Jag har avnjutit asiatisk buffé samt teater med goda vänner i kväll. Min kamera fick inte avnjuta någondera, men en vacker människas högkvalitativa telefon (en sådan som jag sjlv fortfarande väntar på) var med och ställde upp. Som den lipsill jag är grät jag sammanlagt sju gånger till en pjäs jag redan kände till och kunde. Jag är lättrörd. Det har också goda sidor.

Jag har avnjutit asiatisk buffé samt teater med goda vänner i kväll. Min kamera fick inte avnjuta någondera, men en vacker människas högkvalitativa telefon (en sådan som jag sjlv fortfarande väntar på) var med och ställde upp. Som den lipsill jag är grät jag sammanlagt sju gånger till en pjäs jag redan kände till och kunde. Jag är lättrörd. Det har också goda sidor.

Heldag på jobbet, nu mellanlandning hemma före kvällen fortsätter med roligheter av hög kvalitet. Åh, denna vackra måndag. Vilken glädje att den kraftmässigt överträffat mina förväntningar!

Klockan är 09.08. Jag har redan i dag tagit två tupplurar. Vi kan ju säga, så där milt, att natten inte var god mot någon av oss. Må dagen kunna vara det trots dåliga odds. Alla är ju i alla fall friska. Och det brukar räcka med det. Min man är hur som helst den bästa av alla som låtit mig sova hela morgonen. Därför, och bara därför, blev det ett sömnsaldo som man kanske kan leva en dag på.

Detta var ingen vanlig kväll. Jag har debuterat som fondueätare. Jag var i gott sällskap och ändå livrädd för att göra bort mig genom att exempelvis tappa brödbitar i osten. Kanske för att husbonden hotade med att man i så fall måste kyssa alla runt bordet. Jag hyser visserligen ömma känslor för alla runt bordet, men det finns ju gränser. Ömma känslor hyser jag också för de två personer som möjliggjorde denna kväll genom att bakjoura efter att vår dotter gått in i sömnens land. Ett land jag också ska besöka nu.

Ingrid och Fredrik tittar på engelsk ligafotboll. Ingrid äter samtidigt korv. Jag tycker hon känns mera som en herreman i medelåldern än som en tösabit på 1,5. Nåja. Vår familj har ett litet lilla-jul-relaterat mysterium som ännu inte fått någon lösning och som därför upptar en stor del av vår första söndag i advent. Vi letar och letar. Fågel? Fjäril? Fisk? Ingen aning.

Jag har vinkat av underbara vänner i vetskapen om att vi för en gångs skull ses snart igen. Jag har ringt upp och berättat om en kvarglömd kofta som får fortsätta vara just en kvarglömd sådan. Jag har tittat på biskopsvigning och med glädje påmints om hur den nyvigda biskopen ackompanjerade, ackompanjerade, ackompanjerade när jag som barn ville sjunga Piluttavisan gång på gång på gång på gång. En sådan man bara måste bli en bra biskop. En stark första predikan var det i varje fall. Jag har myst med min dotter och älskat det faktum att mina helger är lediga. Jag har välkomnat hem den unge prästen från hans andra gudstjänst denna första advent. Som bäst försöker jag prata med en älskad syster i ett fjärran land. Med betoning på försöker eftersom bilden från hennes tillvaro är antingen lika med noll, stel eller flera minuter sen. Men hennes och hennes döttrars röster gör mig lycklig. Jag skulle vilja våga påstå att denna dag redan levererat över förväntningarna.

Första advent. Jag har fått sjunga Hosianna. Och kräver inte mycket mera än så. Det är i sanning något av det bästa som finns rent så där feelismässigt. Men eftersom min man skulle predika hade jag Ingrid helt under mina vingar i kyrkbänkar. Sådant tär en aning på koncentrationen och jag kom inte i den ultimata Hosianna-feelisen i önskvärt tempo. När jag väl var nära och tårarna nästan trängde fram så började Ingrid stöka och böka. Så det blev inga tårar. Men. Jag har fått sjunga Hosianna. Och kräver inte mycket mera än så. Ändå har jag en känsla av att dagen kommer att ge mig mycket mera än så.

Diskmaskinen har fått arbeta hårt i dag. Liv i storfamilj är festligt och diskmaskinen bidrar till det genom att sudda bort eventuella negativa konsekvenser. Jag tror på allvar att jag är gjord för liv i kollektiv. Vi har firat med fyra pärlor medan två små sov. Och vi har haft det gott tillsammans. Och som vi har skrattat med och åt varandra. Nu tar vi natt. Morgondagen börjar ju tidigare än vad som borde vara tillåtet en söndag. Det vet vi. För att vara pigga borde vi ha somnat för en god stund sedan. Det vet vi. Men ibland är det så värt det. Det vet vi. Ja, oj, vad vi vet det!

Tre män kommer hem från en kväll på fotbollsplan och är märkbart besvikna. Man hinner tänka att ingen annan var där och att spelet blev en flopp. Eller att någon blev skadad och att spelet blev en flopp. Eller att de förlorat svårt och att spelet blev en flopp. Men icke. De kommer hem och blir märkbart besvikna när de ser att köket är stökigt och att ingen ens börjat ställa i ordning inför den lilla julens fest. Deras fruar sitter i soffan och tittar på fotografier och har inte ägnat världsliga ting som diskbänkar en tanke. Bara rättvist, om ni frågar mig. Nu har vi hjälpts åt allihopa. Och nu kan det roliga fortsätta. Inte börja – det började redan när folket ramlade in – men fortsätta!