Ingrids mamma

Sä här i svallvågorna efter MGP skriver Ingrid egna låtar. Så bra grej att göra. Hennes nyaste alster heter Min mamma. Textförfattaren ville gärna att jag skulle dela den med er.

Min mamma

Min mamma är för mig så snäll,

hon hjälper mig om jag behöver det.

Och om det är någonting som tynger mig

så frågar hon “är du okej?”

Men det jag gillar mest med henne

är att hon är snäll, omtänksam och rättvis.

Hon bryr sig så mycket om mig.

Min mamma och jag hittar på

en massa att göra.

Vi brukar prata om allt möjligt

och läsa, pussla och ha så kul.

Men det jag gillar mest med henne

är att hon är snäll, omtänksam och rättvis.

Hon bryr sig så mycket om mig.

När Ingrid sjöng sången för mig första gången sa hon att hon tycker att det fattas något.

– Det tycker inte jag, sa jag och blinkade bort tårarna.

Jag är som föräldrar väl är mest. Sällan så bra som jag egentligen vill vara, aldrig så bra som barnen förtjänar. Alltid välmenande, men lite för ofta lite för trött och lat och driven för och av annat för att leva upp till min egen välmening som förälder. Ständigt medveten om mina tillkortakommanden. Ingen enda dag perfekt.

Att då få ta del av den här berättelsen om mig, av en av dem som lever mig allra närmast och som ser allt det där fulaste är balsam för själen och plåster på såren.

Bild: Maria Hedengren

Advertisements

Glasögonen och hon

I går fick Hilde ett paket på posten.

Glasögonen är här. Storasyskonen är väldigt nöjda.

– Jag visste ju att hon skulle vara jättegullig, säger Arvid.

Och ja. Hon är ju jättegullig. Nu också.

Hilde själv är kanske inte väldigt nöjd, men nog rätt nöjd. Hon river av sig dem ibland och när vi föreslår att hon ska ta på sig dem igen säger hon bestämt:

– INTE glasögon.

Men vi lyckas alltid få på dem igen när hon glömmer bort att vara motsträvig och för det mesta har hon dem gärna. Jag tror de ska bli vänner, glasögonen och hon.

Kauniit kasvot

Det finns dagar som börjar med att jag med milt våld måste klä på ett eller två motsträviga barn i tamburen. Det finns dagar som börjar kvart över fem. Det finns dagar som börjar med att jag bränner handflatan på plattången. Det finns dagar som börjar med att jag inte äter frukost för att det var det absolut sista jag kom att tänka på.

Alla de dagarna finns. De har funnits bara den här veckan.

Det finns också dagar – också den här veckan – som börjar med att jag blir stannad på gatan av en kvinna;

– Täytyy kyllä sanoa että sulla on kauniit kasvot.

Och även om det finns betydligt finare komplimanger man kan få än kauniit kasvot, så är det sällan en främling på gatan kan säga något finare. Och det är på alla sätt så väldigt fint att någon ens noterar en främling och dessutom orkar och vill och vågar och ids säga det högt.

När sa jag senast till en främmande människa att hon har kauniit kasvot? Nå, aldrig. Om jag riktigt slår på stort kan jag berömma någons klänning. Men jag tror jag ska våga och vinna lite mer. Eller snare våga och låta någon annan vinna. För så lite för mig kan göra så mycket för någon annan.

Ännu mer än början på en dag.

Kasvot.

Himlen blev rikare

En man dog i går. En man som jag inte har några blodsband till, men många av de människor jag har allra starkast band till hör till hans familj.

Det må göra ont när knoppar brister, men ont gör det också när livet slocknar.

Den här mannen var livsglädje. Han log alltid och skrattade mycket. Hans syn på livet var en bägare av glädje som alltid svämmade över.

Den här mannen var hjälpsamhet. Det har varit lätt för många att be honom om hjälp och han har också tagit de händer som sträckts ut mot honom.

Den här mannen var prestigelös. Så hörde jag honom beskrivas en gång och jag insåg hur träffande det var samtidigt som jag insåg hur sällan jag hör någon beskrivas med just det ordet. Trots att prestigelös kan vara något av det vackraste en människa kan vara. Att inte anse sig själv vara för fin för något, att inte försöka inponera på andra eller väcka deras beundran. Att vara trogen i det lilla liksom i det stora.

