I dag har Hilde sett Helsingfors nya barnsjukhus. Hon har fått visa att hon kan hoppa, gå på tå, rita och plocka upp föremål. Hon har konstaterats ligga på sin egen tillväxtkurva. Och hon har framför allt fått veta att hon inte längre behöver vara patient på barnneurologin.

Fatta. Fatta. Fatta.

Min oro har varit minimal redan länge, men en bekräftelse är alltid en bekräftelse. En god sådan alltid en god sådan. Jag är så oerhört tacksam!

En av dem ska i dag få hålla ett tal som börjar med orden Bästa borgmästare. Det är på alla sätt betryggande att det är just hen och inte den andra. Barn som inte för sitt liv kan leverera en seriös min på bild ska kanske inte heller hålla tal i fina salar.

Jag älskar dem båda två till månen och tillbaka tusen gånger om, men nog är de olika. Tack, älskade barn, för att ni får mig att växa på olika sätt och åt olika håll. Varje dag är jag tacksam, glad och stolt över att få vara er. Bådas.

Här är jag i min bästa mössa. Jag borde ju tycka att en av de mössor jag stickat själv är bäst, men så är det alltså inte.

Varför den här mössan är bäst?

Jo, för att jag fick mössan av den grupp studerande som var till Rumänien förra månaden med mig och min härliga kollega Camilla.

Det är inte vilken mössa som helst. Det är nämligen en mössa gjord av företaget DECE. Och det företaget har en speciell plats i mitt hjärta. Företaget har nämligen vuxit fram genom den välgörenhetorganisation som vi besökte i Rumänien. DECE har anställt romska kvinnor och män på en ort där 70 % av romerna är arbetslösa. Jag har själv sett några av de kvinnor och män som har ett jobb tack vare företaget. Jag har kanske haft just deras barn i min famn.

Förra veckan fick jag ett mejl om att DECE nu har anställt fyra romer till. Det betyder att fyra familjer till har inkomst och trygghet. Sjukförsäkring och en rimligare möjlighet att låta barnen gå i skola.

Den här veckan fick jag ett mejl om att DECE har minus 20% på alla sina produkter fram till sista november. Oerhört snygga läderväskor och oerhört mysiga handstickade mössor.

Oerhört avgörande för många människor. Kan bli lika oerhört avgörande för många fler.

Sällan har jag handlat lika gärna. Och ja. De skickar sina produkter till Finland. Här.

För två år sedan blev jag ännu lyckligare än jag redan var. För två år sedan blev jag mamma till Hilde Nora Birgitta.

Hon har lärt mig mer om sjukhuskorridorer och oro än något av de andra barnen. Men hon har lärt mig ännu mer om tacksamhet och det väger alltid tyngre.

I dag får vi fira en viljestark och supermysig tvååring. Hon älskar att läsa, sjunga och dansa. Hon säger inte med större eftertryck och bestämdhet än någon annan jag känner. Hon står för 92% av vår oreda och det är i sanning imponerande. Hon ger oss så mycket bara genom att vara den hon är.

Världen och livet är rikare för att hon finns. Jag är rikare för att hon finns.

Det är bara måndag och jag är redan mörkrädd. Jag läser kommentarer ur Familjebarometern 2018 och det dagsljus som kanske fanns i dag försvinner. Är det så här hårda attityder vi har? 

Tycker de/ni utan barn på riktigt att de som väljer att ha barn ska klara av det utan stöd från samhället? Är det på riktigt så att ingen vill anställa en kvinna i fertil ålder? Och finns det på riktgt en stor massa som tycker att samhället inte alls ska betala för de barn som föds? 

Grejen är den här: om samhället vill att det ska finnas barn också i framtidens Finland så måste samhället möjliggöra just det. Om inte samhället gör det så kommer barnen att sluta födas eller så kommer någon annan än samhället att få betala priset. Och denna annan är i så fall barnfamiljerna, och barnfamiljer som betalar för höga pris kommer ändå att drabba samhället i slutändan. Eller har vi blivit så hårda att samhället inte längre ska betala för sjukskrivningar heller?

