Jag vill anmäla kommentaren

Varje gång vi talar om utbrändhet och utmattning och väggar som kommer emot så är det någon som inte alls förstår. För hen (eller vågar jag mig på fördomen att det oftast är han?) har ju minsann jobbat hur hårt som helst hur länge som helst och det är väl faktiskt bara upp till oss andra att bita ihop och skärpa oss? I dag såg det ut så här på svenska yle: 


Min första reaktion är att jag vill följa anvisningen i turkost och anmäla kommentaren. För kommentarer som den här hjälper ingen som är trött och ingen som är pigg heller. Den är bara destruktiv.

Min andra reaktion är att jag inte är imponerad. Alls. Att jobba tio-tjugo timmar övertid i veckan i tjugo års tid känns i bästa fall bara bortkastat och dumt. I värsta fall direkt skadligt. Fatta; det är två-fyra timmar övertid per arbetsdag. Det är så ofantligt mycket tid.

Min tredje reaktion är att jag hoppas att personen bakom kommentaren inte har en familj i skuggan av all den där övertiden. En parner som får fylla i de luckor som övertiden naturligtvis lämnar på hemmaplan. En tvååring som har en förälder mer i teorin än i praktiken.

Min fjärde reaktion – och min främsta reaktion – är att vi människor är väldigt olika och våra jobb likaså. Det är meningslöst att tro att det som fungerar för någon av oss på jobbet borde fungera för alla andra och deras jobb också.

Men det finns en gemensam nämnare, något som binder ihop en hel generation av helt olika människor med helt olika jobb; vi är en skadad generation med en folksjukdom. Vi tror att vårt värde hänger på våra prestationer. Vi tror att alla chanser är sådana man måste ta. Vi tror att ett nej för mycket blir vår undergång trots att de riktigt farliga groparna grävs när vi säger ja på fel ställe. 

Vi behöver höra berättelser om heltidsjobb som också avklaras på heltid. Om människor som vägrar övertid som aldrig blir omvandlad till semester eller pengar. Om arbetsplatser som värnar om sina anställda på riktigt och inte bara bjuder in klämkäcka föreläsare med budskap som inte fungerar i praktiken. 

Vi behöver inte få höra att konstant övertid kanske suger de första tio åren men blir hanterbart i längden. 

Den längden vill vi inte ha. Den längden blir vår undergång. 

Advertisements

29 thoughts on “Jag vill anmäla kommentaren

  1. Tack för det här inlägget, du säger det jag inte orkar säga själv just nu! Du har en bra blogg som jag gillar att läsa.

  2. Vet precis såna människor som alltid ska visa att de är bättre än en själv i varje situation, eller just som i denna situation ska de alltid visa att de visst har haft det jobbigare än dig… Så sjukt onödigt. Förstår hur du känner!

    • Just jag känner personligen ganska lite just nu, jag känner ångest å andras vägnar. Och så känner jag att vi måste börja tala på ett annat sätt om hur vi jobbar och gör och presterar.

  3. Ähh.. Folk är så olika och den som skrev dendär kommentaren ville säkert bara att göra så att du skulle ta illa vid.. Jag personligen vet att det är olika på människor och vad man orkar. Sedan är det ju också så att man prioriterar också vad som är viktigt i livet. Och alla har olika ork med jobb.. Man måste hitta sin egna balans. Allt gott till dig Amanda!

    • Antagligen för att man själv känner sig lite stolt och duktig för att man klarar sådant som andra inte verkar klara av. Och så vill man liksom påpeka det, men det blir ju okänsligt. Förstås.

  4. Tack! Än en gång slår du huvudet på spiken. Jag är utbränd, går i psykoterapi och håller på att lära mig att tycka om mig själv, håller på att försöka få grepp om min personlighet, varför jag reagerar som jag gör och gilla läget. Vi är alla olika, vill lite olika saker med våra jobb, familjer, vänner och intressen. Endel dagar är det en nåd att bara få andas och jag får bli bättre på att inte titta på de andras grönare gräs. Jag tror inte att det hjälper att anmäla kommentaren, men det som kanske kan hjälpa är att vi människor mer skulle vara som vi är, våga tala om att vila, inte orka, att man duger ändå. Vara “tysta” förebilder som inte går med på allt som vårt 24/7-samhälle vill att vi ska acceptera.

  5. Bra skrivet! Sen finns vi som blivit utmattade av annat i livet än av för mycket jobb. Te x att vara anhörig till någon (i mitt fall psykisk sjukdom). Jag upplever att har man jobbat sig fördärvad är det mera Ok. Har man inte jobbat mycket men hänt mycket tunga saker i livet och av det blivit sjuk, så känns inte det så ok. Hoppas nån här förstår hur jag menar :).

  6. Jag har aldrig jobba övertid, snarare undertid :). Prioriterar min fritid och familj allför mycket för att ställa upp på extra minuter för företaget som ändå inte tackar mig i slutändan. Var nära att bli utbränd under studietiden då takten var för intensiv, men som tur var klarade jag mig undan med lite sömnsvårigheter och illamående då sommarlovet passligt kom emot. Känslan jag hade då vill jag inte uppleva igen för jag mådde verkligen inte bra.

  7. Jag är 34 och gjort precis samma sak. Jobbat som en idiot men… hur man än vrider och vänder på det så kommer det bita en i arslet tillslut. Man är inte odödlig. Det kommer inte hålla längel till!

  8. Dessutom: om någon arbetar 10-20 timmar övertid i veckan kanske det är ett tecken på att firman borde anställa mer personal. Det där beteendet att jobba övertid (i värsta fall utan ersättning) tar bort jobbmöjligheter från andra och är det nu inte så att ett av problemen i det här landet just nu är en stor arbetslöshet?

    • Ja, det lär ju vara så. Är rädd att just arbetslöshetsrisken som hänger över de flesta gör att många tar i för kung och fosterland på jobbet när de egentligen borde andas ikapp sig själva.

  9. Det är allt för förenklat att se på utbröndhet som att det kommer av att man jobbat för mycket. Ofta är det oförlöst sorg, trauman och livskriser som ligger bakom. Själv känner jag tiotals människor som nu har alla utbrändhetssymptom (samt självmordstankar) utan att jobba alls – annat än med att försöka överleva. Jag talar om de asylsökande, som kränks så oerhört i vårt land nu. Det skulle vara fint om vi kunde börja tala mera med dem och om dem och låta dem tala för sig själva. Nu är de helt osynliga i många spalter och liv. Jag undrar varför.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s