Enbarnsföräldrar

Jag tror att många enbarnsföräldrar ibland tänker tanken; hur skulle mitt hjärta klara av ett barn till? Jag gör det också. Oftare och oftare hela tiden.

Men inte så där att jag någonsin funderar på om jag skulle kunna älska ett annat barn lika mycket som jag älskar min rufsiga Ingrid. Aldrig. Men absolut så att jag ibland oroar mig för all den smärta som hon och jag kommer att gå igenom tillsammans. Och jag tänker på om allt det där förubblas och då blir mitt hur i hur skulle mitt hjärta klara av väldigt betonat. Tydligt. Starkt.

Livet gör ont ibland, och min älskade treåring kommer att märka det många, många, många gånger. Hennes hjärta kommer att brista och mitt kommer att smulas sönder i samma veva. Hon får inte vara med i leken. Hon blir utanför när någon ställer till med barnkalas. Hon blir aldrig uppbjuden på disco. Hon blir kär i en idiot som inte inser sitt eget bästa och dumpar henne. Hon tror att hon är ful och fel och misslyckad när hon egentligen är det vackraste som finns vad rådande skönhetsideal än påstår.

Oj, vad vi kommer att gråta. Hon och jag. Jag hoppas hon låter mig vara med. Åtminstone ibland. Tanken på att hon hellre stänger in sig i sitt rum och låter en dagbok eller en halvpålitlig kompis trösta istället är så smärtsam att jag inte ens ids tänka den. Men också om jag får torka tårar kommer det att bli jobbigt.

Redan med en. Och ungefär då är jag tillbaka vid grundfrågan. Hur skulle mitt hjärta klara av ett barn till?

Livsstil

Den här dagen blev lite bättre när jag läste den här ingressen i ÖT.

20110630-102632.jpg

Låter som världens kanske allra skönaste liv. Som ett evigt sommarlov.

Och tänk att få tycka om att springa! Vilken nåd!

Fortsätter jag läsa

20110629-170433.jpg

20110629-170508.jpg

20110629-170534.jpg

Vi har verkligen semester. Ingrid leker, Fredrik masserar syskonbarn och jag läser. Medan jag läser funderar jag på om den här boken verkligen är värd 680 sidor och det antal timmar den tar att läsa. Kanske nog. Så länge jag inte är övertygad om motsatsen fortsätter jag läsa.

Och så en bild…

… för att det blev så texttungt när inspirationen plötsligt föll över mig. Bilden är från årets midsommarafton och känslan i det ögonblicket påminner starkt om känslan som skildras i ögonblicket i inlägget nedan. Klockan är midnatt och vi har just kommit tillbaka hem till mina föräldrars sommarparadis. Fredrik vill sitta på verandan en stund och dricka battery. Sådana gånger blir jag starkt påmind om varför jag älskar den mannen.

20110629-002048.jpg

Dag 21

Mitt i semsterlivet kom jag att tänka på den blogglista som jag påbörjade i november och sedan både fortsatte med och hastigt slutade med i december. Och jag tänkte ro i land projektet nu när tid är nästan allt som finns. Jag vill ju inte vara en sådan som bara slutar med saker hon påbörjar. Det sitter i min märg sedan mamma lärde mig att “är man med så är man med”. Då handlade det om fritidsintressen; man kan inte gå på körövning eller gymnastikträning bara ibland eller hoppa av och på hela tiden. Nej, man ska avsluta det man påbörjar. Och visst kan det också handla om blogglistor.

Jag har kommit en bit på vägen redan. Den intresserade kan ju besöka mitt arkiv och rota i november och december. I dag är det dags för dag 21 och då ska jag skriva något under rubriken “Ett till ögonblick”.

Så här i midsommartid är det lätt. Ett ögonblick som jag antagligen alltid kommer att minnas inträffade sommaren 2001. Jag ska snart fylla aderton och det är midsommardag. Jag sitter på sandstranden på Pörkenäs tillsammans med några osportiga vänner och tittar på när några sportiga vänner spelar volleyboll. Vädret är helt okej, men lite för kallt och så blåser det ju alltid vid havet. Jag har sovit för få timmar och är egentligen ganska trött. Det är lite oklart med maten på stället och jag är hungrig.

Men. Just där och då under de helt okej men inte alls perfekta förutsättningarna kommer en känsla över mig som inte på flera år hade varit så stark och nära. Den där känslan som säger att jag vill inte vara någon annanstans i hela världen än just precis här just precis nu med just precis de här människorna.

Den är obetalbar. Den är total frid, total förnöjsamhet, total tacksamhet. Den känslan har varit stark och nära många gånger i många ögonblick sedan dess. Men det var då den kom tillbaka till mig efter de där råddiga tonåren då jag var så upptagen av mig själv och av att existera och alltid var på jakt efter något annat, något som inte var tillgängligt.

Jag hade landat i mig själv och i mitt liv igen. Fridfull. nöjd och tacksam.

Slav under konsumtionismen

Jag har många egenskaper – måttfullhet är tyvärr inte en av dem. Jag är mera en sådan där allt-eller-inget-människa och även om det stundvis kan vara lite charmigt så är det inte direkt en dygd. Därför lever jag lite obalanserat på en del områden. Korta perioder vräker jag i mig godis (och när jag säger vräker menar jag vräker – mängder per dag som de flesta av er inte ens med våld skulle få i er på en vecka) för att oftast godisstrejka.

