Vår lärare

– Flera av dina elever har varit här och köpt boken. Det är vår lärare som har skrivit den, har de sagt. Någon sa till och med att det är vår bästa lärare, berättar kvinnan som har stått några dagar i Fontana medias monter på bokmässan.

Jag tycker det är rörande. Jag tycker de är rörande. Tanken på tonåringar som köper böcker skrivna av sina lärare och sedan också bekänner släktskapet… Rörande. Och jag tänker som jag i mötet med mina elever har tänkt tusen gånger förr (och den här gången är tusen en under- snarare än överdrift); hur blir sådana här tonåringar till? 

Många gånger har människor frågat mig hur jag orkar jobba med ungdomar. Typ aldrig har jag frågat mig själv, jag förstår egentligen inte ens frågan. En del jobbar med siffror, andra med pengar, några med datorer. Jag har fått nåden att jobba med människor. Med deras drömmar, besvikelser, tillkortakommanden, segrar. Och med unga själar som erkänner att de hör ihop med mig. Unga själar som inte pustar ut av lättnad när jag blir mammaledig utan som frivilligt söker sig till min röst också utanför klassrummet.

Hur skulle jag kunna annat än orka?

Varje dag är jag tacksam över att få vara lärare. Er lärare.

 

I ett klassrum där jag finns för sällan just nu. Men så ska det vara. Just nu.

VAD kan man kräva?

“Men jag skulle gärna vilja veta VAD kan man kräva av den man är gift med? Nej, den personen kan inte uppfylla alla mina nycker och behov men vad är själva basen? Kanske låter som en självklar fråga, men vad ska jag förvänta mig? Respekt? Kärlek? Omtanke? Empati? Att vilja önska den andra väl? Inget av detta finns hos min man, vilket gör att jag mår dåligt, är det OK att vilja skilja dig då, eller har jag för höga krav på vårt förhållande.”

Nej, det är inte jag som frågar. Det är knappast ens någon jag känner. Frågan är en kommentar på svenska yle och personen bakom har insett att man inte kan kräva allt av en relation men att man ju måste kunna kräva något.

Det är en bra fråga. Väldigt bra och väldigt berättigad. Många andra har ställt den. Senast på ett av sommarens skriftskolläger frågade en anonym tonåring vad som är rätt slags krav. Hur vet man att man inte kräver för mycket? Och hur vet man att man inte nöjer sig med för lite?

Jag påminns igen en gång om hur viktig det är att vi pratar med varandra om hur vi har det, att vi delar våra berättelser. Om de enda berättelser om kärlek som vi kommer i kontakt med är vår egen och de som möter oss i filmer och tv-serier så blir det onekligen väldigt svårt. På samma sätt som det blir väldigt svårt om de enda kroppar vi kommer i kontakt med är vår egen och de som möter oss i reklamer och modetidningar. Varje gång vi letar efter sanning där den egentligen inte står att finna blir vi förvirrade. I bästa fall. I värre fall skadade och i värsta fall skadande. Vi behöver också riktiga berättelser om och av riktiga människor.

Jag tror att vi kan kräva rätt mycket. Nog om vi med rätt mycket menar respekt, kärlek, omtanke, empati och att vilja den andra väl. Det är ju grundstenar och grundförutsättningar för att en relation ska överleva det där rätt krassa fenomenet som kallas vardag. Det är ju inte heller sådant som blir oss givet utan vår egen inblandning, det är sådant vi aktivt kan välja att ge varandra oavsett hur det känns där och då.

Och just därför – för att grundstenarna och grundförutsättningarna är mera aktiva val än passiva gåvor – blir det ju också extremt smärtsamt, kanske rentav oöverkomligt, om den man delar livet med inte vill. Inte ids. Inte orkar. Inte förmår.

Då blir nog vägen vidare väldigt svår och snårig att hitta.

Om ens möjlig.

