Värt det

Jag säger inte att det är värt det. För jag är faktiskt inte helt säker. Men just nu och de senaste två månaderna har jag varje dag tänkt – oftast flera gånger – att det nog kanske är värt det.

Att den helt oslagbara känsla som sommaren, ljuset och värmen nu ger faktiskt är värt vintern, mörkret och kölden. För skulle vi inte ha allt det där då så skulle vi inte riktigt kunna uppleva allt det här nu. Och det här vill jag verkligen uppleva.

Det här är den allra bästa tiden. Den absolut allra bästa tiden.

Från ett av våra äppelträd

En trumpet

En människa jag verkligen älskar:

Hon fortsätter överraska oss med kreativa utstyrslar flera timmar efter att vi tycker hon ska sova. Igår såg hon ut så här efter elva på kvällen:

– trosor på huvudet (sjukt bra huvudbonad, det är sedan gammalt)

– blommig jumpsuit

– ovanpå jumpsuiten har hob en baddräkt på avigsidan

– bara fötter (vilket jag känner att var bra, allt annat hade varit för mycket

Ljuvliga människa. Tänk att jag får ha henne i mitt liv!

Hon som avslutade den här dagen med att säga:

– Imorgon ska jag först äta gröt och sedan köpa en trumpet och sedan fara till dagis.

Hur snabbt det kan gå

En gång för ett halvt liv sedan – innan jag själv blev förälder – intervjuade jag två småbarnsföräldrar. Och ännu idag, ett halvt liv senare, minns jag två av de saker de sa.

1. Innan du blir förälder har du ingen aning om hur extremt arg du kan bli på någon som du älskar så extremt mycket.

2. Innan du blir förälder har du ingen aning om hur snabbt det kan gå mellan att allt är helt fantastiskt och att allt är ganska skit.

Jamen ja, har jag ofta tänkt under den här andra halvan av liv. Igår satt jag och Hilde på balkongen i kvällssolen och läste varsin bok och jag kände att helt fantastiskt snarare var en underdrift.

Några timmar senare var läget… annorlunda. Jag skulle kunna skriva en halv roman om allt som inte blev som det skulle igår, men jag tvivlar på att någon vill läsa den. Eller?

Gårdagens low point var när ett av barnen tog med sig sitt täcke och gick ut för att rymma hemifrån. Klockan elva på kvällen. Och vi inte riktigt orkade bry oss. So low point.

Idag är det fantastiskt igen. Och jag vet att njuta av det. Här och nu är det rätt härligt och då tänker jag vara i det. Det hjälper ju inte när skiten kommer att jag inte tog ut allt när det var härligt.

Bild från igår när det var helt fantastiskt. Har av förekommen anledningen ingen bild från när det var ganska skit.

Happy Istanbul Day!

Idag är det exakt femton år sedan jag upplevde mitt livs fotbollsmatch. Matchen då vi – ja, vi – vann Champions League.

Det var så galet. Det var jag och Fredrik och hans bästa kompis Mattias och min syster Emma. Hemma hos Fredriks föräldrar i en by med många fält i Pedersöre. Vi åt chips. Och dipp. Det minns jag.

Men mest minns jag hur brutalt dålig stämning det var i pausen efter första halvlek. Liverpool låg under med 0-3. Fredrik och Mattias var uppgivna och på uruselt humör. Så där som man rimligtvis är när det lag man hållit på sedan man var barn är i CL-final men ligger under med 0-3.

Jag var inte uppgiven. Jag var ju lite som jag är nu – nästan obotligt positiv – och dessutom en klart mindre rutinerad fotbollssupporter än jag är nu. Så jag och min syster sa lite peppande saker som att matchen inte är över förrän domaren blåst av. Och sådant. Och jag minns att Fredrik blev sur på mig.

– Det går inte. Du förstår dig inte.

Så sa han då. Men idag, femton år senare, gratulerar han mig på Istanbuldagen. Liverpool vann ju! Det som inte går gick. Jag förstod mig visst. Det är antagligen enda gången som jag har haft rätt och Fredrik fel i just fotbollssammanhang. Jag lever fortfarande på det.

Nästan ingenting är någonsin över förrän domaren blåst av. För mig är den här dagen en påminnelse om det. Om att det omöjliga ibland kan visa sig vara möjligt. Om att under faktiskt sker ibland. Både på och utanför fotbollsplan.

Han och jag i Liverpool 2019
Anton och jag i Liverpool 2019 (fortfarande en av mitt livs mest pinsamma fotosituationer)
Vi fyra i Liverpool 2020. Snart igen!

Dagens outfit

Det var många som uppskattade Hildes stilråd sist, så också idag bjuder hon på en dagens outfit.

– på fötterna bär hon storebrors randiga strumpor

– hennes ben är iklädda alfonsmönstrade leggings

– på överkroppen bär hon brandjacka

– kring halsen har hon nonchalant slängt en medalj för avklarat Stockholm maraton (inte Hildes egen)

– på huvudet bär hon en lite fel svängd mitra (googla om du behöver)

– som accessoar har Hilde valt ett glutenfritt havreknäckebröd med smör

– som sidekick finns en docka. Dockans outfit är beyond words, men det är sjukt många plagg med där. Sådan mor, sådan dotter, tänker jag ändå här (Hilde kallar sig själv mamma till nämnda docka)

Festen fortsätter uppenbarligen. Hilde informerade mig nämligen just om att hon ska ha på sig kiss imorgon på dagis. Sedan skrattade hon en halv minut.

Se och lär.

Hot

Att leva med Hilde Kass är att leva under hot. Ständigt.

Idag när hon inte fick följa med in på cafét för att hämta vår frukostpåse utan fick vänta i bilen utanför blev hon jättearg på mig.

