Prinsen

Han stirrar intensivt på mig och ropar något. Något på rumänska. Något jag följaktligen inte förstår.

Min vän Axel förstår.

– Han säger att han känner dig, förklarar han.

Det gör han förstås inte.

Men han blir genast något av en favorit för mig. För han påminner mig om Arvid. Han har visserligen mörka ögon och svart hår, men hans blick, hans miner och hans habitus är som Arvids.

Det är väl ungefär så mycket liv de delar, denna lilla pojke som på rumänska heter Prins och min egen lilla pojke hemma. I övrigt finns det alldeles för få gemensamma nämnare. Om något har blivit uppenbart på gränsen till övertydligt under dagarna på rumänsk mark är det att alldeles för många människor lever i skuggan av sina omständigheter. De får välja så lite, deras frihet är så begränsad. Om det bästa du kan göra är att trotsa alla förväntningar på ditt liv har du fått en dålig start.

Alldeles för många har fått en alldeles för dålig start. Och jag vill att just det ska vara uppenbart och övertydligt alla dagar i mitt liv. Jag vill komma ihåg det varje gång jag möter en människa som gör mig besviken och ledsen och matt.

Det finns Arvidar. Som visserligen älskas sv bristfälliga föräldrar men som älskas, älskas, älskas. Och så finns det rumänska prinsar. Som älskas alldeles för lite.

Och så finns det hjältar utklädda till volontärer som älskar där andra borde ha älskat.

Min prins.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s