Världen gick i går miste om en hjälpsam, prestigelös man med en oerhörd livsglädje. Himlen blev en sådan man rikare.

Ett år efter #metoo

– Har du hört någon säga att kärlek börjar med bråk?

Hon tittar på mig som om jag just sagt det dummaste hon någonsin hört. Det har jag kanske också.

– Eller, har någon någon gång sagt att någon bråkar med dig bara för att den tycker om dig?

Hon tittar på mig som om jag just överträffat det dummaste någonsin. Och det har jag kanske också.

– Nej! fnyser hon, och tillägger;

– Kärlek börjar ju inte med bråk. Kärlek börjar ju med att man tycker om någon.

Och jag. Jag tänker att hon naturligtvis har rätt. Och jag tänker att vissa lögner tydligen kan dö med en enda generation om vi bara låter dem göra det.

Snälla, låt oss. Låt oss se till att inte en enda ung människa till får för sig att övergrepp och våld och hot är rimliga konsekvenser av kärlek eller längtan efter den.

I dag är det ett år sedan #metoo.

Tänk att det är ett år sedan nu. Bara ett år? Redan ett år?

Både ock. Och typ allt däremellan. Året som gav tystnaden en röst som bär och ensamheten en hand att hålla i.

Jag hinner med allt

– Hur hinner du med allt? Med så många olika liv i ett enda?

Hon frågar inte fördömande eller föraktfullt utan bara helt uppriktigt. Så uppriktigt att hon förtjänar ett uppriktigt svar. Så jag svarar förstås helt uppriktigt:

– Jag hinner inte med allt.

För det gör jag inte.

Samtidigt vet jag att det svaret inte räcker. Men där och då blir jag bara överrumplad av frågan. Finns det faktiskt någon som har den bilden av mig? Av att jag hinner med allt?

Jag har i dagarna läst Heidi Hakalas debutroman Bara lite till (läs den!) och jag har tänkt mycket på att prestera och leverera. På att klara av livet. På varför vissa av oss inte gör det medan andra av oss gör det. Jag har tänkt mycket, men kommmit fram till nästan inget.

Men kanske kanske det här:

1. Vi behöver bli bättre på att påminna oss själva om att ingen annan heller hinner med allt. Vi behöver leva så nära andra människor att vi ser sprickorna och bristerna, att vi inte ens för en sekund lyckas glömma att alla – ja, alla – har dem.

2. Vi behöver bli bättre på att bekräfta varandra för det vi är och inte för det vi gör.

3. Vi behöver bli bättre på att vara lyhörda för våra egna känslor och våra egna behov. Inte som i att alltid sätta dem främst eller ens alltid agera i enlighet med dem, men nog som i att alltid kunna identifiera dem. En människa som tappat känslan för vad hon själv behöver och vill och känner har tappat riktigt mycket riktigt viktigt.

4. Och mest av allt, trots mina tidigare punkter; vi behöver bli bättre på att behöva mindre. Vi behöver mer vila. Mer tid i soffa och säng. Mer tid i liggande läge. Det kostar oss alltid något men alternativet kostar oss alltid mer.

Jag hinner inte med allt. Men jag väljer och väljer bort, ytterst medvetet. Jag vet vad jag verkligen vill hinna med och just det gör jag avkall på så sällan som möjligt. Allt annat får sedan samsas om den ytterst lilla tid och energi som blir kvar.

Och så får det vara. Så måste det vara.

Föreläsningar om framgångsrika dagisstarter

Den här höstens kanske största gåva är att Hilde älskar sitt dagis lika mycket som hon borde. Jag hade ingen aning om att det kunde vara så här lätt att börja på dagis. Hilde borde hålla föreläsningar om framgångsrika dagisstarter. Kanske med tillhörande workshop och avslutande diskussion. Alla borde komma.

Det har varit en intensiv höst. Förra hösten var jag föräldraledig och att ha bara ett jobb i familjen är att ha bara ett jobb i familjen. Och i våras sköttes Hilde hemma och att föra och hämta bara ett barn är en annan sak än att föra och hämta två. Så nu är vardagstempot betydligt högre och bitarna i vardagspusslet betydligt fler. Att vi slapp försöka få in också en bit bestående av en trasslig dagisstart räddade hela bilden.

Just i dag är jag trött. Inte så där så att jag är orolig, men så där så att jag är trött. Och just i dag vill jag därför påminna mig själv om allt det som just nu är betydligt godare än väntat. Det finns så mycket sådant också. Men när tröttheten är stor får man anstränga sig lite extra för att se.

