Fredrik hade ett möte ikväll. Inte ett livsviktigt möte, men ett möte han både borde och ville vara med på. Det var bara det att han inte kunde.

Jag ska på dejt med bruude. Gav han som orsak i WA-gruppen.

De andra godkände. Det är ju en bra orsak. En av de bästa.

Så vi for på vår dejt med gott samvete. Vi såg nya Bond-filmen. En av våra allra första dejter för ganska precis nitton år sedan var på den Bond-film som var ny då. Sedan dess har vi sett alla på bio. Det blev vår grej. En av våra många grejer.

Jag tror det är viktigt att ha grejer. Också efter nästan tjugo år tillsammans. Eller kanske speciellt då. Vårt liv innehåller så ofantligt mycket vardag. Det består av havregrynsgröt, icke-tömda diskmaskiner och benskydd som ingen hittar. Mitt i allt det behöver vi våra grejer. Det fåt inte bara bli diskbänk.

Våra grejer påminner mig om att han är min allra viktigaste människa. Min bästa vän. Han är egentligen för bra för mig, jag kan fortfarande inte fatta att han ville välja mig bland alla han kunde ha valt. Han är den enda jag skulle se Bond med. Jag är så glad att just jag får vara den han kallar bruude.

När du vill retas lite med din nioåring:

– När får jag träffa honom? frågade Arvid sedan.

Älska att svaret är när du börjar komma på bokmässa.

Älska när människor använder sin plattform till att lyfta fram viktiga frågor. Dubbelälska när en av de frågor är den läsning jag brinner för och lyfter fram varje dag.

Älska att Arvid som älskar fotboll har en förebild som är bland de bästa i landet och som säger att också annat är viktigt.

Mycket att älska där.

Idag fick jag hålla en människa på under fyra kilo i min famn. Det finns inget större än så små människor. En gammal kollega som blev en vän har fått barn. Och idag fick jag hålla det barnet.

Igår fick jag träffa en människa för första gången. En annan gammal kollega som också blev en vän har fått pojkvän. Och igår fick jag träffa den pojkvännen.

Det är fint med nya barn och nya pojkvänner. Men det är nog nästan ännu finare med kollegor som blir vänner och som förblir vänner också efter att man inte längre är kollegor.

Ibland känns det som om halva mitt liv finns i Helsingfors. Jag vet att det inte är sant. Inte ens nära. Men ibland känns det så. För en del riktigt viktiga människor finns här. Och det är sant. Helt och totalt sant.

Tänk att jag har ett nästan-hem i min gamla hemstad. Det är något jag aldrig tar för givet. Det är något jag alltid räknar med.

Det är väl det som är ett hem.

Jag älskar att få somna under samma tak som människor som jag älskar och som älskar mig också fast jag somnar långt borta från min egen familj.

Vet du vad ruuhkavuodet är? Jag gör inte riktigt. Men jag är nästan helt säker på att de är här och nu. Åtminstone hoppas jag det. Att det inte kommer år med hemskt mycket mer ruuhka än så här.

Det är spännande att vara förälder. Och perioder kommer och går. För fem år sedan hängde barnen hemskt långt bara med i vårt liv. Nu har de plötsligt så mycket eget liv som vi måste förhålla oss till och anpassa oss efter. Jag klagar inte. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Men det är intensivt.

Det är nog ruuhka nu.

Inte heller den här perioden varar för evigt. Men just nu är den. Så jag försöker se det positiva i det som är just nu. Njuta av det goda med det, inte låta det negativa få för mycket utrymme.

För det är trots allt ganska ljuvligt att hämta Arvid och hans kompis vid fotbollshallen en mörk oktoberkväll och efter lite övertalning gå med på att låta dem skjuta tio skott till innan vi åker hem. Att prata lite i bilen. Om var bästa lösgodiset finns. Om var vi skulle önska att det finns lösgodis. Om hur många butiker det egentligen borde finnas i Kvevlax. Om högt beundrade äldre kusiner som snart kommer på besök. Bra samtal.

Det är ruuhka nu. Men det har onekligen sin charm.

– Tänk att vi gör allt det här bara för att jag ska få spela fotboll! sa han förundrat när hela familjen körde mot Åbo i tisdags.

I onsdags tog vi färjan mot Mariehamn och där stannade vi tills idag. För att Arvid skulle delta i en fotbollsskola torsdag-lördag.

Det var ju inte bara därför. Det var ju också för att vi verkligen ville ha familjetid. För att vi ville fira höstlov utan att börja rensa i skåp. För att vi ville ha det miljöombyte som det är en ren lyx att kunna unna sig.

Men visst var det också för att han skulle få spela fotboll. Det är ju rätt mycket vi gör för det. Och vi gör det gärna. Skulle göra dubbelt mer för bara hälften av hans glädje. Faktiskt.

Vi fick dessutom dela den här upplevelsen med några av Arvids kompisar och deras familjer. Och vi fick se ännu mer av hur härliga typer de är. Att ens barns kompisar har kloka, trygga, fina och dessutom roliga föräldrar är så värdefullt. Man vill ju onekligen att jättebra människor har format de människor som ens barn tillbringar massor med tid med. Guld!

Rikare (på alla viktiga sätt), fattigare (på det rent ekonomiska sättet), piggare (!) och gladare är vi allihopa efter det här höstlovet. Det är inte dåligt jobbat av fem dagar i mitten av oktober. Inte dåligt alls.

Tack!

Jag skulle kunna komma ihåg de här dagarna som dagarna när vi i ganska hårda ordalag diskuterade covidintyg och vaccinmotstånd och präster som inte längre kan samarbeta med kvinnor. Det skulle kunna rubba min semesterfrid. Det skulle så lätt kunna göra det.

