Vi hör så många berättelser om människor som får vänta alldeles för länge på den hjälp de behöver. Här kommer en helt annan berättelse.

Förra veckans onsdag pratade jag med den person som fattar beslut om skolskjutsar i vår hemkommun och idag – bara nio dagar efter det första telefonsamtalet – åkte Hilde skoltaxi till förskolan.

Jag satt och åt frukost när hon kom in i köket. Hon hade självmant på eget initiativ gått ner till hallen och klätt på sig ytterkläder. Jacka, utebyxor, skor, mössa, vantar och den väst som förskolebarnen ska ha när de åker skolskjuts. Allt var med, allt var på rätt plats.

– Kommer du nu, mamma? frågade hon.

Hon hade liksom blivit två år äldre på den korta stund som gått sedan vi sågs senast.

– Var det idag du blev stor? frågade jag som aldrig har långt till det lite dramatiska.

– Inte tillräckligt, svarade hon som aldrig har långt till de ännu större.

Sedan gick vi ut på gården och ungefär exakt samtidigt kom taxin. Hon var nervös och glad och stolt. Hälsade rakryggat och svarade på frågor med klar röst. Fick välja plats och valde framsätet bredvid chauffören.

Och sedan for hon. Och jag stod kvar en liten stund och förstod inte när vår lilla blev så stor. Och jag kände ingen sorg alls men väldigt mycket förundran.

Förundran känner jag också varje gång välfärdssamhället visar sitt mest välfärdiga ansikte. Tänk att hon får också den här hjälpen. Jag vill våga räkna med det men jag vill aldrig ta det för givet.

Den här bilden är tagen i Stockholm. På Tjejmilen 2022. Jag skrattar inte. Jag gråter.

Det är ett par timmar tills vi ska starta, min syster och jag. Nu står vi vid startlinjen till trail-loppet och insuper stämning. Och jag blir väl milt sagt lite tagen. Drabbad.

Det är något med startlinjer och mållinjer. Jag fixar inte. Ser hoppet i blickar. Ser målmedvetenhet. Anar något av den resa som föregår starten. Det är i sanning vägen som är målet. Jag står där och föreställer mig vägarna. Vilka stormar, både bokstavliga och icke-bokstavliga, har kvinnan i rött fått ta sig igenom på vägen hit? Hur många tidiga morgnar och sena kvällar har hon där offrat för att kunna ställa sig här idag?

Men det som verkligen knäcker mig och tar mig från rörd till förstörd är tre ljuvliga människor som kommer till startlinjen med en hemgjord stor skylt som de ivrigt viftar med. De ropar och hoppar och klappar. Och jag börjar gråta. De där bästa tårarna.

För det finns på riktigt inget finare än människor som finns där för andra människor. I litet och stort, i mörkt och ljust. Jag tror aldrig lika mycket på mänskligheten som när jag får se en människa helhjärtat lyfta och uppmuntra en annan.

En liten stund skäms jag lite för att jag gråter. Sedan tänker jag att de som inte gråter är döda inombords eller att de bara ser helt andra saker än jag.

Inte precis varje dag men nog nästan precis varje dag frågar jag mig varför varför varför vi har så mycket saker och så mycket stök hemma. Jag vet att jag inte är helt oskyldig, men jag vet också att jag är en av de två mest oskyldiga hemma hos oss och kan erkänna att jag är rätt snar till dom.

Men så inser jag en dag i slutet av september, kanske rentav just den här dagen i slutet av september, att min vinterspringjacka fortfarande hänger på någon slags paradplats i hallen sedan förra vintern. Att den a) har hängt där sedan april och b) har hängt där utan att jag ens har märkt det är onekligen ödmjukande. Och det svarar ju nog delvis på mina enträgna varför varför varför.

Jag ska verkligen kasta färre stenar i framtiden. Jag ska verkligen inte kasta den första.

Vi talar om Hildes födelsedag nästan varje dag. Hon fyller ju år snart. I slutet av november. Så det finns mycket att säga.

Idag pratade vi om önskningar. Det är nog mest det vi talar om. Förutom engångstallrikar. Dem talar vi om så ofta att vi någon gång i juni måste sluta ett förbund om att inga engångstallrikar till kalaset inhandlas förrän efter höstlovet.

Men önskningar. Dem kan vi tala om.

– Jag önskar mig en ny mamma, säger Hilde.

Och jag borde verkligen sluta fråga där. För jag är nästan aldrig så pigg och utvilad och balanserad att jag har råd med fortsättningen. Men eftersom jag uppenbarligen inte heller är speciellt självbevarande så frågade jag försiktigt varför hon vill ha en ny mamma.

– Jag vill ha en till helt likadan som du för jag tycker så mycket om dig!

Jag borde verkligen inte sluta fråga där.

Och så plötsligt vaknar jag en dag och vet inte riktigt varför det gör ont. Alla har ju ont ibland, det är inget märkligt med det. Men för mig är det märkligt att inte veta varför.

Så jag vänder och vrider och känner efter. Landar till sist i två ting; en självinsikt och en livsinsikt. Livsinsikten består i att vårt liv för det mesta har inga eller för små marginaler. Så när tonåringen missar bussen rubbas alla mina cirklar och omkullkastas mina planer. Sådant jag ville ryms plötsligt inte in – och det är ju inte rimligt att det hänger på tjugo minuter. Men ibland gör det bara det och det finns en smärta i den insikten.