Samtidigt tror jag att vi inte kan kräva så mycket. Inte om vi med mycket menar dagligt pirr, rosa moln och himlastormande passion. Som blir oss givna bara så där. Utan att vi väljer varandra och relationen medvetet. Och utan att vi lika medvetet väljer bort alla andra och mycket annat.

Den vägen framåt är mer än väldigt svår och snårig att hitta.

Den är bara omöjlig.

Att namnge barn

Jag valde honom av många olika orsaker. Men samstämmighet kring barnnamn var inte en av dem. Hur två människor som i regel är så kompatibla plötsligt kan krocka så mycket övergår mitt förstånd.

Jag tycker det är han som är svår. Han tycker att det är jag. Jag tänker nu helt kallt utnyttja det här forumet för att bevisa att jag har rätt genom att ge tre konkreta exempel på exakt hur besvärlig min man är när det kommer till namn.

  1. När det begav sig var han starkt emot namnet Arvid. Orsaken? Jo, år 2009 tog vi hand om en tvååring som hade ett pojknamn på A. Tvååringen var missnöjd och gnällig och ledsen under den timme vi tog hand om honom och speciellt roligt var det inte. Men; det var en timme. Och det var en tvååring. Och han hette inte ens Arvid. Han hette ju något annat på A.
  2. Det finns ett namn som jag tycker jättemycket om. Men en gång i lågstadiet hade Fredrik en innebandyrelaterad dispyt med en skolkompis som bar det här namnet och då är ju det namnet naturligtvis off the table. Att det har gått trettio år och att Fredrik själv inte var oskyldig är inte att se som förmildrande omständigheter.
  3. Jag bjuder in er i vår bil för ett par veckor sedan. I en tid då namndiskussionen går het hemma hos oss. Vi blir ju snart med ett tredje barn och vi måste ju enas kring något namn. Hittills har det visat sig vara extremt svårt. Då, där i bilen, säger Fredrik plötsligt så här:

– Jag har kommit på ett namn som jag tror att du också skulle tycka om. Men jag är inte helt säker på det själv ännu.

– Men säg det!

Och så säger han det. Och så älskar jag det. Och så säger han:

– Men nej, föresten. Jag tycker nog inte om det.

SÅ besvärlig.

Som sagt. Av många orsaker valde jag honom då och av ännu fler väljer jag honom nu. Men att namnge barn är inte en av dem.

img_3183

Hopplöst hjälplös

Jag har hört honom säga det fler än en gång, för han finns i så många upplagor; pappan som inte har varit föräldraledig och som förklarar det med att han helt enkelt inte skulle klara av det. Han hyllar sin hustru, gärna officiellt, för att hon fixar allt det som det innebär att vara föräldraledig. Själv skulle han ju aldrig.

Men samma man som aldrig skulle klara av att vara föräldraledig anser sig nog kapabel att driva företag, ha högt uppsatta poster i samhället och vara chef och ledare. Då kan han plötsligt jonglera fler än en boll i luften. Då kan han ta helhetsansvar. Då kan han läsa människor. Då kan han bita ihop. Då kan han se den större bilden. Det är bara på hemmaplan som han är hopplöst hjälplös.

Jag köper inte det där. Jag har träffat ytterst få män – om ens en enda – som jag på allvar tror att inte skulle klara av att vara hemma med sina egna barn. Det är inte komplicerat eller svårt eller invecklat att vara hemma med barn. Det kan vara tungt, jo. Tråkigt, jo. Icke-belönande, jo. Men det är egentligen bara att bita ihop och göra det, det finns ingen magisk gen eller förmåga eller formel man måste komma åt för att klara det. Att ta hand om sina egna barn är inte och har aldrig varit kärnfysik. Det är bara att göra det.

