– Att vara finlandssvensk är att få två språk gratis. 

Jag är nybliven lärare och i ett av de första klassrum där jag sätter min fot sägs detta om finlandssvenskhet. Och det har fortsatt sägas så eftersom jag bor i en del av landet där många ser finlandssvenskhet som gratis tvåspråkighet. Det är deras sanna berättelse.

Men det är i sanning inte min egen berättelse och med åren har jag blivit allt mer mån om att de ska få höra också min. Jag har absolut inte fått två språk gratis. Jag har fått ett något sånär gratis och det andra har jag egentligen aldrig fått trots ett oerhört antal skollektioner. Att jag skulle få det andra språket gratis var aldrig aktuellt, men att jag inte ens fick det med möda och läxor och ordförhör och hörförståelser och ackusativ kan ju bara ses som ett misslyckande. Och inte bara som mitt eget personliga misslyckande utan som ett större systemfel. 

Det känns olustigt att det inte bara är sjuttonåriga elever som tror att finlandssvenskhet är två språk gratis. Också många vuxna beslutsfattare verkar ibland tro att sanningen är just så enkel. De verkar tro att vi som vill ha service på svenska vill ha det av principskäl, för att vara besvärliga. När sanningen är den att många vuxna finlandssvenskar vill ha service på svenska för att vi vill ha service som vi alls förstår. Jag är helt ointresserad av att sätta någon på plats för rostig skolavenska – den första stenen är jag den sista att kasta – men jag är väldigt intresserad av att veta vad som händer på sjukhus, på bank och på fpa.

Än så länge har jag rätt att få veta det i mitt hemland. 

  
Jag i ett av de klassrum där jag sätter min fot.

Jag tycker om tystnaden, men i mitt liv gör den sig bäst vid andra tidpunkter än då jag ska somna. Helst somnar jag till något slags brus. Här några av mina bästa sovljud:

Fredrik som ser en fotbollsmatch han är sådär halvintresserad av. Han får inte bry sig för mycket, för då kan jag ligga och vara nervös över resultatet. Men han får bry sig lagom mycket. Gärna äta chips och dricka öl samtidigt.

Fredrik och min syster Emma som sitter uppe och visar internetklipp för varandra. De ska skratta generöst åt det som den andra har att bjuda på och jag ska känna tt det är fint att de har varandra eftersom just internetklipp plockar fram min minst generösa sida. 

Och en my favorit från i går när jag somnade i det barndomshem dit mina föräldrar flyttade när jag var nästan trettio: 

Mamma och pappa som pratar med varandra på nedre våningen och har så roligt tillsammans att de nästan kiknar av skratt. Inte vet jag vad de skrattade åt, men jag vet att jag älskar det trygga ljudet av att de har det bra tillsammans. 

Det är något alldeles speciellt och alldeles speciellt bra med att få somna till ljudet av att människor man älskar har det gott. 

  
Mamma och jag. 

Halva mitt facebookflöde badar i nyvunnen sportlovsglädje. Det är den dagen på året när man själv ska sparkas igång på nytt samtidigt som andra bara är på väg in i sin semesterdvala. Vi är inte synkade nu, jag och mina vänner i Österbotten. 

Vårt sportlov var – förstås – fantastiskt. Att Arvid vaknade fem ibland, sex ibland och lite före sju alldeles för sällan var ett minus. Att de flesta av oss var rejält förkylda kunde inte heller ses som en seger. Att jag är rädd för den katt som Fredrik är allergisk mot var ju också ett problem. Men allt annat var guld. 

Och tomheten och sorgen när vi sa hejdå. Jag orkar inte vidröra den med ord. Efter bara en vecka var vi ju inte färdiga med varandra, vi och min systers familj. Faktum är att vi aldrig blir färdiga med varandra. Vi får aldrig tillräckligt med tid tillsammans och mitt i tomheten och sorgen känns det fint att det får vara så. 

   
    
    
    
   
  
Att komma hem igen kändes trots allt också rätt fantastiskt. Jag hade glömt hur mycket jag älskar vårt nya hem. Jag har inte hunnit lära mig hur fint det är att få återvända hit. 

