Symtom

Jag har coronasymtom. Och då menar jag inte feber eller hosta eller halsont, för sådana symtom har jag inte alls. Men jag menar att jag är skörare och känsligare och sårbarare än vanligt. Det är mina främsta symtom just nu. Jag märker att det krävs betydligt mindre än vanligt för att jag ska bli ledsen.

Samtidigt krävs det också betydligt mindre än vanligt för att jag ska bli glad. Inte begär man ju weekendresor, restaurangbesök, teaterföreställningar eller fotbollscuper längre. Ge mig en efterlängtad biblioteksbok, en promenad med en vän IRL eller i hörlurar, en skymt av solen och ett riktigt bra pris på bröd – och jag kommer att brista ut i sång och/eller dans och undra vad jag har gjort för att förtjäna detta överjordiskt goda. Allt det här är behandling av mina syntom och jag försöker se till att medicinskåpet är tillräckligt välfyllt.

Ja. Ungefär sådär mår jag när vi har levt med coronan i ganska precis ett år. Hur mår du? Vilka syntom har du och hur behandlar du dem?

Hur vi förhåller oss till hur andra förhåller sig

Sak jag verkligen inte kommer att sakna när pandemin äntligen är över: hur vi förhåller oss till hur andra förhåller sig till restriktionerna.

Nu står vi igen inför en nedstängning. Inte lika total som den för ett år sedan, men ändå en större nedstängning än de vi haft sedan dess. Och folk har starka åsikter. Förstås. Vissa är helt övertygde om att de åtgärder vi nu tar till är överdrivna och därför skadliga, andra är precis lika övertygade om att exakt samma åtgärder är otillräckliga och därför skadliga.

Vi får naturligtvis ha vilka åsikter vi vill, men jag slås av att vi ofta är så dåliga på att ha åsikter. Någon tycker att de som reser till Lappland är idioter. Någon annan tycker att de som nitiskt noggrant följer alla regler är idioter. Det är så lätt att fördöma de val som andra gör, att tycka att en del människor är alldeles för slappa och att andra är alldeles för uptighta. Det är lättare än någonsin att peka finger och det finns så många att peka på. Vi ser med milda ögon bara på dem som gör ganska precis exakt som vi själva.

Tänk om vi också nu skulle försöka orka tro att de allra flesta gör sitt allra bästa. Tänk om vi inte skulle ta oss rätten att fördöma vissa människors slappa inställning och förakta andras överspända. Tänk om vi skulle våga tro gott om och lita på varandra. Till och med nu. Kanske extramycket nu. Det är redan så mörkt och kallt och svårt och oroligt och tråkigt. Vi behöver faktiskt inte krydda eländet med att idiot-, dum- eller ondförklara varandra.

Något mindre attraktivt

Av allt jag skulle kunna säga just idag – och det är i sanning mycket – så säger jag det här:

Jag har svårt att föreställa mig något mindre attraktivt än människor som vill vara ligister i trafiken. De där som med flit skapar svarta gummimärken på vägarna. De där som tar sats innan se gasar och sladdar våldsamt.

Det här är en egenskap jag aldrig har förstått mig på. Finns det någon bok skriven ur en trafikligists perspektiv? Då kanske jag kunde lära mig och greppa ens lite.

Det var bara det. Trevlig helg.

300

Idag när jag hade sprungit dagens femma kunde jag konstatera att jag nu har sprungit en femma 300 dagar i sträck. Jag firade igår med att springa en av mina snabbaste femmor. Idag gick det betydligt långsammare.

Jag kan också konstatera att jag aldrig hade trott att jag skulle hålla på så här länge. Tänk att jag har kunnat. Och tänk att jag har velat. Men allra mest: tänk att kroppen har kunnat och velat.

Hur länge ska du hålla på? frågar någon ibland. Svaret är att jag slutar när jag inte kan och vill längre.

Efter dagens femma

Prata lite bara

– Mamma? ropar hon.

– Ja? svarar jag.

Inte med den där rösten som jag egentligen alltid vill svara med, utan med den där rösten som det är rimligt – om än tråkigt – att svara med när folk har ropat mamma typ hela dagen och klockan är över tio på kvällen och det enda man vill ha är lite lugn och ro.

– Jag tänkte fråga om du vill komma och prata lite bara.

Det är det absolut mest avväpnande någon kunde ha sagt i den stunden. För när min nästan-tonåring vill att jag kommer och pratar lite bara – då kommer jag. Oavsett vad klockan är och hur många gånger någon har ropat mamma.

Jag minns hur jag nästan kvävdes när hon var ett och två och tre. Jag kunde längta mig sönder till den dag då hon inte bara ville vara med mig hela tiden. Den dagen kom för länge sedan och stegvis vill hon mer och mer annat. Så när hon vill vara med mig så finns det inget viktigare.

Så då satt vi mittemot varandra i köket, hon och jag. En lång, lugn stund. Vi pratade lite bara. Fast ordet bara är kanske det mest felaktiga ordet någonsin här. Det finns absolut inget bara när en människa på gränsen mellan liten och stor bjuder in sin förälder i sitt liv.

Som jag älskar den människan. Som jag älskar att få vara hennes förälder.

Det kan komma en tid

Jag är öppen för att det kan komma en tid i livet när jag saknar att natta barn. Att ligga i mörkret bredvid en älskad liten människa som långsamt kommer till ro. Att hinna tro att sömnen är nära eller redan här när hon plötsligt konstaterar:

– Wilma är så här stor, och måttar med armarna som om hon var en storfiskare och Wilma en fisk.