Jag tror inte att mäns förmåga och kapacitet rinner ur dem när de kliver över tröskeln hemma men blir dem magiskt given när de kliver in på sin arbetsplats. Och jag tycker inte om att män tokhyllar kvinnor för att de gör sådant som de själva skulle klara av men inte vill göra. Det är förminskande, inte det minsta upphöjande. Det är lite som när en vuxen ber ett barn göra något med motiveringen att barnet ju är så bra på det här, mycket bättre än vi andra. Om du är glad och tacksam över att din fru är hemma med dina barn så att du själv slipper – säg det då. Men säg inte att du inte skulle klara av det, det skulle du nog.

Vi har ett föräldraledighetssystem som vi med nuvarande ekonimiska förutsättningar inte längre har råd med. Vi har också ett föräldraledighetssystem som inte har lyckats förbättra jämställdheten. Vi har helt enkelt ett föräldraledighetssystem som måste ses över. Bra så. Och bra att det då förs livliga diskussioner och att många olika röster kommer fram. Men den röst som säger att män inte klarar av att vara hemma med sina egna barn är nog en röst som bör få ganska lite utrymme i den seriösa debatten. Den man som säger att han inte klarar av att ta hand om sina egna barn borde inte heller få ta hand om speciellt mycket annat. Till exempel inte nya föräldraledighetssystem.

img_9138

En månad kvar

I dag är det exakt en månad kvar tills vår bebis beräknas anlända. Om jag är beredd? Inte det minsta. Jag fattar ingenting. 


Inte heller fattar jag varför jag ser ut som Arnold Schwarzenegger. Kanske för att jag efter tio bloggår fortfarande inte har lärt mig ta selfies via speglar och alltid blir lite spänd när det ska göras. Mycket kan man ju säga om den gode Arnold, men avslappnad känns han sällan.

Det är alltså magen i vecka 36. Där inne bor en hel liten människa på 2,5 kilo. Och även om jag inte fattar det så gör det mig pirrig och glad.

Vem är du? Du lilla älskade? 

I en alldeles för liten bubbla

SFP föreslår 6+6+6-modellen för föräldraledighet. Och Åbo Akademi får könsneutrala toaletter.

Kopplingen dem emellan? Bara den att mina flöden på sociala medier lever upp. Folk kommenterar, diskuterar, tar ställning, har åsikter. Och jag bara älskar det faktum att folk säger så olika saker, att jag har vänner som applåderar och välkomnar och vänner som liksom vänder sig i de gravar de ännu inte finns i.

Ofta går jag omkring med en gnagande känsla av att jag lever i en alldeles för liten bubbla och det är därför skönt att ibland få inse att den här bubblan som är min nog rymmer mer än jag tror när jag rannsakar mig själv som hårdast. Bland de människor jag kallar mina vänner finns uppenbarligen väldigt olika värderingar och livssyner och jag vill ju att det ska vara just precis så. Vänner är vi inte för att vi tycker lika, vänner är vi för att vi tycker om varandra.

Jag mår väldigt bra av att mina åsikter utmanas av det faktum att människor jag älskar och respekterar har helt andra åsikter än jag. Det gör mig gott och jag vågar nästan påstå att det hjälper mig att göra min del av världen lite godare. Farligast blir vi människor när vi låser in oss med likasinnade och bygger världsbilder där alla tycker och tänker som vi eller är idioter. Världen fungerar inte så. Människor fungerar inte så.

img_3203

Jag vill anmäla kommentaren

Varje gång vi talar om utbrändhet och utmattning och väggar som kommer emot så är det någon som inte alls förstår. För hen (eller vågar jag mig på fördomen att det oftast är han?) har ju minsann jobbat hur hårt som helst hur länge som helst och det är väl faktiskt bara upp till oss andra att bita ihop och skärpa oss? I dag såg det ut så här på svenska yle: 


Min första reaktion är att jag vill följa anvisningen i turkost och anmäla kommentaren. För kommentarer som den här hjälper ingen som är trött och ingen som är pigg heller. Den är bara destruktiv.

Min andra reaktion är att jag inte är imponerad. Alls. Att jobba tio-tjugo timmar övertid i veckan i tjugo års tid känns i bästa fall bara bortkastat och dumt. I värsta fall direkt skadligt. Fatta; det är två-fyra timmar övertid per arbetsdag. Det är så ofantligt mycket tid.