För att jag oftast väljer allt och för att jag har så svårt att hitta en rimlig medelväg tvingar jag mig själv till inget ibland. Därför klädshoppingstrejkar jag just nu. Och jag tror att jag avskyr det.

Men kring julen insåg jag plötsligt att jag inte kan försvara mitt sätt att konsumera. Jag kan inte med rimliga argument motivera att jag köper en trettiofjärde klänning till den garderob som redan är betydligt fullare än den behöver vara. Det spelar ingen roll att den inte ser ut exakt som någon av de klänningar som redan finns där utan bara påminner lite eller mycket om tre av dem. Det går inte att försvara. Miljön gråter när jag köper nya kläder. Och de tårarna måste jag börja ta på lite större allvar.

Jag är slav under konsumtionismen. Visst vill jag precis som alla andra tro att jag konsumerar medvetet och genomtänkt enligt min egen vilja, men om jag ska vara ärlig (vilket jag helst vill vara) så har jag nog inte kraft att stå emot en ism som har vår västerländska kultur i ett järngrepp. Det är starka krafter som vill få oss att köpa och köpa och köpa. Jag betalar stora summor för sådant som jag inte alls behöver – hur kan jag då kalla mig fri? Och jag inbillar mig dessutom att jag har rätt till det.

Och i viss mån har jag väl det. Visst, jag har jobbat ihop mina egna pengar på ett ärligt och hederligt sätt och dessutom betalat skatt. Något roligt måste jag väl få ha? Dessutom skapar ju mitt konsumerande mera arbetsplatser. Så? Något roligt måste jag väl få ha?

Måste jag?

Måste jag?

Vi har ett fadderbarn som vi understöder. Det säger jag verkligen inte för att skryta, det är absolut ingenting jag är stolt över, tvärtom känner jag mig fånig när jag tänker på att vi ger honom och hans familj lika mycket pengar per månad som vi lugnt kan sätta på mat åt oss själva för en enda dag. Vissa gånger på en enda måltid. För en av oss. Men jag tänker på honom ibland när jag tänker på det där argumentet om att jag måste få unna mig lite välförtjänt guldkant. Skulle jag någonsin våga säga det åt honom? Att jag måste få ha något roligt? Vem har egentligen sagt att jag måste det? Vem har lovat mig den rätten? Tänk om vi som låtsas vara så medvetna om globaliseringen och hur liten världen egentligen är faktiskt har ett ansvar? Tänk om det inte är okej att bara veta att det finns folk som lider och skicka snälla tankar ditåt ibland samtidigt som jag fortsätter konsumera på ett sätt som jag vet att skadar vår värld? Tänk om?

Jag avskyr att tänka på de här frågorna nästan lika mycket som jag avskyr att inte få köpa kläder på sommarrean. Och det är ganska mycket sagt. Jag borde trängas där med mina medsystrar och slita i de bästa plaggen till de bästa priserna. I dag på Lindex ropade en klänning på mig. Jag kunde faktiskt höra rösten. Så jag plockade med mig den och fem andra (vad hände där, liksom?) till provhytten. Och provade en av dem och en till men lät den allra finaste vara eftersom jag ändå inte kunde ta med mig den ut. mycket tycker jag om att shoppa kläder. Och så obekväma är alltså frågorna om min egen rätt till mina egna pengar för mig.

Det här året skadar delar av mitt ego, dödar bitar av det. Det är tråkigt och tungt och smärtsamt men absolut nödvändigt. Jag måste ju kunna stå för hur jag lever och vad jag gör. Det här året blir förhoppningsvis en bit på vägen. Jag har nästan inga svar ännu men enormt många frågor.

Semesternöje

Ett lite otippat men mycket omtyckt semesternöje är att tjuvlyssna på Ingrid och hennes kusin när de pausar i leken och visar varandra verbal ömhet.
– Jag tycker att du är gullig, säger kusinen till Ingrid.
Han har tydligen bra smak.
– Jag tycker att du är gullig, säger Ingrid.
Också hon med smaksinne.
Men hon slutar inte där.
– Du är min bästa vän, säger hon med kraft i den annars så ljusa, ljuva rösten.
Sedan hinner de inte med fler kärleksförklaringar. Barnet ska nattas och de unga föräldrarna har tyvärr fått ett barn vars sömnvanor liknar deras mors. Det är en hel del spring och bråk innan hon sover, Emilia.

Oss hinner hon inte med just nu. Vi får läsa ostört, sitta ostört, leva ostört. Och visst njuter jag av det, det är ju relativt nytt. Men samtidigt saknar jag en kram nu som då. Och att få vara den hon kallar sin bästa vän.

Kusinlek

20110627-195606.jpg

– Jag tycker om dig, Oscar! sa Ingrid spontant.
Och det märks nog. Plötsligt vill de göra allt tillsammans och ha allt lika. Nu leker de skola en liten, liten, liten stund på nåder innan de ska i säng.

Midsommarsamtalet om mitt hår

– Åh, har du böjt ut topparna?
– Nej, verkligen inte. Tyvärr blir det så här när det lockar sig.
– Aj ja… Men det ser ju ut som om du sku ha gjort det så där.
– Jag vet. Och det är ju det värsta. Tänk att någon kanske tror att jag VILL ha håret så här, att jag tycker att det är ett BRA förslag.

20110627-193013.jpg

Det kan hända att det jag gör nu är svaret om frågan lyder: vad är att fiska efter tröst och ömkan?