– Jag ville komma in i Vasa. Nu får du inga julklappar, mamma, sa hon bestämt.

(Ett hot jag har NOLL förståelse för. Mycket osmickrande kan man säga om mig som förälder, men jag har verkligen aldrig någonsin hotat någon med uteblivna julklappar.)

En annan gång idag – kan inte för mitt liv minnas varför eftersom det händer så mycket – så meddelade hon att hon var så arg att hon skulle göra sönder båda bilarna och mig och Fredrik. Hotet uttalades i hennes nuvarande grundposition, med händerna i midjan. Sedan fnissade hon förtjust. (Igen NOLL förståelse. Jag har verkligen aldrig någonsin hotat med att förstöra vare sig bilar eller människor. Aldrig.)

Dagens värsta hot? Det infann sig när hon inte ville gå hem från lekkompisen.

– Då tänker jag komma upp ur sängen på natten, sa hon med eftertrycket.

Det hotet visste var det satt. Hot om julklappar och förstörda bilar väger noll i jämförelse med hot om dålig läggdags. (Här har jag TUSEN förståelse. Tyvärr.)

Ett litet pris att betala

Alla får klaga våren 2020. Ingen av oss fick den vår vi hoppades på. Men just här och just nu tänker jag att vissa av oss ska klaga med ganska tyst röst. Kanske till och med klaga i kudden.

Just här och just nu tänker jag på alla dem som den här våren har fått besked som omkullkastar hela deras liv. De som inte kommer att minnas den här våren som coronans vår i första hand utan som depressionens, dödsdomens, dödsfallets.

Just här och just nu tänker jag på alla ensamstående föräldrar som redan i vanliga fall lägger vardagspussel med alldeles för många bitar.

Just här och just nu tänker jag på dem som förlorat jobb och livsverk och drömmar.

Just här och just nu tänker jag på de relationer som mötte sin överman i coronan. De relationer som var spända och ansträngda och som nu spändes och ansträngdes sönder.

Också vi andra får klaga. Men just idag – när jag är riktigt fredagstrött igen en gång – så tänker jag att min trötthet är ett litet pris att betala. Många andras coronaprislappar är betydligt större än min. Må de och ni få hjälp att betala priset. Må vi hjälpa varandra betala. Om någon gång är det nu tröskeln ska vara låg. Tröskeln att be om hjälp och tröskeln att hjälpa.

Stil

Vi är på det sättet tråkiga föräldrar att vi tycker att den egna sängen är den mest rimliga platsen efter läggdags. Den enda rimliga, faktiskt. Våra barn är inte lika övertygade och vill testa också andra platser. Varje gång någon kommer upp bemöter vi det med typ tristess, skepsis, irritation, frustration eller ilska. Lite beroende på vår egen dagsform och trötthet. Vi försöker med flit göra den stunden rätt trist. Det är ju liksom inte då umgänget med stort U ska bli av.

För någon kväll sedan kom vår minsting upp för kanske trettioandra gången den kvällen. Klockan var över halv elva. Vardag dagen därpå. Hon hade dessutom vaknat halv fem samma morgon. Nu var ilskan nära. Nästan ett faktum.

Men. Då såg hon ut så här:

Och det är faktiskt jättesvårt att vara något annat än genomlycklig när någon kommer in till en med:

– fult mönstrad UV-dräkt, dessutom läckert uppknäppt

– tyllkjol från Pomp de Lux (jag tvivlar på att det var så här designern tänkte att man skulle styla den)

– yllesockor på fötterna

– omaka strumpor på händerna

– trosor på huvudet

Jag kan för allt i världen tycka att hon kunde utveckla sitt intresse för mode vid andra tidpunkter på dygnet, men den bruden har verkligen en egen och orädd stil.

Hon gör så många rätt. Hon är så många rätt.

Ett väldigt gott betyg

Klockan är i skrivande stund 22.06 och jag har inte kollat svenska.yle.fi en enda gång idag. Inget ont alls om Svenska yle, men det är ofta ett väldigt gott betyg åt en dag.

Jag har älskat varje stund. Tisdagen den 19 maj 2020. Sjukt bra dag.

Det finns ju många gåvor i ett liv som mitt. Att man kan träffa en helt ny människa när man är närmare fyrtio än trettio och att den människan på kort tid kan bli en riktigt kär hjärtevän är en av de gåvorna. En sådan gåva som jag förstår att vara tacksam för. Aldrig någonsin tog jag det för givet.

Det är i sanning så fint när förändringsfientliga sjuåringar får nya vänner. Men inte är det fy skam när förändringsbejakande trettiosexåringar får det heller.

Nu ska jag somna lyckligt. Men först gå in på svenska.yle.fi. Någon ordning får det vara.

Det är fint

Ibland vet vi inte exakt var han är, vår Arv. Och det var faktiskt bland annat det vi hoppades på. Vi hoppades på den frihet som bara en liten hemort kan ge en sjuåring och vi fick just precis det. På något konstigt sätt kan ett barns värld ofta bli större när den är lite mindre.

Samma morgon som skolorna öppnade igen ringde en av hans kompisar och frågade om de skulle cykla tillsammans. Jag tittade efter dem genom fönstret. Och jag tänkte att det är fint att få cykla till skolan med en vän.

– Man kan säga att det här är mitt tredje hem, sa en annan av hans kompisar när han kom hem till oss idag. För andra gången idag. Och jag tänkte att det är fint att få vara någons tredje hem.

Mest av allt tänker jag att det är fint att han har landat så väl under sitt knappa år här. Han, som tycker klart minst om förändringar av alla våra barn. Bra har det blivit för honom. Jättebra har det blivit för honom.