Nathalie, Camilla och Frida efterlyser berättelser om amning. De efterlyser betydligt färskare berättelser än mina, men jag berättar gärna ändå. 

För mig är amningsfred att mamman får göra precis som hon vill. 

Och att hon får berätta om det om hon vill, när hon vill och för vem hon vill. Vi behöver inte fråga. Ingen av oss. Hon berättar nog. Om hon vill. Och vill hon inte så är det väl osmakligt att tvinga fram berättelsen med en fråga?

Mamman får kämpa sig blodig om hon vill, men hon får också sluta försöka efter en halv dags kamp om det känns så. Hon får faktiskt sluta helt utan kamp om hon vill. Eller aldrig ens börja försöka.

Jag har noll förståelse för att amningsfrågan är så laddad och besvärlig. Har vi faktiskt inte större tilltro till varandra än så? Spelar det så stor roll vad andra gör eller inte gör med sina bröst?

Jag har ammat mina två barn, men jag har ammat lite. Ingrid ammade jag bara typ två månader, sedan kom hennes utlag och allergier. Och jag var inte intresserad av att leva på havregrynsgröt i två veckor och sedan försiktigt föra in ett nytt livsmedel per två veckor för att reda ut var problemet fanns. Arvid ammade jag i ungefär fem-sex månader. Inte helammade, men ammade. När jag då avslutade nattamningen aslutade han den övriga och vi var båda nöjda med det.

Amningsfred för mig är att jag får ha ett helt okomplicerat förhållande till amning. Det fick bli som det blev. Och jag önskar att fler fick ha det så. 

Varför kan vi inte ge varandra det? 

  

Då vi igen har minuttidtabell på morgnarna. Då jag helt enkelt inte hinner dricka te. Då vi trippar på tå och parerar, allt för att undvika ett raseriutbrott som ingen hinner med. Då alla är lite för trötta. Då matematikboken är på fel ställe. Då dagis inte lustar alls. Då tänder blir borstade samtidigt som strumpbyxor kläs på. Då det blir ännu en sminkfri dag, inte som ett statement utan som ett av morgonens många andra måste. 

Då ska jag titta på de här bilderna. Och minnas våra sportlovsmorgnar som visserligen började okristligt tidigt men innehöll allt det goda som morgnar någonsin kan innehålla. Då ska jag påminna mig om att det här är lika sant och lika mycket vårt liv. 

   
    
   

Här vaknade jag och trodde att jag var alldeles för ledig för att kunna bli arg. Jag hade uppenbarligen fel. Eller så hade jag bara glömt bort hur man blir arg. Man besöker ju naturligtvis ett kommentarsfält.

I dag besökte jag det här. Johanna Dikert skriver om att vi faktiskt kan välja hurdana pojkar vi uppfostrar. Jag förstår vad hon menar. Våld är inte en manlig egenskap, det är en dålig egenskap. Och det måste sägas. På nytt och på nytt och på nytt. Jag förstår.

Vad jag däremot inte förstår är varför kommentarerna sedan handlar om att kvinnor inte egentligen vill ha schyssta killar och att man måste tuffa till sig för att få en brud. Om att kvinnor säger sig vilja ha en sak men sedan egentligen vill ha något annat. En kommentar uppmanar kvinnor att själva ta ansvar i den här frågan:

”Den dag kvinnorna slutar vara sexuellt upphetsade av våldsverkare så finns förutsättningarna för att antalet våldsamma män minskar. Så länge kvinnorna belönar våld så kommer våldet inte att försvinna någonstans. Men av kvinnor kan man som bekant inte kräva ansvar, de ska få sina våldsamma män som bara inte är våldsamma mot just dem. Att detta är totalt orealistiskt ska kvinnorna inte behöva bekymra sig om.”

Hördu, vet du vad? Jag tänder faktiskt inte på våld. Inte alls. Jag tänder på snällhet, på ansvarstagande och på trohet. Så kom inte och säg att jag faktiskt har gjort mig förtjänt av en värld där jag måste vara rädd för våldsamma män eftersom det ju egentligen är det jag vill ha. När det ju inte alls är det jag vill ha.