När tröttheten är för stor kan man inte längre anstränga sig och då går det inte längre att se.

Jag och den unga föredragshållaren. Fotade av min syster Matilda Audas Björkholm.

Vrålar rakt ut

För en vecka sedan satt vi i bilen på väg till Österbotten. Det finns skönare saker att avsluta veckan med än 450 km i bil med två barn, men det osköna blir onekligen skönare om man lyssnar till radio Vegas Tongåvan samtidigt. Få saker vaggar en själ till ro på samma sätt som att få höra att Maj-Lis bör ha på kaffepannan på lördagseftermiddag eller att alla vi på Björkbacka önskar Gunnar en fin namnsdag. Bäst är kanske gratulationer till barnbarn som fyller sjutton. Inget – absolut inget – ont om Tongåvan. Men jag har svårt att föreställa mig ett mindre lämpligt medium för gratulationer till nyblivna sjuttonåringar.

I något skede reagerar Arvid.

– Varför pratar de inte om mig? Vet de inte att jag också fyller år snart?

Och eftersom det på många sätt börjar vara ganska oskön stämning i bilen gör jag vad jag kan. Från baksätet skriver jag ett sms. Och hoppas att det ska hinna läsas upp i tid.

Och fatta.

Typ sju minuter innan vi kör in på svärföräldrarnas gård händer det. Här. Vid 28:50.

Han bara vrålar rakt ut. Lyckan är total. Världen vet nu det som han vetat länge; att sexårsdagen är stor och att den snart är här.

Sällan har ett litet sms gjort så stor skillnad.

Sämre än en son

I dag är jag tacksam för att min äldsta dotter är tio år gammal men fortfarande väldigt mycket barn med mycket barndom framför sig. Vi letar inte som bäst efter en lämplig man åt henne. Vi överväger inte att ta henne ur skolan eftersom hon ändå inte behöver någon utbildning. Vi behöver inte hennes arbetskraft på hemmaplan. Hon tror att alla möjligheter är hennes. Hon har aldrig hört talas om något glastak. Världen är hennes.

Lyckliga värld.

I dag är jag tacksam för att min yngsta dotter var en ren och skär gåva. För att vi helhjärtat fick fira en dotter trots att vi då hade två stycken och “bara” en son. För att det inte fanns på kartan att en dotter skulle vara sämre än en son. För att jag slapp fundera på vilka synder jag gjort mig skyldig till eftersom jag förbannades med ytterligare en dotter i stället för den son jag behövde och ville ha.

Tacksam är jag för att flickdagen i min egen lilla värld är mest tacksamhet.

Samtidigt går jag i bitar för att så många flickors världar är så fruktansvärda. Miljontals flickor är rädda, hungriga och fattiga och smärtsamt medvetna om att världen verkligen inte är deras. Inte ens de själva är sina egna, det finns så många offer för så oerhörda grymheter. Övergrepp, misshandel, människohandel… Jag orkar inte. Och jag vet inte vad jag ska göra.

Men det finns organisationer som vet. Och vi som inte vet kan faktiskt stöda dem. I dag på internationella flickdagen och vilken annan dag som helst.

För att allt fler ska få fira flickdag med tacksamhet.

Mer

Livet har varit mer sedan han kom. Mer magiskt de tre första åren. Mer kämpigt de följande två. Mer harmoniskt detta sista sjätte.

Det har funnits (många) dagar då han varit min överman. Då jag faktiskt inte haft en aning. Då vardagen bestått av konflikter och strul och bråk. Bara de som i slutändan kunde ramas in med en småcharmig ram hamnade på bloggen. De flesta gjorde det inte.

När det var som värst sa en av mina bästisar en gång att det var fint att han fick komma till just oss. Hon tyckte vi visade sådant tålamod och sådan kärlek. Det är bland det finaste någon någonsin sagt till mig.

Det var i sanning fint att han fick komma till just oss. För han passar oss helt perfekt. Vi behöver och vill ha honom så mycket. Och det år som har gått har varit en räkmacka. Vi har ofta förundrats. Hur kunde det vända så? Lika totalt som plötsligt?

Livet har varit mer sedan han kom. Mer fantastiskt. Mer underbart. Mer.

Bild: Maria Hedengren