Min tredje reaktion är att jag hoppas att personen bakom kommentaren inte har en familj i skuggan av all den där övertiden. En parner som får fylla i de luckor som övertiden naturligtvis lämnar på hemmaplan. En tvååring som har en förälder mer i teorin än i praktiken.

Min fjärde reaktion – och min främsta reaktion – är att vi människor är väldigt olika och våra jobb likaså. Det är meningslöst att tro att det som fungerar för någon av oss på jobbet borde fungera för alla andra och deras jobb också.

Men det finns en gemensam nämnare, något som binder ihop en hel generation av helt olika människor med helt olika jobb; vi är en skadad generation med en folksjukdom. Vi tror att vårt värde hänger på våra prestationer. Vi tror att alla chanser är sådana man måste ta. Vi tror att ett nej för mycket blir vår undergång trots att de riktigt farliga groparna grävs när vi säger ja på fel ställe. 

Vi behöver höra berättelser om heltidsjobb som också avklaras på heltid. Om människor som vägrar övertid som aldrig blir omvandlad till semester eller pengar. Om arbetsplatser som värnar om sina anställda på riktigt och inte bara bjuder in klämkäcka föreläsare med budskap som inte fungerar i praktiken. 

Vi behöver inte få höra att konstant övertid kanske suger de första tio åren men blir hanterbart i längden. 

Den längden vill vi inte ha. Den längden blir vår undergång. 

Hellre ett dyrt plagg än tio billiga

I den stad som var stan för mig under hela min tonårstid öppnar H&M den här veckan. Jag gick förbi butiken ett par gånger under höstlovsresan norrut och varje gång tänkte jag på hur mycket en människas tankesätt faktiskt kan förändras. 

Det fanns ju en tid då jag älskade H&M. Nu… känner jag något helt annat. Ett konkret exempel: som höggravid lever jag i klänning och tyvärr också i strumpbyxor. Tyvärr eftersom strumpbyxorna inte riktigt tagit min nya kroppsform till sig. Oftast faller de ner under rumpan och grenen hänger någonstans i knävecken – varsågod för detaljerna. Träffade en annan gravid som berättade att hon investerat i ett par graviditetsstrumpbyxor och jag blev förstås intresserad. Men de var köpta på H&M och mitt intresse dalade. Plötsligt kändes knävecken som en helt rimlig plats för strumpbyxor. 

Jag avskyr ju inte H&M i sig. Jag bara avskyr vad kedjan står för; billigare kläder än vi egentligen har råd med. För det pris som jag inte betalar betalas alltid av någon annan. Och den där andra har betydligt mindre råd med prislappen än vad jag har. 

Jag är inte ännu den konsument som jag vill vara, men jag är åtminstone på väg åt rätt håll. Jag köper betydligt färre plagg per år än jag gjorde under min fattiga studietid. Jag väljer mina plagg med betydligt större omsorg och jag bär dem sedan betydligt längre tider. Inte för att jag plötsligt har råd att göra andra val, för jag lägger faktiskt inte mer pengar på kläder nu än jag gjorde då. Men jag väljer vettigare och jag väljer bort vettigare. 

De flesta röster vi avger avger vi faktiskt med våra plånböcker. Någon enstaka gång i året får vi skriva in politikers nummer på röstsedlar, men nästan dagligen öppnar vi våra plånböcker och varje gång vi gör det så är det politiskt. Och någonstans måste vi börja. 

Själv började jag med att hellre välja ett dyrt plagg än tio billiga och med att inte ens besöka affärer där jag helst inte handlar. Jag inleder mig icke i frestelse i onödan, liksom.

Var börjar du?


Illustrerar med bild på klänning som jag köpt för flera år sedan och stortrivs i varje gång. Så där som jag strävar efter att det ska vara med alla mina plagg.