Jag tror det är viktigt att samhället ser till att så många som möjligt mår så bra som möjligt. Jag vet att det kostar, men jag tror mig också veta att det är värt sitt pris. Jag tror nämligen att ett samhälle där människor mår bra är ett tryggare och bättre samhälle. Också för dem/er som inte själva har barn.

När Fredrik och jag gifte oss valde vi ut ett bibelord som var viktig för oss. Som vår vigselpräst Hasse sedan talade utgående från.

Dit du går, går också jag,

och där du stannar, stannar jag.

Ditt folk är mitt folk,

och din Gud är min Gud.

Versen är hämtad ur Ruts bok i gamla testamentet och det är Rut som säger orden till sin svärmor.

Den här hösten har jag tänkt ofta på just det bibelordet. På att gå dit den andra går och på att stanna där den andra stannar. Vi har båda gjort det. Gått dit den andra gått, stannat där den andra stannat.

Och nu går vi igen. Tillsammans.

Hon har hört att jag ska flytta och kommer därför fram och vill prata.

– Vad hemskt för oss! säger hon. Direkt ur hjärtat. Spontant och genuint.

Hon är en av mina elever, en av dem som redan på kort tid har blivit alldeles särskild. För ibland blir de det. Ibland till och med på kort tid.

Jag blir så tagen att jag inte hinner säga allt jag vill säga. Jag vill säga att det är hemskt att hon känner så men också lite härligt, för alternativet skulle ju vara värre. Och så vill jag säga att det ju är hemskt för oss också. Härligt och hemskt samtidigt. Vi lämnar så väldigt mycket. Och ännu mer; vi lämnar så väldigt många.

Han grät i dag.

– Det är inte roligt att vara i mitten. Om man är minst är man gulligast och alla tycker mest om en. Om man är störst är man längst och starkast och snabbast. Om man är i mitten är man bara i mitten.

Han? Bara? Som om något med honom någonsin kunde eller skulle gå obemärkt förbi. Ordet bara är det sista jag skulle använda för att beskriva honom.

Han. Som möblerade om vårt liv totalt och som fortfarande kan slänga in ett piano och flytta ut en kakelugn. Utan att be om lov först. Han som är mest av det mesta.

Han som aldrig har varit och aldrig kommer att vara bara i mitten.

Bild: Matilda Audas Björkholm

– Hilde, du är den bästa lillasyster man kan ha. Avi kan inte tänka sig en bättre lillasyster än du.

Att han säger de orden. Att hon får höra dem. Att han i samtal med henne kallar sig själv det som hon kallar honom.

Varje dag är min förhoppning och bön att de ska få vara nära varandra för alltid. Att det band de binder till varandra nu för alltid ska vara bundet. Och när jag hör honom tala så med henne på väg hem från dagis en novemberdag när det aldrig ens blev ljust vågar jag nästan tro att det ska få bli så.

Att de får ha varandra.

Det är jobbigt med perspektiv. Det är ju faktiskt jätteskönt att tycka synd om sig själv och tro sig ha rätt att göra det.

Det är viktigt med perspektiv. De kallar vår självömkan vid sitt rätta namn och kan förvandla den till tacksamhet.

I dag har jag drabbats av två perspektiv.

1. Jag såg ett instagraminlägg som påminde mig om den vän som mer eller mindre bor på sjukhus med sitt allvarligt sjuka barn. Varje gång jag påminns ber jag en bön för dem. Att det här är deras verklighet just nu övergår mitt förstånd. Att de visar så mycket kärlek mitt i allt det här övergår mer än så.

2. Jag fick ett julkort av vårt fadderbarn Collins i Kenya. När han berättar vad som har varit det bästa med det här året skriver han ”The cow gave meny milk”. Att det toppar en sjuårings årsåterblick knockar mig.

Jag vet det alla dagar men i dag vet jag det ännu mer än vanligt: jag har så enormt många orsaker att vara tacksam. Det finns sådant som skaver i alla liv, men jag har så enormt många orsaker att vara tacksam.

Och att få avsluta ännu en mulen novemberdag i den vetskapen är nästan som att se solen lysa in genom fönstret. Om du minns hur det är.

Må du minnas. Och må du också minnas de orsaker du har att vara tacksam.