Och fortsätter:

– Eller så här, och måttar mindre generöst mer armarna som om hon var en storfiskare som plötsligt minns att jag ju var med när fisken drogs upp.

Egentligen vill varenda cell i min kropp bara veta vem Wilma är, men jag tvivlar på att det samtalet för oss närmare målet – sömnen – så jag är tyst.

Sedan kommer en anekdot om att hon plötsligt just nu skadade sig på sin byrå (i andra ändan av rummet!) och borde ha ett plåster. Och så vill hon att vi leker att hon är en bebis i en bebisgunga. Här sätts min förmåga att vara tyst på eldprov, för inget är gulligare än Hilde som pratar babyspråk.

Det kan komma en tid i livet när jag saknar att natta barn.

Men den tiden är inte nu.

Nu skulle jag bara vilja ropa att det är läggdags och mötas av någon slags samarbetsvilja. Nu skulle jag bara vilja ha mer egna och mer förutsägbara kvällar. Nu skulle jag bara vilja att tiden som går mellan att vi säger tandborstning och att barnen sover var rejält mycket kortare än den är nu.

Allt har sin tid.

Och jag ska därför försöka komma ihåg att alla dagar – om än inte alla stunder alla dagar – njuta av det goda i just den här tiden. Och så ska jag försöka ta reda på vem Wilma är.

En plats

Det finns en plats i en kyrkobänk,
som är bara bara min.
Där är jag i lärjungakedjan en länk,
glad går jag ditin.

Så sjunger vi i psalm 188. Av förekommen anledning har jag inte varit på min plats i kyrkobänken på länge, länge. Men jag har saknat den ofta, ofta.

Ikväll fick jag äntligen vara där igen. Församlingen ordnade flera små kvällsmässor med högst tio personer på plats (jag och Hilde och två till satt i kyrkbänkarna när vi var där) och jag gick. Naturligtvis.

Också Hilde har egen plats i kyrkobänken. Där fick hon vara ikväll. Och där tog hon i från tårna så kyrktaket nästan lyfte när vi sjöng Gud som haver. Så självklar. Så hemma.

Ingenstans upplever jag en lika stor kravlöshet och vila som på min plats i kyrkobänken. Där måste jag inget. Där får jag allt. Där vill jag mycket. Där hoppas jag mest. Därför är jag där.

Jag och Hilde. I en annan tid. I en annan och ändå samma kyrkobänk.

Helt fantastiskt!

Det första Hilde sa till mig idag?

– Pippis pappa är ju sjörövare och kung. Och hennes mamma är ängel och död. Hon bor alldeles ensam och får bestämma allt själv.

– Ja, oj. Hur tror du det skulle vara?

Och med världens eftertryck:

– Helt fantastiskt!

Här kan jag tänka att självinsikten nog är rätt liten. Eller så är det helt enkelt lätt att vara kaxig i arla morgonstund när läggdags är långt, långt borta. För hon som tycker det skulle vara ”helt fantastiskt” att bo alldeles ensam och få bestämma allt själv vill somna bredvid en förälder varje kväll och vandrar till vår säng varje natt.

En med stil.

19 februari

Att ha en blogg är många olika saker. Att ha haft en blogg så här länge är att kunna besöka just den här dagen för x antal år sedan. Vad gjorde jag? Vad tänkte jag? Vad kände jag?

För elva år sedan skrev jag om odödliga abiturienter och lika odödliga dansare på gamlas dans.

För tio år sedan skrev jag inte.

För nio år sedan skrev jag inte heller. Men för nio år minus en dag sedan upplevde jag RG lines glansdagar.

För åtta år sedan packade vi ihop vårt dåvarande hem inför rörrenovering. Stämningen var inte god.

För sju år sedan var jag tacksam.

För sex är sedan frågade jag mig vem av oss som har råd.

För fem år sedan konstaterade jag att föräldraskap = att ge ifrån sig kontrollen.

För fyra år sedan visste han inte om han tycker om mig.

För tre år sedan skrev jag ingenting.

För två år sedan var jag i Liverpool och träffade en taxichaufför med tio barn.

För ett år sedan skulle Arvid och hans bästa vän bli fotbollsspelare i Liverpool. Det kan hända att det stämmer fortfarande.

Idag såg jag mest bara tillbaka. Och insåg att mycket har förändrats och mycket inte.

I himlen

– Varför är Dumle i himlen?

Vi har läst kvällsbok, först jag för henne och sedan hon för mig. Vi har sjungit Gud som haver och vi har utvärderat dagen. Hon har konstaterat att det är tråkigt att sova och jag att det är skönt. Nu ligger vi och väntar på sömnen. Hon är trött och varken säger eller gör speciellt mycket. Är faktiskt tyst och stilla så länge att jag hinner tro att hon somnat när hon ställer sin fråga.

Varför är Dumle i himlen?

Jag är alldeles för trött för existentiella samtal så jag undviker frågan och ställer en motfråga om hur det här får henne att känna. Hon är ledsen för att Dumle är i himlen, menar hon.

Jag är alldeles tillräckligt pigg för att inte sanningsenligt börja ifrågasätta att Dumle verkligen är i himlen, istället bekräftar jag hennes ledsenhet.

Och nu tänker jag att en människa som sörjer en dvärghamster som har varit död i ett år nog har det ganska bra. Jag är liksom lite glad att det är den ändå ganska harmlösa frågan som plågar Hilde i mörkrets timma.