Självinsikten kan jag inte bjuda på ännu. Den har jag bara testat på Fredrik. Han tror den kan stämma.

Det blir bra under dagen. Inte för att marginaler mirakulöst faller ner från ovan men för att tillräckligt mycket blir tillräckligt rätt eller tillräckligt bra. När kvällen kommer gör det inte ont längre. Det är egentligen bara lite ömt.

Att leva. Vilken grej.

Det finns människor jag skulle kunna skriva hela romaner om varje dag. Till de människorna hör juniortränare i allmänhet och mina egna barns juniortränare i synnerhet. Idag firar Finland Tränarens dag och jag stämmer med glädje in i jubelkören.

Bland landets 80 000 (!) idrottstränare finns mycket guld. En del av det guldet ser vi varje vecka i vår familj. Jag är så ofantligt glad och tacksam över att riktigt bra typer väljer att ge av sin värdefulla tid och sina ännu värdefullare talanger för att våra barn ska kunna idrotta.

Tack för att ni sitter och planerar träningsupplägg när vi andra ligger på soffan. Tack för att ni prioriterar juniorernas träning, ibland på bekostnad av er egna. Tack för att ni finns med på matcher och träningar också när era egna barn är hemma med förkylning. Tack för att ni åker runt i hela halva byar för att plocka upp andras barn på väg till träningar.

Tack för att ni ser dem. För att ni tror på dem och hoppas på dem. För att ni lär dem att hårt arbete och målmedvetenhet bär längre än talang. För att ni skrattar med dem. För att ni firar varje framsteg. För att ni är trygga vuxna och viktiga förebilder. För att ni visar dem vad laganda och gemenskap betyder på riktigt.

Det kan hända att just det är det största tacket av alla – att ni visar dem vad laganda och gemenskap betyder på riktigt.

Jag frågade min son vad som kännetecknar en bra tränare. Han lyfte fram lite samma och lite olika saker.

– Snäll. Lugn. Skyller inte på andra. Och klagar på domaren när det behövs. Och det behövs ganska ofta.

Tja. Lite samma och lite olika, som sagt. Men vi förenas i vårt stora TACK!

Vad kan man begära av en lördag i slutet av september när man vaknar om möjligt ännu tröttare än man somnade kvällen innan? Egentligen ingenting.

Men ibland får vi så mycket mer än vi kan begära och hoppas på och idag var ibland.

Jag fick ta en timmes morgonpromenad med vännen som är min allra mesta vän. Och trots att vi träffas nästan varje vecka så blir vi aldrig klara. Vi hinner liksom bara börja.

Jag fick äta lunch med och hos en bästis. Inte heller vi blev ens närapå klara, men den här gången gör det ingenting. Ty vi ses imorgon igen. Tänk det. Att få ses imorgon igen.

Jag fick tala i telefon med en saknad och älskad syster. Hon ringde och jag svarade och sedan talade vi i drygt två timmar.

Dessutom har Arvid två av sina viktigaste här just nu. Tre pojkar som är lika outtröttliga och lika outtröttligt passionerade för fotboll har somnat i hans rum. Det att de lyckades somna redan strax efter elva säger en hel del om outtröttligheten när de är vakna.

En trött lördag blev en rätt fantastisk lördag. Det var människorna som gjorde det. Det är alltid människorna som gör det.

Jag visste nog att jag längtade tillbaka till skolan. Men jag visste inte hur mycket jag längtade tillbaka.

Tur att jag inte visste.

I tre år fick jag göra något helt annat. Använda andra muskler, upptäcka en del helt nya. Jag fick ha jätteroligt och jag fick nya och viktiga perspektiv. Jag fick växa, lära mig och vistas utanför min bekvämlighetszon. Och sedan fick jag välja lärarjobbet igen.

Skulle välja det igen när som helst.

Jag på jobbet. I typ förrgår. Bland mina bilderböcker. Dem fortsätter jag jobba med. Förstås. Dem slutar jag aldrig jobba med.

Hilde går i en förskola med 62 barn. Oftast är de indelade i fem mindre grupper, men det finns alltså många barn och många vuxna i hennes vardag nu. Jag har ibland funderat på hur hon hittar sina människor i myllret.

Idag fick jag ett svar.

Ibland på gården ropar hon tydligen på den vuxna hon söker.

– Maria! Säg något! kan hon ropa rakt ut.

Och den vuxna lyder och då hittar Hilde den människa hon söker. För hon känner igen röster och vet var de finns.

Hon hittar sina vägar. Ibland är jag så trygg i att hon nog hittar sina vägar.

Jag märker att det händer märkligt ofta just nu. Att jag stannar upp för en liten stund och tittar liksom nästan utifrån på den där lyckliga människan som är jag själv och inser att hon faktiskt vet hur bra hon har det just nu.

Och jag vet att det kommer andra tider med andra lägen, men just precis nu känns livet både rikt och roligt riktigt ofta och jag har lärt mig att ta vara på varje sådan dag och vara tacksam för den.

Och jag vet att livet egentligen går lite för fort just nu och att det egentligen händer lite för mycket, men jag vet att det också på den punkten kommer andra tider med andra lägen. Och fortsättningsvis orkar jag rätt mycket så länge jag är glad mitt i myckenheten och klarar av att varva ner när nedvarvningen blir mig given.

Tänk att det här är mitt liv.

Tänk att få tänka så.