröllopsdag på hotell i Vasa, det blev mycket familj.

Vi ser tillbaka på en sommar som var bättre än jag vågade hoppas på. Och betydligt bättre än jag trodde de första dagarna i juni. Jag åt glass alla dagar förutom en. Oftast fler än en gång om dagen. Jag sprang mindre än jag hade tänkt, men var förkyld oftare och längre perioder än jag önskat. Vi hade 102 unika besökare i vårt sommarhem, många sov där en natt eller två eller fyra. Jag läste därför mycket mindre än jag ville men det var absolut värt det. Inte ens böcker slår människomöten. Tänk det.

Minns ni Alfons Åbergs fröken? Hon som sov dåligt, köpte ny klänning och fixade håret när hon var nervös inför skolstarten?

Jag är så hon.

Två nätter har jag redan sovit oroligt. Fast jag sovit i min egen säng för första gången på två månader. Det lär bli en tredje natt. Men sedan, imorgon, smäller det.

Jag får träffa mina nya ”egna” studerande för första gången.

Jag får föra Ingrid till förskolan för första gången.

Klart det är spännande.

Tack, Ville och Emmi!

Vi valde att låta våra fotograferande vänner föreviga vårt tioåriga vi.

Vi är inte lika unga och fagra som för tio år sedan och bara det kunde vara orsak nog att nöja sig med bröllopsbilderna. Leva på dem.

Men nej. Vi ville ha det här. Det vi som blivit. För faktiskt; jag tycker om det.

Den kärlek vi firade den här dagen för tio år sedan var fin och stark. Full av förhoppningar och önskningar. Den kärlek vi firar idag är betydligt finare och starkare. Den har sett mera brustenhet och fulhet hos både den andra och en själv men har envist vuxit vidare. Och faktum är att vi har fått den relation som vi då hoppades på och drömde om. Vi har fått mera än jag trodde att man kunde få.

Tänk att det kan vara så roligt. Så enkelt. Så magiskt. Så givet. Så att han valde mig bland alla han kunde ha valt. Så ofantligt mycket nåd. Så bra val några avgörande gånger.

Här kan du se några bilder till. Och en myggdans. I det som en gång utsågs till Finlands olyckligaste stad. Bara det.

Älskade Fredrik. Idag är det tio år sedan jag lovade att älska dig i nöd och lust. Det är tio år sedan jag valde bort alla andra och det är tio år sedan jag valde bort möjligheten att välja bort dig.

Det är ju vi. Då och nu och sedan. Du är min och jag är din.

Jag har ett inlägg på tungan. Ett om hur sommaren gick. Ett utvärderingsinlägg. Sommaren 2014.

Men jag väntar ännu. Vi har trots allt fem hela lovdagar kvar.

En enda sak säger jag redan nu; sommaren blev bättre än jag trodde.

Det blev en ofrivillig bloggpaus då min blogg vägrade ta emot både mig och besökare under ett par dagar. Det är väl så när man bloggar på papper.fi ännu flera år efter att alla andra slutade med det. Är det värt det?

Jag hade gärna sett att min återkomst i bloggvärlden hade präglats antingen av djup eller glädje. Nu blir det istället ett inlägg som andas frustration, irritation och något som börjar likna ilska. Små dåliga moment hopade sig till några timmar den här kvällen och också små moment blir jobbiga när de är dåliga och många.

Jag orkar inte förklara. Men du får bygga en berättelse av följande ingredienser; för få vuxna, för många barn, punktering, autobahn, hotellrum som inte kan användas och inte får avbokas, läggdags som spårade ur.

Jag som trodde att jag skulle springa en halvtimme efter åtta och sedan vara vederkvickt och beredd på mys med Fredrik från nio. Jag som trodde att den där halvtimmen skulle bli kvällens pärs.

Ha! Lite visste jag.

Här skriver vi 22.26 och vi har fortfarande barn som inte hålls på mattan.

Nå. Någon gång ska jag väl skratta åt den här kvällen också. Kanske.