Men jag kommer att minnas de här dagarna på ett helt annat sätt.

Rent fysiskt är jag i mitt rätt underbara hyrda höstlovshus men egentligen är jag i Björnstad. Eller Hed. Eller någonstans på vägen mellan dem.

Jag tror det är bra för människan att läsa Fredrik Backman. Egentligen alltid. Men på något sätt är det kanske extra bra just nu när världen ser ut som den gör och många diskussioner är ganska hätska. Alla hans böcker har nämligen påmint mig om att de allra flesta människor faktiskt gör så gott de kan, och det vill jag för alltid komma ihåg. Det betyder inte att det inte finns undantag och det betyder verkligen inte att jag inte kan önska att människors bästa vore bättre. Ibland betydligt bättre.

Jag bara hoppas att vi kan vara snälla mot varandra också när vi vill eller måste vara tydliga och ta avstånd från varandras åsikter. Det är kanske det svåraste som finns. Det är kanske enda vägen vidare. Väldigt lite av värde har någonsin byggts med eller på respektlöshet mot andra människor.

Och respektlösheten finns oftast i alla läger. Men det gör respekten också. Om vi orkar och vågar leta efter den på andra sidan. Tack och lov för det. Tack och lov för det.

Det här är inte ett försvar av åsikter. Det finns nämligen åsikter som är otroligt problematiska och farliga. Som måste kallas vid sina rätta namn. Men det är ett försvar av människor. För de är i grunden alltid värdefulla och viktiga. Och de måste också kallas vid sina rätta namn.

Jag försöker vara försiktig med hur jag använder ordet behöver. När vi säger att vi behöver något antyder vi ofta att vi har rätt till det eller har gjort oss förtjänta av det. I den meningen behövde vi inte det här. Vi hade ingen rätt till det och vi hade på inget sätt gjort oss förtjänta av det. Så jag skulle inte säga att vi behövde det, det finns så många som hade behövt det mer. Men jag kan säga att det gör oss väldigt, väldigt gott.

Att för en liten stund få byta miljö. Ha ett annat vardagsrum. Ta kvällspromenaden i andra miljöer. Att inte kunna göra något av alla de där miniprojekten hemma som inte blev gjorda på sommarsemestern. Att ge barnen så mycket tid tillsammans att de kommer ihåg hur bra de faktiskt är på att vara syskon. Att vila och vara.

Det finns dagar då vi inte är samlade alla fem vid matbordet en enda gång. Det finns dagar då vi ser rätt lite av varandra.

De här dagarna är inte sådana dagar. Och det gör oss väldigt, väldigt gott.

Det händer ibland att jag tror att jag har glömt ett barn. Var är den där lilla? Som inte går själv? Som inte bär sin egen väska? Som inte tar sig ur bilen för egen maskin?

Tills jag inser: den lilla finns inte längre hemma hos oss.

Men vi har haft en sådan i tretton år. Man blir ju van. Till och med jag blev. Och därför känns det ibland så… Inte tomt. Men lätt.

Allt har sin tid. Jag tror det ska vara så och jag tror att många – om än inte alla – tider kan vara de bästa om vi ser det goda med den som är just nu. Nu har vi en tid där det oftast går att resonera med de flesta i familjen och en tid där alla själva knäpper av sig säkerhetsbältet och kliver ur bilen.

Jag är SÅ redo för den här tiden.

För jag lever också i en tid där jag dagligen får höra av minstingen att jag är den bästa och finaste och snällaste mamman i hela vida världen.

Snacka om att få det bästa av två världar.

Jag insåg plötsligt att jag har glömt att berätta om det bästa jag läste i september. Bäst att göra det nu medan någon ännu minns att september fanns.

Losing big or losing everything av Niclas Christoffer. En fängslande ungdomsbok med enormt driv. En spännande mix av bantningsunderhållning och Hungerspelen. Häftig och skrämmande.

Allt vi inte sa av Sara Osman. Den här boken förändrade inte mitt sätt att se på världen eller mig själv, men det var en välskriven och smart samtidsskildring och jag bara älskar böcker där relationer har huvudrollen.

Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle av Ali Esbati. En riktigt bra bok om det där som inte fick hända men som ändå hände och om det som ledde fram till det.

Nya namn av Elin Willows. Jag tröttnar inte på Willows förmåga att i det lilla berätta det stora. Jag tröttnar verkligen inte på hennes språk.

Incel av Stefan Krakowski. Intressant men mörkt och tungt. Det finns så många människor som mår så dåligt och far så illa. Och en del – men rätt få – som vill så illa.

Adhd – från duktig flicka till utbränd kvinna av Lotta Borg Skoglund. Om hur adhd kan ha många olika ansikten och om hur den ofta tar sig olika uttryck hos flickor och pojkar. En viktig bok för alla som har att göra med egna och framför allt andras barn och unga.

De vackraste idioterna i världen av Anette Eggert. Den här ungdomsboken gick rakt in i hjärtat på mig. Jag älskade den. Älskade vänskapen mellan flickorna. Älskade skildringen av familjen. Älskade allra mest berättelsen om kärleken. Nästan så jag ville vara femton och galet kär igen. Men verkligen bara nästan.

Om det var krig i Norden av Janne Teller. Ibland kan en kort text med få ord säga hur mycket som helst och bjuda läsaren på en resa hen sent glömmer. För mig blev det här en sådan text. Den här kommer jag att återvända till. Många gånger kommer jag att återvända till den.

September var en jättefin läsmånad. Har jag sagt att jag tycker om att läsa?