Någon dag ska jag säkert sluta skriva om Rumänien, men den dagen är inte i dag.

Dagen efter att jag kommit hem från den projektresa som ville öppna elevernas ögon för romernas situation där kan vi läsa om deras situation här. Och vi vet att den är dålig överallt. Ett helt folk är bundet och förföljt av fördomar och attityder som vägrar släppa taget.

Men det finns också envisa motkrafter som trotsar. Som vägrar låta greppen hårdna.

Det var inte bara elevernas ögon som öppnades. Jag trodde jag såg hyfsat klart, men jag har fått inse att min blick varit grumlad. Nu ser jag tydligare. Och även om det är plågsamt att se vill jag aldrig mer blunda.

Må jag inte.

Det finns så mycket som är så fel i dem här världen som på så många sätt är så mycket bättre. Må jag våga se. Må jag orka se. Må jag handla.

Kanske mest av allt det. Må jag handla.

Han lever på 3000 kronor i månaden. Det räcker till hyra, mat, elektricitet och ved. Det räcker inte till restaurangbesök, ytterst sällan till snacks och nästan aldrig till spontanitet.

Men det räcker.

Han är en av flera unga människor som imponerat stort på mig under dagarna här i Rumänien. Han har valt att jobba hårt utan lön eftersom han vill göra en skillnad i andra människors liv. Och han gör den skillnaden.

Jag säger absolut inte att volontärarbete är det enda sättet att göra skillnad. Men det är ett tydligt och absolut sätt. Ett sätt som får följder för andras liv men också för ditt eget. Ett sätt som formar dig och dina värderingar.

Det här hålet finns i en plåtvägg. Bakom den plåtväggen jobbar han nu på dagarna. I dag fick jag också jobba där en stund. Jag hoppas innerligt att det ska få konsekvenser för mitt liv.

Jag ska snart lägga mig. Femte kvällen i Rumänien. Femte kvällen utan familjen.

Det är nu, i dessa timmar, som det händer. Så här länge har jag inte varit utan barn sedan jag fick barn.

Men här kommer dagens bekännelse: det är Fredrik jag saknar mest. Här kommer livets bekännelse: det är alltid Fredrik jag saknar mest.

Bland annat det är det att få dela liv.

Jag önskar så innerligt att han skulle få uppleva det jag upplever. Se det jag ser. Känna, tänka och vilja.

Bland annat det är det också att få dela liv.

Bild: Maria Hedengren

Jag är väl som människor är mest. Tycker i princip med bestämdhet att alla människor är lika mycket värda. Tycker att också de människor som är svåra och smutsiga och illaluktande ska få finnas och leva. Men ser gärna att de finns och lever på någon annan bakgård än min egen.

Men så sitter hon plötsligt hos mig. Jag träffade henne för mindre än två minuter sedan och hon har redan klättrat upp i min famn. Hon är smutsig och hon luktar illa. Jag vet det i teorin men jag märker det egentligen inte. För hon har också klättrat in i mitt hjärta.

Det händer mycket här i byn Siria i Rumänien. Jag vill aldrig någonsin glömma.

Vår bakgård. Just nu.

Han stirrar intensivt på mig och ropar något. Något på rumänska. Något jag följaktligen inte förstår.

Min vän Axel förstår.

– Han säger att han känner dig, förklarar han.

Det gör han förstås inte.

Men han blir genast något av en favorit för mig. För han påminner mig om Arvid. Han har visserligen mörka ögon och svart hår, men hans blick, hans miner och hans habitus är som Arvids.

Det är väl ungefär så mycket liv de delar, denna lilla pojke som på rumänska heter Prins och min egen lilla pojke hemma. I övrigt finns det alldeles för få gemensamma nämnare. Om något har blivit uppenbart på gränsen till övertydligt under dagarna på rumänsk mark är det att alldeles för många människor lever i skuggan av sina omständigheter. De får välja så lite, deras frihet är så begränsad. Om det bästa du kan göra är att trotsa alla förväntningar på ditt liv har du fått en dålig start.

Alldeles för många har fått en alldeles för dålig start. Och jag vill att just det ska vara uppenbart och övertydligt alla dagar i mitt liv. Jag vill komma ihåg det varje gång jag möter en människa som gör mig besviken och ledsen och matt.

Det finns Arvidar. Som visserligen älskas sv bristfälliga föräldrar men som älskas, älskas, älskas. Och så finns det rumänska prinsar. Som älskas alldeles för lite.

Och så finns det hjältar utklädda till volontärer som älskar där andra borde ha älskat.

Min prins.

Och så kom det sig att livet förde mig till Rumänien. Till byn Șiria som ligger vid foten av ett berg.