Vi är samma storlek

Arvid har också svarat på frågorna om mig som mamma. Han betonar helt andra egenskaper hos mig, vilket inte är så konstigt med tanke på att han lockar fram helt andra egenskaper hos mig.

Vad säger mamma ofta till dig?

Inte hoppa i sängen. 

Vad gör mamma glad?

Att jag inte hoppar i sängen. 

Vad gör mamma ledsen?

Att jag hoppar i sängen.

Hur får mamma dig att skratta?

När hon säger bajskorv.

Hur var mamma som barn?

Glad.

Hur gammal är mamma?

79.

Hur lång är mamma?

61.

Vad tycker mamma om att göra?

Leka och jobba och läsa böcker. 

Vad gör mamma när du inte är med?

Jag vet inte. Hoppar i sängen kanske?

Vad är mamma riktigt bra på?

Att jobba. 

Vad jobbar mamma med?

Med dator. Ibland.

Vilken är mammas favoritmat?

Pasta och bröd.

När blir du stolt över mamma?

När hon äter mycket mat.

Om mamma var en seriefigur, vem skulle hon vara?

I Bolibompa finns en flicka som hela tiden lånar saker. Mamma liknar henne.

Vad brukar du och mamma göra tillsammans?

Leka. 

På vilket sätt är du och mamma lika?

Vi är i samma familj och vi är i samma storlek.

Vilka skillnader finns mellan dig och mamma?

Hon är vuxen och jag är barn.

Vad är mamma inte alls bra på?

Bygga sängar.

Vilken är mammas favoritplats?

Med mig i sängen.

Hur vet du att mamma älskar dig?

För jag är så gullig!

Vi är båda starka

Ingrid ville gärna berätta om hur hon ser på mig som mamma genom att svara på de mammafrågor som cirkulerar i bloggvärlden.

Vad säger mamma ofta till dig? 

Att jag är finast i världen.

Vad gör mamma glad?

När jag är snäll och när jag och Arvid leker tillsammans.

Vad gör mamma ledsen? 

När jag bråkar.

Hur får mamma dig att skratta?

När hon kittlar mig och när jag får glass. 

Hur var mamma som barn?

Kanske lite busig och ganska snäll.

Hur gammal är mamma? 

33, väl?

Hur lång är mamma?

170 cm.

Vad tycker mamma om att göra?

Att läsa och att läsa för mig och äta glass och laga mat.

Vad gör mamma när du inte är med?

Hon läser och är på jobbet.

Om mamma skulle bli berömd, vad skulle hon bli berömd för?

För att hon har skrivit en bok.

Vad är mamma riktigt bra på? 

På att läsa och laga mat. Och hon är bra på att pussla och motionera och att leka med mig.

Vad jobbar mamma med?

Hon jobbar i gymnasiet som modersmålslärare. 

Vilken är mammas favoritmat? 

Lasagne. 

När blir du stolt över mamma? 

När hon skrev en bok. 

Om mamma var en seriefigur, vem skulle hon vara?

Farmor i Bamse. Hon är också snäll, stark och vänlig och har ett litet djur.

Vad brukar du och mamma göra tillsammans? 

Läsa, cykla, mysa, pussla och gå till butiken.

På vilket sätt är du och mamma lika?

Vi är båda starka och har båda långt hår. Vi är båda bra på att springa långt och vi brukar tycka om samma saker. Och vi har ganska likadana ögon och tycker båda om att ha svarta kläder.

Vilka skillnader finns mellan dig och mamma?

Hon har mörkt och jag har ljust hår.

Vad är mamma inte alls bra på?

Det skulle ha varit lättare med pappa på den här frågan. Han är dålig på att hitta på namn.

Vilken är mammas favoritplats?

Ute.

Hur vet du att mamma älskar dig?

För att hon säger det. 

(Det är väldigt väldigt väldigt frestande att kommentera och dementera. Men den här gången får skrivet stå skrivet.)


Kompisbilden 2015.