Vardagsnåd

Vardagsnåd är att ha en svärmor som sätter sig på tåget och kommer hela vägen hit (Helsingfors ligger ju så brutalt avsides) för att ta hand om en krasslig Arv några dagar. Vi har fått jobba. Vi har fått hinna. Vi har fått komma ikapp oss själva. Vi (läs: jag) har fått ner irritationsnivån rejält.

Vardagsnåd är inte att han fortfarande är krasslig. Han slog antagligen sitt livs bottenrekord i sömn i natt och vi fick byta tre blöjor under nattens timmar.

Tionde dagen idag. Tänk det.

Advertisements

Över tröskeln

Med sin allra rakaste hållning, med spänd mun och glittrande förväntan i ögonen steg Ingrid idag över tröskeln och in i det rum där hon i augusti ska börja gå i förskola. Hon fick hälsa på sin förskollärare, hon fick se skymten av kommande förskolekompisar och bekanta sig med de möbler och saker som finns i rummet. Helst satt hon och bläddrade i framtida läromedel och löste matematiska uppgifter. Så otippat (not).

Hon lär tycka om det. Väldigt mycket.

Misslyckande

En av alla klänningar jag tycker mycket om pryder min lekamen idag. Jag är så genuint glad i den. Samtidigt påminner den mig om misslyckande. Det var den här rackaren som blev ett av de första fallen när jag shoppingstrejkade förra gången. Ångrar inte. Men minns att den öppnade en dörr.

För övrigt har jag inte köpt ett enda plagg på över två månader. Har inte ens varit frestad på allvar. Tänk om det kan gå vägen den här gången?

20140129-185704.jpg

Begäran

På allmänhetens begäran (okej, Elina och Hanna visade något som liknade uppskattning) ger jag er härmed ännu en ohyggligt spännande vardag.

9.00 borde jag ha varit på jobbet. 9.08 var jag äntligen det och utförde en av de märkligare uppgifter som följer med det här jobbet.

Sedan jag jobbade jag mera normalt men onormalt intensivt mellan 9.45 och 14.15. Då var jag hungrig och fick till min stora överraskning och glädje tvårätterslunch av en fantastisk kollega och hann för första gången på länge säga några ord i onödan åt en vuxen människa.

I något skede blev jag hämtad av en man, två barn och en svärmor (som är här och tar hand om sonen som fortfarande väntar på en symtomfri dag). Vi handlade roligare matvaror än igår.

Och så kom vi hem. Och då började dagen på allvar. Jag svängde ihop en zuccinilasagne, femtio bananmuffins, fyrtio havresemlor och tjugo kladdkakemuffins. Passade på med en vuxen mer än vanligt i huset.

Nu ser jag på Farmen. Lite otippat och lite roligt. Finns det någon annan som tittar?

20140128-204750.jpg

20140128-204810.jpg

20140128-204828.jpg

Överleva

Nästa gång du kommer på besök till oss får du gärna berömma vår nya köksfläkt. Efter att jag ägnat den någon timme och efter att Fredrik ägnat den några timmar behövs allt beröm den kan få.

Tänk att jag just idag hittade en lägenhet på nätet som vi faktiskt kunde köpa. Världens minsta fyra till ett pris vi kunde överleva i just den här stadsdelen där vi har nästan hela vårt dagliga liv.

Men som Fredrik sa:
– Aldrig att vi flyttar nu när vi installerat nya köksfläkten.
Och åtminstone någon del av mig höll med.
– Nej, aldrig. Speciellt inte när vi dessutom fått bort en del av det där skräpet som låg över böckerna i bokhyllan.

Rörande överens.

Men en fyra till ett pris vi kunde överleva. Här. Jag säger då det.

Fulbloggande till Linns ära

Jag vaknade 8.00 av en muntert sjungande Arv i rummet intill. Ringde hvc, beskrev hans symtom och frågade om han verkligen måste vara hemma fortfarande. Svar: ja. Han måste. Jag avled lite lätt av frustration men tog mig samman. Vill så frultansvärt ogärna upprepa helgens sinnesstämning i onödan.

Jag var på jobbet från ca 10.03 till ca 14.44. Sedan handlade jag totalt ointressanta matvaror och körde hem.

Jag åt makaroner och tre hembakta semlor med ost (om jag skulle vara du skulle jag be Malin om ett semlerecept) och försökte övertala Fredrik om att vi skulle hoppa över veckostädningen som vi hoppade över redan i fredags. Han gick inte med på det.

Vi plockade och städade för kung och fosterland och jag kände som vanligt att vi borde ha ungefär 12 % av alla saker vi har. Vi arma i-landsbarn.

Sedan skrev jag en kolumn om Guds ledning och hängde med kidsen. Vi muskeltränade på röda mattan (älska Arvid i planka) och sedan var det dags för kvällsgröt, kvällspyjamas, kvällstandborstning och kvällsbok. Efter 5,5 år som mamma har jag insett att man faktiskt aldrig kan börja med kvällsrutinerna för tidigt.

Sedan barnen la sig har jag jobbat en dryg timme. Nu ska jag äta kvällssmörgåsar.

Ungefär så. Och allt (inklusive muskelträningen) i den här klänningen och ja, två olika yllesockor. Hur roligt var det att läsa det här?

20140127-215452.jpg

Hundägarliv

Och den där långlänken när jag i ett skede plockade upp en bajsblöja som vi igår lämnade efter oss utanför ett hus och som jag sedan förde till en roskis. Jag har känt mig glamourösare, faktiskt. Fick kanske provsmaka på hundägarliv. På något sätt.

Våga hoppas

Jag höll på att skriva ett inlägg om att jag redan före tio idag hade konfronterats med ännu en av mina fulare egenskaper. Men jag orkar inte och tvivlar på att ni orkar. Veckan som gick var en prövning på flera olika sätt och i irriterande prövning tittar just de där egenskaperna som inte finns med på mitt CV fram. I riktig prövning kan ödmjukheten växa. Jag kan få känna av nåden i att bli buren. Jag kan fördjupa min förtröstan. Men när det bara är irriterande är segrarna uppenbarligen få.

Nu ska jag försiktigt våga hoppas på en bättre vecka med färre insikter i hur jobbig jag är.

Fult men sant

Efter en vecka med sjukt barn är jag socialt så understimulerad att jag nästan förgås. De vänner som får träffa oss ikväll lär bli rädda, så hyper kommer jag att vara.

Denna vecka ett liv. Eller hur man brukar säga.

Nu kommer dagens fulaste bekännelse: när barnen är sjuka är min irtitation större än mitt vårdande medlidande. Det är fult. Men sant.

Är det bara jag?