Jag har tagit noll bilder sedan jag satt på tåget på väg till flyget. Men jag har tagit många mentala och känslomässiga bilder, och det är faktiskt viktigare.

Det här är en resa likt ingen annan jag någonsin gjort.

Livet. Vet ni. Nog är det rikt. Mycket annat också, men nog är det rikt.

Klockan är 06.48. Jag har burit ner en tung – förhoppningsvis inte för tung – kappsäck ner för trapporna och tagit mig ut på gården. Börjar dra kappsäcken efter mig. Det är lite för bråttom. Som vanligt.

– Hejdå, mamma! hör jag då små brustna röster.

Jag lyfter blicken och där står de på vår balkong. I bara trosor och kalsonger i de få plusgrader morgonen bjuder på. Ännu lite yrvakna och sömnvarma. Och med röster som inte riktigt bär.

Klockan är bara 06.48 och några av oss har redan gråtit.

Vi vinkar till varandra, bedyrar både saknad och kärlek och sedan måste jag gå. Och nu sitter jag på tåget på väg till flyget. På väg på en resa som på många sätt är helt annorlunda än alla andra resor jag gjort. Och på väg på en resa som gör att jag kommer att vara borta från barnen längre än någonsin tidigare.

Om en liten stund kommer allt att kännas hur bra som helst. Det vet jag. Så är det alltid. Men en liten stund till kommer jag att sakna och längta efter de små liven på balkongen.

Nu börjar äventyret!

På tåget klockan 06.58. Jag hann.

En vän var på toaletten i vår skola. (Det är en konstig mening. Jag vet. Men sådant kan hända när det finns en lågstadieskola och en gymnasieskola i samma byggnad.)

Min vän hörde en gymnasieelev beklaga sig över att hen inte orkar ha modersmål i dag. Varpå kompisen svarade:

– Men du har ju Amanda. Hon är helt chill.

Älska det. Att någon på en toalett någonstans beskrivit mig som helt chill.

Det är lite lite som den där gången när några abiturienter rappade att någon har lika mycket swag som Amanda Audas-Kass. Jag fick på allvar panik eftersom jag inte hade någon aning om vad swag betyder eller om det är positivt eller negativt.

Något slags ålderstecken är det ju kanske för mig. Men något slags kärlekstecken är det ju helt säkert för dem.

Och det är mycket större.

Vår bil har varit på service. Det kostade 939 euro, vilket ju tyvärr inte är ovanligt brutalt. Jag berättade om summan för Arvid. Han fattade läget.

– Där vill jag jobba när jag blir stor. Om de får så där mycket pengar. Varför kan inte du jobba där? Eller pappa?

Jag försökte förklara det här med reservdelar och anställda och hyra för lokalen. Han fattade inte läget.

Men gav mig en lista på sina drömjobb.

1. Att jobba i butikskassa. För det ser så himla roligt ut.

2. Att jobba som gymnasielärare. För det tycker mamma är ännu roligare än butikskassa.

3. Att jobba med bilservice. För där finns de stora pengarna.

4. Att jobba med matlagning på dagis och i skolor. För skolmaten är så god.

5. Att jobba med hamburgare. För det är hamburgare.

På alla sätt underbart.

Han bad mig räkna upp mina drömjobb. Det var jobbigt svårt. Tråkigt svårt. Fick ur mig tre, varav jag gör/har gjort två och det tredje var väääldigt diffust.

Jag är verkligen inte en drömmare. Men jag är en människa som trivs så väl i sin verklighet att det ofta känns som en dröm.

Vackert så. Mer än vackert så.

En gång drömde han om att vara Marcus. Eller Martinus. Försökte åtminstone få till frisyren. Men inte ens det. Ju.

De är egentligen för unga för att vara föräldrar. De kommer att bli tagna för praktikanter eller praoelever när deras barn börjar dagis. De bor för trångt, har för få studiepoäng och för lite arbetserfarenhet. De har inte hört att världen försöker berätta att vi ska ha avklarade studier, fasta jobb, stabil ekonomi och huslån innan vi tar in ett barn i ekvationen.

Eller så har de bara inte lyssnat på världen utan valt att lyssna på något bättre.

De må vara unga, men efter bara några minuter i samma rum som dem och barnet inser man att de är redo. Att föräldrar inte byggs av stabila omständigheter utan av stabila hjärtan och av viljan att söka barnets bästa framom det egna.

När de bar fram sitt lilla barn inför Gud påmindes jag som så ofta förr om att liv ser väldigt olika ut och att det inte finns något sätt som passar alla. Goda liv kommer i väldigt många olika förpackningar. Goda föräldrar också.

Nyblivna tredjegångsföräldrar.