De flesta kvinnor jag vet vill hellre ha en man som diskar än en som dödar vargar med händerna, för den första egenskapen behövs ju på riktigt. De flesta kvinnor jag vet skriver inte brev  till livstidsfångar och vill föda deras barn. De flesta kvinnor jag vet tänder inte alls på våld.

Så kom inte och säg.

Och kom aldrig aldrig aldrig någonsin och försök ursäkta ett vidrigt och dessutom kriminellt beteende med att kvinnor ju egentligen vill ha det så.

Det känns som om du aldrig ens frågat vad vi egentligen vill ha.

Så kom inte och säg.

Jag tänker inga tankar. Känner ganska lite. Reagerar på nästan inget. Jag är så brutalt ledig.

Jag vet inte om den här ledighetsversionen av mig är mitt bästa eller sämsta jag, men i nuläget är det det enda jag som finns så frågan är på det sättet helt irrelevant.

En sak vet jag: nästa vecka är jag en bättre version av mitt vanliga jag för att den här veckan finns. 

Jag känner mig samtidigt både nollställd och uppfylld. Det är gott att vara så här ledig. Jag har nästan lyckats glömma att jag läste 132 studentprovstexter veckan innan lovet och ska läsa dem minst ett varv till när jag kommer hem igen. Och lyckas man glömma det, ja då är man verkligen ledig.

(Bonuspoäng till den som vet vem som myntade min rubrik.)

   
   

Tänk att hon är min syster. Hon som plötsligt säger: 

– Jag vill sticka en kofta till dig. 

Och sedan gör det. Låter mig välja mönster, färger och garn. Sätter igång. Och sedan överräcker ett stort paket när vi ses igen. 

Det här är min bästa kofta. Den är stickad med kärlek och ullgarn, i just den ordningen. Och i dag fotograferad med kärlek och fujifilm, i just den ordningen. 

Tänk vad hon kan. Och tänk att hon är min syster. 

   
   

   
    

    
    
    
    
 Vårvinterns vackraste dag. Solsken. Några minusgrader. Ljuva ledighet. 

Idylliskt, på några plan. Och inte alls, på några andra. Det som bilderna inte berättar är att dagen tyvärr började redan kvart över fem trots att alla somnade för sent i går. Inte heller skildrar bilderna Arvids usla beteende på väg till pulkbacken. Eller hans lika usla beteende på väg från pulkabacken. Inte heller vittnar bilderna om att en av oss hade 38,9 graders feber på morgonen.

Trots det; den här dagen är underbar. Jag älskar att timmarna är långa. Att vi vaknar och inte vet vad vi ska göra. Att kravnivån är nära noll. Att vi hinner ta strider med Arvid som vi inte har råd med i vardagen då tiden alltid är på hans sida. Att vi kommer ikapp. Igen. Jag tycker egentligen inte om att vi så ofta måste ägna lov och ledighet åt att komma ikapp, men det är ju bättre så än att konstant vara på efterkälken i sitt eget liv.

Mest älskar jag att vi är tillsammans. Svårslaget är det.

Jag hade tänkt skriva ett lite humoristiskt blogginlägg om det omöjliga i att få fem barn med sportlovsfeelis att somna i två rum. Jag hade till och med tänkt ut några hyfsat vassa formuleringar.

Men så blev omöjligheten så gott som omöjlig på riktigt och jag skrattar inte alls längre. Och om man  inte skrattar alls fastnar de lite humoristiska blogginläggen i halsen och har heller ingen koppling till verkligheten. Och just de blogginläggen har jag ingen lust alls att skriva.

Tänk att det fanns en tid i mitt liv då sömn var en icke-fråga. Inte visste jag vad jag hade då för åtta år sedan.

Å andra sidan: aldrig skulle jag byta bort det här livet med osäker sömn mot det liv jag hade då. Det vet jag redan nu, trots att jag inte alls kommit ut på andra sidan ännu. 

Och även om jag vet det redan nu så är jag trött och modlös och ledsen och arg och på dåligt humör just nu. Men jag är trots allt trött och modlös och ledsen och arg och på dåligt humör på det ställe där jag just nu är allra, allra helst. Och i kväll gör det hela skillnaden.